Kategori: Romaner

Åsnesommar av Andrea Abreu

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Åsnesommar berättas av en tioårig flicka. Hon bor på en av Kanarieöarna, i en by lång uppe på höjden, flera kilometer ifrån stranden nere vid havet. Hon bor med sin mamma och pappa och mormor, men föräldrarna ser hon inte mycket av eftersom de är nere vid kusten och arbetar. Hennes morfar har givit sig iväg och lever med en annan kvinna. Efter sig lämnade han stora skulder så mormodern är fattig och föräldrarnas inkomster behövs.

Det är sommarlov och flickan leker med sin bästa kompis, den jämnåriga flickan Isola. Men det är inget jämlikt förhållande. Isola är smartare och hon är tidigt utvecklad. Hon fick mens redan vid nio års ålder. Dessutom äger hennes mormor butiken i byn så Isola räknas som lite mer än berättaren. Hennes mormor står i skuld till butiksägaren, en skuld som blir större och större.

Åsnesommar är en hård berättelse och mycket kroppslig, sådana kroppsligheter som att kissa och bajsa, som att ha mens, att ha fått könshår och att gnugga sig. Berättelsen är full av lukter och smaker, den är drastisk, hård, sårig och gripande och den blir lite rolig mitt i alltihop genom flickans sätt att berätta. Den är skriven med kanarisk slang och kan inte ha varit lätt att översätta, men det känns som om det är bra gjort.

Åsnesommar är Andrea Abreus debutroman. Den handlar om kärlek och svartsjuka, om vänskap och egoism och om att förlora en kär människa. Samtidigt får vi en känsla för miljön, för vädret, hur det kan kännas att bo i närheten av en vulkan och hur det kan vara att leva där i byn som bofast och se de underliga turisterna komma och gå..

Åsnesommar av Andrea Abreu, Nirstedt litteratur 2022. Översättning: Hanna Nordenhök.

10 minuter och 38 sekunder i en märklig värld av Elif Shafak

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Huvudperson i den här boken är Leila som är mördad och slängd i en soptunna i Istanbul. De tio minuterna och de trettioåtta sekunderna är den tid efter döden när hjärnan, eller själen eller ett medvetande i hennes kropp finns kvar, och då minns hon olika perioder och händelser från sitt liv. Tidsmässigt går handlingen från 1950-talet in i 2000-talet.

Leila kommer från en liten stad där många tror på det onda ögat, på elaka spöken och annan vidskepelse. Hennes far har två fruar. Den äldsta är han lagligt gift med men hon har inte fött något barn. Den yngre är han religiöst gift med och hon föder Leila. Efter döden minns Leila hur det var när hon var barn. Hon minns varför hon gav sig iväg till Istanbul och hur illa det gick för henne där. Men under sitt liv i den stora staden har hon fått några vänner. De är udda existenser, sådana som inte räknas med, som man kan kasta glåpord efter – utom en, och det är barndomsvännen som har ett ordentligt arbete i administrationen men som måste leva ett dubbelliv för att umgås med Leila och hennes vänner.

Dubbelliv och dubbla regler gäller i Istanbul. Där finns lagliga licensierade bordeller, men de som utnyttjas där räknas inte som fullvärdiga medborgare. Många av kvinnorna är ditlurade och offer för människohandel. Däremot kan högt uppsatta män och de rika köpa deras tjänster. I det Istanbul där Leila befinner sig finns många människor, mest kvinnor, som familjerna och släkten inte vill veta av. De har blivit gravida, kanske på grund av våldtäkt, de har rymt från misshandlande män. Där finns också flyktingar och mycket fattiga gästarbetare och kvinnor som har lurats dit från fjärran länder. När någon av dem dör hamnar de på de bortglömdas begravningsplats, där de lämpas av och grävs ner utan vidare ceremonier och utan gravsten. Deras släkt vill ju inte veta av dem eller är svår att spåra. Då hjälper det inte om de har vänner. Enligt bestämmelserna får endast familjen begrava dem.

Genom att berätta om de här människorna berättar författaren om ett korrupt land med hyckleri och förtryck. Romanen spänner över lång tid och det händer en hel del. Där finns stora demonstrationer där fredliga människor skjuts ihjäl, där finns de prostituerades farliga tillvaro och människor som bara vill leva på sitt eget sätt men som får lida eftersom de inte passar in i samhällets mall. Där finns fattigdom och de rika, mäktiga. Det kan tyckas tungt och dystert och visst handlar romanen om mycket elände, men författaren skriver drastiskt och faktiskt humoristiskt. Romanen blir underhållande samtidigt som den är drabbande och avslöjande och har värme. I slutet av boken finns ett foto från de bortglömdas begravningsplats, ett område som ser nygrävt ut med träbrädor som sticker upp ur jorden med endast nummerskyltar på. Ungefär som om det var en plats där man har grävt ner bilar. Det är inget ställe där man skulle vilja att någon kär människa skulle hamna efter döden. Faktiskt ingen människa alls.

Detta är det första jag läser av Elif Shafak och jag vill mycket gärna läsa mer.

10 minuter och 38 sekunder i en märklig värld av Elif Shafak, Tranan 2022. Översättning: Klara Lindell.

Löparna av Olga Tokarczuk

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Liksom Olga Tokarczuk roman Daghus, natthus består Löparna av en massa olika delar, korta och långa kapitel som till synes inte har med varandra att göra. Ett collage som läsaren kanske tolkar till något sammanhängande. Men medan Daghus Natthus handlar om ett område i Polen och är förankrad i jord och lera och kulturen där handlar Löparna om världen. Människorna kommer från olika platser. De är kanske uppvuxna på ett ställe men bor på ett annat. De rör på sig. På så sätt ger Löparna en bild av vår moderna, splittrade värld medan Daghus, natthus ger en känsla av något mer statiskt.

Löparna handlar mycket om resor, flygplatser, flygplan, kartor, att inte rota sig. I boken finns en flyende verklighet. Det är människor som försvinner och som blir tokiga, människor som inte har ro, som måste resa. Man kan också säga att romanen handlar om livet och döden och övergången mellan liv och död som den slutliga resan. Löparna handlar också om att inte acceptera sin situation. Genom att vara i rörelse kan man kanske undgå svårigheter, döden, myndigheterna.

Som ni märker är inte Löparna lätt att skriva om. Detta är min bild av boken och under hela läsningen arbetar min hjärna för att skapa den bilden. Där finns korta faktabetonade avsnitt och essäliknande avsnitt, men också några längre berättelser om några olika människor och de berättelserna gör intryck och känns. Det är en mamma som ger sig iväg från sin obotligt sjuke pojke, från en vardagstillvaro som verkar helt tröstlös. Där finns en man vars fru och barn försvinner under en semesterresa på en ö där som är så pass liten att det borde vara omöjligt. Och där finns en kvinna som reser över halva jordklotet för att hjälpa en svårt sjuk ungdomskärlek över till andra sidan.

Löparna av Olga Tokarczuk, Bonniers 2019. Översättning: Jan Henrik Swahn.

Löparna är tidigare utgiven på svenska av Ariel Förlag 2009.

Olga Tokarczuk belönades med Nobelpriset i litteratur 2018.

Djävulsgreppet av Lina Wolff

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

En kvinna kommer till Florens och där träffar hon en man som hon flyttar in hos. Hon är ensam, hon har varken kontakt med släkt eller vänner. Hon har sagt upp sig från sitt jobb och åkt iväg. Hon har svårt att finna sig tillrätta i tillvaron, hon famlar, hon är instabil. Tyvärr är mannen hon har träffat en som bara tänker på sig själv. Allt utgår från honom och ska göras på hans sätt och han är kontrollerande. De har en mycket stark erotisk bindning.

Det här kan aldrig gå väl är väl de flesta läsares reaktion. Vi får inte veta så mycket om de två, inte ens deras namn. På något sätt blir de representanter, eller figurer i en myt där kvinnan måste gå igenom den yttersta förnedring, som gudinnan Inanna som steg ner i dödsriket. Fast för Inanna slutade det helt annorlunda. Som läsare kan man reagera negativt på det skenbart schematiska. Vårt sinne för verklighet och realism pockar på. Varför stannar hon hos den här kontrollerande mannen som hon inte har något gemensamt med bortsett från sex? kan man undra fast det är välkänt att det är mycket svårt att bryta sig loss. Många frågor uppstår. Men det är också romanens styrka. Den är tät, den är spännande som en thriller. Den är stramt och sparsmakat skriven. Pregnant. Bara det som behövs för att föra handlingen framåt finns med och språket är säkert.

Samtidigt som Djävulsgreppet är en slags historia efter en mall för en destruktiv relation mellan en kvinna och en kontrollerande våldsam man så bryter den mallen. Den är på intet sätt förutsägbar utan en ganska otäck, spännande bladvändare med stor litterär kvalitét. Jag har delvis känt mig ambivalent till den här boken och tyckt att som roman betraktad är den inte lika bra som De polyglotta älskarna och Köttets tid. Djävulsgreppet är mycket trängre. Men när jag tänker efter tycker jag inte att den är sämre. Den är bara något helt annat men som också rör upp känslor och leder till funderingar och frågor. En intressant och spännande bok, helt enkelt.

Djävulsgreppet av Lina Wolff, Bonniers 2022.

Sommar av Ali Smith

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Sommar är den fjärde delen i Ali Smiths årstidskvartett som handlar om människor i vår tid, med flyktingproblem, med Brexit, med digitaliseringen och svårigheten att orientera sig och leva i dagens samhälle. Det är allvarliga och svåra problem. Immigranter sitter inlåsta i åratal i väntan på att avvisas. Många människor grabbar åt sig det de kan på bekostnad av andra. Främlingshat och rädsla växer. Men Ali Smith skriver på sitt eget vis och boken blir inte tung att läsa. Där finns humor och där finns värme och människor som ställer upp för andra.

I Sommar får vi åter träffa personer från tidigare delar. Den ålderstigne Daniel Gluck från Höst och hans granne Elisabeth Demand finns med i Sommar och nu får vi veta mer om Daniels bakgrund. Arthur från Vinter dyker också upp. Han driver en blogg på internet. Så knyter Ali Smith på sätt och vis ihop kvartetten. Jag skriver på sätt och vis därför att hennes böcker innehåller olika delar och olika tider och människor som inte har något att göra med varandra men som kanske möts. Tillsammans formar de här delarna något som var och en av läsarna gör sin egen bild av. Kanske är detta i sig en gestaltning av dagens samhälle och dagens värld som inte är helt lätt att förstå.

Om flyktingar skriver Ali Smith på flera plan. I Sommar tar hon upp hur tyskättlingar internerades i Storbritannien under andra världskriget och hur familjer hade splittrats, hur släktingar och syskon kunde vara kvar i Tyskland eller i ockuperade områden. Hon sätter ihop allting mot vartannat och med vartannat, ett slags collage med stora bilder där allt möjligt, högt och lågt finns med och där konsten spelar stor roll för människorna. Man kan inte låta bli att skratta lite mitt i tragiken när Ali Smith skriver om en berömd pianist med tyskt ursprung som haffades och internerades på väg hem från en konsert där han hade spelat för kungen och drottningen.

Ali Smiths böcker är inte helt lätta att beskriva så jag får uppmana er att läsa dem helt enkelt. Jag avslutar med ett citat från sidan 108 i boken. Det är den trettonårige, problematiske Robert som säger:

sommaren kan dra åt helvete, den är aldrig lika bra som man tror att den ska bli, vanligtvis pissväder och även om det råkar vara varmt nu är varmt väder bara en annan sorts pissväder där det är för varmt att göra något och löven hänger trötta i träden med en mattare skitigare färg för varje vecka som går och överallt luktar det bajs och spya, alla soptunnor luktar sur mjölk, hela årstiden är som stanken runt en sopbil när den kör genom stan och man själv är fast på en cykel bakom den medan den kör alldeles för långsamt längs en alldeles för smal gata.

Sommar av Ali Smith, Atlas 2021. Översättning: Amanda Svensson.

De andra delarna i kvartetten är alltså Höst (2018), Vinter (2019) och Vår (2020). Titlarna är länkar till mina inlägg om böckerna.

En ny tid av Ida Jessen

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Lily Høy är en ung friskolelärarinna som kommer till det lilla jylländska samhället Thyregod 1904. Hon börjar skriva dagbok, men det blir bara lite och hon återkommer inte till den förrän många år senare, år 1927. Då har hon länge varit gift med doktor Bagge och nu är han sjuk.

En ny tid är alltså en dagboksroman där Lily Bagge skriver ner sina tankar och vad som händer på den lilla orten där hon bor. Romanen är mycket lugn och eftertänksam med många detaljer ur doktorinnans vardag. Efterhand kommer mer och mer om hennes äktenskap fram. Doktor Bagge har varit en dominerande man och känslan blir att Lily Høy var ganska fri en gång. Som friskolelärarinna hade hon stort ansvar och viss auktoritet men i äktenskapet med doktor Bagge fick hon anpassa sig och inte leva ut sin personlighet. Det verkar inte ha varit ett lyckligt äktenskap. Inget skrivs läsaren på näsan utan mycket av det framkommer mellan raderna.

För mig finns stort värde i den här berättelsen. Den ger bitar av ett liv, ett vanligt liv som en inte särskilt betydande människa har levt, en människa som inte tar över rummet när hon kommer in. Samtidigt är hon omtyckt och har en viss säkerhet. Hon har anpassat sig men verkar också ha en inre styrka. För mig blir berättelsen både vilsam och spännande eftersom mer och mer avslöjas efterhand och mer och mer framkommer om hur Lily Høys liv kommer att gestalta sig i framtiden. Romanen ger också en känsla av hur det kan ha varit att leva och bo i början av nittonhundratalet i en trakt som är glest befolkad efter danska förhållanden.

En ny tid är det första jag läser av Ida Jessen. På nätet ser jag att hon brukar skildra mänskliga relationer i små samhällen. Enligt min erfarenhet vimlar det inte av romaner som En ny tid. Jag har också hennes roman Doktor Bagges anagram i min långa läslista och den vill jag gärna läsa. Men det finns mer av Ida Jessen. Jag hittar åtta titlar som är översatta till svenska i Libris och kan man läsa danska har man mer att välja på. Ida Jessen har skrivit noveller, barnböcker och romaner.

En ny tid av Ida Jessen, Historiska Media 2018. Översättning: Ninni Holmqvist.

Under Frangipaniträdet av Mia Couto

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Under frangipaniträdet utspelas i Moçambique i och vid en gammal portugisisk fästning alldeles vid havet. Den är nu ett hem för åldringar. De lever långt från sina släktingar fast de enligt gammal tro borde leva och begravas nära sina anhöriga. Under ett frangipaniträd utanför fästningen ligger en snickare begravd. Han har inte fått en begravning enligt traditionen.

Till fästningen kommer poliskommissarien Izidine för att lösa ett mord. Ålderdomshemmets föreståndare har mördats. Snickaren får återvända till de levandes värld och komma in i Izidines huvud för att hjälpa till. Izidine är en storstadsmänniska, utbildad i västvärlden. Han förstår sig inte på åldringarna och deras sätt att tänka och berätta. De ljuger och berättar skrönor.

Berättelsen bygger på gammal tro och traditioner. Den har en overklig, lite spöklik, sagolik stämning. I landet finns stora problem. Långvarigt krig och korruption gör att riktig rättssäkerhet inte finns, och att åldringarna är samlade i fästningen och att det är mycket svårt att ta sig därifrån på grund av krig och laglöshet runtomkring blir en bild av det sönderslagna gamla samhället. Mia Couto skriver en slags kriminalromaner läser jag på Wikipedia. Detta är då en av dem. Den är både spöklik och vacker, men den är ingen spänningsbok utan en roman där det finns ett mord. Den var intressant att läsa men för min smak var den lite för programmatisk. Den kändes konstruerad för att framföra ett budskap. Men jag ångrar inte att jag läste den eftersom den ändå ger en liten inblick i ett annat land och en annan kultur. Under frangipaniträdet är den första boken jag läser av en författare från Moçambique och jag vill nog ändå läsa något mer av Mia Couto.

Under frangipaniträdet av Mia Couto, Ordfront 1997. Översättning Marianne Eyre.

Blåst! av Eva-Marie Liffner

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Som i de andra romanerna jag har läst av Eva-Marie Liffner rör sig denna också mellan olika tider. Syskonen Brontës liv och fantasier på artonhundratalet vävs ihop med tiden före, under och efter första världskriget. Här stämmer verkligen orden vävs ihop därför att i Blåst! går fantasin och verkligheten i varandra och om varandra hela tiden. Först får vi möta Ned och jag tänker att hopflytningen av tiderna och av fantasi och verklighet beror på att han är krigsskadad efter det fruktansvärda kriget. Men det är inte riktigt så. Visst är han skadad och ingen kommer väl ur ett skyttegravskrig opåverkad, men hela romanen genomsyras av att fantasi och verklighet flyter ihop och att bilder och gestalter från tidigare tidsperioder finns som spökbilder för den som har förmåga att uppleva dem. Också för människor i modern tid.

Syskonen Brontë hade ett fantasiland som de kallade Gondol dit de i sina lekar färdades på ett skepp. De levde och skapade i prästgården i Haworth med vind runt knutarna och ett öppet landskap runt omkring. Där är mekanikern Ned och universitetsstudenten Johnnie på cykelferie en sommar före första världskriget. De kommer till en stenformation och inne i den finns ett utrymme som påminner om en kajuta. Ned tycker också att han hör röster och en hund. De är i syskonen Brontës hemtrakt.

På syskonen Brontës tid dog många mycket unga. Två äldre systrar dog när de ännu gick i skolan. År 1821 dog deras mor och de tre systrarna och brodern som fanns kvar uppfostrades av en släkting. På den tiden kunde minsta förkylning leda till döden. Om den övergick i lunginflammation fanns inte mycket att göra. Dessutom härjade lungsot. Så syskonen Brontës tid då döden var ständigt närvarande vävs ihop med första världskriget och tiden efter då så många hade dött och så många människor sörjde. Fantasiriket Gondol blir både ett sagorike och en metafor för dödsriket. Samtidigt kan jag inte låta bli att jämföra syskonen Brontës käcka avfärd med sitt fantasiskepp med soldaternas käcka avtåg från Storbritannien när de skulle ut i kriget som de bara kunde föreställa sig i skönmålande fantasier.

Blåst! handlar alltså om fantasins kraft, om krigets vedervärdighet och om sorg. Där finns döden, men också mycket liv och livskraft och där finns också en del humor. Det är en roman med många lager och rum som öppnas och som jag lämnade tankfull.

Blåst! av Eva-Marie Liffner, Natur & Kultur 2016.

Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Den här romanen handlar om mat, den näring vi måste ha, om glädjen med mat, om begränsningar, om överflöd och hur våra livserfarenheter påverkar vårt förhållande till mat och hur maten och mathållningen påverkar våra liv. Berättaren är en kvinna som har en frånvarande pappa när hon växer upp och som lämnas ensam av sin mamma mer än vad som kan vara bra.

Tryggheten i världen är mamman och morföräldrarna. Flickan känner sig ensam, avstängd. Mycket kan hon inte prata om. Hon vågar inte och maten dämpar oron. När hon äter ensam. När hon äter med andra är hon kontrollerad och äter fint och försiktigt, men inte när hon är ensam. Hon går i skåpen och letar efter något att äta. Det finns mycket jag känner igen i den här berättelsen när det gäller förhållandet till mat även om kvinnan i boken har mycket större problem. Vem har inte tuggat i sig ett paket kex för att dämpa oron i kroppen?

Men när jag skriver att Karolina Ramqvists roman handlar om mat blir det egentligen en felaktig beskrivning. Den handlar om en barndom och hur den har påverkat kvinnans liv, om trygghet och rädsla och ensamhet. Den handlar också om funderingar, att försöka förstå sig själv, vem man är, människorna omkring sig och vad som har gjort att man blev som man blev. Också om att försöka ändra sitt beteende till det bättre och bli starkare. Författaren berättar om flickan genom att lägga fokus på maten och hon får fram smaker och dofter och matens textur så att det nästan känns som om jag var med vid måltiderna. Hon får också fram förhållandet till andra människor, både fysiskt och känslomässigt. Porträtten av morföräldrarna är levande och berörande och trovärdiga. Det känns som om de här två människorna har funnits i verkligheten.

Över huvud taget känns berättelsen verklig med alla sina detaljer. Den känns inte påhittad. Språket är för det mesta mjukt, ungefär som jag föreställer mig att risgrynspuddingen kändes i munnen, men händelserna som beskrivs gör att där finns mörker och ensamhet. Bröd och mjölk är en vacker, berörande roman där det fula och svåra lurar i hörnen. Rekommenderas!

Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist, Norstedts 2022.

Tigrar i rött väder av Liza Klaussmann

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Tigrar i rött väder handlar om en amerikansk välbärgad familj från andra världskrigets slut till och med 1960-talet. Till största delen utspelas den på USA:s östkust vid familjens sommarhus. Nick träffar åter sin unge man Hughes när han kommer tillbaka från kriget. Han är inte riktigt sig lik, han är sluten och distanserad. Helena far till Hollywood och gifter sig med Avery och det visar sig att han inte bryr sig om någon annan än sig själv.

Det finns gott om problem i familjen. Nick är en kvinna som har stark utstrålning och som männen faller för. Helena har problem med alkohol och tabletter. Samtidigt lever de gott. Helena är den sämst lottade med en man som förbrukar mer pengar än han tjänar. Nick och Hughes tillhör inte de allra rikaste, men där finns pengar och det spelas tennis och äts middag på klubben och ordnas fester och där finns hemhjälp.

Nick bor i sommarhuset medan mannen är i New York och arbetar och kommer dit över helgerna. I en stuga på egendomen bor Helena. En ganska skön och avslappnad tillvaro, kan man tänka, men där finns en stark psykologisk spänning, inte bara på grund av en empatilös make i Hollywood, missbruk och Nicks och Hughes svala äktenskap. Nicks dotter och Helenas son hittar ett lik en dag. Det är en av de många portugisiska tjänsteflickorna som finns i området som är död och människorna där är övertygade om att de vet vem som är förövaren. Men han är inte dömd.

Tigrar i rött väder är alltså skriven så att jag vill läsa till slutet. Där finns atmosfär och trovärdiga romangestalter. En hel del lämnas till läsarens egen fantasi. Den är upplagd så att olika avdelningar berättas utifrån de olika personernas perspektiv. Men när jag kom till slutet blev jag lite besviken. Den romangestaltens egen berättelse tycker jag inte håller riktigt. Den är alltför klar och uppenbar. Av någon anledning blir det lite platt. Kanske beror det på att det övriga är så pass bra att jag förväntade mig något mer. Men boken är läsvärd och den har fått god kritik. Den är Liza Klaussmanns debutroman

Tigrar i rött väder av Liza Klaussmann, Pocketförlaget 2013. Översättning: Caj Lundgren.

Boken kom 2012 på Modernista.