Kategori: Romaner

Där vägarna möts av Tommi Kinnunen

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Där vägarna möts är en roman om tre generationer kvinnor och en man. Det är barnmorskan Maria som kommer till en by i norra Finland i början av 1900-talet. Det är hennes dotter Lahja och det är Lahjas svärdotter Kaarina. Och så mannen Onni som Lahja gifter sig med. Berättelsen spänner över lång tid. Det är krig och evakueringar. Det är fattigdom och okunnighet som Rahja tampas med. Rahja är en stark kvinna, en ogift mor som bygger upp sitt liv och får stor auktoritet. Det är män som kommer tillbaka från kriget och är förändrade. Det är byggande och strävan. Mycket vardagsliv. Och det är en hemlighet som påverkar alla i familjen.

Jag vet inte hur jag ska kunna skriva om den här boken utan att avslöja hemligheten. Det blir lite spoilereffekt av det, men att Onni är homosexuell har så stor betydelse i romanen att jag tycker att det måste vara med i min text. Han vill vara heterosexuell eftersom det anses perverst, sjukligt och omoraliskt att vara homosexuell. Även Onni omfattar den åsikten och han kämpar hela tiden med sin böjelse. Han bryter också mot lagen om han lever ut sin äkta känsla. Familjen bor i norra Finland, i ett område som behärskas av sträng och inskränkt religion. Prästen dundrar från predikstolen och församlingen böjer sig och klagar och ropar och inser och erkänner sin synd.

Jag tycker att Onnis problem är fint gestaltade. Också familjens reaktioner. Rahja känner ju av det eftersom Onni inte kan älska henne som en heterosexuell även innan hon får veta. Onni är en snäll och bra man som älskar sina barn men att han är homosexuell leder till tragik och jag blir så arg och sorgsen när jag läser eftersom alla fördomar och konstiga, grymma och idiotiska lagar och sedvänjor omkring människors sexualitet och kärlek har ställt till så mycket i världen och fortfarande gör det. Det är det som är perverst, enligt min åsikt.

Författaren berättar i olika glimtar vad som händer genom åren. Det är konkret och detaljrikt berättat. Byggande är viktigt i boken och jag som inte vet ett dugg om sådant uppfattar att författaren vet. Krigen förstör och människorna bygger upp. Fast Där vägarna möts är en tragisk berättelse på många sätt finns där en okuvlig vilja att leva vidare, att bygga upp och också värme mellan människor. Romanen omfattar lång tid så vi får en del av Finlands historia och utveckling mot dagens samhälle när vi läser den. Vi får också fina porträtt av fyra människor.

Där vägarna möts av Tommi Kinnunen, Norstedts 2016. Översättning: Ann-Christine Relander.

Madonnan vid Nilen av Scholastique Mukasonga

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Gymnasieskolan Notre-Dame-du-Nil ligger högt uppe bland bergen i Rwanda. Den är uppkallad efter Vår Fru och en staty av madonnan står på en klippa vid en damm vid Nilens källa i närheten. Skolan är enbart för flickor, och inte vilka flickor som helst. Det är mest döttrar till höga ämbetsmän och officerare och rika affärsmän som går på skolan. Året är 1979. Det parti som har makten i landet är ett hutuparti. Den andra folkgruppen tutsi är i minoritet och det är stora motsättningar mellan de två folkgrupperna.

De här motsättningarna går långt tillbaka i historien. På 1300-talet erövrade tutsierna Rwanda och de var länge en aristokratisk överklass fast hutuerna var i majoritet. 1885 blev Rwanda en tysk koloni och efter första världskriget blev landet en belgisk koloni. Belgarna favoriserade tutsierna. Enligt kolonialmaktens rasbiologi var tutsierna mer högstående. De var resligare och tjusigare och mer lika västerlänningar, antar jag att rasbiologerna tyckte. Eftersom de liknade människorna som fanns avbildade i det antika Egypten bildades en myt om att det var därifrån de kom.

Efter andra världskriget styrdes Rwanda som ett FN-protektorat och 1962 blev landet självständigt.

Allt det här historiska finns inte med i boken. Det får man ta reda på själv. Romanen är rakt och enkelt skriven, och det fungerar bra. Författaren låter mig dyka rakt in i en okänd värld, och där är jag och det händer mycket. Olika miljöer kommer fram och just att jag har hamnat i berättelsen och det berättas som självklart vad som händer och det finns luckor i min kunskap gör faktiskt att berättelsen får kraft. Den skulle ha kunnat berättas på ett helt annat sätt, med mer fakta, men jag tycker att det här är mycket bra. Här har författaren gjort precis det motsatta till vad nunnorna på skolan i romanen gör i historieundervisningen. Där lärs bara västerlandets historia ut. Afrikas historia finns inte. Så varför inte vända på steken? Om jag inte känner till något om Rwandas historia och kultur får jag skylla mig själv. Berättelsen håller ihop mycket bra och madonnastatyn som i början av romanen högtidligen placeras på klippan vid dammen får stor betydelse för det som händer i slutet.

De flesta flickorna på skolan är hutuer, de är ju döttrar till de styrande och kommer dit i dyra fina bilar. Men det finns också några tutsiflickor och de ligger inte bra till hos den dominerande flickan Gloriosa som är dotter till till ledaren för det styrande partiet. De får utstå mycket hån och hot och de känner att de mer och mer lever i osäkerhet. Det är meningen att flickorna ska få en demokratisk, kristen utbildning, men det är lite si och så med demokratin i landet. Stor korruption råder och klyftan mellan de rika och de fattiga är enorm.

Madonnan vid Nilen är en spännande berättelse som tar upp viktiga problem. Förföljelse av en folkgrupp och folkmord, kolonialism, korruption, sexuellt utnyttjande och hyckleri. 1994 mördades mer än 800 000 tutsier och hutuer som var emot folkmordet. Det kom naturligtvis inte som en blixt från klar himmel. Mycket hade hänt dessförinnan.

Madonnan vid Nilen av Scholastique Mukasonga, Tranan 2020. Översättning: Maria Björkman.

Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Ängeln på sjunde trappsteget är en självbiografisk roman av Frank McCourt. Han föddes i New York av irländska föräldrar men när han var fyra år gammal flyttade familjen till Irland. De hamnade i det regniga Limerick och Frank och hans syskon fick en eländig uppväxt. De var fattiga i New York. Fadern söp ofta upp sin avlöning och förlorade ofta jobbet. Om inte släktingar på Irland hade skickat pengar skulle de inte haft råd att resa dit. Men det blev inte bättre i Limerick. Snarare sämre.

Tiden är 1930 och 1940-tal. Pojken Franks uppväxt är så fattig och eländig på alla sätt och vis att det är svårt att förstå att han kunde klara sig. Det är så eländigt att det är svårt att tro att allt är sant. Delvis beror det på att romanen är berättad mycket underhållande och med en positiv ton trots det tragiska innehållet. Att det är svårt att tro att allt är sant kan också bero på att det verkligen är sant. Hur många gånger jag inte sagt om något som har hänt i Sverige eller övriga världen att om någon skulle ha skrivit det där i en roman så hade vi tänkt att nu har allt den här författaren hittat på och tagit i för mycket. Helt orealistiskt! Verkligheten överträffar ofta dikten. Dessutom finns problematiken med en supande far som dominerar familjen och en mor som delvis är så nedtryckt att hon blir deprimerad men som också strävar och och bryr sig om sina barn som ett verkligt problem.

Emellertid är det inte så viktigt om varenda händelse och detalj i boken är sann eller inte. Det var naturligtvis mycket fattigt och eländigt i Limericks slumkvarter på den där tiden. Och även idag finns det människor som har det lika eländigt, eller värre, på andra håll i världen. Ängeln på sjunde trappsteget är tragisk, spännande och rolig. Den ger en viss inblick i irländsk kultur, inbillar jag mig. Den är en rik, underhållande roman om en pojke som klarar sig trots alla svårigheter. Frank McCourt har skapat en rad scener och händelser som läsaren kan leva med i. Jag har också lärt mig lite nytt, till exempel hur det kunde gå till att få socialunderstöd, hur det kunde vara att ligga på sjukhus på den här tiden och hur det kunde vara att jobba som telegrampojke. Och författaren har gestaltat hur det är för ett barn att ha en far som är alkoholberoende och våldsam och gräsligt löjlig och pinsam ibland, men som också har en och annan fin stund tillsammans med sin son. Det är hjärteknipande. Boken rekommenderas.

Ängeln på sjunde trappsteget – en irländsk barndom av Frank McCourt, Bonnier Alba 1998. Översättning: Thomas Preis.

Den skeva platsen av Caterina Pasqual Söderbaum

~ Mösstanten ~ 11 kommentarer

Berättaren i den här boken har en svensk mor och en spansk far och hon bodde i Spanien som barn under Francotiden. Nu är berättaren vuxen, gift och har en liten dotter. Hon reser med sin man och dotter till platser som har betydelse för hennes förståelse för hennes bakgrund.

Det verkar vara författarens egen bakgrund som det handlar om och i romanen finns en stor äkta känsla av sorg och frustration. Berättarens far var officer och Francoanhängare. Han hade läst Hitlers Min kamp och tyckte att den var bra. På väggen i lägenheten där Caterina bodde som barn fanns ett porträtt av Hitler. Caterina Pascual Söderbaum går tillbaka i generationerna och berättar om sin familj, både på sin mors och fars sida. Det är två mycket olika familjer med olika syn på världen. Familjen på författarens mors sida var inga Franco- och Hitleranhängare.

Caterina Pascual Söderbaum har också utvidgat bilden. Hon berättar inte bara vad hennes familjemedlemmar var med om. Titeln Den skeva platsen kommer från ett brev som Emily Dickinson skrev under det amerikanska inbördeskriget till överste Thomas Wentworth Higginson. I should have liked to see you before you became improbable. War feels to me like an oblique place. Och den allra skevaste platsen i den här romanen är för mig nazisternas avlivningsklinik på slottet Hartheim vid Attesjön i Österrike.

Caterina Pasqual Söderbaum har valt att berätta inte bara om vad hennes egna familjemedlemmar har varit med om utan också om Slottet Hartheim, om förintelseläger och om flyktingar i läger på grund av det spanska inbördeskriget. På så sätt gestaltar hon krigets och diktaturens yttersta konsekvenser. Det är detaljrika nedslag i olika händelser och mycket svåra förhållanden och hon har skapat en stark roman med ett vackert språk. Samtidigt finns minnen från vardagslivet. Allt avtäcks efter hand och bilden blir rikare och klarare. När jag börjar läsa känns det som om det ligger en halvgenomskinlig slöja över texten.

Att läsa den här romanen är en stor upplevelse. Den behandlar svåra frågor. Ansvar, vem är ansvarig för vad? Hur kunde berättarens mor leva tillsammans med en nazistanhängare? Och vem är Caterina som har den bakgrunden? Den skeva platsen är vacker, hemsk, sorglig och spännande att läsa. Den är ändå inte utan hopp. Bland personerna i boken finns kvinnor som arbetar för att hjälpa flyktingarna. Boken rekommenderas varmt.

Den skeva platsen av Caterina Pascual Söderbaum, Bonniers 2016.

De sotarna! De sotarna! av Lars Ahlin

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Det är i slutet av 1920-talet. Zackarias är en pojke på tretton år som bor i Sundsvall. Han jobbar som springpojke på olika ställen i staden och han berättar vad han är med om. Diverse udda människor kommer in i hans liv, som fröken Thomasine Hassel som har psykiska problem, den före detta bondkomikern Blaren och före detta clownen Dixie som spelar på såg. Och sotarlärlingen Kurre som inte är något original men som har ett yrke som inte så ofta förekommer i romanerna.

De sotarna! De sotarna! är en ovanlig roman och intressant men jag har svårt för tonen i boken. Det finns en putslustighet som irriterar, inte överallt, men lite för mycket. Det märks att det är en språkmästare som har skrivit boken och det finns formidabla språkexplostioner likaväl som ett mer avmätt, städat språk men på vissa ställen känns det som om en ung person som vill briljera har skrivit. Det blir för mycket. Ta bort det där, tänker jag. Dessutom flyter berättandet ut ibland. Men kanske borde jag tänka att det faktiskt är Zackarias som berättar och inte författaren. Att det är Zackarias språk? Ett sätt att gestalta honom? Avsnittet om en kolarbonde skiljer dock ut sig från de andra. Det är mycket torrare och sakligare och jag har läst på Wikipedia att Lars Ahlin brukade experimentera med språket och skrev sina böcker på olika sätt.

Det finns ingen genomgånde historia som går mot sitt slut i boken utan flera historier, nästan som om det är noveller, och i ett par av dem blir det riktigt dramatiskt. Flera gånger under läsningen tänkte jag: Men var den här boken verkligen bäst? Den fick ju Augustpriset. Men fast jag är lite tveksam inför den här romanen är jag ändå glad att jag har läst den. Tidigare har jag bara läst två böcker av Lars Ahlin, Tåbb med manifestet som jag läste när jag var ung och som jag inte minns något av och Kanelbiten som jag läste lite senare i livet med stor behållning.

De sotarna! De sotarna! av Lars Ahlin, Bonniers 1990.

Det här är den andra boken om Zackarias. Den första kom 1954 och heter Stora glömskan.

De sotarna! De sotarna! är den andra Augustprisvinnande skönlitterära boken jag läser i mitt Augustprisprojekt och nu har jag sex stycken kvar att läsa. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet.

En kvinnas blekblå handskrift av Franz Werfel

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Leonidas kommer från enkla förhållanden. Han han har fått kämpa för att finansiera sina studier. Men så ärvde han en frack av en judisk student som hade begått självmord. Klädd i den gjorde han succé på balerna i Wien och på så sätt blev Amelie från den rika släkten Paradini förälskad i honom och hans lycka var gjord.

Det är alltså i Wien på 1930-talet. Hitlers Tyskland har ännu inte gått in i Österrike men landet är påverkat av Hitlers politik. Leonidas är avdelningschef på utbildningsdepartementet. Nu ska han fylla femtio år och bland alla gratulationsbrev som kommer med posten finns ett kuvert med en kvinnas blekblå handskrift. Leonidas känner igen stilen och gömmer undan brevet och stoppar det i rockfickan.

Brevet kommer från en kvinna som Leonidas var förälskad i när han var ung. Han har haft en affär med henne under sitt äktenskap. Men inte nog med det. Hon är av judisk släkt.

Vad gör Leonidas? Hur ska han manövrera sig ut ur det här utan att riskera sitt äktenskap och sin ställning som ämbetsman? En kvinnas blekblå handksrift är en satirisk berättelse, eller åtminstone delvis satirisk som i ett kapitel som utspelas på departementet. Men jag upptäcker under läsningen att där också finns allvar, äkta förälskelse och Leonidas samvetskval. Och runt omkring Leonidas där han lever i sin glänsande bubbla finns antisemitismen och mullret från Hitlertyskland. Leonidas är inte utan känslor och samvete men han är också en opportunist som manövrerar bland blindskären. Ska man ha framgång i Wien måste man agera och vara på ett visst sätt. Situationen för judarna i landet blir sämre och sämre.

Romanen publicerades 1941 efter att Franz Werfel, som var jude, hade flytt till Frankrike och sedan vidare till USA efter att Hitler hade gått in i Österrike. Den är intressant och högst läsvärd.

En kvinnas blekblå handskrift av Franz Werfel, Ersatz 2016. Översättning: Ola Wallin.

Hundparken av Sofi Oksanen

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Olenka växer upp i Tallin i en familj som kommer från Ukraina. Efter att Sovjetväldet har fallit flyttar familjen till Donetskområdet i östra Ukraina. Familjens levnadsstandard sjunker. Pappan är mestadels borta i mer eller mindre skumma affärer och Olenka samlar pengar för att rymma till Västeuropa.

Ukraina har blivit ett land där den starke berikar sig med hjälp av hot och våld och där den fattige är mycket fattig. Människor försöker hitta olika vägar för att försörja sig och helst få välstånd. Vissa odlar vallmo till narkotikahandeln. Många unga kvinnor söker sig till äktenskapsförmedlingarna för att få en man från väst, några reser ut i Europa och blir modeller. En del blir prostituerade. Kanske kan man sälja sin ena njure för att få pengar? Många unga kvinnor blir äggdonatorer och behandlas med hälsovådliga hormoner. Kvinnor blir varor i en hård, korrupt värld.

Man kan få mycket genom mutor. Kan man inte muta står man sig ofta slätt. Det är också ett förljuget samhälle. Om man inte ljuger så berättar man i alla fall inte allt. De rika styr delvis med hot och våld men har en fasad av filantropi. På den byrå för äggdonationer där Olenka kommer att arbeta kan man inte erkänna att man håller på med verksamheten för att tjäna pengar. Det ser mycket bättre ut om de barnlösa paren tror att det man vill är att hjälpa.

I kapitlen hoppar författaren mellan olika tider. Berättelsen börjar i Helsingfors 2016 och ganska snart förstår jag att Olenka ligger illa till. Av någon anledning måste hon fly. Det är upplagt för en spännande, dramatisk berättelse, men för mig blir det aldrig riktigt spännande. Det är Olenka som berättar i romanen men jag kommer aldrig till att riktigt bry mig om henne och hur det ska gå. Kanske hoppandet mellan olika tider gör att jag aldrig kommer riktigt in i händelserna och miljöerna. Kanske hade jag alltför höga förväntningar på den här boken eftersom jag har läst tidigare romaner av Sofi Oksanen med stor behållning.

Men trots det är Hundparken en intressant roman om förstörelse och utnyttjande av människor och jag fick insikt i mycket som jag inte visste genom att läsa den. Den innehåller intressanta kvinnoöden och belyser hur kvinnorna måste manövrera i männens värld. Det finns också ett driv framåt i berättelsen. Mer och mer avslöjas efter hand. Så läs den gärna, du också.

Hundparken av Sofi Oksanen, Bonniers 2021. Översättning: Janina Orlov.

Tigermannen av Eka Kurniawan

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

I en indonesisk kuststad blir konstnären och kvinnotjusaren Anwar Sadat mördad. Den unge mannen Margio har bitit ihjäl honom. Han erkänner genast att han har bitit av konstnärens halspulsåder men han menar att han inte är skyldig. Det är den vita tigern som finns inom honom som har gjort det.

Det här verkar ju helt galet. Men Margio är för övrigt en vanlig fattig ung man. Så backar författaren bakåt i tiden och börjar berätta historien som leder fram till dådet. Han går så långt tillbaka som till Margios mors barndom och ungdom då hon blev förlovad med Margios far redan som barn. Eka Kurniawan berättar sakligt och detaljrikt om det som händer och historien rör sig obönhörligt mot slutet och när vi är där känns det som om det var oundviktigt. Det var så här det måste sluta.

Det är ett fruktansvärt, bestialiskt brott som boken börjar med. Men den innehåller mycket vardagsliv och den speglar samhällsutvecklingen från de traditionella sederna i byn där Margios mor växte upp till nutiden då Anwar Sadats dotter Maharanih studerar på universitetet. Att en människa kan ha en tiger inom sig tror jag ingår i indonesisk folktro. Så berättelsen är både gammaldags och modern. Där finns fattigdom och hustru- och barnmisshandel som antagligen inte är olaglig. I alla fall ingriper ingen. Där reser många män bort från byarna för att söka arbete. Där finns förhoppningar och drömmar och gryende kärlek. Tigermannen är en intressant roman som jag rekommenderar.

Tigermannen av Eka Kurniawan, Nilsson 2020. Översättning: Stefan Danerek.

Elise eller det riktiga livet av Claire Etcherelli

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Elise kommer från fattiga förhållanden i landsorten. Hon bor med sin farmor och sin lillebror. När hon har slutat skolan lär hon sig skriva maskin och utför sedan skrivarbete för olika firmor hemma. Men hennes bror blir det ingen ordning på. Han är rent ut sagt borskämd. Han arbetar bara ett par timmar om dagen i en skola under terminerna. Resten av tiden ägnar han åt att läsa och åt politik och att låna pengar av andra och aldrig betala tillbaka.

Men romanens huvudperson är Elise. Hennes liv präglas av fattigdomen och av den egoistiske brodern som dominerar hennes, hennes farmors och hans unga frus liv. När brodern flyttar till Paris gör också Elise det. Till slut har brodern varit tvungen att söka ett arbete och han ordnar så att Elise blir anställd på samma fabrik. Det är en bilfabrik med löpande band och tidsstudiemän som kommer med sina klockor och mäter hur kort tid olika arbetsmoment ska ta.

De flesta på löpande bandet är utlänningar. Många är algerier. De blir inte ordentligt upplärda och arbetarna är bara små kuggar i det stora maskineriet och har ingen överblick över vad de egentligen gör. Dessutom är de utsatta för grov rasism. Det är 1959. Algeriet är en fransk koloni och där pågår ett befrielsekrig. Många algeriska män bor i Paris i sunkiga rum och arbetar för låga löner. De kan bli stoppade när som helst av polisen och ibland blir de misshandlade och fängslade över natten.

Claire Etcherelli skriver mästerligt fram relationerna mellan människorna, det omänskliga slitet på arbetsplatsen och rasismen i det franska samhället. Hon har varit där och jag uppfattar att kärlekshistorien i romanen också till stor del är självupplevd. Hon vet vad det handlar om. Hon skriver en levande och spännande roman som innehåller väldigt mycket – arbetsslit, rasism, den stora klyftan mellan intellektuella och arbetarna, kvinnors utsatta situation, kärlek och personlig utveckling och fin miljöbeskrivning. Jag är nästan i Paris just då och vandrar gata upp och gata ner tillsammans med Elise och mannen hon älskar.

Romanen är en rörande och mänsklig historia. Den är trovärdig. Det är helt följdriktigt att Elise, som är så präglad av att alla cirklar runt hennes bror, ska hamna i ett kärleksförhållande där hon får anpassa sig hela tiden och inte vet från den ena dagen till den andra om de ska träffas eller inte. Nu är det till stor del beroende på omständigheterna och kanske inte alls på att mannen ifråga är en stor egoist. Men ändå. Mönstret fortsätter. Det kan kanske tyckas att jag hamnar vid sidan om det viktigaste i romanen genom att lägga så stor vikt vid detta. Men det är just det att Elise framstår som en riktig människa och att de här problemen också finns med som gör romanen så bra.

Elise eller det riktiga livet är en mycket bra roman och det är en upplevelse utöver det vanliga att läsa den.

Elise eller det riktiga livet av Claire Etcherelli, Prisma pocket 1988. Översättning: Jan Wahlén.

Första svenska upplagan kom 1977. Första franska 1967. Romanen är också filmatiserad.

Den tid då ljuset avtar av Eugen Ruge

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Den tid då ljuset avtar handlar om en tysk familj i fyra generationer. Den första består av Wilhelm och Charlotte Powileit som är övertygade kommunister och som måste fly från Tyskland under 1940-talet. På 1950-talet kommer de tillbaka från Mexiko för att bygga upp det nya DDR.

Den andra är Werner och Kurt Umnitzer. De är Charlottes söner från ett tidigare äktenskap. Kurt Umnitzer sätts i fångläger i Sibirien under Stalintiden, friges när Chrustjof kommer till makten och blir historiker i DDR. Han gifter sig med Irina, en ryska, de får sonen Alexander och Alexander får sonen Markus.

Romanen spänner över tiden 1952 till 2001 med en del tillbakablickar. Författaren hoppar mellan olika årtal och det är lite svårt att hålla reda på personerna, men de fyra generationernas viktigaste personer finns i en lista i bokens början och det hjälper. Och med hjälp av dessa fyra generationer har Eugen Ruge skapat en spännande och engagerande historia om politisk övertygelse, kärlek, drömmar, förljugenhet, privilegier och den krassa verkligheten.

Genom de olika nedslagen vid olika tider belyser författaren DDR:s historia och skillnaden mellan öst och väst. En central dag i romanen är Wilhelm Umnitzers 90-årsdag 1 oktober 1989, bara några månader innan Berlinmurens fall. Den dagen gestaltas i många av kapitlen och ses ur olika vinklar av olika personer. Den blir till slut kulmen på förljugenheten och när buffébordet som den senile Wilhelm har spikat ihop faller samman med ett stort brak och mycket porslinskrammel blir det en bild av det sönderfallande DDR.

Författaren använder skickligt vardagslivet för att belysa utvecklingen. Julfirande är visserligen inte vardag men där använder sig författaren av Irinas arbete med att tillreda julmaten för att gestalta skillnaden mellan DDR-tiden och det som kommer sedan. Under den första julen har Irina deltagit i många tidsödande byteskedjor för att få tag på ingredienserna. Under den andra julen, efter murens fall, har hon gått till snabbköpet och köpt alltihop. Men Eugen Ruge skriver också om västerlandets problem, om faran att bli rånad i Mexiko, om ungdomars vilsenhet och ovilja att anstränga sig. Han gestaltar också personernas utveckling som människor, deras tillkortakommanden, deras drömmar och deras svårigheter. Hur en historiker i DDR måste manövrera och delvis vara oärlig för att inte hamna ute i kylan och hur den yngre generationen vill till väst.

Den tid då ljuset avtar är en rik, spännande roman med humor och tragik. Den är även lättläst och jag rekommmenderar den varmt.

Den tid då ljuset avtar av Eugen Ruge, Nillson 2018. Översättning: Aimeé Delblanc.

Romanen publicerades första gången på svenska 2016. Jag har läst en pocketupplaga.