Norrlands akvavit av Torgny Lindgren

Den före detta predikanten Olof Helmersson kommer tillbaka till Västerbottens inland. I många år har han bott i ett höghus i Umeå, och under den tiden har han ändrat sig. Nu anser han att Gud och himlen och helvetet inte längre finns. Därför vill han förmedla det till människorna i den trakt där han frälste så många på 1950-talet. Det verkar nog som om han i alla fall vill predika en del, men ett annat budskap.

Nu visar det sig att nästan inga av hans gamla församlingsmedlemmar finns kvar i livet. Den församling som finns nu består endast av två personer. Inga är frälsta längre, inga tror på det han tidigare predikade om.

Norrlands akvavit är en eftertänksam och sorgsen bok med en stillsam humor. Olof Helmersson är visserligen en pigg åttioåring, han cyklar långa sträckor för att träffa olika människor, men han är gammal och allt är förändrat. Inlandet är avfolkat, skolor nedlagda liksom konsumbutiken. Det är glest mellan människorna.

Helst kanske man bör höra berättelsen läsas av författaren själv, om det finns en sådan inspelning. Det är lätt hänt att halka över en roman av Torgny Lindgren för snabbt, men jag tycker ändå att jag har läst andra som var bättre. Det var lite för många omtagningar. Det blev inte tillräckligt angeläget. För mig i alla fall, och det trots att det finns en dramatisk händelse i boken och att det också finns finstämdhet och medkänsla med en gammal sjuk människa på väg mot livets slut.

Men det är väl tristessen och Olof Helmerssons meningslöshet som gestaltas i romanen och det blir ju lite sorgligt och trist.

Norrlands akvavit av Torgny Lindgren, Norstedts 2007.

Sändebudet av Yoko Tawada

Japan har isolerat sig från omvärlden. Barnen är så svaga att de nästan inte kan gå. Deras huvuden framstår som stora på deras smala halsar. De äldre däremot är pigga och starka och verkar leva för evigt. Gammelmorfar Yoshiro tar hand om sitt barnbarnsbarn, pojken Mumei. Medan han har svårt att äta och dricka och bara kan gå korta sträckor mycket långsamt springer hans gammelmorfar långa sträckor varje dag. Dessutom tar han sig runt till olika marknader för att hitta bra mat till Mumei. Gammelmorfar är en av de unga äldre.

Efterhand träder ett samhälle fram som vi förstår har varit utsatt för en katastrof. En miljökatastrof, tänker jag. Ingen bor längre i centrala Tokyo. Mat är inte helt lätt att få tag på. Japan importerar inga varor och människorna i de bördiga jordbruksområdena ser först och främst till sina egna behov.

Berättelsen är skriven mycket sakligt och konkret men det finns också en stor vaghet. Vi får aldrig veta vad som har lett till den nuvarande situationen och heller inte klart och tydligt hur landet styrs. Vi får delar av bilden.

Texten är alltså konkret, men också vacker. Det finns poesi i berättelsen. Jag tolkar den som en varning för vad vi gör med vår jord. Men den handlar också om att bara finna sig i vad som är bestämt, eller att göra motstånd. Efterhand kommer det fram att det finns människor som tyst och stilla handlar mot bestämmelserna.

Sändebudet är en vacker och lite obehaglig berättelse. För mig som läsare är den delvis dimhöljd. Den har en alldeles egen atmosfär och känsla och jag tycker absolut att den är läsvärd. Slutet kom lite snopet men för övrigt vill jag rekommendera boken.

Sändebudet av Yoko Tanawa, Tranan 2020. Översättning: Vibeke Emond.

En fruktansvärd grönska av Benjamín Labatut

Under första världskriget får Albert Einstein ett brev från östfronten. Det kommer från matematikern Grohendiek och han har löst ekvationerna i Einsteins allmänna relativitetsteori. Så börjar den här romanen. Sedan fortsätter författaren att berätta om andra vetenskapsmän, bland annat fysikerna Schrödinger och Heisenberg.

En fruktansvärd grönska handlar alltså om matematiker och fysiker och hur de så småningom utvecklar kvantteorin som sätter de gamla fysiska lagarna ur spel. De är alla udda personer med stark vilja och det de kommer fram till ställer så mycket på ända att flera av dem blir skräckslagna.

Jag kan inte säga att jag förstår de här teorierna och inte heller slutsatserna. Det är obegripligt. Det handlar om tid som är något helt annat än det vi uppfattar som tid i vardagslivet. Det handlar om tillvarons minsta beståndsdelar, så som vi känner till det nu, och att de inte uppför sig som man skulle kunna förvänta sig. När jag tänker på det börjar tillvaron gunga. Vilka är vi egentligen? Vad är fast? Var befinner vi oss? Det är svindlande och dimmigt och bottenlöst.

Nu är jag ganska fast förakrad i det som jag uppfattar som verkligheten så jag tar inte lika illa vid mig som mateamtikerna och fysikerna i romanen och jag har stort utbyte av berättelsen fast jag inte förstår deras arbete. Men en fruktansvärd grönska har ännu ett tema som också kan ge rädsla. Det handlar om att vetenskapliga framsteg kan användas på flera sätt på gott och ont. Vi vet ju att atombomben inte hade funnits utan fysikers arbete. Ett annat exempel som finns i boken är Preussiskt blått, eller Berlinerblått som är ett pigment som Heinrich Diesenbach upptäckte på 1700-talet. Ur Berlinerblått kan man utvinna blåsyra som har utvecklats och använts i förintelsen under andra världskriget.

Det är spännande att följa vad dessa udda vetenskapspersonligheter företar sig. Författaren skriver mycket konkret om vad de gör och det uppstår en svindlande klyfta mellan det konkreta och teorierna som kastar om verkligheten och mina famlande tankar om universum, om tid, om vårt medvetande, om all obegriplighet. Berättelsen är grundad på verkliga händelser, men författaren har också fabulerat. En fruktansvärd grönska är en stark och ovanlig roman som både handlar om människor och relationer och teorier.

En fruktansvärd grönska av Benjamín Labatut, Nirstedt/litteratur 2021. Översättning: Hanna Nordenhök.

Londonflickan av Susanna Alakoski

Londonflickan är andra delen i en svit romaner om kvinnors liv och längtan och arbete under nittonhundratalet. Den första var Bomullsängeln som jag tyckte var riktigt bra. I Londonflickan fortsätter Susanna Alakoski berätta om Hilda som kommer från den gudfruktiga Sorolasläkten och som arbetar på den stora textilfabriken i Vasa och om Hildas barn Greta och Jonni som båda far till Sverige. Jonni börjar arbeta på Algots i Borås där han blir facklig ombudsman och Greta far vidare till London.

Det är ett lovvärt projekt att berätta om de människor som kom till Sverige från Finland som var så sargat och fattigt efter krigen. Många av dem kom till textilindustrin och böckerna skildrar också textilindustrins historia. Problemet med Londonflickan är att författaren vill berätta och förklara så mycket och att det har tagit över i boken så att skildringen av människorna och vad som händer dem och vad de känner kommer för mycket i skymundan.

Författaren vill alltså berätta detaljrikt om textilindustrin och dess plats i Sverige, Finland och i världen. Som lösning på det problem som det innebär i en roman lägger hon förklaringsorden i munnen på olika romanpersoner. Det håller inte riktigt. Hon gjorde så också i Bomullsängeln, men där framstod det på ett annat sätt. När en förman visar de nyanställda flickorna Hilda och Helli runt på den stora fabriken i Vasa strömmar orden ur hans mun där han berättar mycket detaljrikt om alla maskiner och vad de gör. Det blir nästan som poesi, ett halv galet flöde av textilindustriord, och det tillför berättelsen en ytterligare dimension. Tyvärr finns inte poesin i Londonflickan och det blir ganska krystat.

Bäst i den här romanen tycker jag partiet om Gretas tid i London är. Det känns levande och författaren ger ganska stort utrymme till det. Däremot känns mycket annat alltför rapsodiskt. Men trots min kritik här tycker jag fortfarande att det är ett spännande och viktigt projekt att skriva om textilindustrin och de finska invandrarna. Och jag tycker att Hildas knappa ekonomiska villkor skildras så att det griper mig som läsare och jag får också en liten inblick i sömmerskornas slit i den svenska textilindustrin. Jag hoppas på mer gestaltning i nästa del i sviten och jag kommer absolut att läsa den också.

Londonflickan av Susanna Alakoski, Natur & Kultur 2021.

Tillstånd – varannan gran, varannan tall och andra orimligheter

Tillstånd är en slags dagboksanteckningar av en skogsägare som kommer från det akademiska livet och från staden och har tagit över familjegården. Han vill ha en naturlig skog, inte den rationella skogsbruksskogen med bara några trädslag som ger bra avkastning. Familjen har också ett ensamkommande flyktingbarn boende hos sig.

Berättaren, som kanske är Axel Lindén själv – eller kanske inte – verkar inte känna sig riktigt hemma någonstans, inte i den akademiska världen och inte i det moderna skogsbruket. Han verkar avskild, till och med i viss mån från sin egen familj. Han känner inte skogsägarna runt omkring. De tycker att han är konstig. Han vill inte, vågar inte lära känna dem. Han är en frustrerad människa. Antagligen beror det på vad vi gör med miljön. Han tänker mycket på miljön och han är oroad. Han mår inte särskilt bra, kanske lika dåligt som miljön.

Men boken är inte helt svart. Det finns liv och humor i den som tittar fram ibland. Den ger en bra bild av vår moderna tid. Berättarens otidsenliga skogsarbete och slit som ger alldeles för lite pengar är noggrant beskrivet. Det är intressant att ta del av. Hans levnadssätt står som en motsats till det rationella, industriella där gran och tall måste dominera, där det är viktigt att tjäna pengar. Men om inte hans fru hade ett välbetalt arbete skulle familjen inte klara sig.

I Tillstånd tar Axel Lindén i lite mer än vad han gjorde i sin debutbok Fårdagboken. Det är starkare känslor här, mer frustration över svårigheten att hitta ett hållbart sätt att leva, över vad vi gör med vår jord och människorna som finns där. Det finns mycket att fundera över i den här boken.

Tillstånd – varannan gran, varannan tall och andra orimligheter av Axel Lindén, Bonniers 2020.

Synden av Björn Ranelid

Julius Rodhe växer upp i ett litet fiskeläge på Österlen. När han var två år råkade han ut för en olycka och slog i huvudet. Därför är han inte som andra barn. Han är senare utvecklad fysiskt och han har svårt med balansen och med att skriva. Matematik är däremot inget problem.

Julius skadades när han föll ner i källaren genom luckan i köksgolvet. Det tror han själv, men var det så? Det pratas i byn. Julius far är agronom och han är en betydande man i byn, men det hjälper inte Julius stort. Han blir illa behandlad i skolan och mobbad av andra barn.

Det är Julius som berättar och det gör han på ett alldeles särskilt språk, det som tydligen kallas Ranelidska. Det är ett kraftfullt språk som gör boken mycket speciell. Kanske kan det upplevas som lite pretentiöst och högtravande, men jag tycker att det håller. Romanen är poetisk och samtidigt är Julius berättelse en lång anklagelse mot inskränkthet och maktmissbruk. Det finns mörka hemligheter både i byn och i Julius familj. Samtidigt finns det kärlek och vänskap i berättelsen och vissa vuxna som betyder mycket för Julius som inte har bra kontakt med sin kylige far och sin mor som drömmer sig bort. Samtidigt som det finns mörker finns det också mycket ljus i den här berättelsen. En läsvärd roman.

Synden av Björn Ranelid, Bonnier Alba 1994.

Synden tilldelades Augustpriset 1994. Den här boken ingår alltså i Augustprisprojektet där jag läser de skönlitterära Augustprisvinnare som jag inte tidigare har läst. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @karenina.se och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger. Om ni läser detta på platta eller telefon finns knappen efter texten.

Och med detta är mitt Augustprisprojekt avslutat. Synden var den sista av de åtta prisbelönta böcker som jag inte tidigare hade läst.

En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Marina Lewycka

Systrarna Vera och Nadesja har vuxit upp i Storbritannien men deras föräldrar kommer från Ukraina. Systrarna lever olika liv i var sin familj och kommer inte bra överens. Men två år efter att deras mamma har dött träffar deras pappa en ung ukrainska som han vill gifta sig med. Han är över åttio år och hon är lite över trettio. Systrarna ser henne som en lycksökerska som försöker utnyttja deras pappa. Men han är förälskad och en envis man som inte alltid är snäll mot sina döttrar. Det visar sig att döttrarna har rätt i sina farhågor. Allt blir bara värre och värre.

En kort berättelse om traktorer på ukrainska är en ganska rolig bok och där finns också värme och omtanke trots att personerna är lite grand utskurna ur papp. Men som läsare får jag både varma känslor för den gamle pappan som är så envis och har så mycket fördomar och till och med för den unga ukrainskan Valentina fast hon är hemsk och hård och bara tänker på sig själv. I Romanen finns blickar tillbaka på det som pappan och döttrarnas mamma var med om i Ukraina under Stalin med förföljelse och hungersnöd. Och under kriget. Och det kommer också fram hur svårt det kan vara att vara tvungen att lämna sitt land och skapa sig ett nytt liv långt hemifrån. Också den förskräckliga Valentina kan jag se något vänligare på. Hon är en produkt av situationen i sitt hemland där man måste vara om sig och kring sig och har mycket svårt att försörja sig på ett hederligt sätt.

Den här romanen är som sagt rolig och spännande att läsa, det driver framåt. Den är tragisk och komisk med mycket känslor i. Jag har dock lite svårt att förstå varför Nadesja ska känna sig underlägsen Valentina som kvinna därför att Valentina är yppig och har stora bröst och hon själv har små. Tänker många kvinnor så? Jag trodde att det mest var män som gjorde det. Men i alla fall kan jag rekommendera boken för den som vill ha underhållning med djup.

En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Marina Lewycka, Prisma 2006. Översättning: Thomas Grundberg.

Klätterbaronen av Italo Calvino

Den 15 juni 1767 klättrar en ung italiensk adelspojke upp i ett träd och bestämmer sig för att aldrig mer komma ner på marken. Under en middag har han grälat med sin konservative far och han blir så arg att han lämnar bordet och klättrar upp i ett träd. Familjen tror att han kommer att klättra ner till kvällen, men så blir det inte. Hädanefter lever han i träden och eftersom området är skogigt kan han flytta sig långa sträckor bara genom att hoppa från gren till gren.

Romanens berättare är pojkens yngre bror och han hjälper också sin storebror så att han får de saker han behöver. Det verkar helt galet att en människa skulle kunna leva sitt liv på det viset, men Calvino berättar så detaljerat och trovärdigt om det som händer att jag nästan tror att det är sant. Romanen har också fin miljöbeskrivning, skogen träder fram, parker och mer vilda områden. Där finns kärlek till och omsorg om naturen, och också kärlek mellan man och kvinna. Romanen har humor och är spännande att läsa och innehåller också skrönor. I själva verket är den en enda lång lågmäld skröna med filosofiska tankegångar och ömtåliga relationer mellan människor. Upplysningens idéer om frihet och ett mer vetenskapligt synsätt och de stora orättvisorna leder så småningom fram till franska revolutionen. Det är en orolig tid. Baronen i träden skaffar böcker och läser om de olika idéerna. Sedan kommer terrorn i Frankrike och efter det Napoleon som många då såg som en frihetskämpe. Och så kommer krig och elände.

Man kan läsa Klätterbaronen som en enda lång ganska långsam men underhållande skröna, men berättelsen genomsyras av frihetslängtan och den handlar också om besvikelse och om att få sina illusioner krossade. En mycket bra bok som jag är glad att jag äntligen har läst.

Klätterbaronen av Itali Calvino, Natur & Kultur 2016. Översättning: Karin Alin.

Trion av Johanna Hedman

De tre personerna i den här romanen är Hugo, en ung kille som har bott i Berlin och kommer till Stockholm och söker in på universitetet. Det är Thora, också student, som är uppväxt i den rika och mäktiga familjen Stiller. Och det är August som är barndomsvän med Thora. Hugo är inneboende hos Thoras föräldrar och efter en tid träffar han både Thora och August. De hittar varandra och blir vänner och också älskande. Ja, alla älskar inte varandra. Thora och Hugo gör det och Thora och August. Fast vad är vänskap och vad är kärlek? Älskande är i själva verket ett alldeles för starkt ord när det gäller den här berättelsen. Den är sval. Där finns inga stora känsloutbrott. Händelser omtalas, känslor omtalas också, men de gestaltas inte.

Det kanske är meningen? I en stor del av romanen berättar ömsom Thora och ömsom Hugo. Jag kommer på mig själv med att tro att det är Hugo som berättar fast det är Thora och vice versa. Så efter några sidor i det nya kapitlet inser jag att det inte är han, det är ju hon som berättar det här. Romangestalterna är inte utmejslade. Jag lär inte känna dem som människor. Hela romanen flyter på i ett ganska rakt streck. Inga toppar och dalar. Jag får en känsla av att livet är ganska trist, ganska meningslöst, men man får väl leva på ändå. Händelser omtalas mycket noga och detaljerat, hur tekoppen klirrade när hon satte ner den på fatet, hur hon strök bort en hårslinga från ansiktet. Till exempel. Så fast det är Hugo och Thora som berättar det allra mesta är det skrivet som om det skulle vara berättat i tredje person av författaren själv.

Hugo är på sätt och vis den som vi får veta mest om. Han är osäker. Berättar själv att han ändrar sig och blir olika personer beroende av vem han umgås med. Men inte varifrån han kommer. Hans föräldrar är akademiker, det får vi veta, men inte mer. Han blir på sätt och vis allmän, så där som man kan vara, osäker, undrar vem man är egentligen, trevar sig fram i känslolivet. Han förblir diffus. Varifrån Thora kommer får vi däremot veta. Hennes föräldrar och många släktingar finns med i romanen. Men det blir inte personligt. Jag saknar oväntade sprickor och en och annan förvånande händelse. Att någon av de tre gör något som jag inte hade räknat med.

Nu har jag skrivit mycket om vad den här romanen inte innehåller. Jag brukar reta mig på recensenter som uppenbarligen vill ha en annan bok och inte kan inse att författaren inte ville skriva den berättelsen, utan en helt annan.. Antagligen är jag fel person för den här romanen. Jag förstår ju att många tycker om den och den är såld till många länder. Och fast jag blir frustrerad tycker jag ändå att det är en intressant debut och jag vill gärna veta hur författaren kommer att fortsätta.

Trion av Johanna Hedman, Norstedts 2021.

Ulyssesrapport

Hur går det? Jag får medge att jag blev överraskad. Nästan chockad. Att den här boken var så jäkla besvärlig hade jag inte förstått förrän jag började läsa den. Ulysses är i särklass den värsta tegelsten jag någonsin givit mig på. Förra sommaren läste jag Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk. Den var faktiskt lättläst och fast den handlade om mycket som jag inte kände till i förväg kunde jag lätt förstå alltihop. Den var en fröjd att läsa. Rekommenderas.

Men Ulysses alltså! Det är inte underligt att det vimlar av guider och andra böcker om den boken.

Tänker jag ge upp? Nej. Hur gör jag då när jag läser? Jag läser några sidor när jag har avslutat en bok, innan jag sätter igång med nästa. Studerar jag det som står på boksidorna med hjälp av guider? Nej. Jag läser på och tänker att jag får i alla fall en uppfattning om hur Ulysses är. Är det värt besväret och tiden som går åt? Kanske. Men jag är ganska envis. Just nu har jag läst 370 sidor, vilket innebär 45 procent enligt Goodreads. Inte illa!