Skuggan av en dotter av Elena Ferrante

Boken börjar med att Leda, berättaren, plötsligt känner en häftig smärta i sidan när hon kör bil och far in i ett vägräcke. Hon hamnar på sjukhus, men är inte svårt skadad. Efter det börjar hon berätta sin historia.

Leda undervisar i engelska på universitet. Hon är skild och hennes två nyss utvuxna döttrar bor i Kanada, liksom fadern. Nu har Leda sommarsemester och hyr en lägenhet i en by vid kusten. På stranden dit hon åker varje dag finns också en bullrig, stor familj från Neapel. De brer ut sig, de skrattar och pratar högt hela tiden och de påminner Leda om hennes bandom i Neapel. Leda läser och arbetar men hon funderar också mycket och minns hur det var. I den bullriga familjen finns en mor och en liten flicka som Leda inte kan låta bli att titta på.

Vad innebär det att vara mor? Vad är en god mor? Under sina flickors uppväxt lämnade Leda alltihop under några år och deras far fick ta hand om döttrarna. Att vara nära den stora Neapelfamiljen och modern och dottern rör upp många minnen och känslor hos Leda.

Skuggan av en dotter räknas som nummer tre i en trilogi om kärlek där Dagar av ensamhet och Plågsam kärlek är de två första. Precis som i de böckerna finns det starka känslor och oväntade handlingar i Skuggan av en dotter men den senare boken är lite lugnare. Mer ligger och gror under ytan. Kanske speglar det huvudpersonens ålder. Hon är yngre i de två första. Men skuggan av en dotter är ändå på sätt och vis lika skarp som de två första böckerna och en koncentrerad historia, också den.

Romanen ger mycket att tänka på och just det att Ferrante använder sig av oväntade handlingar gör att jag som läsare hajar till och tänker efter. Det finns mycket att fundera på här, mycket som läsaren inte vet vilket gör att denna ganska korta roman innehåller mer än man kan tro. Skuggan av en dotter är en bra roman som jag rekommenderar.

Skuggan av en dotter av Elena Ferrante, Norstedts 2018. Översättning: Johanna Hedenberg.

The Magic Toyshop av Angela Carter

Melanie är femton år. Det är sommarlov. Hon bor i ett stort hus på landet med sina föräldrar och sina två yngre syskon. Men just nu är hennes föräldrar i USA och en anställd kvinna tar hand om hushållet och barnen. Så omkommer föräldrarna i en olycka. Deras far har tjänat en hel del pengar som författare men han har inte sparat pengar med tanke på framtiden. Barnen har ingenting. Huset måste säljas och de får flytta till sin morbror som de aldrig har träffat. Han är dockmakare och äger en butik där han säljer leksaker som han och hans lärling har tillverkat. Han är också en tyrann som terroriserar sin familj och som bara bryr sig om sig själv.

Det är förutsättningen för den här boken men det säger ändå inte så mycket om den. The Magic Toyshop handlar om att bli vuxen, om hur pockande kroppen kan vara i tonåren och om hur mycket rädsla det kan finnas för allt det kroppsliga och för att lämna ut sig själv och om hur farligt livet kan vara utanför den skyddade miljö där Melanie och hennes syskon har vuxit upp. Romanen handlar också om förtryck och om att bli tvungen att bemästra svåra situationer.

The Magic Toyshop är ingen gullig historia men den är ändå lite sagoaktig på så sätt som sagor kan vara både otäcka och grymma. Angela Carter skapar miljöer så att det känns som om jag är där och hon skapar den märkliga familjen hos dockmakaren och märkliga scener där jag upplever med alla mina sinnen. Den publicerades första gången 1967 men jag tycker ändå att den passar in i meetoo-rörelsen och hänger ihop med böcker som Klubben och Samtycket. Det är bara det att Angela Carter tar sig an problemen på ett annorlunda sätt. The Magic Toyshop liknar inget annat jag har läst. Handlingen utspelas på 1960-talet i London, i modern tid alltså, och berättelsen känns både modern och gammaldags och mycket angelägen. Den känns nästan mytisk, att den handlar om något universellt, men inte en patriarkal myt utan snarare om att kämpa sig till en väg framåt mot något bättre.

Det är vad jag lägger in i den här berättelsen och jag tror att var och en kan hitta egna betydelser i den. The Magic Toyshop är en bra bok som jag rekommenderar.

The Magic Toyshop, Virago Press 2008.

The Magic Toyshop publicerades i svensk översättning år 1982 på Brombergs med titeln Den magiska leksaksbutiken. Det finns också en pocketutgåva från 1988. År 2020 kom den ut på Modernista. Översättningen verkar vara densamma i alla tre utgåvorna.

Orientexpressen av Graham Greene

Tro inte att Graham Greenes Orientexpressen liknar Agatha Christies. Det gör den inte alls. Men den publicerades ett par år innan Agatha Christies bok så idén att förlägga handlingen till Orientexpressen kan hon mycket väl ha fått därifrån.

Graham Greenes Orientexpressen är ingen deckare utan snarare en roman med en känsla av thriller. Färden går från Ostende till Istanbul och på tåget finns ett antal mycket olika människor. Det finns ingen klar huvudperson i boken men den jag fäster mig vid och känner för är dansösen Coral Musker. Hon har arbetat på varietéer och reser till Istanbul därför att en anställning väntar där. Hon är fattig och får arbeta hårt som dansös och hon har inte varit ute i världen. Hon kommer med färjan från England och kliver på tåget i Ostende och Graham Greene etablerar skickligt hennes beroende av andra för att klara sig.

Boken är full av cynism och misslyckanden. Det är ingen hoppfull utan en ganska mörk historia och det är kanske inte så konstigt med tanke på tiden. Boken kom ut första gången 1932. Men den ger i gengäld känsla för tiden och den är ganska spännande. På tåget finns också bland andra en östeuropeisk motståndsman, en cynisk kvinnlig journalist och en ung affärsman som är jude. Att han är jude lägger Graham Greene stor vikt vid. Mannen tillhör ett särskilt slag som andra människor föraktar. Graham Greene skriver om mannens ras och att han gör vissa gester som är typiska för judar. Men porträttet av honom är inte värre än porträtten av många andra i boken. Tvärtom verkar han sympatisk men ändå insnodd i den krassa verkligheten. Det är kanske 1930-talets syn på judar som spelar in här. Själv kan jag tycka att det är absurt att lägga stor vikt vid om en människa är jude eller ej. Det borde inte behöva vara så. Och ras? Det stämmer inte. Men man får ta tiden när romanen skrevs i beaktande när man läser.

Tågfärden är skriven med stor närvaro. Det känns som om Graham Greene själv har gjort resan. Där finns också intressanta människoöden och så småningom får läsaren uppleva en hel del dramatiska och farliga situationer. Sammantaget tycker jag att Orientexpressen är en intressant och spännande bok som är väl värd att läsas.

Romanen kom ut på originalspråket 1932 med titeln Stamboul Train. Den var Graham Greenes första större framgång.

Orientexpressen av Graham Greene, Bonniers 1982. Översättning Ingalisa Munck. Första utgåvan på svenska kom 1934 med samma översättning.

Moby-Dick av Herman Melville

En ung man som kallar sig Ismael tar hyra på ett valfångarskepp. Befälhavare på skeppet är kapten Ahab. Han har tidigare jagat den vita valen Moby Dick men misslyckats och förlorat sitt ena ben. Nu hatar han Moby Dick och vill hämnas och alltså döda honom. Det är den röda tråden i berättelsen. Det är Ismael som berättar och att han klarar sig, det räknar vi med. Men hur ska det gå för de andra? Ska kapten Ahab lyckas med sin hämnd som alla sunda realistiskt tänkande människor anser är vansinnig, ja helt idiotisk?

Hur kan man hata ett djur och vilja hämnas på det? Ett djur! Valen hade inget ont uppsåt. Den har bara försvarat sig. Om kapen Ahab aldrig hade givit sig på den där ökända valen skulle han ha benet kvar. Det är min reaktion som modern människa och de flesta i världen idag tycker att man inte ska jaga de stora valarna eftersom de riskerar att utrotas. Men på 1800-talet trodde man inte att det kunde ske. Herman Melville för genom sin berättare Ismael ett resonemang om den saken i boken och han anser att havet är så enormt och så djupt att den faran inte finns.

Valfångsten var en viktig näring under 1800-talet. Från valarna fick man späck som man kokade till olja redan på skeppet och den använde man sedan till lampor och ljus och till att smörja maskiner med. Man använde också valarnas ben. Och från kaskeloterna kunde man få den dyrbara spermacetioljan som fanns i deras stora huvud. Den kunde användas vid parfymtillverkning.

Valjakten måste ha inbringat mycket pengar, annars kan jag inte tänka mig att den hade sysselsatt så många människor. Det var mycket farligt att jaga val. När man fick syn på valarna från segelskeppen hissade man ner små öppna båtar och det var i dem man jagade valarna, både genom att ro och att segla efter dem. En harpunerare stod i fören och kastade harpunen mot valen. Sedan gällde det att ha koll på det långa repet som var fäst vid harpunen så att inte båten drogs med ner i djupet. Det är svårt att förstå att människor sysslade med en så farlig verksamhet. Det behövdes ju bara att den stora valen vände på sig och så kapsejsade båten, om valen var för nära. Å andra sidan var det inte heller ofarligt att vara vanlig fiskare på den här tiden.

Moby Dick är inte bara berättelsen om kapten Ahab och valen. Den är mycket mer än så. I själva verket handlar den mer om hur valfångsten gick till. Det är mycket intressant och jag lärde mig en hel del. Herman Melville målar också skickligt upp olika scener och skeenden som gör att jag kommer nära det blodiga, farliga hantverket. Boken är mycket konkret i beskrivningarna och gestaltningarna av hur allt arbetet på skeppet gick till men den innehåller också en stor metafysisk dimension. Den handlar om liv och död, vår strävan här på jorden och den omfattar rymden och de stora djupen där de gigantiska odjuren, som Herman Melville ibland benämner dem, lever ett liv som till stora delar är okänt för oss. Och så satt jag här, under julen 2020 och läste den, i en tid när vi kan ha en närmast romantisk syn på världens största djur som simmar så fredligt i havet och som sjunger, och den sången kan vi meditera till.

Moby Dick är ett stort verk med stora kontraster. Där finns högstämda utgjutelser, hård och blodig verklighet, humor och fantastiska miljöbeskrivningar. Den var inte lätt att läsa. Det tog mig drygt två och en halv vecka att ta mig igenom den, men jag är glad att jag gjorde det.

Moby Dick av Herman Melville, Penguin Classics 2013.

Moby Dick publicerades första gången 1851.

Misstag i Moskva av Simone de Beauvoir

Misstag i Moskva är en långnovell – eller kanske kortroman – av Simone de Beauvoir. Den handlar om ett pensionerat franskt lärarpar, Nicole och André, som reser till Moskva och besöker mannens dotter från ett tidigare äktenskap. Vi får följa resan från både mannens och kvinnans synvinkel och författaren växlar mellan de olika perspektiven under hela berättelsen.

Paret har levt tillsammans länge. Berättelsen innehåller både återblickar på livet och det som händer just under vistelsen i Moskva och allt är subjektivt utifrån mannens och kvinnans synvinkel. Kvinnan gav upp sin karriär och tog hand om hushållet och sonen de fick tillsammans. André intresserar sig för politik medan Nicole mer ser inåt sig själv och grubblar över äktenskapet. I berättelsen finns också kontrasten mellan Nicole som har offrat karriär och aktivism till förmån för familjelivet och mannens dotter som är ung och fri att hålla på med det som intresserar henne därför att kvinnorna i Sovjetunionen är jämställda. Hmm? Det tror jag inte riktigt på. Men Simone de Beauvoir är inte okritisk gentemot Sovjetunionen. Byråkrati och bestämmelser från osynliga myndigheter hindrar paret från att resa dit de vill i landet.

Misstag i Moskva är en lågmäld berättelse fast den handlar om svårigheter i ett äktenskap. Den är vardaglig fast paret är i Moskva där de inte brukar vara. Berättelsen gjorde inget stort intryck på mig. Jag hade väntat mig att det skulle bränna till lite mer. Men å andra sidan kan man tänka att det är ett åldrande par det handlar om och starka känslosvängningar och dramatiska uppgörelser hör till det förgångna i deras liv. I alla fall tycker jag att Misstag i Moskva är en läsvärd berättelse.

Misstag i Moskva av Simone de Beauvoir, Bucket List Books 2015. Översättning: Helén Enqvist.

Berättelsen skrevs under åren 1966-1967.

Tornet och fåglarna av Ellen Mattson

Romanen Tornet och fåglarna handlar om Henrich Danckwart som var kommendant på fästningen i Marstrand 1719. Karl XII är död och Sverige är i krig mot Danmark. Henrik Danckwart bor på fästningen tillsammans med sin syster och sina barn. Hans fru har avlidit. På fästningen finns också soldater och officerare och officerarnas familjer. Dessutom finns fångar eftersom fästningen även är ett fängelse.

Om jag avslöjar att Danckwart kapitulerade så har jag ändå inte sagt för mycket. Det står skrivet på bokens baksida och det ska vara en av den svenska historiens gåtor. Det fanns både mat och ammunition kvar på fästningen och samtiden dömde Danckwart hårt. Men Ellen Mattson har skapat en levande människa och en levande miljö och vi får följa kommendanten under ett antal dagar och händelserna omkring kapitulationen. Enligt romanen hade Danckwart alldeles för små resurser och dessutom sköttes inte det övriga kriget särskilt bra av svenskarna. Egentligen hade han ingen chans, men de styrande ansåg att fästningen var ointaglig.

Romanen innehåller bilder av olika människor, fångar, kommendantens syster, hans barn och officerare och den ger en bra beskrivning av klasskillnaderna i det svenska samhället. En vanlig enkel människa behövde inte begå något stort brott för att hamna på fästning, i misär, i hälsovådliga utrymmen, med dålig mat och med fotjärn och hopkedjade fötter. De fångarna fick arbeta hårt om de inte var för svaga. Massor av dem dog. Men där kunde också finnas priviligierade fångar från de högre samhällsskikten. De fick bo på övervåningen i kommendantens hus.

Hur väl romanen beskriver kriget vet jag inte, men det verkar mycket trovärdigt. Författaren har skapat levande människor och ett levande skeende och det var en stor upplevelse att läsa den här romanen. Jag fick också lära mig en del om hur krig fördes i början av sjuttonhundratalet. Till exempel kunde försvarare bränna ner sina egna städer för att hindra fienden, eller orsaka fienden skada om den redan hade intagit staden.

Kanske kan man säga att Danckwart personifierar hela det misslyckade svenska kriget på den här tiden. I alla fall framstår han som en levande människa, medkännande och hård. En komplicerad man som har varit ute i kriget många många år och som naturligtvis är påverkad av alla sina hemska upplevelser. Tornet och fåglarna får fem stjärnor av mig. En mycket bra bok.

Tornet och fåglarna av Ellen Mattson, Bonnier pocket 2018.

Första utgåvan av Tornet och fåglarna kom 2017.

Fallet Collini av Ferdinand von Schirach

Den 23 maj 2001 reser Fabrizio Collini till Berlin. Han går in på ett hotell, tar sig till företagsledaren Hans Meyers svit och där skjuter han honom med fyra skott. Sedan ber han hotellpersonalen ringa polisen.

Den unge, helt nyblivne advokaten Caspar Leinen blir Collinis försvarare. Ett omöjligt uppdrag kan tyckas. Att Collini har skjutit Hans Meyer står utom all tvivel. Men varför? Collini är inte tidigare straffad. Han har levt ett klanderfritt liv. Men han tiger. Motivet till dådet vill han inte uppge.

Fallet Collini är ingen vanlig deckare men det är mycket spännande och intressant att följa vad Caspar Leinen gräver fram ur det förflutna. Det visar sig också att han har en personlig koppling till Hans Meyer från barndomen, vilket komplicerar hans arbete. Men just hans anknytning till Hans Meyer bidrar till att problemet blir belyst från mer än ett håll. Berättelsen är inte lång och den är skriven med en knapp, saklig stil och på så sätt lämnar författaren mycket till läsaren själv att fundera över. Resultatet blir mycket starkt och effektfullt, och det jag tänker på efter att ha läst den här boken är brott och straff och hur händelser ur historien både förtigs och göms undan och hur de påverkar livet för människor många årtionden efteråt.

Jag tänker också på hur väl vi behöver redbara, ärliga jurister som arbetar för att sanningen ska komma fram. Fallet Collini är en bra bok som jag rekommenderar.

Fallet Collini av Ferdinand von Schirach, Bonniers 2013. Översättning: Lena Hammargren.

Sveas son av Lena Andersson

Ragnar Johansson föds år 1932. Hans mamma Svea kommer från bondesamhället men själv blir han ett med den nya tiden där teknik och framsteg ska innebära att allt blir bättre för medborgarna. Han utbildar sig till snickare i yrkesskolan men blir sedan slöjdlärare via en pedagogisk utbildning. Men nog drömmer han om storhet i sin ungdom. Han spelar fotboll och vill bli framgångsrik, men en skada hindrar honom. Under största delen av sitt liv blir han sedan en del av folkhemmet, en kugge bland andra kuggar i samhällsmaskineriet.

I Lena Anderssons roman är Ragnar en representant för folkhemmet. Allt ska vara rätlinjigt, allt ska bli bättre. Avvikelser ska helst inte finnas. Folkhemsbyggets idé var kanske sådan. För att alla de reformer som kom skulle fungera ordentligt måste kanske människorna rätta in sig i ledet. Men samhället var ju inte sådant. Där fanns fattiga. Där fanns människor som slet ont under dåliga arbetsvillkor. Där fanns rasism och förtryck av dem som ansågs undermåliga.

Och precis som folkhemmet har sprickor hänger inte heller Ragnar Johansson riktigt ihop. Han vill vara vanlig och inte utmärka sig särskilt. Men inom sig har han ändå en längtan efter storhet och den lever han ut genom att mana på sina barn att träna för att bli framgångsrika idrottare.

Lena Andersson är nästan som en vetenskapare i vit rock som har satt sina romanfigurer i en glasbur och studerar dem ovanifrån. Det är inte romangestalternas inre som driver den här berättelsen. Men jag säger nästan. Åtminstone jag får en glimt av riktiga människor då och då under läsningen. Författaren är ironisk och skriver mycket avmätt och sakligt men det känns ändå som om där finns en viss medkänsla. Och ibland befinner hon sig nere hos sina gestalter. Ragnars dotter Elsa tränar längdåkning på skidor. Jag vet att Lena Andersson har varit framgångsrik inom längdåkningen och det märks att hon själv har varit där när jag läser texten.

Författaren har klart tagit ställning och bestämt sig för vad och hur folkhemmet var. Det tycker jag är bra. Den här berättelsen får en egen karaktär. Som läsare sitter jag också delvis ovanför och ser hur förändringen kommer successivt och folkhemmet ramlar sönder. Vilsen står sedan Ragnar Johansson och undrar vad som har hänt.

Samtidigt som den här berättelsen är mycket bestämd visar den på folkhemmets och Ragnars djupa sprickor. Den leder till många tankar. Jag funderar på mig själv, mina föräldrar och vad som har hänt under mitt liv. Retar mig kanske något på författarens helt bestämda vinkel. Men det är bra. Dessutom är romanen lite rolig. Det händer då och då att jag drar på munnen. Sveas son är en bok som jag kan rekommendera.

Sveas son – en berättelse om folkhemmet av Lena Andersson, Polaris 2019.

Boken kom 2018 men jag har läst en pocketutgåva som kom 2019.

Skönhetens linje av Alan Hollinghurst

I Oxford har Nick Guest blivit vän med Toby Fedden, en rik överklasskille. Nick blir erbjuden att bli inneboende hos Tobys familj och får ett rum i deras exklusiva hus i London. Egentligen älskar Nick Toby, men han är heterosexuell så Nick håller det inom sig. Istället svarar han på en kontaktannons och träffar Alex, en svart kille som är kommunal tjänsteman och vars mamma är djupt religiös.

Nick är lite över tjugo år gammal och vi får följa honom under hans första sexuella erfarenheter och i hans liv under en stor del av 1980-talet. Han har kommit ut som gay, men det har inte Alex. Hans mor anser att det är en dödssynd. Däremot verkar familjen Fedden mer vidsynt. Men allt är inte som det ser ut. Tobys far är parlamentsledamot för de konservativa och bland andra konservativa rika människor och i politiken är honosexualitet inget man vill skylta med.

Nick är alltså inneboende. Han heter Guest i efternamn och han kommer från en mer småborgerlig miljö. Han hör inte hemma i den rika överklassmiljön. Han flyter omkring och iakttar de andra människorna. Han anpassar sig och är följsam vilket inte är så konstigt. Han vill ju bo kvar hos Feddens. Han är på sätt och vis gäst hos verkligheten.

Skönhetens linje är skriven i lugn takt, den är så lugn och berättar så noga om det som händer att jag en stund under läsningen frågar mig om romanen är så bra egentligen. Men författaren knyter ihop allt på slutet och då hamnar allt jag har läst i ett nytt ljus. Nick är mycket förtjust i Henry James. Intressant nog har jag nyligen läst Mästaren av Colm Tóibin, en roman som handlar om Henry James. Jag föreställer mig att inte bara den är skriven i Henry James anda men också den här på sätt och vis. Det är rum och miljöer och hur solen lyser in genom fönster och det är ett iakttagande och funderande över människornas handlingar.

Det är 1980-tal i romanen. Där finns Margaret Thatcher, en politisk skandal, längtan efter kärlek och sex och Nick är ung. Där finns kokain och champagne och festande, där finns dubbelmoral. Författaren gestaltar olika miljöer och olika samhällsklasser. Och där finns också HIV och alltså sjukdom och död. Skönhetens linje är en bra bok som jag rekommenderar. Den är också filmatiserad som tv-serie och visades av BBC år 2007.

Skönhetens linje av Alan Hollinghurst, Normal förlag 2007. Översättning: Ola Klingberg.

Aftermath av Rachel Cusk

Vintern 2009 skilde sig Rachel Cusk efter tio års äktenskap och en ny tillvaro väntade. Aftermath handlar om tiden efter skilsmässan och den innebar ett helt annat liv, inte bara praktiskt utan också ett helt annat sätt att uppfatta sig själv sig själv och bli uppfattad av andra. Rachel Cusk beskriver det som att när hon var gift och levde i kärnfamiljen tittade hon ut genom fönstret och där ute fanns något annat. Frihet kanske. Men när hon skilde sig och skulle skapa ett hem för sig och sina döttrar, då var hon där ute, avskild, utan en riktig bas, och då tittade hon istället in genom fönstren i husen där hon såg familjerna.

Det var en smärtsam skilsmässa både för henne och hennes man. Att hon kom från en katolsk familj gjorde antagligen inte det hela lättare. Boken är uppbyggd av olika fragment och händelser. Det är ingen sammanhängande kronologisk berättelse men tillsammans ger de här bitarna av hennes historia en bild av hennes trevan och famlande. Hennes föreställning om hur hon skulle leva när barnen var hos sin pappa visade sig inte stämma. Inte gick hon på utställningar och teater och träffade vänner så som hon hade tänkt. Hon kände sig utsatt och blev passiv.

Rachel Cusks bok ger en personlig bild av hur hon upplevde sin skilsmässa och som läsare börjar jag fundera över mitt eget liv. Aftermath handlar inte bara om en skilsmässa i sig, den handlar om svårigheten att vara kvinna, att arbeta och samtidigt ha barn. Att inte kunna leva upp till bilden om den goda modern och heller inte vara en fullständigt effektiv yrkeskvinna. Den handlar också om anpassning, att i äktenskapet är ingen fri och kan göra precis som den vill. Ett olösligt dilemma.

I boken utgår Rachel Cusk från antika grekiska dramer som ofta slutar med mord. Den grekiska mytologin och litteraturen ska ju säga något allmängiltigt om oss människor. Det kan bero på att jag är för dåligt insatt, men jag undrar vilken betydelse dessa dramer har för att hitta vägen och förstå en modern skilsmässa? Allt det där kommer från ett samhälle med slavar och där kvinnor hade mycket få rättigheter. Det var männens samhälle. Kanske vill författaren ge oss de drastiska bilderna för att visa på varifrån vi kommer och för att på något sätt gestalta de oerhört svåra känslor som en skilsmässa innehåller?

Aftermath leder till många funderingar och tankar. Det är en bok som jag rekommenderar.

Aftermath av Rachel Cusk, Faber & Faber 2019.

2020 kom Aftermath ut i svensk översättning med titeln Efterbörd.