Kategori: Romaner

All min kärlek av Agnes Lidbeck

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

All min kärlek handlar om fyra människor, Petra, Johannes, Julia och Axel. Romanen spänner över ganska många år från de fyras ungdom tills de är drygt femtio år. I romanen finns familjeförhållanden och problem – och kärlek förstås. Där finns barn och föräldrar och människor som tacklar sina relationsproblem på olika sätt. Människorna har det så pass bra ställt att de kan äga en fjällstuga.

En av de fyra personerna, Axel, saknar i stort sett omtanke om andra människor. Han klättrar och gör politisk karriär och han är en sådan människa som inte ger sig och som hämnas när det inte går som han vill och han känner sig förorättad. Det för oss in på ytterligare en viktig sida i den här romanen. Den går in i framtiden och blir också lite av en dystopi. Där tillkommer då ansvaret vi har för samhällsutvecklingen. Hur mycket kan man hålla sig undan och blunda och vad leder det till? Vilken sorts människa är man? Och beter man sig på samma sätt när det gäller relationer, alltså att vika undan, att blunda och inte se, att ljuga för sig själv om sakernas tillstånd, att vara alltför naiv?

Tyvärr tycker jag inte att All min kärlek håller med tanke på de här stora frågorna. Den är som ett skelett till en roman och jag hade föredragit att den byggdes ut till något mer omfattande. Nu blir det varken eller. Jag antar att det är författarens avsikt att romanen ska vara så här skelettartad, och här sitter jag och önskar mig en annan bok, vilket jag brukar försöka undvika. Men för mig som läsare fungerar det inte. Det jag främst saknar är en utbyggnad av berättelsen om samhällsutvecklingen och vad den innebär.

All min kärlek av Agnes Lidbeck, Norstedts 2023.

På spaning efter den tid som flytt 1 – Swanns värld av Marcel Proust

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Nu har jag alltså läst Swanns värld på nytt och det ångrar jag inte. Det är inte mycket som jag minns från den första läsningen för länge sedan, men det kändes ändå bekant. Swanns värld innehåller bilder från Marcel Prosts barndom. Jag menar då skrivna bilder. Ordet bilder känns rätt för mig, inte så att berättelsen är stillastående, men det kan bero på det långsamma berättandet. För det är långsamt och omständligt, fast inte för långsamt och omständligt. Mestadels i alla fall.

Det är mycket vackert. Men det betyder inte att berättelsen skulle sakna vasshet och framvisande av människors dåliga sidor. Författaren beskriver det övre borgerskapets liv, med fördomar och mänskliga brister. Det är bitvis infamt – eller ska man säga ett uppvisande av livets realiteter? Avsnitten om Madame Verdurins salong visar dumhet, förstockning och elakhet. Ja, maktfullkomlighet. Det och Swanns kärlek och borgerskapets avståndstagande från honom när han gifter sig med fel kvinna är bara några få iakttagelser i romanen. Där finns borgerskapets beundran av betydande adelspersoner och deras strävan att komma i deras närhet. Där finns den besvärliga tante Léonie, där finns den priviligierade gossens nedvärderande, men också i viss mån kärleksfulla tankar om trotjänarinnan Hortense. Romanen skildrar sannerligen ett klassamhälle alltifrån människor utan utbildning som tjänar andra till personer i samhällets övre skikt. Ja, i Swanns värld finns så mycket. Den bryter med den traditionella berättelsen och med realistiska romaner eftersom den också behandlar och tar i beaktande hur vi minns och hur vårt undermedvetna formar våra handlingar och minnen. Allt i romanen är sett genom det ögat.

Det finns mycket att säga om den här romanen för den är innehållsrik, miljöbeskrivningar, porträtt av människor, en känslig och nog lite bortskämd pojke, aspekter av kärlek. Den är långsam, men också underhållande, och som har påpekats många gånger tidigare är översättningen mycket bra. Det här är min känsla efter att ha läst Swanns värld andra gången. Med säkerhet är det så att jag fick ut mycket mer av läsningen nu.

På spaning efter den tid som flytt 1 – Swanns värld av Marcel Proust, Bonniers 2021. Översättning: Gunnel Vallquist.

Mjölkat av Sanna Samuelsson

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Ellen ger sig iväg från storstaden. Det är ett oövertänkt beslut. Hon far iväg i sin avställda bil mot sina barndomstrakter. Hon anländer till bondgården där hon har vuxit upp. Den är såld och där bor andra människor nu. Ellen ringer på, men ingen är hemma. Då letar hon rätt på nyckeln som ligger där den alltid brukade ligga, hon öppnar och går in.

Ellen har en havererad kärlekshistoria bakom sig som man kan tänka sig bidrar till att hon inte mår bra och beter sig egendomligt. Men mycket verkar hennes handlande bero på att det var en svår upplevelse när familjen var tvungen att lämna gården. De var mjölkbönder, ett minskande släkte, och föräldrarna hade stretat i många år och försökt få ekonomin att gå ihop. I Ellens minnesbilder beskriver författaren ladugården, mjölkandet och korna mycket sinnligt och närvarande. Ellen deltar i arbetet som barn och i skolan luktar hon, eller är rädd för att lukta. Det är inte fint att komma från en gård med kolukt i kläderna. Inte heller är det fint att inte ha råd med de kläder som de andra flickorna har.

I romanen finns en underlägsenhetskänsla och vrede över sakernas tillstånd, att mjölkbönder måste lägga ner verksamheten om de inte har jättestora gårdar, över att mjölkkor försvinner, att landskapet växer igen, eller att betesmarkerna övertas av köttboskap. Vreden är stor. Ellen handlar inte avvägt och moget, men i romanen finns också undervisande textstycken med torra men arga fakta om jordbrukets utveckling. Det kan kanske vara lite svårt att svälja dem eftersom det kan verka så konstruerat, men författaren har satt dem tillsammans med Ellens desperation och minnesbilderna som har stor närvaro och känns som om författaren själv har varit där. Miljön är mycket fint skildrad. Författaren vet vad hon talar om och det ger en ganska slagkraftig bild av en till synes obönhörlig samhällsutveckling och människorna som kommer i kläm. Slutet på romanen känns lite rumphugget, men på det hela taget tycker jag att Mjölkat är väl värd att läsas. En intressant roman.

Mjölkat av Sanna Samuelsson, Bonniers 2023.

Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Kråkan på bokens omslag är en svartkråka, inte en sådan kråka som vi har här i Sverige. Denna kråka ringer en kväll på dörren till en lägenhet där en pappa bor med sina två söner som ligger och sover. Mannens hustru dog för en vecka sedan och här ringer kråkan på dörren och tränger sig in. Det är en mycket stor kråka, som jag föreställer mig, den luktar inte gott och sprider fjädrar i lägenheten, och den tänker stanna hos mannen och sönerna tills pappan inte behöver den mer. Så säger den.

Romanen är glest och fragmentariskt skriven, som poesi bitvis. Vi får följa den lilla familjen genom sorgeprocessen. Kråkan blir en symbol för sorgen som kan se ut och yttra sig på många sätt. Den är inte vacker alla gånger, den innehåller inte bara varma tankar utan också fulhet, ilska och svart ihålighet. Pappan skriver en bok om författaren Ted Hughes som har skrivit en diktsamling som heter Kråka. Jag har hunnit läsa de första dikterna och där finns bara fulhet, hemskhet, ja de är riktigt otäcka. Kanske kan man hitta en svart humor i dem, men det kan inte jag. Där finns ingen som helst omtanke eller kärlek. Det kanske man kan tänka sig är en aspekt av sorgen.

Hur diktsamlingen Kråka utvecklas vet jag inte ännu, men romanen Sorgen bär fjäderdräkt innehåller mycket kärlek och omtanke. Det är en mycket mänsklig bok om våra försök att bemästra livets svårigheter, skriven på ett poetiskt och ovanligt sätt. Väl värd att läsas.

Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter, Etta 2016. Översättning: Marianne Tufvesson.

Max Porter är en brittisk författare och Sorgen bär fjäderdräkt är hans debutroman som är flerfaldigt prisbelönt. Den publicerades första gången 2015 (Grief is the Thing with Feathers).

Moral av Lyra Ekström Lindbäck

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Filosofi är inget jag vet mycket om. Jag har känt att det är för ansträngande och alltför teoretiskt. Ett hårklyveri som känns lite onödigt. Jag är alltså okunnig på området och är kanske fördomsfull. Jag har aldrig intresserat mig särskilt för det. Nu har jag läst Lyra Ekström Lindbäcks nya roman Moral och den handlar om Anna som kommer till ett universitet i Tjeckien för att doktorera i moralfilosofi. Hon ska forska om litteratur och så vitt jag förstår om den kan vara god eller ond. (Det är nog lite för enkelt uttryckt.)

Nu visar det sig att romanen Moral är högst konkret. Där finns lite filosofiskt resonerande men frågan om vad man menar med moral och då särskilt god moral finns i berättelsens handlingar och det är upp till läsaren att bedöma vad den anser är rätt och fel och vad som är diskutabelt. Anna inleder nämligen en erotiskt relation med sin handledare som är gift med två barn. Hans fru arbetar också på institutionen och ska vara Annas bihandledare. Dessutom är Anna författare och börjar skriva om relationen, så där har vi både frågan om hon handlar omoraliskt när hon har ett förhållande med sin handledare och dessutom skriver om det och antagligen tänker publicera texten, och vidare om en sådan text är ond och kan skada. Eller är den varken eller? Helt enkelt litteratur?

Sedan har vi nästa lager. Lyra Ekström Lindbäck har ju skrivit den här texten som jag läser. Hon har doktorerat vid ett tjeckiskt universitet. Frågan hos läsaren om hur mycket som är taget från hennes egen verklighet ligger nära till hands. Och kan man då ställa frågan om huruvida den här romanen är ond eller god litteratur? Är den rent av en hämnd? För handledaren är inte framställd särskilt positivt. Nu är han naturligtvis inte ensam ansvarig. Anna är en vuxen kvinna och hennes handlande framställs inte heller så positivt, men Anna verkar trots allt ha ett samvete.

Ja, det är viktiga moraliska frågor, men den här romanen är inte det minsta tung. Författaren har skalat bort det som är onödigt, texten är tydlig och stramt hållen. Den skiljer sig betydligt från andra romaner jag har läst av Lyra Ekström Lindbäck. Och den känns absolut inte som ett omtjat av en historia som är berättad många gånger förut. Författaren har tagit ett eget grepp. Romanen Moral är rolig och spännande samtidigt som den ställer några viktiga frågor som läsaren kan fundera på.

Moral: en roman av Lyra Ekström Lindbäck, Modernista 2023.

Satansviskningar av Sami Said

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Nadine skickas till en internatskola för besvärliga flickor. Den ligger isolerat i öknen. Flickorna tillhör mestadels välbeställda familjer. De är bortskämda med materiella förmåner, men de är besvärliga. En flicka har förstört sin farbrors maskin, en har rakat av sitt hår. I skolan är uniformen en svart abaya, men reglerna och ledningen verkar inte vara stenhård ändå. Men flickorna ska stanna i skolan tills deras familjer hämtar hem dem och på skolan får de skala potatis och tvätta sina egna kläder, något som de inte har behövt göra tidigare.

Landet är fiktivt med en korrupt regim, någon slags diktatur, där hus inte byggs färdigt och där utvecklingen av industri och kommunikationer har stannat av. Flickorna är alltså bortskämda, men de får alltid stå tillbaka, pojkar är viktigare och mer värdefulla. På sätt och vis känns flickorna som om de lika gärna kunde vara bortskämda svenska flickor, men de är mer diskriminerade och gör man som den kvinnliga artisten Assam Lo kan man bli knivmördad av sin bror.

Författaren skriver inte läsaren på näsan vilka problem det är som gör att flickorna revolterar eller blir deprimerade. Det kommer fram medan man läser vad som händer och där finns en slags humor. Visst upplever man tragik som läsare men också absurda förhållanden som man kan skaka på huvudet åt och skratta åt lite inombords. Romanen är ganska satirisk, men inte så till den grad att där bara finns endimensionella romanfigurer. Man förstår så väl att kvinnan som har startat skolan har gjort det i all välmening och hoppas att de ska gå bra för flickorna. Min känsla när jag läser blir att romanen är skriven på ett högst personligt sätt. Den är inte sådan som jag skulle förvänta mig att en roman som behandlar just dessa problem skulle vara. Den är luftigare, mer fantasifull och samtidigt full av sand och gnissel. Satansviskningar är nominerad till Augustpriset i år.

Satansviskningar av Sami Said, Natur & Kultur 2023.

Den vita staden av Karolina Ramqvist

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Den vita staden är en fristående uppföljare till Karolina Ramqvists tidigare roman Flickvännen som handlade om en ung kvinna som var helt beroende och dominerad av en kriminell man. Han var framgångsrik inom sitt område och hon kunde leva lyxliv med stor villa, resor och dyra kläder och handväskor. Men helt på hans villkor och när han var ute på jobb måste hon stanna i huset.

Flickvännen läste jag för ganska länge sedan och jag minns inte hur den slutade men i Den vita staden har mannen försvunnit. Det framgår inte riktigt om han sitter i fängelse eller är död eller har rest någonstans långt bort för att komma undan rättvisan. Den unga kvinnan heter Karin och hon är ganska nybliven mamma. Allt har fallit ihop runt henne. Hon tillbringar dagarna i sitt hus tillsammans med det lilla barnet och orkar varken laga mat eller städa.

Hon har förlorat nästan allt. Det finns inga pengar. Hon står skriven på huset, men fastighetsskatten är inte betald och myndigheterna har börjat mäta ut kriminellas tillgångar. Huset ska säljas på exekutiv auktion och snart har hon ingenstans att bo.

Då ger hon sig ut med sitt lilla barn och tar kontakt med andra i den kriminella ”familjen”. Det måste finnas pengar som de andra är skyldiga hennes sambo och dem vill hon hämta in.

Den vita staden är en spännande roman om en kvinna som har funnit sig i att inte ta eget ansvar och som nu måste göra det. I och med att författaren har givit henne ett barn, som måste tas om hand och att hon är nybliven mor – en situation som vi vet kan vara mycket påfrestande även om man lever ett kärleksfullt, tryggt liv och som kan leda till att man blir deprimerad också då – kan jag inte låta bli att känna med henne och framförallt barnet och hoppas att allt ska ordna sig för dem på något sätt. Och hur Karolina Ramqvist får fram hur besvärligt det är att ta sig runt i staden med en paraplyvagn när det är snö och vinter! Alla vardagsgöromålen känns så äkta. Den vita staden är väl värd att läsas.

Den vita staden av Karolina Ramqvist, Norstedts 2015.

Melancolia av Mircea Cartarescu

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

När jag hade läst ett litet stycke i den här boken var jag ytterst förvånad. Men var hela boken skriven på detta viset? Ja, det var den. Där fanns en realistisk grund någonstans nere i botten som i en brunn, men hela texten var drömlik och symbolisk. Kanske är allt Mircea Cartarescu skriver så? Jag vet inte. Detta är mitt första nosande i den här författarens verk. Han nämns ju då och då i Nobelprisspekulationer så jag ville gärna läsa något av honom.

Boken börjar med en prolog och efter den består den största delen av texten av tre berättelser, om en femårig, en åttaårig och en femtonårig pojke. Kanske är det samma pojke. De tre berättelserna är skrivna ur pojkarnas perspektiv. Där finns det lilla barnets tidsuppfattning som gör att om han är lämnad hemma ensam är tiden oändlig. Där finns barnets skräck. Där finns femtonåringens famlande efter vem han ska bli och undrande över män och kvinnor och det som skiljer dem åt. Det finns väldigt mycket att hämta i den här romanen, om den nu ska kallas roman.

Men för mig blev det lite svårt med allt det här förvridna, drömlika och tunga som finns i romanen. De två första berättelserna om femåringen och åttaåringen var lättare för mig att svälja än den tredje om femtonåringen. Där blev det lite för mycket. Det var nog inte skinnömsandet som blev för mycket, det var ganska genialt, tycker jag, otäckt, groteskt, men genialt. Men en jättelik ekoxe som pojken kan flyga med och poeter i gravar och en staty som demoleras. Näe. Det kändes som någon slags fantasybok, som om författaren tagit loss något ur den och använt utan att det fanns någon spännande intrig att följa. Inte för att jag brukar läsa fantasy, men i alla fall.

Nu kan jag förstås inte undgå att märka att det finns kvalitet i den här boken. Det är inte vem som helst som kan skapa detta. Melancolia är irriterande, vacker, otäck, svart, tung och poetisk. Och lite långtråkig på slutet. Där är mycket natt och månljus och barnen är i stort sett avskilda från de vuxna. Vad kan jag mer säga?

Men denna märkliga läsupplevelse gör inte att jag aldrig mer vill läsa Mircea Cartarescu. Det vill jag. Har någon som läser detta något tips om vad jag borde testa?

Melancolia av Mircea Cartarescu, Bonniers 2023. Översättning: Inger Johansson.

Allt detta kunde du fått av Josefine Klougart

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Sonja och Erik köper en fastighet i närheten av nationalparken Mols Bjerge vid Jyllands östkust. Erik är kiropraktor och Sonja är hemma med deras två flickor. Det är flickorna som står i centrum i den här romanen och främst är det den äldsta systern Barbara. Vi får följa flickornas uppväxt och hur de blir vuxna – på sätt och vis. Det finns en kronologisk utveckling i romanen men den är upplagd i fragment, i bilder av den här familjen, och författaren hoppar fram och tillbaka i tiden. När jag skriver bilder beror det inte på att berättelsen enbart skulle innehålla bilder. Där finns mycket tankar och resonerande hos författaren som skriver romanen. Men hos mig blir det till bilder och känslor. Det är en mycket finstämd roman.

Allt detta kunde du fått handlar alltså om en familj, om varifrån föräldrarna kommer och vilket bagage de har att bära och hur det påverkar barnen. Men det är inte så enkelt. Jag uppfattar att de två flickorna är födda med ganska olika egenskaper och att inte bara deras olika plats i den lilla syskonskaran och arvet från föräldrarna har betydelse för hur deras liv kommer att gestalta sig. Josefine Klougart lämnar mycket till läsaren som får bygga sin egen bild av familjen och kanske fundera över sig själv och sitt eget liv.

Men romanen har också flera lager. Barbara blir författare och skriver om sin familj och det är inte klart och tydligt vad i berättelsen som kommer från romanfiguren och vad som är författarens ord. När författaren skriver om hur Barbara vill att den roman hon skriver ska gestalta livet är det då egentligen, eller likaväl, Josefine Klougart själv som skriver om vad hon försöker skapa? Det finns en stor vaghet och osäkerhet i romanen som ger djup och frågor och mycket känslor.

När jag skriver att Josefin Klougarts roman handlar om en familj är det alltför snävt uttryckt. Den handlar om livet och döden, om att vara människa. Den är inte helt lättillgänglig och läsaren får vara beredd på att närma sig den lite grand som man närmar sig poesi, men det är absolut värt besväret. Allt detta kunde du fått är en fin roman med stor känsla för naturen och landskapet och för barn, ja stor känsla för människor och för vår korta tid här på jorden. Den ger mycket till läsaren.

Allt detta kunde du fått av Josefine Klougart, Bonniers 2023. Översättning: Johanne Lykke Naderehvandi.

Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Den sextonåriga flickan Cora är slav på en bomullsplantage i Georgia. För en tid sedan rymde hennes mor och hon hittades inte av slavägarna. Cora är nu ensam och måste bo med andra utstötta kvinnor på plantagen. Att Coras mor flydde förvånar inte läsaren. Förhållandena på plantagen är fullständigt vidriga. Hårt arbete utan dess like, misshandel som ibland leder till döden, godtyckliga bestraffningar, också för en sådan sak som viljan att lära sig läsa. Försäljning av slavar hit och dit så att barn blir föräldralösa. Och utnyttjande av kvinnor och flickor förstås. Om en slav mot förmodan skulle leva till sitt femtionde år betraktas hen som uråldrig.

Men samtidigt som läsaren så väl förstår att ingen slav vill stanna på den där hemska platsen är det svårt att förstå att Coras mor vågade fly. Slavarna blir så gott som alltid upphunna av slavjägarna och sedan förda tillbaka till plantagen, antingen som avhuggna huvuden eller som en hårt sargad människa som ska plågas till det yttersta innan hen mördas. Och detta sker inför åsynen av alla plantagens slavar för att statuera exempel. Men Cora rymmer ändå och flyr bort genom den underjordiska järnvägen.

Det fanns något som kallades den underjordiska järnvägen under slavtiden. Det var människor som hjälpte slavar att fly norrut med risk för sitt eget liv. De finns också i Colson Whiteheads roman, men hjälparna har i den tillgång till en verklig underjordisk järnväg. Den finns utbyggd under jorden och tågen tuffar på i tunnlar. Jag har sett kritik mot detta, men jag förstår varför författaren har valt att skriva så. Romanen är mycket pedagogisk. Jag har fått kunskap om och insikt i mycket som jag inte visste tidigare, och allt detta i romanform hade nog varit svårt att få med utan den underjordiska järnvägen. Vi får uppleva hur förhållandena skiljer sig mellan flera olika stater och vi hade inte kunnat följa en flyende på så långa färder utan tågen i tunnlarna. Det hade knappast gått.

Den underjordiska järnvägen är alltså en ond saga med verklighetsbakgrund, men den innehåller också omtänksamhet, uppoffrande människor och verksamhet som pekar mot en bättre värld. För mig var den både intressant och spännande att läsa. Den är bitvis otäckt spännande och den är lärorik. Något som var mycket intressant att läsa var partiet från South Carolina där delstaten och många av de välvilliga människorna ansåg att svarta inte var lika mycket värda som vita. De ville att de skulle ha ett bättre liv och de ville höja deras nivå, men absolut inte till jämbördiga människor. Något som var väldigt viktigt var att de inte skulle bli för många, så man hade ett program för sterilisering. Känns det igen? Förtrycket har många ansikten.

Det jag berättar här är bara en bråkdel av det man hittar och upplever i Colson Whiteheads roman. Och att man just får uppleveser är så viktigt. Skönlitteraturen får oss att förstå och känna på ett helt annat sätt än facklitteratur. Läs gärna den här romanen.

Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead, Bonniers 2017. Översättning: Niclas Nilsson.

The Underground Railroad publicerades första gången 2016 och har fått både The National Book Award och Pulitzerpriset.