Kartan och landskapet av Michel Houellebecq

Kartan och landskapet handlar om konst och konstvärlden och mycket om ensamhet och ickekontakt med andra människor. Vi får efterhand följa konstnären Jed Martins karriär, från okänd elev på konstakademin till rik och uppburen konstnär. Författaren själv Michel Houellebecq finns också med i romanen, men inte i jagform. Han ses utifrån. Han ska skriva en essä i katalogen till Jed Martins utställning.

Berättelsen om Jed Martins liv går långsamt framåt. Den är återhållet och sakligt skriven men resultatet blir att jag uppfattar den som både lite sorglig och som en, inte protest, men väl att författaren vill ha fram det groteska i att viss konst köps för astronomiska summor och att vissa samlare kan göra nästan vad som helst för att få tag på ett konstverk, som sedan allmänheten inte har möjlighet att se och uppleva. Romanen ger också en bild av hur konstnärens talang och tillfälligheter samverkar. Det gäller att komma på rätt idé i rätt tid och att ha bra marknadsföring omkring sig. Och samtidigt finns melankolin och avsaknaden av mänskliga relationer. Men det är inget som skrivs läsaren på näsan. Författaren konstaterar och berättar vad som händer, och det gör han så intressant och bra att boken blir spännande att läsa. Både Jed Martin och hans far blir gestalter att fundera över. Faktiskt romangestalten Michel Houellebecq också.

För mig som på intet sätt är i konstvärlden känns Jed Martins arbete och utveckling trovärdig. Det finns inget tillgjort och konstigt påhittat i den här romanen. Allt kunde ha hänt. Och som så ofta, när man läser en bra roman, är det mycket man inte får veta.

Kartan och landskapet av Michel Houellebecq, Bonniers 2011. Översättning: Cecilia Franklin.

Originalets titel är La carte et le territorie (2010)

Badort av Tove och Hanna Folkesson.

Det är midsommar 1938. Societetsflickan Ingrid kommer till Borgholm med sin familj. Där möter hon den fattiga Måna som har rest dit från sockerbruket i Mörbylånga. På Solliden bor Gustav V med vänner. De brukar komma ner till badrestaurangen i Borgholm ibland. Ett jazzband spelar på restaurangen och den sötaste flickan ska utses till badortens representant. Och Måna blir utvald. Men hon har flytt från Mörbylånga och man letar efter henne eftersom man tror att hon har dödat sin far.

Det är upplagt för en ganska spännande berättelse med festande på Solliden, jazz på saxofon och hemliga möten mellan Måna och Ingrid. Badort är en stundvis frenetisk berättelse, lite expressionistisk och på det hela taget tycker jag tonen passar till tiden och miljön. Där är stora klassklyftor mellan de arbetade från sockerbruket, tjänstefolk i badorten och de rika människorna som tillbringar några veckor i Borgholm. En societetsflicka som Ingrid ska följa konvenansens regler och gifta sig till pengar. Men det vill hon inte, och inte heller Måna vill gå i samma fotspår som sina föräldrar. Detta tema är sammantvinnat med kärleken mellan Ingrid och Måna, men är den dömd till att vissna eller slängas bort? Överklassen på Solliden har helt andra möjligheter.

Berättelsen är mycket poetisk, nästan som en saga och när romanen är genomläst känner jag mig inte alls säker på att allting har hänt. I romanens verklighet alltså. Den som berättar kanske hittar på lite grand, eller minns fel. Kanske har hon gjort om sina minnen till något vackrare. För det är en vacker förälskelse som skildras trots att berättelsen också omfattar ölgubbar, en supande far, stinkande otvättade kroppar och en societetsmor som mest tänker på sig själv. Ändå blir berättelsen nästan som en saga och trots det träder miljön mycket levande fram i romanen. Den känns trovärdig mitt i alltihop. Badort överraskar därför i viss mån. Det är ingen enkel berättelse. Fast intrigen kanske kan tyckas banal så blir det inte banalt. Det blir något annat.

Badort av Tove och Hanna Folkesson, Norstedts 1923.

Vinter i Sokcho av Elisa Shua Dusapin

Sokcho är en liten stad vid kusten i norra Sydkorea. Där bor en ung kvinna som är receptionist på ett pensionat. Det är vinter och lågsäsong och inte många gäster. Det är kallt både utomhus och inne. Så kommer en fransman och tar in på pensionatet. Kvinnan dras till honom och hans teckningar. Han tecknar serier där handlingen är förlagd till olika länder. Hon har studerat franska och är en av de få som kan prata med honom.

Snart förstår vi att både fransmannen och koreanskan har problem i sina kärleksförhållanden. Hon har en pojkvän men förhållandet till honom verkar mycket distanserat. Han reser till Seoul för att söka jobb. Det är kallt och det är avstånd mellan människorna i den här romanen. Den unga kvinnan verkar mycket ensam. Det är grått, det blåser snålt, det är skaldjur och fisk och bläckfisk som ska rensas. Det är också nära till den nordkoreanska gränsen, vilket bidrar till dysterheten.

Vinter i Sokcho är en mycket finstämd roman, samtidigt som den är mycket påtaglig i vardagslivet. Trots att det finns stor ensamhet i berättelsen finns där också kärlek och samhörighet. Den unga kvinnan älskar nog sin mor, men hon har ett besvärligt förhållande till henne. Sin franske far har hon aldrig sett, och att hon inte är helkoreansk och att hennes mor är ensamstående har gjort att hon har hamnat lite vid sidan om. Sokcho verkar vara en ort som de som vill skapa sig en annan framtid reser ifrån. Men hon vill inte lämna sin mor.

Vinter i Sokcho handlar om ensamhet och längtan. Om att befinna sig mellan, att inte vara riktigt koreansk, men heller inte fransk. Och att inte komma från en fullständig familj, så som det bör vara enligt traditionen. Författaren Elisa Shua Dusapin är född i Frankrike, har en fransk far och en koreansk mor. Jag tänker att hon vet själv hur det kan kännas.

Vinter i Sokcho av Elisa Shua Dusapin, Ersatz 2023. Översättning: Lisa Marqués Jagemark.

Hemma av Marilynne Robinson

Glory Boughton har kommit tillbaka till den lilla staden Gilead för att ta hand om sin far Robert Boughton. Han är mycket skröplig och medan dagarna går blir han sämre och sämre. Robert Boughton har varit präst och hans familj har varit stor. Glory har flera systrar och bröder som bor på annan ort. Hennes bror Jack har hört av sig. Han vill komma till Gilead, men det dröjer och så plötsligt står han utanför dörren.

Jack är familjens svarta får. Han har hållit sig undan i mer än tio år. Han var en udda figur redan som barn, ett problembarn som snattade och ställde till det för sig. Han var aldrig riktigt med i familjegemenskapen. Men fadern och Glory är lyckliga över att han äntligen har kommit hem. Jack är den förlorade sonen, men det finns mycket som hindrar faderns lycka. Hemma är en finstämd roman om de här tre människorna och deras svårigheter att kommunicera och förstå varandra. Handlingen går mestadels långsamt framåt. Allt berättas ur Glorys perspektiv. Hon går på äggskal både i förhållandet till brodern och fadern. Brodern är så instabil och fadern är så gammal och skör.

Robert Boughton är djupt troende och för honom betyder det så mycket om Jack också kan tro. Det är sådant som jag inte tänker på i mitt dagliga liv, men romanen gör det så tydligt vad det innebär. Det är inte samma sak som att ha gemensamma åsikter eller inte. För fadern handlar om ifall Jacks själ kan räddas eller inte. Det är den stora frågan och så finns alla små nyanser och förtiganden om olika saker för att man skäms och för att man vill bespara de andra lidande det innebär att få veta.

Hemma är en mycket vardaglig roman med många detaljer om matlagning och omhändertagande av fadern. Tiden är 1960-talet då medborgarrättsrörelsen växte och där reaktionen mot detta kunde vara hård och skoningslös i sydstaterna. Romanen handlar inte bara om kärlek mellan familjemedlemmar, den handlar också om klyftan mellan generationerna och skillnaden mellan en gammal präst som har levt i det, som jag uppfattar, vita Gilead hela livet och hans barn som har varit på andra platser i landet och inte delar hans åsikter om att de svarta borde sluta bråka.

Berättelsen är både konkret och filosofisk. Inget i den känns krystat. Det är en mycket fin roman som har stark spänning fast den är så vardaglig, bland de bästa romanerna jag har läst i år.

Hemma av Marilynne Robinson, Weyler 2016. Översättning: Niclas Hval.

Marilynne Robinson har skrivit fyra böcker om Gilead.
Gilead (2004), 2007 i svensk översättning
Home (2008), 2016 i svensk översättning med titeln Hemma
Lila (2014), 2015 i svensk översättning
Jack (2020), 2021 i svensk översättning

Mästaren Ma av Willy Kyrklund

En dag fick jag höra talas om att Mästaren Ma skulle vara den bästa svenska skönlitterära boken som skrivits under nittonhundratalet. Det gjorde mig nyfiken. Sedan visade det sig att detta inte var beslutat av någon jury utan att det var Expressens kulturchef Victor Malm som hade utsett den till den bästa från 1923 till 2023. Skeptisk som jag är funderade jag på om man över huvud taget kan utse en enda bok till att vara den bästa. Romaner är så olika och kan vara bra på många sätt. Men nyfikenheten bestod.

Jag lånade boken på biblioteket och nu har jag läst den, men Mästaren Ma är inte lätt att skriva om. Enligt Wikipedia är den en pastisch på den kinesiska teologisk-religiösa textkommentarens lärda genre, skriven på ett egensinnigt språk. Eftersom jag inte vet ett jota om dessa kinesiska texter så står jag mig ganska slätt om jag sätter mig före att göra en bedömning av boken. Det får bli mycket personligt.

Mästaren Ma är en mycket ovanlig bok. Jag har nog aldrig läst dess like. Det finns säkert fler sådana här pastischer men min ryggradskänsla är att den här är mycket bra. Den känns bra. Språket och knappheten och den svarta humorn gör att jag verkligen uppskattar läsningen. Där finns också den stora kontrasten mellan lärda hårklyverier och den jordnära, prosaiska och ibland fruktansvärda verkligheten. Mästaren Ma framstår inte för läsaren som en beundransvärd mästare. Tvärtom som en person i ledande ställning som vi har mött eller hört talas om och som har blivit avklädd i pressen. Trots att Willy Kyrklunds roman driver med gamla kinesiska företeelser känns den inte inaktuell.

Alltså kan en läsare ha glädje av att läsa Mästaren Ma även utan kunskap om bakgrunden. Willy Kyrklund (1921-2009), däremot, hade studerat sinologi. Om honom visste jag heller inte något när jag fick höra talas om Mästaren Ma. Namnet kände jag igen, men mer var det inte. Att läsa Mästaren Ma har gjort mig nyfiken på hans författarskap.

Mästaren Ma av Willy Kyrklund, Alba 1989.

Flicka 1983 av Linn Ullmann

När Linn Ullmann var sexton år reste hon till Paris för att bli fotograferad av en fotograf som hon hade träffat i New York. Hennes mor ville inte att hon skulle resa eftersom hon ansåg att dottern var alltför ung för att flyga till Paris och tillbringa tid där alldeles ensam. Men flickan drev igenom resan och som vuxen har hon sett tillbaka på den tiden och försökt minnas det som hände. Resultatet blev den självbiografiska romanen Flicka 1983.

Som läsare förstår man att Parisresan har satt djupa spår och underligt är väl inte det. Hon kom alltså ensam till en hård miljö där det gällde att ta sig fram till de prestigefyllda bilderna, där utseende och ungdom (man skulle kunna säga barndom) var det som gällde, och där vuxna, mycket, mycket äldre män tog för sig och utnyttjade barnen. Det är så vi ser det nu, men så såg man inte på fenomenet då. Mycket har hänt sedan dess.

Eftersom jag har läst en del av Annie Ernaux på sistone kan jag inte låta bli att jämföra. Precis som Ernaux finns författaren både nu och då och den vuxna kvinnan försöker få tag i det som hände för länge sedan. Det blir fragment som kommer fram och allt ses naturligtvis i dagens ljus. Linn Ullmann är ganska saklig men hon skriver mycket mer känslosamt än Ernaux. I romanen finns frustration och vilsenhet. Där finns minnen av ett kärleksförhållande med en mycket äldre självcentrerad man. Det är drabbande att läsa, särskilt som den vuxna kvinnan har psykiska problem. Kanske beror det på att hon är traumatiserad av upplevelserna som tonåring. Det vet vi inte säkert, men de bidrog säkerligen inte på ett positivt sätt till hennes fortsatta liv. Samtidigt är berättelsen inte ensidig. Där finns tonåringens sårbarhet i stort mått, men också lite grand tonåringens styrka. Det är hon som är ung och spänstig och som har hela livet framfor sig.

Flicka 1983 är en roman med flera dimensioner. Författaren berättar inte bara om den sextonåriga flickans upplevelser, hon resonerar också om sitt förhållande till mamman och pappan. Mer om det kan man läsa i hennes roman De oroliga. En annan kvalitét är hur hon skriver om sitt nuvarande liv. I romanen finns både känslosamma partier och nyktert resonerande som när Linn Ullmann skriver om vad en forskare har kommit fram till om vad det innebär för människor att ha hemligheter. Inte berättade flickan för sin mamma om förhållandet med den äldre mannen. Det skulle hållas hemligt, och denna hemlighet bar alltså författaren inom sig långt in i vuxen ålder. Romanen blir inte bara en redogörelse för händelserna 1983 utan en stark feministisk och mänsklig berättelse om en kvinna som har ett ganska så tungt bagage men som ändå kämpar sig fram i livet.

Flicka 1983 av Linn Ullmann, Bonniers 2022. Översättning: Lars Andersson.

Fotspår av Pramoedya Ananta Toer

Fotspår är den tredje romanen i Pramoedya Ananta Toers Burukvartett. Huvudpersonen i berättelserna är Minke som tillhör en javanesisk adlig släkt och som har fått västerländsk utbildning. Han har mycket sorg och elände bakom sig och i Fotspår reser han till Batavia (dagens Jakarta) för att studera medicin. Skolan är för infödda och där måste Minke, som är van att vara klädd på västerländskt sätt, bära traditionella javanesiska kläder och gå barfota. Så småningom inser han att han måste göra något mot det koloniala förtrycket i Nederländska ostindien. Han relegeras från skolan och blir journalist och tidningsägare.

I Fotspår har berättelsen om Minke kommit in i nittonhundratalet. I Asien finns många politiska rörelser. Japan hävdar sin självständighet och bygger upp sin militärmakt och ses med beundran av många. Kinesiska politiska aktivister arbetar mot kejsardömet i Kina och de sprider sina grupper även till Java. I Nederländska Ostindien finns flera politiska strömningar som verkar för bättre villkor för de infödda. Där finns också starka motkrafter. Romanen är koncentrerad på den politiska kampen mot förtrycket och för människovärde och utbildning av befolkningen i kolonin. Det är ingen lätt kamp. Kolonialmakten och sockerindustrin vill inte förlora sin makt och sina vinster. Huvudmän för adelsfamiljer är satta som den nederländska statens styresmän över olika områden. De adliga traditionerna bygger på folkets underkastelse och enligt traditionen har kvinnor mycket lite att säga till om. Många folkgrupper finns i området, javaneser, olika infödda folk, kineser och araber, bland annat. De infödda är mestadels analfabeter. Den verkliga makten finns naturligtvis hos de Nederländska guvernörerna och styresmännen.

Aktivism, politiska tankar och strömningar ses genom Minkes ögon och han har också ett privatliv, även om det är mindre framträdande i denna tredje del i kvartetten. Fotspår är en mycket resonerande roman där de politiska tankarna tar stor plats och Minkes gradvisa förståelse av politiska sammanhang växer, men romanen innehåller också dramatik och kärlek och sorg precis som de två tidigare. Minke och hans familj är utsatt för hot och våld. Fast kvinnor traditionellt har en mycket underordnad ställning innehåller Fotspår, liksom de två tidigare romanerna några starka kvinnogestalter. Fotspår är mycket intressant och lärorik. Pramoedya Ananta Toer (1925-2006) har skapat en roman med många olika aspekter och nyanser i den politiska kampen och Ostindiens historia. Rekommenderas.

Romangestalten Minke är baserad på den indonesiska journalisten och politiske aktivisten Tito Adi Surjo (1880-1918).

Fotspår av Pramoedya Ananta Toer, Leopard 2010. Översättning: Per Holmer.

Romanerna i Burukvartetten är:
Människornas jord
Ett barn av alla folk
Fotspår
Glashuset

Min far & Kvinnan av Annie Ernaux

Den här boken innehåller två korta berättelser av Annie Ernaux. Hon kallar dem inte romaner. Att skriva dem var hennes sätt att bearbeta minnena och sorgen efter sina föräldrar. Den första berättelsen handlar om hennes far och den andra om hennes mor, men man skulle kunna betrakta boken som en tvådelad roman. De passar så bra ihop och ger varandra perspektiv och djup.

Annie Ernaux föräldrar kom från lantarbetarfamiljer och de startade en kombinerad speceriaffär och café. De arbetade hårt och sparade pengar för att kunna köpa rörelsen och de gjorde på så sätt en klassresa. Annie Ernaux beskriver deras personligheter och vilka de var. Men hon är deras dotter och berättelserna handlar lika mycket om hennes eget förhållande till föräldrarna som om deras förhållande till varandra och till samhället och världen. Ernaux använder sina minnen, fotografier och dagboksanteckningar för att minnas och få ihop de fragment som hon har att arbeta med, och hennes eget skrivarbete och hennes försök att minnas har stor betydelse I berättelserna. De försöken innehåller både det mänskliga, tankar om vad man har gjort och inte gjort när föräldrarna är borta och man inte kan ändra det som var, och det blir också en berättelse om författarens egen person och om hennes position i samhället.

Föräldrarna gjorde en klassresa, och sedan gjorde dottern ännu en. Hon studerade på universitet och blev lärare. Föräldrarna hade en mellanställning. De var inte längre lantarbetare, men deras rörelse som låg i arbetarkvarter var heller inte god nog år borgerskapet. Och så klättrar dottern upp till den intellektuella eliten och fjärmar sig på så sätt från föräldrarnas tillvaro. Just berättelsen om klassresorna och om föräldrarnas osäkerhet inför många situationer är en av berättelsernas behållning, men när jag läser känner jag också dotterns kärlek till föräldrarna och hennes frustration. Annie Ernaux skriver mycket sakligt. Min far och Kvinnan är mycket knappa och sakliga berättelser som det blir mycket känslosamt att läsa, i synnerhet berättelsen om modern som blev dement och som bodde tillsammans med författarens familj en lång period. Min far & Kvinnan är stark och berörande. Det bästa jag har läst av Ernaux hittills.

Min far & Kvinnan av Annie Ernaux, Norstedts 2022. Översättning: Katja Waldén. Förord: Therese Bohman.

Min far publicerades på originalspråket med titeln La place 1983 och kom på svenska första gången 1985. Kvinnan kom första gången 1987 med titeln Une femme och översatt till svenska publicerades den första gången 1993.

Schackspelerskan av Bertina Henrichs

Eleni är hotellstäderska på ön Naxos. Hon lever med sin man som är bilmekaniker och sina barn. Vi får följa henne i hennes arbete. Hon dagdrömmer ofta om hotellgästernas liv som är så annorlunda mot hennes eget. En dag städar hon ett rum där det står ett schackspel. Det gör att Eleni börjar fundera över schackspelet och vill lära sig spela schack. Men hon kan inte köpa ett schackspel själv i hemstaden. Allt man gör registreras och skvallras om och hon skulle inte kunna dölja sitt nya intresse för sin man.

Varför måste hon göra det? Varför får hon skämmas om hon börjar spela schack? Ungefär av samma orsak som ett arbetarbarn som studerade förr kunde bli en som man föraktade i grannskapet. En som inte utförde ett hederligt arbete och som säkert tyckte att hen var förmer än de andra. Att spela schack är så fjärran för alla människor som Eleni känner – utom möjligen för hennes gamle skollärare som tillhör den andra delen av samhället. De utbildades. Så hon söker hjälp hos honom.

Schackspelerskan är skriven enkelt och rakt. Författaren berättar vad som händer och det är ganska spännande att läsa. För mig framstår romanen som en slags feelgood. Det är ingen bok som tär på en och som man blir upprörd över. Ja, lite kanske på grund av omgivningens reaktion mot Eleni, men författaren skriver från sin position. Vi betraktar huvudsakligen befolkningen på ön Naxos lite från ovan. Ja, detta hände städerskan Eleni. Detta gjorde hon. Men läsaren är ändå långt borta från hennes tillvaro.

Men romanen har en annorlunda intrig. Det är inte vanligt att tänka sig en schackspelande städerska och berättelsen handlar om en kvinna som växer och blir starkare och som inom sig bär en intellektuell talang som ingen i omgivningen kunde ana. En ganska spännande och trevlig bok.

Schackspelerskan av Bertina Henrichs, Grate 2010. Översättning: Ragna Essén.

Romanens originaltitel är La Joueuse d’echecs. Bertina Henrichs skriver på franska.

Fallvatten av Mikael Niemi

I Mikael Niemis roman Fallvatten brister plötsligt dammarna i Luleälven på grund av att det har regnat intensivt i Norrland hela hösten. Och det förstår vi allihop att om dammarna plötsligt brister, alltså om man inte har sett tecken och befarat det tidigare så blir det en stor katastrof. Fallvatten är alltså en katastrofroman, en actionroman, faktiskt. Flera olika människor kämpar för att klara sig själva eller anhöriga från att bli slukade av vattnet. En man försöker till och med köra ifrån den enorma vågen som rusar mot honom bakifrån. Fallvatten skulle kunna ha varit en film, men utan någon eller några huvudpersoner som vi får lära känna i början och kan identifiera oss med. Och utan Hollywoodslut. Men den är spännande.

Fallvatten är en mörk och hård historia. Där finns både de obevekliga naturkrafterna och en psykopatisk man som får ett ypperligt tillfälle att leva ut sitt hat mot kvinnor. Men där finns också hjälpsamhet och omtanke. Människan är mycket liten i förhållande till naturen i den här romanen. Hon gör vad hon kan, men det är inte så mycket.

Fallvatten är spännande underhållning, om man vill se den så, men den har fler kvalitéer. Den handlar om människor som mycket väl kan finnas i verkligheten. Jag kan inte miljön själv, men det känns som om Mikael Niemi är väl förtrogen med den och människorna som kan tänkas leva där. Berättelsen känns realistisk mitt i alltihop och att beskriva så ingående och detaljrikt vad som händer och göra det så spännande, det förmår inte vem som helst. Man kan också se berättelsen som en varning. Visst säger forskarna att klimatförändringen kan göra att det regnar mycket mer i vårt land? Och vilken beredskap finns egentligen?

Nu hoppas jag i alla fall, som svensk som är van att känna mig förhållandevis trygg och lita på att myndigheterna gör vad de ska, att Vattenfall och berörda myndigheter håller mycket noga koll på de stora dammarna i våra älvar.

Fallvatten av Mikael Niemi, Piratförlaget 2012.