Sex roller utan författare – ett oskrivet drama av Luigi Pirandello

En gång på 1960-talet, när jag var barn, såg jag något på tv. Jag minns en tom scen och ett par stolar. Antagligen fanns där någon människa också och jag tänkte att det var så modern teater såg ut.

Jag visste inte att dramat skrevs redan på 1920-talet men på något sätt måste jag ha snappat upp att författaren till teaterpjäsen var Luigi Pirandello och att den hette Sex roller söker en författare. Titeln har varierat lite under åren.

Då och då har bilden med den tomma scenen och stolarna dykt upp i mitt minne och jag har tänkt att jag skulle vilja läsa det där dramat. Bäst är förstås att se pjäsen spelas. Den spelades av Backa teater i Göteborg förra året, men det visste jag inte och det hade nog inte varit aktuellt att resa dit även om jag vetat.

Det kan mycket väl vara en uppsättning av tv-teatern som jag minns en glimt av, tänkte jag och när jag letade på nätet hittade jag en uppsättning av Pirandellos teaterpjäs på Wikipedias sida om tv-teatern. Det visade sig att den spelades 1962 när jag var tio år. Det är länge sedan.

Men i år tyckte jag att det skulle vara roligt att gå med i KAOS-utmaningen och där fanns som punkt nummer 3 Läs ett drama. Dessutom är Luigi Pirandello Nobelpristagare i litteratur (1934) och det var just till honom jag kom för många år sedan när jag försökte läsa något av alla pristagarna och började med de äldsta. Sedan gav jag upp, den gången, utan att läsa något av Pirandello. Men nu har jag alltså läst Sex roller utan författare. Intressant, fast det är ganska svårt att läsa ett drama eftersom själva manuset bara är ett skelett som blir påbyggt av regissören och skådespelarna.

Dramats ram är en teaterrepetition och dit kommer sex roller som vill spelas. Pirandellos teaterpjäs handlar om fiktion kontra verklighet, om litterära gestalter kan vara starkare än levande människor. Men samtidigt är ett drama mellan rollgestalterna instoppat i ramen och det handlar om kärlek och sexuellt utnyttjande och föräldrars ansvar. Ett patriarkalt samhälle där det är naturligt att män besöker bordeller, skulle man också kunna säga.

Dramat är humoristiskt och absurt och det är upp till, i det här fallet, läsaren att tolka och lägga huvudvikten vid det ena eller det andra.

Sex roller utan författare – ett oskrivet drama av Luigi Pirandello, Gebers 1924. Översättning. Nils Agrell. Inledning: Kjell Strömberg.

Mellan de två slotten av Naguib Mahfouz

Titeln Mellan de två slotten kommer från namnet på en gata i Kairo som heter just Mellan de två slotten, fast på arabiska, Bayn al-Qasrayn. Där bor köpmannen Ahmed Abd-el-Gawwad med sin familj som han styr med hård hand. Hans hustru Amina är förtryckt och undergiven. Hon kom till hans hus som mycket ung flicka. Amina och de två döttrarna Kadhiga och Aisha får inte lämna hemmet. Endast mycket sällan får Amina besöka sin mor och då i sällskap med sin make. Ingen främmande man får se kvinnorna i familjen.

Sönerna lever också under faderns befäl, men de har ett friare liv än kvinnorna. De får gå ut och de får gå i skolan och studera på universitetet. Ahmed Abd-el-Gawwad är en hård patriark, men som vi så ofta har sett i hårda patriarkala samhällen gäller inte reglerna för honom själv. Han är hård och sträng i sitt hem där man ska följa religionens bud och kyskhet och ordning ska råda. Men vid sidan om det har han ett annat liv. På kvällarna, med sina vänner, festar han och tillbringar tid med älskarinnor. Han uppfattas som en helt annan person ute i samhället, glad och rolig och generös.

Alla familjemedlemmarna får förhålla sig till och anpassa sig till fadern. Ingen talar klarspråk och ofta ljuger de för att komma undan faderns vrede. Tidsmässigt börjar romanen år 1917. Första världskriget pågår och australiska trupper är stationerade i Egypten. I romanen finns alltså både förtrycket av kvinnorna och sönerna och vad de gamla sederna innebär för dem och kolonialt förtryck av hela befolkningen. Mellan de två slotten är första delen i en trilogi som omspänner åren 1917 till 1944. I den här första delen, som också har givit namn till hela trilogin, går handlingen in i 1920-talet.

Författaren har skapat en familj som lever under dessa förhållanden och alla är olika som människor. Dottern Khadiga som är intelligent och Aisha som är ytlig och bara tänker på utseendet, sonen Yasine som bara tänker på nöjen, Fahmi som studerar på universitet och som verkar för ett fritt Egypten, och det yngsta barnet Kamal som är elva år och som ställer frågor som vi också skulle ställa som ”varför måste Aisha flytta härifrån när hon gifter sig?” Bröderna stannar ju. Ofta får han inget svar alls, eller annars att det är så man gör.

Mellan de två slotten var spännande att läsa och inte alls så tung som jag befarade. Familjemedlemmarna är på sätt och vis skarpt utskurna typer men hela framställningen, med alla dess händelser och personer och atmosfären som författaren har skapat och känslan av att jag får titta in i Egyptens kultur gör att det inte bara fungerar, det blir mycket bra. Familjemedlemmarna blir människor och romanen ger också en liten bit av Egyptens 1900-talshistoria. Mellan de två slotten är första delen i Naguib Mahfouz Kairotrilogi. Jag vill mycket gärna läsa de andra två delarna.

Mellan de två slotten av Naguib Mahfouz, Rabén & Sjögren 1990. Översättning: Kerstin Eksell.

De övriga två delarna i trilogin heter Längtans slott och Det förflutnas trädgård.

Naguib Mahfouz fick Nobelpriset i litteratur 1988.

Indian Camp – novell av Ernest Hemingway

Nick följer med sin far till en by där ursprungsbefolkning bor. Fadern är läkare och han har kallats dit därför att det är problem med en förlossning. Novellen börjar mitt i ett händelseförlopp:

At the shore there was another rowboat drawn up. The two Indians stood waiting.

Och det karakteriserar hela novellen. Den är ett utsnitt, något som händer under en viss tidsrymd. Den är effektivt berättad med korta meningar och mycket dramatisk. Helt enkelt skakande.

Läs gärna den här novellen. Det är den värd. Dessa händelser under ett antal timmar i pojken Nicks liv har en hel rymd omkring sig. Där finns många människoöden som inte berättas men som jag som läsare ändå inte kan låta bli att fundera på och föreställa mig. Indian Camp är en av Hemingways tidiga noveller, publicerad 1925 i samlingen In our time.

Indian Camp – novell av Ernest Hemingway ur The Complete Short Stories of Ernest Hemingway, The Finca Vigía Edition, Schribner 2003.

Snöns rike av Yasunari Kawabata

Snöns rike utspelas i en turistort på ön Honshu. Dit kommer Shimamura. Han är medelålders, förmögen och estet. Där träffar han en ung geisha som heter Komako och hon förälskar sig i honom. De kommer från helt olika förhållanden. Shimamura är rik och har familj. Han har ärvda pengar och behöver inte arbeta utan kan göra det han har lust till. Komako däremot måste arbeta för sin försörjning. Ett sätt är att en rik man tar henne under sitt beskydd och då består naturligtvis arbetet av att vara vacker och angenäm och stå till tjänst sexuellt. Ett annat sätt är att utbilda sig till geisha och då ska hon också vara vacker och angenäm, ett trevligt sällskap som kan underhålla genom musik och sång, och helst ung.

Snöns rike berättas av Shimamura. Allt det här om olikheten och om Komakos situation finns i berättelsen men där finns inga pekpinnar. Det är självklart att Shimamura lever som han gör. Det är självklart att han beställer en ung kvinna till sin egen förnöjelse när han kommer till hotellet. Hon ska absolut vara ung. Det är så det är.

Komako och Shimamura är också två helt olika personligheter. Hon är känslosam och kan fara iväg lite obetänksamt medan han är tillbakalutad, eftertänksam och reflekterande. Han är inte lika starkt engagerad i förhållandet som hon och han är på ön då och då och har ett annat liv på annan ort medan hon bor på ön. Jag tror att tiden för romanen är någon gång efter första världskriget men Komako känns på sätt och vis modern. Hon dricker för mycket på festerna där hon arbetar och hon vill ha sitt oberoende. Fast hon är mycket ambivalent.

Berättelsen känns mycket trovärdig, som om allt verkligen har hänt, fast ur Shimamuras synvinkel förstås. Samtidigt är den mycket vackert skriven, miljön står fram, och Komako med alla sina komplicerade känslor blir en stark romangestalt. Snöns rike är mestadels lugnt berättad och finstämd och handlar mycket om samtalen mellan Shimamura och Komako, men där finns också dramatik. Som tonåring läste jag Snöns rike första gången och jag mindes ingenting när jag nu läste den igen. Jag är glad över att jag gjorde det. Snöns rike är en mycket fin berättelse och jag vill läsa mer av Kawabata.

Yasunari Kawabata tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1968. Snöns rike publicerades första gången 1948. Den kom på svenska 1957, översatt från engelska. Enligt Libriskatalogen finns det bara två titlar av Yasunari Kawabata som är översatta från japanska och de kom 2017.

Snöns rike av Yasunari Kawabata, Aldus/Bonniers 1968. Översättning från engelska: Per Erik Wahlund.

Efterliv av Abdulrazak Gurnah

Efterliv är en historisk roman med handlingen förlagd i Östafrika, precis som Paradiset som jag har läst och skrivit om på bloggen. Paradiset slutar ungefär när första världskriget börjar och Efterliv tar vid där och slutar på 1960-talet. Men Efterliv handlar om andra personer. Det är Kalifa som är bokhållare och son till en indier och en afrikansk kvinna. Det är den föräldralösa Afiya som lämnas till en familj där hon blir slav och Hamza som har flytt från en köpman där han var slav på grund av faderns skulder. Hamza blir askari, alltså soldat i den tyska kolonialhären. Även Afiyas bror Ilyas går med i askaritrupperna.

I romanen får vi såväl uppleva livet i den lilla kuststaden där Kalifa bor och arbetar som tillvaron som afrikansk soldat i den tyska hären. De vita är ett herrefolk och de svarta är inte mycket värda. Askarierna och alla bärare som behövs i armén behandlas med hugg och slag. När striderna mot Storbritannien börjar inleds en mycket svår tid för den afrikanska befolkningen i inlandet. De plundras på mat och deras byar bränns, en verksamhet som båda sidornas trupper bedriver. Det är så mycket våld och förstörelse. För mig är det en ögonöppnare. Det borde det inte vara. Jag visste väl att kolonialmakterna krigade mot varandra i Afrika under första världskriget? Men här kommer det fram med stor kraft.

Temat i Efterliv är alltså kolonialism, krig och hur några människor försöker klara sig i en svår tid. Människorna ses med sina fel och brister och sina goda sidor. Livet i hamnstaden och livet som soldat är gestaltat så att det känns. Författaren beskriver olika händelser och företeelser mycket noggrant. Han har också en mycket lugn berättarstil och det uppskattar jag. Bitvis känns det nästan som om han skriver en biografi över människor som verkligen har funnits. Men Efterliv är en roman och kraften och hemskheterna och omtänksamheten och kärleken, snikenheten och snålheten kommer fram ändå.

Jag tycker att Efterliv är en mycket bra roman. Den är lärorik och ger insikt i en del av Afrikas historia samtidigt som den beskriver människoöden. Och författaren har skapat en avslutning som ger en extra snärt.

Efterliv av Abdulrazak Gurnah, Celanders och Bonniers 2021. Översättning: Helena Hansson.

Den sista gåvan av Abdulrazak Gurnah

Romanen börjar med att Abbas som är drygt sextio år gammal faller ihop utanför sitt hem i England. Han kom från Zanzibar när han var ung. I England träffade han Maryam. De gifte sig och fick två barn som nu är vuxna, Hanna som hellre vill kallas Anna och sonen Jamal.

Det stora problemet i familjen är att Abbas aldrig har berättat om sin bakgrund för sin fru och sina barn. Han går och bär på sina minnen och är en tystlåten och ganska otillgänglig man. Maryam är hittebarn och vet inget om sin biologiska familj. Barnen tycker att det är konstigt att hon aldrig på allvar har försökt få reda på varifrån hon kommer. På så vis har författaren förstärkt rotlösheten som jag tror alla kan känna som kommer från en helt annan kultur och som sannerligen inte välkomnas av alla människor i det nya landet.

Det här är förutsättningarna för berättelsen och vi får följa familjens liv både i nutid och dåtid. Den sista gåvan är en rik, lågmäld roman som gestaltar både personliga svårigheter och situationen för invandrare i Storbritannien. Där finns gamla sedvänjor och traditioner både under Abbas uppväxt och hos invandrare i nutiden. Män värderas ofta högre än kvinnor. Ett hittebarn har inte mycket värde alls. Där finns jakt efter pengar och status, olika invandrare som lever på skilda sätt, ett strävsamt arbetsliv och strävan efter att barnen ska få en bra utbildning. Rasismen kommer fram då och då och det kan vara mycket smärtsamt. Jamal får tänka sig för och ta hänsyn som en vit ung man inte måste ta.

Fast berättelsen skrider framåt i lugn takt är den spännande att läsa. Så småningom får vi veta mer och mer om varför Abbas är så tillknäppt och vad som har hänt Maryam i hennes tidigare liv. Det finns många problem i romanen men på något sätt pekar den positivt framåt. Jamal och Anna har en hel del att brottas med och kommer att ha det så i framtiden, men det känns ändå som om de kommer att klara sig bra.

Den sista gåvan av Abdulrazak Gurnah, Celanders och Bonniers 2021. Översättning: Helena Hansson.

Paradiset av Abdulrazak Gurnah

Paradiset handlar om pojken Yusuf som lämnas över till sin farbror Aziz som bor vid kusten i Östafrika. Farbrodern är en respekterad och förmögen köpman. Men ganska snart förstår Yusuf att köpmannen inte alls är hans farbror. Yusuf har lämnats som pant till köpmanen därför att hans far har skulder som han inte kan betala. Yusuf får arbeta i köpmannens butik och så småningom, när han har blivit äldre, får han följa med på en av farbroderns expeditioner inåt landet, ett farligt och kostsamt företag som kan ge stor vinst, men riskerna är betydande.

Tiden är i början av 1900-talet och i romanen finns den begynnande kolonialismen. När den tolvårige Yusuf står på järnvägsstationen för att resa till kusten finns där också de första två vita människorna han någonsin har sett. Romanen spänner över ganska många år och läsaren får följa både Yusufs utveckling och hur europeerna mer och mer tar över. Den visar också många olika miljöer, olika kulturer, olika språk och olika sätt att leva som finns i området. Köpmannen Aziz, och Yusuf är muslimer och de kan läsa och de håller inte de religioner och föreställningar som finns i inlandet särskilt högt. Där frodas vidskepelse enligt deras åsikt.

Romanen har också en fin miljöbeskrivning. Det är lätt att föreställa sig hur det ser ut och hur Yusuf upplever situationer och miljöer. Berättelsen är skriven kronologiskt, inga hopp i tiden, och det är genom Yusuf allt ses. Det kan kännas skönt att läsa en sådan berättelse. Den har tyngd, den har skönhet och den har många detaljer. Jag har inte kunskapen om Östafrika, vare sig vid den här tiden eller senare, men jag tror att romanen ger en inblick i områdets historia, kultur och problem. Paradiset är spännande och bitvis grym, men den är lugnt och handfast berättad med ett slut som känns oväntat och ger funderingar. En roman som jag rekommenderar.

Paradiset av Abdulrazak Gurnah, Celanders och Bonniers 2021. Översättning: Helena Hansson.

Lista över Nobelpristagare på bloggen

Här är en lista i alfabetisk ordning över de Nobelpristagare som jag har läst sedan jag började blogga. Jag kommer att sätta in länkar till inläggen om deras böcker. Först och främst till romaner och noveller eftersom jag skriver så lite om poesin som jag läser.

Svetlana Aleksijevitj (2015)
Kriget har inget kvinnligt ansikte

Miguel Ángel Asturias (1967)
Majsmänniskor

Pearl S. Buck (1938)
Den goda jorden

Albert Camus (1957)
Pesten

Camilo José Cela (1989)
Pascual Duartes familj

Jean-Marie le Clézio (2008)
Öken

J.M. Coetzee (2003)
Pojkår

Grazia Deledda (1926)
Annalena Bilsini

Annie Ernaux (2022)
En flickas memoarer
Min far och kvinnan
Omständigheter
Sinnenas tid
Åren

Jon Fosse (2023)
Melancholia
Trilogin

Gao Xingjian (2000)
När jag köpte ett spinnspö åt farfar (Novellsamling)

Gabriel Garcia Márquez (1982)
Hundra år av ensamhet

Louise Glück (2020)
Ararat
Vild Iris och The Wild Iris
Vita nova

Nadine Gordimer (1991)
Burgers dotter
Amnesti (novell)

Günter Grass (1999)
Katt och råtta

Abdulrazak Gurnah (2021)
Efterliv
Paradiset
Den sista gåvan

Knut Hamsun (1920)
Victoria

Han Kang (2024)
Jag tar inte farväl
Levande och döda
Vegetarianen
Den vita boken

Peter Handke (2019)
Berättelse om ett liv

Ernest Hemingway (1954)
Öar i strömmen
Över floden in bland träden
Cat in the Rain (Novell)
Indian Camp (Novell)

Paul Heyse (1910)
L’Arrabiata (novell)

Kazuo Ishiguro (2017)
Begravd jätte
Nocturner (Novellsamling)

Elfriede Jelinek (2004)
Älskarinnorna

Johannes V. Jensen (1944)
Sjusovarna (Novell)

Eyvind Johnson (1974)
Grupp Krilon

Yasunari Kawabata (1968)
Snöns rike

Imre Kertész (2002)
Fiasko

László Krasznahorkai (2025)
Den sista vargen (Noveller)
Satantango
Herscht 07769

Pär Lagerkvist (1951)
Onda sagor (Novellsamling)

Selma Lagerlöf (1909)
Gösta Berlings saga
Liljecronas hem
Mårbackasviten
Mamsell Fredrika (Novell)
En saga om en saga (Novell)

Doris Lessing (2007)
En överlevandes minnen
Om katter (Noveller)

Sinclair Lewis (1930)
Sånt händer inte här

Naguib Mahfouz (1988)
Mellan de två slotten

Thomas Mann (1929)
Doktor Faustus
4 noveller (Novellsamling)

Harry Martinson (1974)
Utsikt från en grästuva (Kortprosa)
Vagnen (Diktsamling)

Czeslaw Milosz 1980
Issadalen

Gabriela Mistral (1945)
Skönheten (Diktsamling)

Mo Yan (2012)
Det röda fältet

Patrick Modiano (2014)
Dansösen
De dunkla butikernas gata
En stamtavla
Nätternas gräs

Toni Morrison (1993)
Älskade
Recitatif (novell)

Alice Munro (2013)
För mycket lycka (Novellsamling)
Skönlitterärt (Novell, ingår i samlingen För mycket lycka)
Kärlek, vänskap, hat (Novellsamling)

Herta Müller (2009)
Andningsgunga

V.S. Naipaul (2001)
Ankomstens gåta

Kenzaburo Oe (1994)
M/T och berättelsen om skogens under

Orhan Pamuk (2006)
Istanbul
Den vita borgen

Luigi Pirandello (1934)
Sex roller utan författare – ett oskrivet drama

Sully Prudhomme (1901)
Dikter i översättning af Göran Björkman

Nelly Sachs (1966)
Glödande gåtor – Glühende Rätsel 

José Saramago (1998)
Blindheten

Jean-Paul Sartre (1964)
Orden

Isaac Bashevis Singer (1978)
Avskum

John Steinbeck (1962)
Det stora kalaset
Öster om Eden

Wislawa Szymborska (1996)
Nära Ögat (Diktsamling)

Rabindranath Tagore (1913)
Mitt hjärta dansar (Diktsamling)

Olga Tokarczuk (2018)
Daghus, natthus
Empusion
Jakobsböckerna
Löparna
Styr din plog över de dödas ben
På hotellet (Novell)
Sluta blunda, du är död (Novell)
Skåpet (Novell)

Tomas Tranströmer (2011)
För levande och döda (Diktsamling)
Sorgegondolen (Diktsamling)
En haiku (Dikt ur Sorgegondolen)

Sigrid Undset (1928)
Fru Marta Oulie

Mario Vargas Llosa (2010)
Den blygsamme hjälten

Öken av J.M.G. Le Clézio

Nour är en tonårspojke som lever i början av 1900-talet. Frankrike och Spanien är i färd med att kolonisera Marocko och deras överlägsna militärmakt slår ner motståndet.

Lalla är en flicka som lever i nutid, vilket när det gäller den här romanen är början av 1980-talet. Hon tillhör spillran av nomadfolken och bor hos sin fattiga faster i en kåkstad vid kusten i norra Marocko..

Romanen rör sig mellan de här två tidsplanen. Den är drabbande och gripande, hemsk och vacker. Genom att berättelsen omfattar dessa båda tider gestaltar den starkt både hur en kultur slås sönder utan pardon medan kolonialmakterna förser sig med allt av värde i området och vilka konsekvenser koloniseringen har medfört för befolkningen i modern tid. Det är stor fattigdom och utnyttjande i hårt arbete och utvandring till Frankrike där ny fattigdom väntar för de allra flesta, med usla bostäder, slavliknande arbetsförhållanden både i kriminellt och hederligt arbete och ständig kontroll av polisen och diskriminering. Många flickor blir prostituerade.

Men Lalla är stark och får andra möjligheter. I och med det kan man säga att hon utnyttjas på ett finare sätt. Hon tillhör spillran som Frankrike en gång slog sönder, men nu långt senare finns ett snällare, nyfiket utnyttjande, ett intresse för den exotiska kraften hon har.

Romanen har en alldeles särskild ton. Det finns ett metafysiskt drag i den. Det är stark sol, det är alltför ljust. Öknen finns där hela tiden, obarmhärtig och vacker, om inte rent konkret så i Lallas minne när hon har kommit till Marseille. Hon är ättling till nomaderna och får ibland syner från förr. Hennes vän i Marocko, herdepojken, har lämnats som spädbarn uppe i norr. Han har också vaga anor från nomaderna. Alla tre ungdomarna, Nour, Lalla och herdepojken Hartanin är representanter, bilder av nomadfolket, fragment. De är inte gestaltade ingående psykologiskt och på sätt och vis har öknen och den sargade och sönderslagna nomadkulturen huvudrollen i romanen..

Öken av Le Clézio är inte det mest lättlästa, men den är mycket läsvärd. En särskild upplevelse i litteraturen.

Öken av J.M.G. Le Clézio, Norstedts 2008. Översättning: Ulla Bruncrona.

J.M.G. Le Clézio fick Nobelpriset i litteratur 2008.

En flickas memoarer av Annie Ernaux

Sommaren 1958 var Annie Ernaux 18 år. Hon hade vuxit upp i en liten fransk stad och hade arbetarbakgrund, men hennes föräldrar ägde och drev en livsmedelsaffär kombinerad med ett café. Som många andra mindre bemedlade ungdomar sökte hon sig som ledare till ett sommarkollo i Normandie, ett sätt att kunna tillbringa sommaren på annan ort när det inte fanns pengar till någon semesterresa.

Hon ger sig iväg med tåg och skäms för sin mor som följer henne en bit på väg. Sedan släpper hon ut sitt hår och ser fram emot det nya livet som ska börja. Men det blir inte som hon drömt. Visst får hon sin första sexuella erfarenhet men den blir brutal och mannen bryr sig inte om henne.

En flickas memoarer är alltså en självbiografisk bok. Annie Ernaux söker sig bakåt i tiden. Vad minns hon från sommaren 1958? Hon har skrivit självbiografiskt tidigare. Faktum är att de flesta av hennes böcker handlar om henne själv och hennes minnen, men hon har aldrig tidigare skrivit om just den här sommaren. Hennes upplevelser måste ha varit mycket smärtsamma men hon skriver mycket sakligt. Det gör inte läsupplevelsen mindre stark, tvärtom. Hon vänder och vrider på det hon minns. Hon betraktar gamla fotografier.

Fram kommer en stark berättelse om hennes villkor som ung kvinna. Det fanns inte samma frihet att göra vad som helst för en artonårig flicka som för pojkarna. Deras villkor var helt annorlunda. Att leva ut – eller i det här fallet försöka leva ut – sin sexualitet gör att hon blir betraktad som hora. Hon kan inte de sociala koderna och vet inte riktigt hur en flicka ska bete sig. När jag läser En flickas memoarer är jag inte det minsta förvånad över att hon inte har skrivit om detta tidigare. Så oerhört smärtsamt det måste ha varit. Och det räcker inte med omvärldens fördömande. Hon känner skam över sitt beteende samtidigt som den unge mannen och andra unga män som utnyttjar henne – de som borde känna skam -naturligtvis inte anses som sämre. Allt ansvar läggs på flickan. Till allt detta kommer den unga flickans sociala osäkerhet.

Annie Ernaux har som sagt skrivit självbiografiskt många gånger tidigare. I en flickas memoarer sparar hon inte sig själv. Samtidigt som hon har förståelse för det hon gjorde som artonåring är hon mycket självkritiskt. Det gör boken än mer intressant. Författaren är en del av samhället och är präglad av föreställningarna om kvinnor och män precis som alla vi andra är, mer eller mindre. Dessutom känns den mycket aktuell när jag tänker på hur tonårsflickor har det idag. En flickas memoarer är det första jag läser av Annie Ernaux och jag vill absolut läsa mer.

En flickas memoarer av Annie Ernaux, Norstedts 2021. Översättning: Maria Björkman.