Anna Charlotta von Stapelmohr börjar skriva ner sina minnen. Det är år 1790 och hon är utkastad från Gustav III:s hov. Hennes man, Elis Schröderheim, är en av kungens gunstlingar. Anna Charlotta har umgåtts med de högsta i riket i lyx och överflöd, men nu är det slut på det. Ja, hon lider inte nöd, precis, men hon deltar inte längre i umgängeslivet, kan inte längre hålla salong som hon har gjort tidigare utan får nöja sig med besök av några få vänner.

Anna Charlotta von Stapelmohr är en historisk person och många av händelserna i boken har verkligen ägt rum, men God natt madame är en roman. Carina Burman känner tiden och dess personer väl och jag tycker att tonen i romanen stämmer mycket bra. Även om jag naturligtvis inte kan tro att Anna Charlotta von Stapelmohr har skrivit alltihop känns det riktigt och trovärdigt.

Romanen har en kvick och underhållande ton med mycket citat från poesi som man kan tänka sig att Anna Charlotta läste. Hon var litteraturintresserad och skrev själv även om inget så vitt jag förstår finns bevarat. Romanen är som sagt underhållande och spännande att läsa men i den finns mycket allvar. Intriger och kungens nyckfullhet blir belysta och det är ganska intressant att läsa den här boken samma höst som jag har läst Två Pistoler av Klas Östergren. Det är samma tid som författarna rör sig i och den blir på så sätt belyst från två olika håll av två olika författare som skriver på helt skilda sätt och har helt olika ton i sina berättelser. Den ena romanen har som utgångspunkt en man, medan denna har en kvinnas perspektiv.

I Godnatt madame får vi uppleva snörning även under havandeskap, vi får uppleva graviditet och missfall. Vi får insikt i en kvinnas relativa frihet när hon tillhör de högre stånden. Erotiska affärer ingick ofta i deras liv, både kvinnors och mäns. Men kvinnor hade ändå inte samma frihet som männen, hur mycket frihet det nu fanns under en despotisk och nyckfull kung. Männen hade sina kotterier och sina sammankomster och fester där de kunde dricka kopiöst och där prostituerade var ett självklart inslag. Franska sjukan var vanlig. Och statens angelägenheter och utrikespolitik var männens område. Dessutom fick kvinnor inte samma utbildning som män.

Sammanfattningsvis kan jag rekommendera God natt madame. Det är en spännande och både lättsam och mycket allvarlig roman Om en kvinna med längtan efter mer frihet och intellektuell stimulans som levde under Gustav III:s tid.

God natt madame av Carina Burman, Bonniers 2021.

Monika Bengtsson har försökt få barn i många år. Nu är hon så pass gammal att hon har kommit till den sista provrörsbefruktningen. Sista chansen alltså. Det här är naturligtvis mycket påfrestande för henne. Att vilja ha barn, men inte bli gravid fast man försöker år efter år måste vara mycket svårt.

Nu börjar också Monika Bengtsson ta reda på mer om sin släkt och familj och varifrån hon kommer. Hon fick lämna sin biologiska familj efter att hennes pappa hade omkommit i en motorcykelolycka. Både han och mamman var alkoholister. Fosterfamiljen fungerade bra och Monika Bengtsson har fin kontakt med sina fosterföräldrar men dålig och sårig kontakt med sin biologiska mor. Om sin bakgrund och sina biologiska släktingar vet hon mycket lite.

Det är mycket som är bra i den här romanen. Monika och läsaren får veta mer och mer om Monikas släktingar samtidigt som Monika genomgår den sista behandlingen för provrörsbefruktning. Temat blir kvinnors villkor och kvinnoförtryck och där finns också ett starkt klasstema och ett försvar för minoriteter. Unga ogifta kvinnor som blir med barn behandlas inte väl. Kvinnor utnyttjas och får stå med skammen, medan välbeställda män slipper från ansvaret. Det finns ett starkt klassperspektiv här. Har en flicka kommit vid sidan av ”den rätta vägen”, kanske utan egen förskyllan, är hon märkt och ska hunsas med och straffas.

Det blir ett långt historiskt perspektiv när det gäller rättigheter och möjligheter fast det inte är så länge sedan allt var annorlunda mot idag. Så ställs Monika Bengtssons möjligheter att försörja sig och ett kommande barn utan att leva tillsammans med en far mot omöjligheten förr.

Det finns en hel del humor i den här berättelsen, mycket medmänsklighet och också en stor svärta. Avsnitten där Monika Bengtsson är hemma i sin lägenhet och umgås med sin tonårige granne, en pojke som har ett så dåligt hem att han hellre tillbringar sin tid i trappuppgången, är varmt och humoristiskt gestaltade. Ändå kan jag tycka att romanen känns lite för programmatisk och tillrättalagd. Det är så uppenbart vad författaren vill säga. Men på det hela taget tycker jag att Ljudet av fötter är en bra bok och jag ser fram emot att läsa nästa roman om Monika Bengtsson. Det ska bli en trilogi.

Ljudet av fötter av Sara Lövestam, Piratförlaget 2021.

David Svarthed har blivit avstängd från sin tjänst på universitetet. Han använder tiden hemma till att skriva om Illiaden. Det är vinter och han har svårt att sova på nätterna. Ofta står han vid fönstret om natten och tittar ner på den mörka parken utanför. En dag, efter att ha uträttat några ärenden och ätit lunch på stan, halkar han på en isfläck och slår i huvudet.

Det här är alldeles konkreta händelser och vidare i boken finns många fler men ju längre jag läser desto mer undrar jag vad som är verkligt. David Svarthed tycks ha hamnat utanför världen eller i en annan värld, eller han drömmer hela tiden eller han håller på att bli tokig. Eller inte alls. Anslaget redan från starten har en mörk lite overklig ton. Det är mycket vackert skrivet alltihop. Det är mörkt, svart, det är ogripbart. Gestalter skymtar. Minnen kommer upp.

Världen är kanske förvrängd. David Svarthed är missförstådd. Han har ingen bra kontakt med sin syster. Han råkar i affekt på ett möte på universitetet. Han griper efter halmstrån och som läsare både känner jag med honom och tycker att han är omöjlig.

Det är inte så lätt att skriva om den här romanen. Den är undflyende. David Svarthed befinner sig mestadels i en verklighet som jag känner igen, biblioteket, parken, stadens utkanter, kylan och snön, hans skrivbord och en katt som kommer på besök ibland. Men allt är så overkligt och hänger inte ihop. Kanske händer allt i hans huvud efter att han halkat på isen?

Nu tycker jag inte att jag måste förstå allt det här. Den svarta månens år är en roman att fundera och känna över och jag tror att var och en som läser får sina egna associationer och tankar. Det är en roman som gärna bör läsas om, tror jag. Den är mycket bra, spännande att läsa, svår att göra rättvisa och mycket gåtfull.

Den svarta månens år av Ellen Mattson, Bonniers 2021.

Adolf Fredrik Munck är i landsflykt sedan många år. Han är gammal och befinner sig i en liten stad vid kusten i Toscana. Det är år 1831 och en koleraepidemi bryter ut. Därför bestämmer han sig för att stanna inomhus. Han är fattig, pengarna är slut och han lever på nåder. Han har en betjänt, Ytterberg, och för honom berättar han om sitt liv.

För länge sedan kom Munck från Finland till det svenska hovet och han blev överhovstallmästare under Gustav III. Klas Östergren berättar om hovlivet som var fullt av intriger. Där finns änkedrottningen med sin starka vilja, där finns adelsmän som anser att Munck är en uppkomling, där finns kungens syskon med sina anspråk och en ung drottning från Danmark. Dessutom är kungen maktfullkomlig och nyckfull. Det är fint att befinna sig bland de högsta i riket. Där finns rikedom och lyx och privilegier, men det är också farligt.

Gradvis växer historien fram och det svenska samhället skymtar med sin enorma fattigdom, men med lyx hos kungen och hans gunstlingar, med lekfulla upptåg och fester och mat som den fattige inte ens kan drömma om. Med överklassmän som tar för sig av kvinnor från pigor till hovdamer och med en kung som startar krig utan tillräcklig planering och resurser. Är då Munck en ärlig och rättskaffens person? Både och, som det framkommer i romanen. Han är en risktagare och det måste nog den människa vara som har arbetat sig upp till hans position och där får man manövrera bland kobbar och blindskär.

Språket är njutbart, berättartakten är lugn. Miljön kommer fram och den glimrar. Vi får ta del av ett dramatiskt människoöde berättat med sansad ton. Adolf Fredrik Muncks ålderdom känns i boken. Det är en gammal människa som ser tillbaka på sitt liv. Som gärna berättar och håller låda, som tar om och som har pratat om samma händelser flera gånger förr. Betjänten Ytterberg är en tålig lyssnare. Och det Munck berättar är kanske inte helt igenom sant.

Två pistoler av Klas Östergren, Polaris 2021.

Ulf Norrstig är pensionerad jägmästare och han bor i norra Hälsingland. Han har alltid jagat men när han ser en varg från sin husvagn som han har parkerad uppe i skogen börjar han tänka om. Han ifrågasätter skogsbruket som han har arbetat med i alla år. Det har varit rationellt med kalhyggen och maskiner som kör sönder marken, men det har samtidigt utarmat naturen. Och han vill egentligen inte jaga mer.

Naturligtvis kommer de här tankarna inte som en blixt från klar himmel. De måste ha legat och grott hos honom tidigare. Men mötet med vargen är starkt beskrivet. Det blir den händelse som får vågskålen att tippa över och Ulf Norrstig vill inte berätta om vargen för jaktlaget, eftersom där finns jägare som inte tänker som han.

Löpa varg är en spännande historia, med en intrig som är helt verklighetsnära. Över huvud taget befinner sig författaren med båda fötterna stadigt på jorden, och skriver med stor sakkunskap som jag uppfattar det. Romanen handlar om vanliga människor. Det känns som om Ulf Norrstig finns. Hans vardagsliv tillsammans med frun är fint gestaltat. Ja, känner jag under läsningen, det är så här det är. Samtidigt finns spänningen och frågan om vem som har dödat vargen för det sker trots att Ulf Norrstig försöker hålla den hemlig. Dessutom har berättelsen fina miljöbeskrivningar och naturen träder levande fram. Berättandet går ganska långsamt och makligt, men Kerstin Ekman kan konsten att dra åt skruven på vissa ställen. Hon är koncis och saklig och vissa scener drabbar hårt.

Jag tycker att Löpa varg är en fin roman som inte bara handlar om miljön och jakten. Den handlar lika mycket om att åldras och tänka tillbaka på sitt liv. Att inte orka som förr. Att ifrågasätta det man har gjort. Att få lämna över till de yngre och att inte riktigt veta vad man ska göra med sin tid. Ulf Norrstig har haft ett ansvarsfullt arbete med viss status och myndighet. Den tiden är över.

Romanens intrig är ganska enkel och upplösningen kommer lite för lätt. Allt är så bra skrivet så jag väntar mig något mer på slutet. Men det är inte det viktigaste. Den här berättelsen är mycket läsvärd, en roman som jag varmt rekommenderar till läsning.

Löpa varg av Kerstin Ekman, Bonniers 2021.

Ödmården är ett område på gränsen mellan Gästrikland och Hälsingland. Där har människorna bosatt sig i gamla gruvhål. Vi får tänka oss en framtid där haven stiger och Sverige är ockuperat av Nederländerna. Folket i Ödmården är okunnigt och utan plan för att förbättra sina liv. Antagligen har de blivit bortträngda från andra områden och har förnekats utbildning av ockupanterna. Eller de har inte fått ockupanternas utbildning, bortsett från några få. De har en egen kultur och de har skolor, men deras levnadsförhållanden bidrar till att de inte kommer framåt. Hela vintern sitter de inkrupna i sina hålor för att uthärda kylan. De har nära till bråk och slagsmål och deras handlingar är ofta oövertänkta.

Den som berättar är arkivarien som tar hand om gamla dokument och de få böcker som finns kvar, och det gör han på ett annorlunda språk:

ur skyarna nertumblande kom den, det var en dretig dag om husten då sompen steg och vi drefvo mårdhund mot giftrännet borta vid marsken; ur det grå kom den, ur molnens jämntrista eländ: gnistrande, knattrande, vrålande med stjärnsvansen i släp, sedan tyst, nerjordad;

Det här är väldigt roligt. Det är språkkänsligt och det är rytm och liv i texten. Det är tragiskt och skrattretande, fast skrattet fastnar ibland i halsen. Han kallar sig själv archifarie. Istället för allt inflytande från engelskan finns en stark påverkan från nederländskan. Han stavar fleece som i fleecetröja flijs.

Jag njuter av det här. Det är inte vem som helst som kan skriva en sådan text, som behärskar språket och kan genomföra det med sådan konskvens. Samtidigt är inte den här romanen ett enda stort skämt. Där finns hotet mot miljön och en nertryckt folkgrupp ur vilkens perspektiv allt berättas. Ödmården är en bra och faktiskt lättläst bok som jag rekommenderar.

Ödmården av Nils Håkanson, Bonniers 2017.