År 1985 flyttar den unge Kristian Hadeland till London för att studera fotografi. Han vill lyckas. Han vill bli en berömd fotograf. Vägen dit är inte utan svårigheter. I början av studierna bedöms hans foton inte alls så positivt som han förväntar sig. Nej tvärtom. Han får mycket kritik. Att ta emot kritik är aldrig lätt och Kristian verkar inte kunna bearbeta den. Han tillhör de där människorna som har mycket höga tankar om sig själv, som saknar empati och som blir ytterst upprörda över motgångar och inget som händer är deras fel, utan någon annans.

Nattens skola är den fjärde romanen i sviten som går under namnet Morgonstjärnan. Den skiljer sig från de tidigare tre genom att det i denna endast finns en berättare och det är Kristian Hadeland själv. Det finns ett övernaturligt stråk också i denna roman, men inte lika tydligt som i de förra. Här är det vagare, mer osäkert om det är övernaturliga krafter som påverkar den unge fotografen. Men Nattens skola är otäck, mycket otäckare än de tre andra romanerna. Det beror på att just Kristian Hadeland är berättaren, att vi kommer in i hans huvud. Det är rysansvärt att ta del av hans sätt att tänka och fungera. För mig, och jag tror för många andra, tillhör han de där främmande varelserna som är så svåra att förstå sig på. Hur är det möjligt att inte bry sig om någon annan än en själv? Så känns det, även om jag vet att hans hjärna antagligen inte riktigt liknar min egen. Samtidigt är det så bra skrivet att jag tycker synd om honom ibland och också ibland kan önska att han blir framgångsrik.

Man kan se flera teman i den här berättelsen. Är det nödvändigt för en konstnär att åtminstone delvis likna Kristian Hadeland för att nå stor framgång? Hur kan konstkritiker, köpare och gallerister genast godta Hadelands bilder av en död katt som han har kokat och av döda människor i olika positioner, klädda som om de levde? (Hur han har åstadkommit det begriper jag inte. Jag hoppas att han inte har fotograferat verkliga döda människor på det viset.) Nej, människorna i konstvärlden tycker att det är stor konst.

När jag läser boken funderar jag över författares och konstnärers utnyttjande av andra människor. Var går gränsen för det man borde acceptera? Jag funderar också lite grand över likheterna och olikheterna i Thomas Manns Doktor Faustus som handlar om kompositören Adrian Leverkühn. Men där är det en god vän till kompositören som berättar.

Nattens skola är alltså en ryslig historia, men som ligger så nära vår egen vardag. Om vi inte har haft närmare kontakt med människor som Kristian Hadeland blir vi ändå påverkade av dem. De finns ju runt om i samhället. Och huruvida Kristian Hadeland har fått hjälp från djävulen eller inte för att nå sin framgång, det får vi aldrig säkert veta, precis som i Doktor Faustus av Thomas Mann. Är detta, att sälja sin själ till djävulen en bild, ett sätt att illustrera och förklara hur dessa empatilösa människor som trampar ner andra på sig väg mot framgång och som ställer till så mycket elände i vår värld kan finnas ibland oss? Föreställningen om djävulen och att sälja sin själ till de mörka krafterna har funnits genom historien och finns inte bara i Doktor Faustus och Nattens skola.

Jag tycker att alla fyra romanerna i sviten Morgonstjärnan är högst läsvärda och denna är bäst. De andra tre är Morgonstjärnan, Vargarna från evighetens skog och Det tredje riket. Romanerna kan läsas separat.

Nattens skola av Karl Ove Knausgård, Norstedts 2024. Översättning: Staffan Söderblom.

Den här boken fick tydligen ett mycket sakligt omslag när den kom på svenska, men innehållet är inte sådant. Det är fullt av starka känslor. Romanen handlar om två elvaåriga flickor som heter Siss och Unn. Siss är populär bland kamraterna och leder ofta lekarna. Unn har nyligen kommit till trakten. Hennes mor är död och hon bor hos sin moster. Unn är tyst och håller sig för sig själv, men det är något som händer mellan henne och Siss. Ett band skapas och en vintereftermiddag när det redan är mörkt går Siss till Unn för att träffa henne ensam för första gången.

Unn försvinner dagen efter att Siss besök. När man läser boken idag känns det underligt att inte människornas första farhåga är att någon illasinnad har fört bort henne och det känns konstigt att man inte pratar om vilka bilar som eventuellt har kört förbi på vägen och att misstänksamheten inte breder ut sig i bygden. Det brukar alltid finnas någon som sticker ut som får misstankarna på sig. Men det är väl inte det som den här romanen ska handla om och den är tydligen inte tänkt att vara realistisk helt igenom.

Det är mycket som inte sägs i den här romanen. Den är skriven med starka känslor och starka och vackra bilder. På sätt och vis har den en naiv ton, men ändå inte. Den är både sagoaktig och realistiskt och vissa partier är så drabbande att jag måste lägga boken ifrån mig och ta en paus i läsandet. Man är mycket sårbar när man närmar sig puberteten och där finns så mycket som man inte kan säga och som kanske känns stort och omöjligt just då, men som inte skulle kännas likadant om man hade mer erfarenhet. Siss får uppleva en stor förlust, en förlust av något som hon inte hann lära känna innan det försvann. Unns försvinnande känns ödesbestämt och obevekligt. Men hela tiden finns ändå en trygghet runt omkring Siss. Boken blir för mig som läsare märklig, som att skåda in i farans och den dimmiga tomhetens djup, men göra det från en vardaglig och ljus plats.

Is-slottet av Tarjei Vesaas, LT:s förlag 1963. Översättning: Gustav Sandgren.

Romanen belönades med Nordiska rådets litteraturpris 1964. Den publicerades på nynorsk första gången 1963.