Erik Gustavsson, kulturjournalist i Stockholm, känd som den ”unge ångvälten” när han var yngre, säljer plötsligt sin lägenhet i Stockholms innerstad och köper en gammal gård i en by i Dalarna. Hans mediekarriär är inte vad den har varit. Vad han har tänkt göra i framtiden verkar han inte ha klart för sig. Han har gått på känsla i livet och tagit en del spontana beslut, till exempel detta.

I byn finns ett amatörteatersällskap som planerar att sätta upp en pjäs om Gustav Vasa. Där nästlar sig Erik Gustavsson in. Han går inte fram som en ångvält, men väl som en furste enligt Machiavelli, och ganska snart tar han ledningen i teatergruppen.

Marit Furn har skrivit en rolig och lite burlesk roman om denne egocentrerade man som har alldeles för höga tankar om sig själv, som sätter sig själv framför allt annat och som intrigerar och stövlar på över slagna människor om det gagnar honom. Jag tycker inte att han är överdriven. Han finns. Kanske har vi träffat honom. Vad som är rätt och fel bedömer han inte enligt gängse moral utan utifrån vad han vinner på. Tyvärr, för honom själv, och kanske också för en del andra, är han inte så intelligent och beräknande som Machiavelli anser att en furste bör vara för att ha framgång.

Den förste är alltså rolig och underhållande, men där finns också stråk av allvar. Inte för att jag egentligen känner till hur livet i en by i Dalarna kan gestalta sig, men för mig framstår byn och människorna där som om de också mycket väl kunde finnas. Det finns en handfast och ganska realistisk botten i berättelsen som snurrar på med många händelser och vändningar. Romanen är spännande att läsa och jag undrar hur det ska gå och hur författaren ska få ihop det. Kanske känns slutet lite snöpligt rumphugget men i det stora hela har jag haft glädje av att läsa berättelsen.

Den förste av Marit Furn, Bonniers 2023.

Den här romanen handlar om kärlek och om kärlekens kraft. Den innehåller inte bara en kärlekshistoria utan flera. Det är författarens eget kärleksförhållande med sin hustru, det är skolkamraten som hade en eländig barndom och som hamnade på pojkhem, men som genom vissa människors människokärlek klarade sig och senare som vuxen kunde leva i ett bra äktenskap. Där finns också grannparet på Österlen. Dessutom innehåller romanen kärlek till naturen och till trakten vid havet där författaren har ett hus.

Det är långt svårare för en författare att skildra ljuset än mörkret, men det behövs lampor och lyktor för att vi ska kunna se om natten. Jag har en liten glödkula på spetsen av min penna och det gör att jag kan skriva även när det är svart omkring mig skriver Ranelid på sidan 67 i romanen. Han har helt rätt i att det är mycket svårare att berätta om lyckliga människor än om olyckliga och det är alltså en svår uppgift han har ställt sig och han lyckas inte fullt ut. Berättelsen är inte platt, för det verkar det inte kunna bli i en roman av Ranelid. Och han ställer upp krig och utnyttjande av människor och alkoholmissbruk som kontrast till omhändertagande och kärlek. Men det blir lite för mycket, för många ord, för euforiskt ibland, det är ett nästan överväldigande flöde i boken och det är en skarp gräns mellan den gyllene, lysande kärleken och det mörka i världen, och enligt min smak finns lite för många egendomliga liknelser i texten. Dessutom tycker jag nog att författaren idealiserar i viss mån.

Själv uppskattar jag mest lite stramare och sakligare litteratur, där det kan dölja sig mycket känslor och spänning under ytan, och jag kan önska att den här romanen var lite kortare och stramare och jag kan inte riktigt tro på att de lyckliga kärleksförhållandena som skildras är så till den grad lyckliga. Jag kan sakna alla små vardagsförtretligheter. Visst måste man väl reta sig på sin partner någon gång? Och visst finns det stunder när man inte orkar lyssna på sin partner och när hen följaktligen inte får den uppmärksamhet eller tröst som hen behöver. Det som mest stannar kvar hos mig efteråt är också den kärlekshistoria som har störst komplikationer. Det är berättelsen om livstidsfången som dödade sin fru och hennes älskare på grund av svartsjuka.

Men samtidigt som jag föredrar lite stramare berättelser så är ju ändå Världens vackraste kärlekshistoria en roman av Björn Ranelid och det går inte att komma ifrån att det finns ett stort värde i det Ranelidska som ju är ett starkt flöde, lysande vackra bilder och skarpa kontraster. Jag vet ingen annan som skriver som han.

Världens vackraste kärlekshistoria av Björn Ranelid, Bonniers 2023.

Underlandet består av flera berättelser om och med människor som aldrig träffas och som lever helt skilda liv. Men där finns en gemensam nämnare och det är bedrägeri. Där är journalisten som ljuger ihop intervjuartiklar och som blir framgångsrik. Där är den hemlösa kvinnan som låtsas att hon är ett barn. Där är mannen som har förskingrat massor med pengar från välgörenhetsorganisationen han arbetar i. Och många fler.

Sedan är de de som duperas, som låter sig duperas, som blundar därför att det är alltför smärtsamt att se sanningen. Och så är det den som vinner på avslöjandet. Allt detta pågår på olika håll i världen, i Spanien, i USA, i Sverige.

Underlandet är som en rapport om ett tillstånd. Det här händer, och det här, och det här. Men de olika berättelserna är spännande att läsa för man vet inte vad de ska utmynna i även om det ligger nära till hands att tro att det inte kommer att vara något bra. Kärlek och omtanke har en mycket underordnad roll i den här romanen. Man anar att den finns i vissa av berättelserna, men mer är det inte. Mest är där ensamhet, förakt, rädsla och lurendrejeri.

Kanske är Underlandet menad som en bild av vår nuvarande värld, som är så svår att förstå och där man behöver vara så misstänksam. Det är en mycket dyster roman. Där finns ingen humor någonstans. Ändå finns där mycket som man kan känna igen och mycket som man har hört talas om förekommer. Det är bra skrivet, men det är tungt.

Underlandet av Hanna Nordenhök, Norstedts 2023.

Ett system så magnifikt att det bländar handlar om tre syskon, Sebastian, Clara och Matilda. Sebastian arbetar som hjärnforskare i London. Clara är journalist och har just blivit uppsagd från sitt arbete, hon bor i Sverige men reser till Påskön. Matilda har haft psykiska problem under sin uppväxt och ungdom. Hon bor i Berlin. Syskonen är trillingar men har glidit isär. Hela familjen är splittrad. Fadern bor också i Berlin, men han är försvunnen. Mamman är präst i Sverige. De talar inte mycket med varandra. Sebastian vill inte. Clara håller sig också undan.

Splittring, osäkerhet, familjehemligheter och kärlek är teman som jag hittar i den här romanen. Romanen beskriver också en splittrad värld, en värld som är svår att få grepp om. Hur ska jag leva? Hur ska man orka leva? Hur ska man hitta kärlek och trygghet? Och vem är jag egentligen? Allt i romanen är inte riktigt verkligt. Det är främst forskningsinstitutet som är mycket underligt. Där finns bland annat en apa med hög moral och en forskare som har tusentals cikador i sitt laboratorium. Att ha cikador i ett laboratorium är väl inte overkligt, men berättelsen är skriven så att det blir så. De andra miljöerna kan jag känna finns och människorna kan jag känna finns. Men alla sammanträffanden gör att resten blir lite overkligt det också.

Romanen är underhållande. Där finns mycket humor, men också stort allvar, liv och död, och författaren sätter fingret på mycket som känns bekant i dagens värld, också på hur vi uppfattar verkligheten. Att författaren låter Sebastian vara hjärnforskare är ingen tillfällighet. Att romanens verklighet är lite vriden är naturligtvis författarens avsikt, och det blir roligt när Sebastian inte tror på det Matilda säger. Hon fabulerar, tänker han fast det visst finns en påfågel vid ett lantligt café i Norrland – och samtidigt tar Sebastian hand om en apa med hög moral.

Så det finns mycket att hämta i den här romanen, men för mig känns berättelsen ändå alltför konstruerad. Naturligtvis är alla romaner konstruktioner, men här märks den alltför tydligt. Det kan förstås vara författarens avsikt att vi ska se konstruerandet klart och tydligt, att romanen är en slags lek, men för mig, i den här romanen, fungerar det inte riktigt.

Ett system så magnifikt att det bländar av Amanda Svensson, Norstedts 2019.