De små hästarna i Tarquinia av Marguerite Duras

De små hästarna i Tarquinia är en ganska tidig roman av Marguerite Duras, publicerad 1953 (Les petits chevaux de Tarquinia). Den handlar om några vänner som tillbringar sin semester i en liten ort i Italien. Det är hett, fruktansvärt hett, det finns inte så mycket att göra. De dricker Campari, de pratar, de spelar boule och badar och de talar om att resa någon annanstans, varför inte till Tarquinia för att se de små etruskiska hästarna?

Men de kommer aldrig iväg. De små hästarna i Tarquinia är en stillastående berättelse, helt skriven med den avsikten hos författaren, räknar jag med. Den är detaljrik och den berättas utifrån en av vännernas synvinkel. Hon heter Sara och hennes och mannen Jacques lilla barn är med på semestern. Vi får läsa om alla vardagliga saker Sara gör under dessa heta dagar och deras loja semesteraktiviteter. Alla vännerna är liksom förlamade. Inte ens en otrohetsaffär blir något mer än en parentes i tillvaron. Allt är så lojt. Det som skiljer ut sig lite är Saras och Jacques barn och en hemsk händelse som har skett i närheten. Men den är ändå utanför semesterfirarnas tillvaro precis som branden som härjar uppe på höjderna.

Semesterfirarna sitter fast i hettan och lite tradigt kan det kännas att läsa romanen, men den är ändå intressant och läsvärd och nu mitt i den kalla vintern kan man glädja sig åt att inte befinna sig i denna hetta. Åtminstone kan jag göra det som har så svårt för de riktigt heta dagarna.

De små hästarna i Tarquinia av Marguerite Duras, Lind & Co 2011. Översättning: Suzanne Palme. Förord: Annina Rabe.

De små hästarna i Tarquinia kom första gången i svensk översättning 1963. Den har kommit i fler upplagor sedan dess, men översättningen är densamma i alla.

Trilogin av Jon Fosse

Trilogin av Jon Fosse innehåller tre kortromaner som ursprungligen är publicerade separat. Det är Sömnlösa (Andvake 2007), Olavs drömmar (Olavs draumar 2012) och Kvällning (Kvellsvævd 2014). I den här boken har man samlat alla tre, och de hör ju ihop. De handlar om Asle och Alida som är personer som har funnits i Jon Fosses släkt. Tiden är artonhundratal och början av 1900-talet, tror jag. Asle och Alida är ett mycket ungt, fattigt kärlekspar och Alida är gravid. De tar sig från ön där de bor till Bergen. Men hur ska de hitta husrum? Det är hjärteknipande att läsa om hur de två försöker orientera sig och ta sig fram i staden.

Jon Fosse skriver med många upprepningar på ett alldeles särskilt sätt. Han är också inuti Asles och Alida huvuden. Det är deras tankar och vad de ser och upplever som läsaren får ta del av. Det är drömlikt och vagt men inte lika förvirrat som i Melancholia som jag också har läst. I den romanen finns också häftigare känslor direkt uttryckta i texten både i avdelningen om den mentalsjuke konstnären Lars Hertervig och i avdelningen där hans gamla syster Oline är huvudperson. I trilogin är det lugnare, mer drömlikt, men där finns mycket som inte berättas och som läsaren kan tro och så småningom veta har hänt. Det är inga vardagshändelser utan påtagliga dramatiska händelser och de lurar under ytan.

Jon Fosses trilogi belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2015 och som vi vet fick han Nobelpriset i litteratur 2023.

Trilogin av Jon Fosse, Bonniers 2015. Översättning: Urban Andersson.

Sniglar och snö av Agneta Pleijel

Sniglar och snö är den tredje av Agneta Pleijels självbiografiska romaner. I tid överlappar den delvis den andra som heter Doften av en man. Också i Sniglar och snö skriver hon om åren på Aftonbladet där hon blev kulturchef 1975. På 1980-talet blev hon ordförande i Svenska Pen, På 1990-talet var hon medlem i Bibelkommissionen och professor i dramatik på Dramatiska institutet. Som författare började hon som poet och dramatiker, och 1987 debuterade hon som romanförfattare med Vindspejare som senare följdes av flera romaner.

Agneta Pleijel har alltså ett omfattande arbetsliv bakom sig när hon på 2000-talet skriver om den tiden i Sniglar och snö, och här går hon in djupare både i arbetslivet och i det personliga. Det är kärleksförhållanden och moderskap och skapande och svårigheten att få alla delar av livet att fungera. Det är förhållandet till hennes mor och far och till vänner, och särskilt om man har läst hennes två första självbiografiska romaner får man mycket förklarat om hur det blev som det blev. Tror man i alla fall. Man sätter ihop det hela som läsare, det som författaren har valt att berätta. Man funderar och jämför med sitt eget liv. Bitvis blir det nästan smärtsamt att läsa. Men i romanen finns också en ålderns avklarning, ett förhållningssätt från de sena åren i livet som gör att det ändå finns ett lugn över berättelsen. Som läsare uppfattar jag och känner sorgen och frustrationen många gånger, men texten är ändå inte deprimerande. Där finns framtidstro och lite av ålderns vishet.

Sniglar och snö är lätt att läsa. Texten flyter på. Jag blir imponerad av stilen och enkelheten. Språket känns alldeles självklart. Jag läser och läser. Sniglar och snö ger en mycket, och alldeles säkert är det en fördel att ha läst de två tidigare självbiografiska romanerna.

Sniglar och snö av Agneta Pleijel, Norstedts 2023.

De två tidigare självbiografiska romanerna är Spådomen (2015) och Doften av en man (2917)

Den ärliga bedragaren av Tove Jansson

I en by vid den finska kusten bor Katri och hennes bror Mats. Om Katri säger man att hon bara bryr sig om siffror och sin bror. Hon är kantig och hon umgås inte vidare mycket med befolkningen, men människor kommer ofta till henne för att få råd och för att hon ska räkna ut saker åt dem. Katri har en stor hund som hon har dresserat och hon och hunden ses ute varje dag. Hennes bror Mats är yngre än hon och anses vara lite mindre vetande. I alla fall är han inte riktigt som andra. Han hjälper till i det lilla båtvarvet och han hugger ved och gör andra tjänster åt folk.

Men Katri vill trygga Mats framtid och därför nästlar hon sig in hos Anna Aemelin, en gammal kvinna som målar akvareller av marken, där hon också målar dit blommiga kaniner, och bilderna hon gör blir till barnböcker. Anna Aemelin har det gott ställt. Hon tjänar en del på sitt målande och på avtal med diverse företag som använder hennes populära kaniner. Dessutom har hon ärvt huset och en del mer, föreställer jag mig.

Den ärliga bedragaren är en lite egendomlig roman. Stämningen är dov och jag har en illavarslande känsla när jag läser. Det här kan väl aldrig gå bra? Berättelsen är mycket konkret, och byn och miljön och vädret med snö och is känns handfasta och verkliga. Temat i romanen är misstro mot människor eller att tro att alla vill väl. Var går gränsen? Är Anna Aemelin alltför naiv? Och Katri? Litar hon på någon över huvud taget? Den ärliga bedragaren passar mycket bra att läsa så här på vintern och den slutar inte alls som jag har förväntat mig.

Den ärliga Bedragaren ur samlingsboken Tove Jansson, Romaner, Modernista 2017.

Romanen publicerades första gången 1982 och har kommit i flera upplagor.

Igelkottens elegans av Muriel Barbery

Renée Michel är portvakt i ett ett hus i Paris där välbärgade människor bor. I huset bor också en tolvårig flicka som heter Paloma José. Hon tillhör en välbärgad familj men hon är inte lycklig. Tvärtom planerar hon att begå självmord. Hon är överintelligent och varken lärarna i skolan eller hennes familj förstår sig på henne. Hon ser felen och hyckleriet och känner sig överlägsen många andra människor. Dessutom har hon ett stort behov av lugn och tystnad och det får hon inte tillgodosett.

En portvakt i ett sådant Parishus är en tjänsteande som bara finns där. Den allmänna meningen är att hon är ganska så korkad och trångsynt. Henne ser man bara när man har användning för hennes tjänster. Men Renée Michel är raka motsatsen. Hon har inte fått någon utbildning, men hon har utbildat sig själv och har läst filosofi, om konst och mycket skönlitteratur. Faktum är att hon vet och begriper mycket mer än många av hyresgästerna och hon föraktar också många av dem. Men det döljer hon. Renée Michel vill framstå som chablonbilden av en portvakt. Varför kan vara lite svårt att förstå. Kanske accepteras det inte i Frankrike att en portvakt är intelligent och bildad, tänker jag. Men det kommer ändå en viss förklaring i slutet av romanen. De enda som ser igenom hennes skådespeleri är flickan Paloma och en ny hyresgäst, en japansk man.

Den här romanen är en bestseller och många människor har haft glädje av att läsa den. Berättelsen är också filmatiserad. Men jag faller inte riktigt för den. Och den verkar vara skriven med högre pretentioner att bara ge underhållning. För mig känns romanen alltför konstruerad och jag får inget riktigt grepp om någon av människorna. De blir helt enkelt inte människor för mig. Ja, den är underhållande och lite hjärteknipande, men det är något som fattas. Som film kanske den passar bättre eftersom skådespelarna kan ge kött och blod till personerna.

Igelkottens elegans av Muriel Barbery, Sekwa 2009. Översättning: Marianne Öjerskog och Helén Enqvist.

Romanen publicerades första gången 2006. (L’élégance du hérisson)

Spindelbjörken av Pär Hansson

En författare reser till sitt barndomshem i Västerbotten tillsammans med sin fru och sina barn. Det är sommar men författarens sinne är mörkt. Han lider av depression och får vredesutbrott ibland. Det verkar som om han har rest dit för att minnas, för att bearbeta minnen, för att skriva av sig. Vi får inte lära känna författaren särskilt väl. Snart kommer romanens längsta del och den handlar om pojken Joel på väg in i puberteten. Joel är författaren själv, förstår vi. Kanske är bilderna från hans barndom skrivna av den fiktive författaren, i tredje person, ett sätt både för författaren i boken och för den verklige författaren att distansera sig och få perspektiv. Det blir alltid så när böcker är skrivna på det här viset att jag som läsare blandar ihop bokens författare med den som har skrivit boken. Det är kanske meningen.

Men fast händelserna i Joels barndom är skrivna i tredje person känns de ändå nära för mig som läsare. Det är dem man minns och tar till sig från boken. Joel är mobbad. Hans bästa vän, om man kan kalla det så, är några år äldre och han är den dominerande i vänskapen. De har ett slags sexuellt förhållande, som kanske kan ses som övergrepp, men som läsare uppfattar jag att Joel också har sådana känslor för sin vän, något som väldigt många av oss kan ha, även om vi är heterosexuella. Men det här är skamligt. Att vara bög anses, som vi vet, ofta gräsligt fult. Dessutom har Joel en annan jämnårig vän vars familj är med i Pingstkyrkan och Joel deltar också i den kyrkliga verksamheten fast hans föräldrar inte är religiösa.

I romanen Spindelbjörken finns alltså stora konflikter och svåra frågor och vissa scener bränner till. Hur svårt kan det inte vara att ständigt vara rädd och på sin vakt när man är utomhus och i skolan? Men jag uppskattar också de mer vardagliga bilderna, cyklandet, fiskandet, hur miljön träder fram. Det känns så äkta. Ja, just så här kan det se ut och kännas i ett hörn av Sverige. Men berättelsen är ändå stillastående. Den leder inte riktigt någonstans. Den ger en vissa upplevelser och bilder som man kan fundera över efteråt, men vem är egentligen den här författaren i romanen? Vad blev det av pojken?

Spindelbjörken av Pär Hansson, Norstedts 2023.

Jävla karlar av Andrev Walden

Jävla karlar är en barndomsskildring på självbiografisk grund. Under sju år har pojken Andrev sju olika pappor. En del av dem är pappor inom citationstecken, men ett par av dem fungerar mer som riktiga pappor, fast inte alltid som bra pappor. Det blev mycket pappor i texten här, men det är många män som Andreas mor har förhållande med och alla påverkar de naturligtvis barnen. Det blir delvis kaotiskt, barnen och mamman får anpassa sig till olika män och deras beteende och förhållningssätt. Mammans kärleksförhållanden är ofta destruktiva. En del män är våldsamma och eller oerhört kontrollerande.

Jävla karlar handlar alltså om mycket elände, men den är ändå inte tung att läsa. Boken är full av humor och har mycket värme. Romanen är ingen arg anklagelseskrift gentemot modern som ju utsatte barnen för alla dessa män. Det är ändå ett varmt förhållande mellan mamman och sonen. Det är som om modern inte kan annat. Hon gör så gott hon kan, men det blir aldrig riktigt bra och ofta rent av farligt. Så visst bränner det till ibland och det känns så man får ont i magen när man läser, men Jävla karlar är också rolig och där finns också omtänksamhet.

Romanen är enkelt och rakt skriven, mycket uppfinningsrikt. Inte så att jag tror att författaren har hittat på alltihop. Jag skulle tro att det mesta har hänt, ungefär. Det som jag tycker är uppfinningsrikt är hur den är skriven. Det är skickligt utvalda scener som är avslutade på rätt ställe. Så känns det, och det är välgörande att läsa en roman med så pass mycket elände och vara i en glad stämning när man lägger den ifrån sig färdigläst. Det betyder inte att eländet är bortskojat, nej inte alls. Jag tycker att romanen tar eländet på allvar. Och det gör man som läsare också.

Jävla karlar belönades med Augustpriset 2023.

Jävla karlar av Andrev Walden, Polaris 2023.

Bedragaren av Zadie Smith

Bedragaren handlar om Eliza Touchet som är ingift kusin till författaren William Ainsworth (1805-1882). Om hon har funnits eller är påhittad vet jag inte, men i romanen förekommer andra historiska personer, till exempel Dickens. Eliza är änka i ganska små omständigheter och arbetar som hushållerska hos Ainsworth, vilket säkert behövs efter att hans hustru har avlidit. Där finns tre döttrar – tills de sänds iväg till en skola – och Ainsworth har ett stort umgänge med andra kulturpersonligheter. Liksom andra herrar på den tiden sköter han inte hushållet men förväntar sig att maten ska stå på bordet och att gäster servas på sedvanligt sätt.

Eliza Touchet är bra mycket intelligentare är författaren själv och fungerar tidvis också som hans redaktör. Hon deltar i rörelsen mot slaveriet och är intresserad av mycket i samhället. I romanen får vi uppleva en del av det myllrande, fattiga England, fast från medelklasskvinnan Elizas synvinkel och hon vet sannerligen inte allt om hur de fattiga har det. Genom att ta upp ett rättsfall som förekom under den här tiden för Zadie Smith berättelsen till den brittiska kolonin Jamaica där sockerproduktionen byggde på slavarbete. Mångas rikedomar i England kom från slavhandel och från sockerproduktionen. Rättsfallet handlar inte om det utan om en arvstvist där en man hävdar att han är arvinge till en förmögenhet och ett av vittnena som talar till hans fördel är en frigiven slav från Jamaica.

Där har vi orsaken till titeln – kanske. Är arvspretendenten en bedragare? Eller hänsyftar titeln på författaren Ainsworth? Är han en bedragare i sitt skrivande när han lånar och tar uppgifter och idéer varstans ifrån? Hur det än är med den saken är Zadie Smiths roman underhållande och rolig samtidigt som den tar upp många problem som fattigdom och slaveri och kvinnans ställning i England under 1800-talet. En herre som Ainsworth gör som han vill, skickar iväg sina döttrar, är borta på resor långa perioder och bestämmer om Eliza och hans nya hustru får åka till London och bevista rättegången rörande arvstvisten eller inte. Och hur Eliza tassar omkring sin kusin för att hindra att han får se kritik av sina verk! Om så sker är stämningen i hemmet förstörd en tid framöver. Och rikedomarna i landet, som ju också spiller över på människor som Ainsworth, även om han inte är rik själv, kommer ju från slaveri och utsugande av koloniers infödda och de fattiga i England. Men trots att allt detta finns med i Zadie Smiths berättelse är den inte det minsta pekpinneaktig. Bedragaren är en bra roman. Rekommenderas.

Bedragaren av Zadie Smith, Bonniers 2023. Översättning: Niclas Nilsson.

Melancholia av Jon Fosse

Melancholia handlar om den norske bildkonstnärer Lars Hertervig (1830-1902). Han kom från en fattig kväkarfamilj och fick genom en mecenat möjlighet att studera måleri, först i Christiania som den norska huvudstaden hette på den tiden, och sedan i Düsseldorf. Efter två år i Düsseldorf kom han tillbaka till Norge men han led av schizofreni och levde i armod de sista åren av sitt liv. Utgåvan jag har läst omfattar både Melancholia I och II och i den första är Lars Hertervig i Düsseldorf. Hela avdelningen handlar om en enda dag, utom ett kapitel på slutet om en annan person.

Jon Fosse har ett säreget sätt att skriva. Han är inne i romanpersonens huvud. Konstnären håller på att få ett psykiskt sammanbrott och hans tankar virrar hit och dit med många upprepningar. Jag gav nästan upp efter femtio sidor, men ändrade mig och har läst hela boken. Det var tur att jag gjorde det, för det här är bra. Fosse skapar en bild av en människa som går in i läsaren. Hertervigs osäkerhet och sårbarhet, hans självhävdelse, hans vanföreställningar och hans oförmåga att passa in känns både skrämmande och ömkansvärda. Språket böljar och flyter. Det håller på, det flödar ända tills författaren har bestämt att här tar denna första avdelning i romanen slut. Men det är inte ett oavbrutet flöde av tankar. Händelser under dagen upplevs genom Hertervig.

Melacholia I innehåller också ett kapitel då vi är inne i en författares huvud. Det är nutid och han ska skriva en roman om Lars Hertervig. I Melancholia II är vi inne i Hertervigs syster Olines huvud. Hertervig har nyligen dött och Oline är gammal. Hon har svårt att minnas det som händer nu, men hon har minnen från broderns tidigare liv.

På sätt och vis är allt skrivet på samma sätt, men ändå inte. Det är mest upprepningar i den första delen om konstnären i Düsseldorf och där är tankarna mycket förvirrade. Författarkapitlet är svalt. Först undrade jag vad det har i romanen att göra, men det känns ändå som om det ska vara där. Det är fascinerande att Fosse lämnar allt så öppet. Det känns som om det ingår att läsaren ska undra. Melancholia I och II är en märklig blandning av tankar, bilder, handfasta verkliga händelser, vardaglighet och livets förtretligheter som att bli genomsur en regnig och blåsig dag i Bergen eller att ta med fisk köpt från fiskaren in på dass därför att man inte hinner och orkar in med den i huset före. Fosse skapar människor som man kan känna med.

Melancholia av Jon Fosse, Bonniers 1999. Översättning: Urban Andersson.
Den här utgåvan innehåller både Melancholia I och II. I Norge kom ettan 1995 och tvåan 1996.

På Nasjonalmuseets hemsida kan du läsa mer om Lars Hertervig och fram för allt se hans verk.

På Waldemarsudde kommer en utställning med titel Hertervig-Hill i höst. Den kommer att visas från 21 september 2024 till 26 januari 2025.

Om uträkning av omfång 1 av Solvej Balle

Tara Selter och hennes man bor ett hus i utkanten av en stad i norra Frankrike. De säljer antikvariska böcker och företrädesvis ovanliga sådana. Tara åker iväg på en mässa för att köpa böcker, och sedan till Paris för att göra ytterligare inköp och träffa en god vän. Det är den 18 november och Tara uträttar det hon ska och somnar på sitt hotell på kvällen. På morgonen den 19 november märker hon att något inte är som det ska. Händelser som hon var med om dagen innan upprepas och när hon vill läsa tidningen finns det ingen för den 19:e. Den tidning hon har framför sig är dagens, får hon veta. Det är exakt samma tidning som hon läste dagen innan.

Tara har alltså fastnat i tiden. Man kan säga att alla andra också verkar ha gjort det. Men det är bara Tara som är medveten om det. Berättare i den här romanen är Tara och hon berättar om vad hon är med om, vad hon gör, hur hon funderar, och hur det blir när hon åker hem från Paris och träffar sin förvånade man. Hon skulle ju inte komma hem redan den 18:e.

Fast Om uträkning av omfång är otrolig är den full av vardagliga händelser och detaljer och den är märkligt odramatisk fast Taras situation måste innebära ångest och och panik. Men Taras berättelse känns helt trovärdig. Den är mycket sorglig eftersom hon är ensam. Inte på samma sätt som i Väggen av Marlene Haushofer, Tara har människor omkring sig. Hon kan göra inköp i staden. Hon kan vara med sin man. Men alla andra vet inte att tiden har stannat, eller också har den bara stannat för Tara. Inte heller hennes man vet, och därför får hon börja om från början och förklara alltihop varje morgon. Deras förhållande känns mycket kärleksfullt och det leder till att ensamhetskänslan blir större. Vad gör ett par med kärleken när de är på väg från varandra? Jag kommer att tänka på hur det kan vara om ens partner börjar bli dement.

Jag försöker föreställa mig den stora ensamhet som Taras situation måste innebära. Men konstigt nog gör läsningen mig inte ångestfull. Det är inte påfrestande känslomässigt att läsa Om uträkning av omfång. Förundran och undran över hur det ska gå och hur författaren ska gå vidare i alla de sex återstående romanerna är vad jag känner när jag läser, och naturligtvis funderingar över vad som har hänt. Tara funderar mycket och försöker hitta sätt att förstå och också att hoppa tillbaka i tiden. Solvej Balles roman leder till tankar om tid, om universum och om vilka vi är och hur vi uppfattar världen.

Ett citat från sidan 40:
Egendomligt att man kan bli så oroad över det osannolika, tänker jag nu. När vi vet att hela vår existens vilar på märkvärdigheter och osannolika sammanträffanden. Att det är på grund av dessa märkvärdigheter som vi överhuvudtaget är här. Att det finns människor på det som vi kallar för vår planet, att vi kan färdas på ett roterande klot i en oändlig världsrymd full av obegripligt stora objekt med delar så små att tanken inte kan begripa hur små och hur många de är. …

Om uträkning av omfång 1-3 belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2022. Nummer ett och två har hittills kommit på svenska och det är meningen att det ska bli en septologi. Del V kommer på danska i år.

Om uträkning av omfång 1 av Solvej Balle, Wahlström & Widstrand 2023. Översättning: Ninni Holmqvist.