Kategori: Romaner

Mellan de två slotten av Naguib Mahfouz

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Titeln Mellan de två slotten kommer från namnet på en gata i Kairo som heter just Mellan de två slotten, fast på arabiska, Bayn al-Qasrayn. Där bor köpmannen Ahmed Abd-el-Gawwad med sin familj som han styr med hård hand. Hans hustru Amina är förtryckt och undergiven. Hon kom till hans hus som mycket ung flicka. Amina och de två döttrarna Kadhiga och Aisha får inte lämna hemmet. Endast mycket sällan får Amina besöka sin mor och då i sällskap med sin make. Ingen främmande man får se kvinnorna i familjen.

Sönerna lever också under faderns befäl, men de har ett friare liv än kvinnorna. De får gå ut och de får gå i skolan och studera på universitetet. Ahmed Abd-el-Gawwad är en hård patriark, men som vi så ofta har sett i hårda patriarkala samhällen gäller inte reglerna för honom själv. Han är hård och sträng i sitt hem där man ska följa religionens bud och kyskhet och ordning ska råda. Men vid sidan om det har han ett annat liv. På kvällarna, med sina vänner, festar han och tillbringar tid med älskarinnor. Han uppfattas som en helt annan person ute i samhället, glad och rolig och generös.

Alla familjemedlemmarna får förhålla sig till och anpassa sig till fadern. Ingen talar klarspråk och ofta ljuger de för att komma undan faderns vrede. Tidsmässigt börjar romanen år 1917. Första världskriget pågår och australiska trupper är stationerade i Egypten. I romanen finns alltså både förtrycket av kvinnorna och sönerna och vad de gamla sederna innebär för dem och kolonialt förtryck av hela befolkningen. Mellan de två slotten är första delen i en trilogi som omspänner åren 1917 till 1944. I den här första delen, som också har givit namn till hela trilogin, går handlingen in i 1920-talet.

Författaren har skapat en familj som lever under dessa förhållanden och alla är olika som människor. Dottern Khadiga som är intelligent och Aisha som är ytlig och bara tänker på utseendet, sonen Yasine som bara tänker på nöjen, Fahmi som studerar på universitet och som verkar för ett fritt Egypten, och det yngsta barnet Kamal som är elva år och som ställer frågor som vi också skulle ställa som ”varför måste Aisha flytta härifrån när hon gifter sig?” Bröderna stannar ju. Ofta får han inget svar alls, eller annars att det är så man gör.

Mellan de två slotten var spännande att läsa och inte alls så tung som jag befarade. Familjemedlemmarna är på sätt och vis skarpt utskurna typer men hela framställningen, med alla dess händelser och personer och atmosfären som författaren har skapat och känslan av att jag får titta in i Egyptens kultur gör att det inte bara fungerar, det blir mycket bra. Familjemedlemmarna blir människor och romanen ger också en liten bit av Egyptens 1900-talshistoria. Mellan de två slotten är första delen i Naguib Mahfouz Kairotrilogi. Jag vill mycket gärna läsa de andra två delarna.

Mellan de två slotten av Naguib Mahfouz, Rabén & Sjögren 1990. Översättning: Kerstin Eksell.

De övriga två delarna i trilogin heter Längtans slott och Det förflutnas trädgård.

Naguib Mahfouz fick Nobelpriset i litteratur 1988.

En vänskap av Silvia Avallone

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Elisa tänker tillbaka på sin barndom och ungdom på 2000-talet när hennes mamma mot barnens vilja flyttade till barnens pappa för att göra ett nytt försök att leva ihop. Elisa vill inte bo i den lilla kuststaden. Hon vill inte att mamman ska ägna sig åt fadern. Hon har inga vänner och trivs inte i skolan. Så träffar hon Beatrice, ja hon vet mycket väl vem hon är, tjusigt klädd och målad varje dag. Hon sticker ut. Och hon är inte snäll.

Av någon anledning bestämmer sig Beatrice för att bli vän med Elisa och det är den vänskapen Silvia Avallones roman handlar om. Det är en komplicerad vänskap där Beatrice styr och efterhand får vi veta mer om de två flickorna. Allt berättas av Elisa. Det är hennes version av relationen vi får ta del av. Hon är själv en komplicerad person. Mycket svartsjuk och det beror nog på hennes mamma, som älskar sin dotter men som inte är att lita på och som då och då och periodvis lämnar barnen åt sig själva. Kanske är det också därför Elisa knyts så hårt till Beatrice.

Samtidigt som vi får följa de två flickorna och deras relation får vi också lite nutidshistoria, hur datorer och internet blir allt vanligare och hur den ytliga, uppvisande bilden av människor i digitala medier växer fram och narcissismen breder ut sig. Ett intressant ämne, men jag tycker inte att Silvia Avallone lyckas göra något av det som ger mycket mer än det vi redan så väl vet. Enligt min smak berättar hon för mycket i klartext och lämnar för lite till läsarens fantasi. Stundvis skapar hon starka målande scener och hon gestaltar Elisas starka bindning till Beatrice så att det känns. Romanen blir en utvecklingshistoria, hur en vilsen och svartsjuk tonårsflicka så småningom blir en vuxen kvinna i motsättning till Beatrice som är ogenomtränglig och i mångt och mycket densamma genom romanen. Kanske är hon tom inombords och måste visa upp en bild av sig själv hela tiden. Det finns ju sådana människor.

Nu är det förstås inte lätt att skriva en roman om vänskap efter Elena Ferrantes Neapelkvartett och Avallones En vänskap är ändå läsvärd och ganska spännande. Men jag tycker nog att Där livet är fullkomligt och Stål är mer intressanta.

En vänskap av Silvia Avallone, Natur & Kultur 2022. Översättning: Johanna Hedenberg.

Om någon skulle komma förbi av Thomas Korsgaard

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Om någon skulle komma förbi är en barndomsskildring som handlar om pojken Tue. Han bor med sin familj på en bondgård i nordvästra Jylland. Tues familj har problem och Tue har problem i skolan. Sedan hans lillasyster dog fungerar inte hans mamma som hon borde. Dessutom – eller kanske på grund av det – har familjen ekonomiska problem och står i skuld till pappans bror som har en stor grisfarm.

Man röker överallt, folk blir berusade på fester. Farmor tjatar om familjens skuld till brodern. Tue måste följa med och hjälpa till att förlösa en gris på grisfarmen. Han har så smala handleder och små händer så han kan dra ut kultingen. Sedan dör både kultingen och suggan i alla fall. Tue är med om det mesta. Miljön är skräpig och smutsig. Fadern är oberäknelig och kommer med obehagliga skämt. Mamman sitter vid datorn dagarna i ända och spelar på ett nätkasino och är beroende av tabletter.

Det här skulle kunna vara en obehaglig, äcklig och svårsmält uppväxtskildring att läsa om, en roman som man knappt orkar läsa. Men så är det inte. Visst förekommer många äckligheter och händelser som barn inte borde behöva vara med om, men boken är samtidigt rolig och där finns värme mellan Tues föräldrar och barnen. De älskar sina barn på sitt eget taffliga, dysfunktionella sätt. Allt beror på romanens ton. Det är Tue som berättar och författaren har fångat honom så han blir trovärdig. Historien skulle naturligtvis inte vara berättad exakt så av en tonåring, men det känns som om det var så, och det hela blir makabert, sorgligt, dråpligt och rörande och läsningen leder både till suckar och leenden. Familjens liv känns äkta. Ja, så här gör de, så här pratar de. Och så här går det till i området där Tue bor. Dessutom känns det trots allt som att Tue kommer att klara sig.

Om någon skulle komma förbi är Thomas Korsgaards debutroman och den är mycket bra skriven. Den är första delen i en trilogi om Tue. De följande är En dag vil vi grine af det och Man skulle nok have været der. De är inte översatta till svenska men det hoppas jag kommer att ske. Tyvärr finns de inte på danska i hos Götabiblioteken. I Libriskatalogen hittar jag dem bara hos folkbiblioteken i Lund. Ett ex vardera. Jag vill absolut läsa del två och tre och få veta hur det går för Tue.

Om någon skulle komma förbi av Thomas Korsgaard, Weyler 2022. Översättning: Helena Hansson.

Detaljerna av Ia Genberg

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Detaljerna inleds med att berättaren har feber och börjar tänka tillbaka på sitt förflutna, men det är sannerligen inga feberfantasier den här boken handlar om. Allt är pregnant och sakligt och och i viss mån detaljerat skrivet. Romanen innehåller nedslag ur berättarens liv, hon berättar om fyra personer som hon har mött och umgåtts med under olika perioder i livet. Tre av dem tillhör hennes egen generation och de framstår som komplicerade och som människor man inte kan lita på kommer att stå vid ens sida i med- och motgång. De är mycket självcentrerade.

Vi får alltså tre porträtt av dessa människor men samtidigt gör de mig mycket intresserad av berättaren. Hon har träffat personerna i romanen under olika skeden i sitt liv. Hon var själv inte likadan tillsammans med var och en och hon frågar vad i hennes liv som är själva ramen. Vad är hon? Varför berättar hon så lugnt och avmätt om dessa händelser? Det är så mycket som måste ha gjort ont. Hur kommer det sig att hon har haft dessa relationer med människor som uppenbarligen inte bryr sig om henne på allvar? Vad är det hon inte berättar? Och allt är ändå sett och framställt ur berättarens synvinkel. Hur sant är det? Hur mycket förstår hon om sitt liv? Ja hur mycket begriper vi alla av det som har hänt oss?

Den fjärde personen är berättarens mor och då får vi mer om berättarens bakgrund. Men Detaljerna består av bitar ur berättarens liv. Många detaljer, och det är så mycket som inte finns där. Det är bra. Jag uppskattar att det är så mycket vi inte får veta. Jag uppskattar sakligheten. Eller kanske den skenbara sakligheten. Vem vet hur saklig berättaren egentligen är? Jag uppskattar att boken innehåller fragment av berättarens tidigare liv för det leder till tankar och funderingar och min egen fantasi får spelrum. Det som finns där är mycket bra skrivet, det ger atmosfär och känsla. Det känns som om orden är vägda, vilka som ska användas och hur. En bra bok, helt enkelt.

Detaljerna av Ia Genberg, Weyler 2022.

Allt förgäves av Walter Kempowski

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Det är vintern 1945 i Ostpreussen. Röda armén har nått gränsen. Det är kallt och snö och ont om förnödenheter men familjen Globig lever ändå förhållandevis gott på sin herrgård. Ska de lämna hemmet eller inte? Där finns pojken Peter och hans mamma Katharina, där finns fastern som kallas Tantchen, två ukrainskor som sköter hushållet och en polack som måste ha ett P på sin jacka och som sköter resten. Det mesta av marken är såld. Peters far är officer i den tyska krigsmakten. Han har ett administrativt arbete som går ut på att utplundra de ockuperade länderna på det som tyskarna vill ha. Just nu är han i Italien.

Livet går vidare på herrgården. Då och då kommer flyktingar förbi. Fru Globig är världsfrånvänd, Tantchen har ett porträtt av Führern i sitt rum. Peter borde delta i Hitlerjugends aktiviteter men han är alltid så att säga sjuk när det frågas efter honom. Det är situationen i början av romanen och som läsare inser man att det här aldrig kan gå väl. Vi vet en del om vad som hände i slutet av andra världskriget. Men vi vet inte vad som kommer att hända med just de här personerna och därför är den här romanen mycket spännande att läsa.

Men allt förgäves är så mycket mer. Författaren gestaltar en hel trakt med små städer och byar och en tillvaro som blir mer och mer kaotisk samtidigt som myndigheterna håller på ordning och registrering och dokumentation. Författaren håller sig en bit ovanför texten och den är bitvis lite rolig mitt i alltihop. Det är bra. Det gör att jag orkar läsa om eländet och den bitvis lite ironiska tonen gör att författaren effektivt gestaltar skillnaden mellan den högstämda nazipropagandan och den krassa verkligheten. Det här berättargreppet gör att jag dels orkar ta in alla hemska händelser som sker, dels gör det dem på sätt och vis ännu hemskare som kontrast till den bitvis lite raljerande tonen som uppstår. Samtidigt finns stor medkänsla i romanen. Den är mycket skickligt skriven och den blir en kraftig protest mot Nazityskland och kriget på 1940-talet. När jag lämnar berättelsen känner jag mycket starkt hur fruktansvärt, hur destruktivt och hur vansinnigt krig är utifrån min och de flesta människors synpunkt. Men jag tror att författaren också kan ha fångat just slutet av andra världskriget, stämningen och vad som hände då. Berättelsen blir både specifik och allmängiltig.

Jag har mycket att fundera på när jag slår igen boken om hur jag själv ser och känner inför olika folkslag och om hur lätt det är att luras av propaganda och vackra beskrivningar av vad framtiden kan ge. Allt förgäves rekommenderas varmt.

Allt förgäves av Walter Kempowski, Bonniers 2022. Översättning: Rebecka Kärde.

Romanen publicerades på originalspråket 2006

Annie John av Jamaica Kincaid

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Annie John är en barndomsberättelse med handlingen förlagd till Antigua, ön där Jamaica Kincaid har vuxit upp. Flickan Annie är intelligent men hennes uppväxt är inte utan problem. Föräldrarna är noga med att hon ska sköta sin skolgång och att hennes skoluniform är ren och proper. Men Annie revolterar och gör en hel del som hon inte har lov till. Spela kula får hon till exempel inte göra. Hon är inte alltid en snäll flicka. Ibland är hon riktigt elak.

Berättelsen är skriven med skarpa kanter och det som är utvalt att vara med skaver. Det finns en kärlek mellan Annie och föräldrarna men den är sårig. Annies förhållande till modern är svårt. Hennes far är i bakgrunden. Det är mamman som är närmast flickan, som hon träffar mest och som tar hand om allt i huset.

När jag tänker på den här berättelsen verkar Annies liv innehålla en hel del förbud som inte en pojke skulle ha och det är nog det den här boken handlar om – svårigheten att vara flicka och svårigheten att genomleva transformationen från flicka till kvinna. Det är inget jämlikt samhälle Annie lever i och en flicka kan råka ut för besvärliga situationer och få dåligt rykte. Annie är hårt hållen och känner sig kvävd och vill ha frihet. Hennes frustration är så stark att hon blir sjuk. Men det finns en väg ut. Kanske leder den till ett friare liv.

Romanen om Annie John tycker jag är intressant mycket beroende på miljön, att jag får ta del av en berättelse om en flicka på Antigua. Personligen tycker jag att de två andra böckerna av Jamaica Kincaid som jag har läst, Lucy och En liten plats är bättre, men det är inte bortkastad tid att läsa också Annie John.

Annie John av Jamaica Kincaid, Stenströms 1986. Översättning: Madeleine Reinholdson.

Annie John kom ut på originalspråket 1985.

På Chesil Beach av Ian McEwan

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Den här romanen handlar om Edward och Florence som har gift sig samma dag och nu tagit in på ett hotell på brittiska sydkusten där de ska tillbringa sin bröllopsnatt. Det är år 1962 och en annan tid än den vi lever i. Att de aldrig har haft sex tidigare var kanske inte lika konstigt och ovanligt som det är för de flesta av oss idag. De är båda osäkra inför natten. De älskar varandra och Edward har velat ha mer fysiskt umgänge men Florence vill helt enkelt inte. Hon far illa när de blir intima.

På Chesil Beach är en sorglig historia om två unga människor som har mycket svårt att nå varandra. Alltför mycket är outsagt. Vi får veta en del om deras bakgrund, om hur de träffades och hur deras förhållande har utvecklats. Men kärnan i berättelsen är bröllopskvällen och vad som händer då. Berättelsen är beroende av författarens förmåga att skapa gestalter som är psykologiskt trovärdiga och det tycker jag att han har gjort. Visserligen lämnar jag romanen med ett antal frågor, men det ger spänning och rymd till berättelsen att det är så mycket jag inte vet. Varför är Florence som hon är? Saknas den fysiska kemin mellan just dessa två? Är hon en människa som har en obefintlig lust till sex? Är hon egentligen lesbisk men har inte förstått det än? Har hon varit med om övergrepp som har förstört hennes sexliv? Och Edwards kärlek till henne, är den inte orealistiskt romantisk samtidigt som han har sina kroppsliga behov?

På Chesil Beach är en lugnt berättad historia som är mycket spännande. Ian McEwan kan konsten att skapa dramatik i lugnet. Jag lämnar den med en lite bitterljuv känsla och tycker att den är högst läsvärd.

På Chesil Beach av Ian McEwan, Ordfront 2007. Översättning: Maria Ekman.

En debutants dagbok av Wera von Essen

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

En ung kvinna som vill bli författare skriver dagbok under året innan hennes debutbok kommer ut. Antagligen handlar den om Wera von Essen själv. Säker är jag inte. Jaget bor i Berlin och flyttar till Stockholm. Hon skriver på sin dagbok och på en roman, ett ensamt arbete. Men hon träffar vänner också och går ut i nattlivet ibland. Hennes förhållanden med män är tillfälliga om de inte är hennes vänner. Den här kvinnan rör sig bland konstnärer och författare. Hon är en storstadsmänniska. Dessutom tar hon droger ibland och deltar i för mig egendomliga religiösa ritualer. Det är ett sådant liv dagboken visar upp.

Man kan tycka att det här är narcissistiskt och navelskådande och undra vad det har för värde för läsarna. Men det är så bra skrivet. Visst verkar det vara självbespegling och texten gestaltar inte genom att scener som läsaren kan leva med i är uppbyggda. Författaren beskriver. Men ur den här texten stiger bitar av en människa fram. Jaget blir en levande person som jag som läsare får lite hum om och känsla för, en komplicerad person som jag inte alltid tycker om. Men det är ju bra. Texten driver framåt hela tiden.

Skrivandets möda och osäkerheten genomsyrar dagboken. Den unga kvinnan är fattig. Ibland har hon inte mat. Många gånger undrar hon om det hon skriver är bra, om det är värt att ges ut och hur mycket hon ska skriva om släktingar och vänner. Hon pendlar fram och tillbaka mellan stark självkänsla och tankar om hur bra hon har fått till texten och nedstämdhet och känsla av att hon är värdelös och att det hon håller på med är skräp. Det är väl i högre eller mindre grad varje människas lott som håller på med konstnärligt arbete.

Det är något väldigt skarpt över den här dagboksromanen. Det är skickligt gjort, vad som är utvalt att berättas om, hur miljöerna och jaget träder fram. En debutants dagbok är det första jag läser av Wera von Essen och jag vill mycket gärna läsa mer.

En debutants dagbok av Wera von Essen, Modernista 2018.

Jakobs stege av Ljudmila Ulitskaja

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Jakobs stege är en familjkrönika som löper från början av 1900-talet och in i 2000-talet. Den börjar i Ukraina där den unge Jakov Odetskij blir förälskad i Marusia Kern. De tillhör båda judiska familjer. Men själva romanen börjar inte med det utan istället med Nora år 1975 när hon får ett meddelande om att hennes farmor Marusia har avlidit. Efter henne ärver hon en korg med brev och dagböcker och på så vis får hon veta mer om sin släkt.

Romanen är upplagd med hopp i tiden och kapitlen växlar mellan olika år under 1900-talet och 2000-talet. Den handlar alltså om fyra generationer och innehåller många personer, både Noras släkt och vänner till henne och släkten och grannar och kolleger.

I och med de många decennierna som romanen behandlar får vi också en del av Rysslands historia. Jakobs stege har stort omfång och den innehåller inte bara vad som händer människorna i Noras släkt utan många resonemang om litteratur och vad som är rätt och fel. Den innehåller också många konstnärliga tankar och diskussioner, främst om teater eftersom Nora är scenograf. Romanen är inte rafflande skriven men blir ändå spännande att läsa och fast den är mycket lugnt berättad innehåller den viss dramatik.

Pogromerna i början av 1900-talet omtalas bara men de blir ändå en tankeställare och påminnelse om vilken utsatt situation judar har haft genom historien. Centralfiguren i romanen Jakov Odetskij är en man som tänker och funderar och som gärna skriver artiklar och talar om sina åsikter. Något helt naturligt för oss i vårt demokratiska land, men det gör att han råkar illa ut. I Sovjetunionen kunde man inte diskutera fritt. Så många talanger och skickliga människor som sattes i fängelse eller förvisades som kunde ha bidragit till landets utveckling! Jakov Odetskij var ekonom och tillhörde de som anklagades för industrisabotage eftersom de inte kunde uppnå de orealistiska målen för industrin som ledningen hade bestämt.

Men romanen är ingen programskrift. Den är en levande berättelse om människors strävan, om deras kärlek, om deras liv. Intressant är att några av personerna är mycket intelligenta och ganska så udda. Kanske har de drag av autism. Det kan både leda till ett framgångsrikt liv och ett liv med problem. I Jakobs stege finns alltså inte bara en lång rad romanpersoner utan också personligheter. Jakobs stege rekommenderas. Den är väl värd tiden det tar att läsa den.

Jakobs stege av Ljudmila Ulitskaja, Ersatz 2017. Översättning: Hans Björkegren.

En lång vinter av Colm Tóibín

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

En lång vinter är en kort roman av Colm Tóibín. Den utspelas i en spansk bergsby och huvudpersonen som allt berättas utifrån är den unge Miquel. Hans lillebror ska snart in i militärtjänsten och det är han orolig inför. Byns invånare är inte så många och för att handla måste de åka iväg till en större by. Snart förstår jag att Miquels familj är isolerad. De umgås inte med grannarna och det beror på fadern.

Situationen i familjen är spänd. Det är mycket som inte sägs och förhållandet mellan modern och fadern är inte gott. En dag försvinner modern.

En lång vinter är en berättelse som ger ett utsnitt ur en familjs liv. Det är mycket vi inte får veta. Den handlar om vintern då Miquels mor försvann. Det som har hänt före och efter får vi till största delen föreställa oss. Det ger romanen stor kraft. Det finns så mycket vi inte vet och som läsare undrar jag och fyller ut. Det som finns att läsa är realistiskt och handfast berättat och det känns mycket trovärdigt. Detta har hänt.

Ur detta träder miljön fram. Vägar som är svåra att färdas på även på andra årstider. Snö, mycket snö och ren fysisk isolering på grund av oframkomliga vägar. Hårt arbete. Och genom vad Miquel gör känner jag som läsare hans längtan efter modern och hur isolerad och krampaktig hans familj är. Samtidigt är hans förhållande till fadern komplicerat. Där finns också en samhörighet, ett starkt band. En lång vinter är en rörande och fin berättelse skriven stramt och återhållsamt. Den rekommenderas.

En lång vinter av Cólm Tóibín, Norstedts 2012. Översättning: Erik Andersson.