Kategori: Noveller

Resan – Novell av Katherine Mansfield

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Novellresan har nu stannat i Barndomslandet. Jag hade ett minne av att det fanns berättelser om barn i den här samlingen med Katherine Mansfields noveller som jag har här hemma. Och visst är det så, och jag valde att läsa novellen Resan som handlar om flickan Fenella som reser med båt tillsammans med sin farmor för att tillbringa en tid hos henne och farfadern. Mycket snart anar jag att flickans mor har dött och att det är därför som farmodern har kommit för att hämta henne.

”Det blåser första gången”, sa hennes far kort, och i detta ögonblick fick de syn på Pictonbåten. Där den låg intill det mörka varvet, helt och hållet konturerad, helt och hållet smyckad med runda, gyllene ljus, såg Pictonbåten ut som om den varit mera beredd att färdas bland stjärnor än ut på det kalla havet. Folk trängdes på landgången. Först gick farmor, därpå pappa, därpå Fenella. Det var ett högt steg ner på däcket, och en gammal sjöman i stickad tröja, som stod där intill, räckte henne sin hårda, torra hand. De var där, de gick ur vägen för de brådskande människorna, och stående under en liten järntrappa, som förde till övre däcket, började de ta avsked.

Resan är en finstämd novell som nästan blir mytisk med en färd över vatten till ett nytt skede i livet. Den är gripande och lågmäld och jag rekommenderar den varmt.

Resan – novell av Katherine Mansfield (1888-1923) ur samlingen Noveller, Modernista 2019. Översättning: Märta Lindqvist.
Resan (The Voyage) publicerades första gången 1921.

Tidigare har jag skrivit inlägg om två noveller av Katherine Mansfield:
Garden partyt (finns också publicerad med titeln Trädgårdsfesten)
Kvinnan i handelsboden

Natt i London – novell av Charles Dickens

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

I Novellresan har vi nu gjort både en tidsresa och en geografisk resa. Vi har hamnat i 1800-talets London, och då passar det utmärkt att läsa denna novell av Charles Dickens (1812-1870). Den berättas av en man som lider av sömnlöshet och därför ger sig ut på Londons gator om natten.

Storstadens rastlöshet, och dess sätt att oroligt kasta sig av och an innan den somnar, var ett av de första nöjen som erbjöds oss husvilla. Det pågick i ungefär två timmar. Vårt sällskap försvann till stor del när de sent öppna pubarna släckte lyktorna och de sista brölande fyllbultarna schasades ut på gatan; blott spridda vagnar och spridda människor återstod efter det. Om vi hade tur ljöd en poliskonstapels harskramla och det var bråk någonstans, men allmänt sett erbjöds förvånansvärt få förströelser av det slaget. …

Berättelsen fortsätter genom natten. Det är en mestadels lugn berättelse fast vandraren stöter på utslagna och prostituerade och hälsar på hos tullvakten vid Waterloo Bridge. Mannen går gata upp och gata ner hela natten tills solen går upp. Natt i London har fin atmosfär och ger läsaren ett hum om hur det kunde vara i den stora staden om natten under Dickens 1800-tal. Novellen publicerades första gången 1 juli 1860 under titeln Night Walks i tidskriften All The Year Round.

Natt i London – novell av Charles Dickens, Novellix 2019. Översättning: Johan Nilsson.

Victoria Line, Central Line av Maeve Binchy

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Den här utgåvan innehåller två novelllsamlingar som är skrivna på 1970-talet av den irländska författaren Maeve Binchy (1940-2012). Alla titlarna är tunnelbanestationer i London. Berättelserna handlar om människor som antingen bor nära stationen, eller tar sig dit av någon anledning, till exempel för att söka arbete eller träffa en viss person.

Novellerna är rakt skrivna utan en massa undertext, men i många av berättelserna finns ett faktum eller en omständighet, eller ett resultat som kryper fram så småningom. De är underhållande och spännande att läsa. Samtidigt finns där många problem som vi människor kan ha i samspelet med andra, ibland riktigt svåra problem som abort. Så där finns ett allvar också, men novellerna är ändå oftast skrivna med glimten i ögat, och det känns som om det finns stor kunskap om människors leverne bakom. Där finns såväl humor och värme som skarpa iakttagelser. Novellerna passar mycket bra att läsa under lata sommardagar. Eller naturligtvis när som helst under året när man behöver läsa något som inte är det mest krävande, utan mer underhållande men ändå med djup.

Om jag ska framhålla någon novell som särskilt rolig och vass väljer jag King´s Cross där en sekreterare lär sin kvinnliga chef hur hon ska ta sig framåt i karriären. När jag läste den skrattade jag en hel del.

Victoria Line, Central Line av Maeve Binchy, Norstedts 2019. Översättning: Katarina Jansson.

Min bokvärld av Kerstin Ekman

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Nu har jag läst Min bokvärld, med undantag av kapitlet om Historien av Elsa Morante eftersom jag vill läsa själva romanen först. Den är faktiskt på väg från nätbokhandeln. Men det övriga i Min bokvärld har jag läst, lite i taget, ett kapitel då och då och det har varit roligt även om vissa avsnitt har givit mer än andra. En del kapitel, eller essäer borde jag kanske skriva, har varit lite väl refererande, men på det hela taget lockar boken mig till läsning, både till omläsning av verk som jag har läst tidigare och nyläsning av andra böcker. Det är också intressant att få veta lite om en författares förhållande till läsning och böcker.

Det finns många titlar som jag inte har läst i Min bokvärld. Hans nådes tid av Eyvind Johnson kommer jag förhoppningsvis att läsa i år. Den är ju med i mitt Nordiska rådets litteraturprisprojekt. Andra som jag mycket gärna vill läsa är Issadalen av Czeslaw Misosz, The Veldt av Ray Bradbury (Varför inte starta ett Sydafrikaprojekt?), Minnas av Eyvind Johnsson, Vår gemensamme vän av Charles Dickens, Stäppen av Anton Tjechov. Ja ni ser. Jag skulle kunna starta ett läsprojekt med utgångspunkt från den här boken. Läsprojekt är något jag trivs med. Längst bak i boken finns en lista över den litteratur som finns omnämnd i essäerna. Där finns en hel del att plocka fram om man inte nöjer sig med böckerna som essäerna huvudsakligen handlar om.

Min bokvärld av Kerstin Ekman, Bonniers 2023.

Vi är framme i Amritsar – novell av Bhisham Sahni

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Novellresan har nu gått ända till Indien. Ugglan & Boken hade några tips på böcker med noveller från Indien och jag har valt att läsa en novell i en av dem, nämligen en antologi med titeln Kärlek, uppror och kardemummakärnor. Novellen handlar om en tågresa och tiden är strax före delningen av Storbritanniens forna koloni Indien till de två staterna Indien och Pakistan. Delningen i två stater är beslutad, men ännu inte genomförd. Det skedde 1947 och det ledde till upplopp på många orter och en stor mängd hinduer flyttade från Pakistan till Indien och en stor mängd muslimer flyttade från Indien till Pakistan. Och som vi vet har det varit hårda motsättningar mellan de två länderna sedan dess och de minoriteter som bor kvar i de respektive länderna utsätts ibland för våld och förföljelse.

Tågresan går från det som blev Pakistan till Amritsar i Indien. Författaren har fört samman ett antal människor i en tågkupé. Där finns tre muslimska köpmän (som berättaren kallar pathaner), en kontorist som är hindu, en gammal kvinna som nog är muslimsk, en Sikh, och så berättaren. Det är en mycket dramatisk novell. Enligt berättaren brukar de som redan finns i en kupé inte gärna släppa in nya passagerare när tåget stannar vid en station.

Mannen fortsatte att kämpa med sin stora koffert medan hans fru och dotter drog sig undan och ställde sig och tryckte mot toalettdörren och såg ängsliga och rädda ut.
”Kan du inte gå till någon annan kupé? Kvinnfolk har du tagit med dig också. Ser du inte att det här är en manlig kupé?”
Mannen var mycket andfådd och hans kläder var genomvåta av svett. När han väl lyckats få in trunken övergick han genast till att samla ihop resten av sitt talrika bagage.
”Jag har biljett. Vi är inga fripassagerare. Vi hade inget val. Det har blivit upplopp i hela stan. Det var nästan omöjligt att ens komma fram till järnvägsstationen …”
Alla blev tysta utom pathanen som satt uppe på överbädden. Han böjde sig framåt och skrek, ”Ut härifrån! Ser du inte att det är fullt?”
(Sid. 55)

Vi är framme i Amritsar – novell av Bhisham Sahni ur antologin Kärlek, uppror och kardemummakärnor, Tranan 2001. Redaktörer: Birgitta Wallin och Tomas Löfström. Översättning av denna novell: Örjan Sjögren.

Bhisham Sahni (1915-2003) var en indisk författare, född i Rawalpindi som då låg i Brittiska Indien, men som efter delningen ligger i Pakistan. Han skrev på hindi och har publicerat noveller, romaner och teaterpjäser. Hans mest uppmärksammade roman är Tamas som skildrar delningen. Den är inte översatt till svenska, men väl till engelska (Darkness, Ignorance, 1974).

Ekorren – novell av Tove Jansson

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Novellresan har nu kommit till skärgården och en av novellerna som Ugglan & Boken hade hittat på det temat var Ekorren av Tove Jansson (1914-2001). Jamen, så bra, tänkte jag. Ekorren finns ju i boken med noveller av Tove Jansson som jag köpte på bokrean för några år sedan. Så nu läste jag novellen och det visade sig att den handlar om en lite äldre kvinna som befinner sig ensam på en liten ö. Det är långt ut i havsbandet och där växer inga träd. En dag ser kvinnan en ekorre sitta på båtstranden.

Hon tog rocken över nattskjortan och satte sig vid fönstret. Det var kallt, kölden stod stilla i det fyrkantiga rummet med sina fyra fönster. Ekorren rörde sig inte. Hon försökte komma ihåg allt som hon visste om ekorrar. De seglar mellan öarna på brädbitar, i medvind. Och så mojnar det, tänkte hon med en liten grymhet. Vinden dör ut eller vänder, de driver till havs, det blir inte alls som de har tänkt sig. Varför seglar ekorrar? Är de nyfikna eller bara hungriga? Är de modiga? Nej. Bara vanlig enfald.

Kvinnan är kärv. Hon vill inte gärna ha med andra människor att göra, men snart måste hon åka iväg för att proviantera. Det är kall höst och vintern närmar sig. Hon har sina rutiner, bland annat sina glas madeira som hon dricker enligt fastställda regler som hon verkar ha satt upp för att få tillvaron på ön att fungera och för att hålla lusten till drycken i schack. Och så måste hon hugga mycket ved för att hålla sig varm och vid liv över vintern.

Men så är det ju ekorren förstås.

Ja, mer ska jag inte berätta om den här novellen som är högst läsvärd, precis som de andra jag hittills har läst av Tove Jansson.

Ekorren – novell av Tove Jansson ur samlingsboken Noveller, Modernista 2019.
Ekorren fanns ursprungligen i novellsamlingen Lyssnerskan från 1971.

So Late in the Day Novell av Claire Keegan

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Cathal, en man i Dublin slutar arbetsveckan och åker hem. Ihoptvinnat med bussresan och det han gör hemma finns minnesbilder. Huset är mycket tyst när han kommer hem och han ropar efter katten. Vi förstår så småningom att han ska, eller skulle gifta sig. På de 47 sidor som novellen upptar får författaren fram så mycket. Novellen är lugnt berättad, vardagligt och mycket innehållsrikt.

Jag vill inte avslöja för mycket om vad som kommer fram men jag kan säga att novellen är bland de bästa jag har läst. Den säger så mycket om Cathal och genom det om oss människor, om kvinnor och män och deras plats i samhället.

Här är ett smakprov ur novellen. Cathal och Sabine, som han förlovar sig med, hämtar ringen:

When they had gone back to collect it, some weeks later, on Friday evening, an additional charge of 128 euros plus VAT was added for the resizing. He had taken her outside to the street then, saying they should refuse to pay extra charge – but she’d insisted that they’d been told of the additional cost, and refused to say she had ever beleived otherwise.

”Do you think I’m made of money?” he’d said – and immediately felt the long shadow of his father’s language crossing over his life, on what should have been a good day, if not one of his happiest.

So Late in the Day av Claire Keegan, Faber 2023.
Novellen kom i år i svensk översättning med titeln I senaste laget.

Smärtan av Marguerite Duras

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Smärtan bygger på dagboksanteckningar som Marguerite Duras (1914-1996) skrev under några vårveckor under Paris befrielse 1945. Den längsta berättelsen handlar om hur hon väntar och försöker få upplysningar om vad som har hänt hennes man som deporterades under kriget. Det är en väntan full av smärta. Är han död eller levande? Kommer hon att återse honom och hur blir det då? Mycket har hänt sedan han försvann. Hon är inte samma människa som då. Och han, svältande efter lång tid i fångläger, vad har det blivit av honom? Denna första berättelse i boken är mycket stark.

De andra kortare berättelserna är lite varierande. Starkast där är Monsieur X, här kallad Pierre Rabier som handlar om en Gestapoagent och Milissoldaten Ter där Marguerite Duras gestaltar vad som kan hända med människor under krig och förtryck. Sidor av en som man inte kunde ana och som inte är så humana kan komma fram.

Sammantaget är Smärtan en mycket intressant bok där man också kan lära sig en del om hur det kunde vara under nazisternas ockupation och under månaderna efter deras nederlag och eftersom det är skönlitteratur får man en viss känsla för tiden och människorna. Boken rekommenderas.

Smärtan av Marguerite Duras, Bonniers 1986. Översättning: Marie Werup.
Den franska titeln är La Douleur (1985)

Öknens alla blommor – novell av Per Olov Enquist

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Novellresan fortsätter och nu har vi kommit till Västerbotten. Ugglan & Boken som är reseledare letar alltid fram några passande noveller och jag valde att läsa en av dem, nämligen Öknens alla blommor av Per Olov Enquist (1934-2020). Den publicerades första gången redan 1974 och den handlar om en universitetslärare i USA som har problem i sitt äktenskap. Han och hustrun beslutar att tillbringa ett par dagar på familjehotellet Monkey Tree i Palm Springs för att försöka reparera förhållandet.

I bilen började ett andra, och något annorlunda gräl, som avbröts av hans hustru med hänvisning till att de två barnen säkert inte mådde bra av att höra allt detta. I Palm Springs blåste det, till deras stora besvikelse, hårt. Motellets pool var svart av den uppvirvlande sanden och de kunde inte bada. Efter ett tredje gräl lämnade hustrun de övriga för några timmar. Klockan 11 på kvällen ringde bon och lät glad på rösten och meddelade att hon tagit in på ett motell i norra delen av staden, att hon äntligen beslutat sig för att lämna honom, att hon skulle återkomma morgonen efteråt för att hämta de två barnen och att hon var glad att ett beslut äntligen kommit.

Vad som händer sedan får ni veta när ni läser novellen. Gör gärna det. Novellen är bra som så mycket annat som Per Olov Enquist har skrivit.

Öknens alla blommor – Novell av Per Olov Enquist, Novellix 2017.
Novellen publicerades ursprungligen 1974 i en samling med titeln Berättelser från de inställda upprorens tid. Samlingen har kommit i flera utgåvor sedan dess.

Allt jag inte kan säga av Emilie Pine

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Allt jag inte kan säga av Emilie Pine innehåller sex essäer och de är alla självbiografiska och mycket personliga. Emelie Pine skriver om sin fars alkoholism, om att få mens och om övergrepp, bland annat. En del av det hon skriver om är sådant som kan vara mycket svårt att avslöja, som kan medföra stora skamkänslor, så som vi vet att offer ofta kan känna. Det är svåra saker som inte är helt lätta för läsaren att ta del av, men det är mycket bra skrivet. Just att berättelserna är essäer innebär att de inte är starkt dramatiskt skrivna. Det blir stor kontrast mellan hurdan texten är och det ibland mycket svåra innehållet. Det medför att fast texten påverkar en som läsare är den ändå förhållandevis lätt att ta sig igenom. Men sedan sitter man där och inser plötsligt vad det är man har läst.

Trots att ämnena för essäerna är sådana som vi ofta vill undvika känns det bra att ha läst boken. Det är mycket starkt av Emelie Pine att skriva dessa essäer och låta dem publiceras. Det är ämnen som vi behöver påminnas om gång på gång, och innehållet i boken är högst aktuellt fast det var ett antal år sedan det hände. Samma saker sker tyvärr också nu. Starka feministiska böcker behövs, och också starka feministiska förebilder. Emelie Pine verkar vara en sådan.

Allt jag inte kan säga – essäer av Emelie Pine, Wahlström och Widstrand 2019. Översättning: Matilda Södergran.
Den engelska titeln är Notes to Self – Essays och den kom samma år.