Kategori: Romaner

Resa i månljus av Antal Szerb

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Mihály och Erzsi är på bröllopsresa i Italien. Hon har övergivit sin rike man och gift sig med Mihály. De är i Venedig, men redan första kvällen ger han sig ut i stadens gränder medan Erzsi är kvar på hotellet.

Efter några dagar, då de har stött ihop med en gammal barndomsvän till Mihály berättar han om när han gick i gymnasiet och umgicks med ett syskonpar som betydde oerhört mycket för honom. Tillsammans med några andra vänner lekte de rollspel som alltid slutade med döden. De här gamla minnena tar stor plats hos Mihály. Han är mellan 30 och 40 år gammal men särskilt vuxen och mogen verkar han inte. Han famlar. Han vill inte arbeta. Han vet inte vad han vill.

Vilken omöjlig karl tänker jag först men efterhand dras jag in i denna stämningsfulla och suggestiva roman. De befinner sig i Italien på 1930-talet, ett land som är fascistiskt, men det bara skymtar förbi. Italien är gamla städer och kloster och kyrkor och folket ser Mihály på med den utanförståendes fördomar. Inte så att han tycker illa om Italien, han älskar det och han tycker också om det delvis pittoreska folket. I mångt och mycket känns det som om handlingen i den här romanen utspelas på 1800-talet. Delvis känns den lite gotisk med medeltida hus som har en port för de döda som alltid är igenmurad, utom då någon avliden ska bäras ut från huset. Det är mycket vandrande på natten, det är förvirring, rädsla och många tankar på döden.

Vad handlar den egentligen om? Jag är inte säker. Om att inte passa in i borgerligheten, kanske. Om ett försenat ungdomsuppror kanhända. En moralisk betraktelse om huruvida vi människor bör bry oss om andra eller bara tänka på oss själva? Resa i månljus innehåller mycket. Den är egentligen inte mörk och den innehåller många olika personligheter: Erzsi är mycket mer pragmatisk och jordnära än Mihály. Hon har koll på praktikaliteterna även om hon tycker att Mihály är spännande. I romanen finns också ungdomsvännen och skurken János, en cynisk vetenskapsman som Mihály kände som ung och som är satiriskt framställd, en munk som nästan är ett helgon och mycket mer. Det är en egendomlig berättelse.

Min slutsats blir att Resa i månljus är en bra bok som sätter många myror i mitt huvud. Den liknar inte riktigt något annat jag har läst. Kanske på grund av att den är på allvar och att fonden är som i ett romantiskt 1800-talsdrama samtidigt som den är ironisk och det också finns en modern blick i den. Så jag rekommenderar den varmt. Läs den! Man får bara stå ut med att den handlar om män som tar hem ”en liten parisiska” till sitt hotellrum och som ser på kvinnor som ett främmande folkslag som inte kan utföra allt som män kan. Ett undantag är den mystiska Éva som kanske varken är man eller kvinna, som nästan är en spökfigur.

Resa i månljus av Antal Szerb, Nilsson förlag 2015. Översättning: Maria Ortman.

Ingen konst av Péter Esterházy

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Den här boken är ungefär lika diffus för mig som omslagets bild. Vi ser en pojke och hans mor och ett pärlhalsband. Jag tror att det här är autofiktion. Det handlar nog om författaren och hans mor, men jag kan inte vara säker. Det handlar också om fotboll och situationen i Ungern på 1950-talet. Fotboll är inte min sport, direkt och kanske får man ut mer av den här boken om man vet mer om den, men jag ser att fotbollen finns i boken som ett andningshål. Engagerar man sig i fotboll kan man för en stund glömma svårigheterna. Och den som blir en riktigt bra fotbollsspelare får kanske vissa privilegier och får resa till utlandet och spela matcher.

Bokens berättare talar till oss dels från nutiden, dels genom minnen från barndomen. Men berättaren är inte den enda rösten, bland annat talar ibland pojkens mor och även andra och det utan särskild markering. Det tog många gånger tid för mig att förstå vem som berättade. Boken är uppbyggd av en massa olika delar och fragment utan kronologisk ordning. Den har en desperat skojjig ironisk ton som ibland avbryts av det djupaste allvar. Fast jag känner hela tiden allvaret bakom skojjigheten. Författaren skär några gånger in med skarpa glimtar om till exempel tortyr. Texten är också mycket vacker bitvis. Och den förvånar. Man vet inte vad som väntar runt hörnet. Resultatet blir som ett pussel där det fattas en massa bitar. Eller som att vakna ur en dröm.

Kanske ska den här boken inte läsas igenom från pärm till pärm, utan hellre läsas i små portioner under längre tid? Jag tror att båda sätten kan ge något till läsaren och upplevelserna blir mycket olika. Min upplevelse blir en undran och den leder till att jag faktiskt vill läsa mer av Péter Esterházy fast den här boken var så besvärlig.

Ingen konst av Péter Esterházy, Weyler 2010. Översättning: Ildikó Márky och Ervin Rosenberg.

Jackie av Anne Swärd

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

En flicka som just har slutat gymnasiet reser till Stockholm. Hon ska börja ett nytt liv i huvudstaden. Frihet och spännande händelser väntar. På tåget träffar hon en man. Han är äldre, men känner att det här är rätt flicka för honom. De är båda hemlighetsfulla. Hon påstår att hon heter Jackie och han att han arbetar i restaurangbranschen. De inleder ett förhållande och inget blir som flickan tänkt sig. Och inget blir som mannen har tänkt sig heller. Det här är den stora kärleken, tänker han. Det här ska hålla. Det är bara det att han inte kan älska och egentligen kan han inte bry sig om andra människor.

Jackie är en thrillerartad historia, så spännande och så otäck att jag stundvis måste göra en paus i min läsning. Varningssignalerna kommer tidigt, men fint inlagda i berättelsen och inte övertydligt. Författaren berättar både från flickans synpunkt och från mannens. Flickan kan jag identifiera mig med. Hon är en annan än jag men jag har också varit 19 år och givit mig iväg från barndomshemmet. Hon känns som om hon finns. Mannen är svårare. Jag vet inte säkert hur trovärdig han är som människa, om han är mer av en typ. Men som läsare skapar jag och lägger till och det kan bero på mig att Jackie blir mer av en levande människa än mannen. I alla fall är berättelsen trovärdig och mannens tankar och reaktioner också. Det här, eller nästan det här, har hänt många gånger.

Jackie är inte en vanlig bok om dominans och rädsla. Anne Swärd skriver så bra och lämnar så mycket till läsaren att fundera över. Slutet är heller inte helt väntat. Romanen är full av atmosfär och full av en krypande skräck. Författaren har på sätt och vis presenterat två likvärdiga romanfigurer. Båda är vaga och mystiska eftersom vi inte får veta särskilt mycket om deras tidigare liv. Styrka och svaghet finns hos båda. En kontrollerande man kan få en kvinna till att helt mista självförtroendet, men han är också svag. Han har ett hål inombords och stor rädsla, vilket naturligtvis inte ursäktar hans beteende och det gör absolut inte författaren. Hon står på flickans sida.

Jackie är alltså en hemsk berättelse, men inte på så sätt att våldet blir outhärdligt att läsa. Här är inget frossande i otäcka detaljer. Mycket får vi veta i förbigående och det gestaltar också vardagligheten och vanligheten. Att ett onormalt tillstånd kan uppfattas och kännas som normalt. Jackie är en bra bok om en företeelse som inte borde finnas. Den rekommenderas.

Jackie av Anne Swärd, Bonniers 2020.

Mästarprovet av Anna Enquist

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Den här romanen utspelas i Amsterdam under några dagar i början på 1990-talet. Konstnären Johan Stenkramer ska hålla en stor separatutställning. Hans bror Oscar, museiman och konstkritiker avskyr uppståndelsen. Han har alltid varit avundsjuk på sin bror och att Johan nu till råga på allt bjudit in deras far till vernissagen, han som försvann när de var små, det uppfattar han som ett grymt skämt.

Romanen börjar med en helt annan av personerna, nämligen Lisa som är väninna till Johans före detta fru. Lisa är psykiater och hon håller en föreläsning för studenter om narcissism. När hon gör det inser hon plötsligt att alla kriterier passar in på Johan. Och i berättelsen ser jag att det är hans ego som styr, allt annat är underordnat. Han är otrogen, han ställer inte upp för andra, han nedvärderar sin hustru, han tål inte kritik och kan brusa upp och ställa till för sig därför att hans ego är sårat. Också i hans målningar visar sig hans narcissism.

Nu är den här romanen inte direkt skriven med pekpinnen. Den är underhållande och spännande och säger en del om oss människor. Där finns många fina partier, hur Lisa kokar björnbärssylt, hur hon och väninnan cyklar längs ån. De små pojkarna Johans och Oscars utsatthet när de är små och deras far lämnar famlijen är fint beskrivna och också andra dramatiska situationer. Miljöerna målas upp så att jag ser dem framför mig och gisslandet av konstvärlden och motsättningarna i den är bitska.

Men enligt min smak berättar författaren lite för mycket direkt om vad personerna känner och tänker. I mångt och mycket fungerar det, men inte helt. Dessutom blir vissa personer, som Oscar till exempel, något av en karikatyr. Att konstkritikern och TV-mannen Kerstens är en karikatyr, det köper jag. Men inte att Oscar är det. Om det fanns halva stjärnor hos Goodreads skulle jag ge den tre och en halv.

Men jag är glad att jag läste Mästarprovet som en av böckerna i Månadens språk som är Nederländska den här månaden.

Mästarprovet av Anna Enquist, Natur och kultur 1997. Översättning: Per Holmer.

Omvägen av Gerbrand Bakker

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

En medelålders kvinna från Holland har kommit till Wales där hon har hyrt en bondgård. Efter hand förstår vi att hon forskar på Emily Dickinson och att hon har haft något ihop med en ung student på universitetet. Vi får också veta att hon hastigt har packat ägodelar på ett släp, kopplat till bilen och tagit en färja från Holland till Hull. Hon lämnade sin mobiltelefon på färjan och hon vill inte bli hittad.

Bondgården ligger i ett glest befolkat område. Där finns gäss och runt omkring går andra bönders får och kor och betar. Det är november, kyligt men ändå milt. Kvinnan är ensam. Hon är trött men hon sätter igång med att anlägga en trädgård utanför huset. En efter en försvinner gässen. Var det en räv som tog dem?

Den här berättelsen går i sakta lunk. Miljön och kvinnan är fint beskrivna. det finns stor ensamhet och mycket gråhet. Och en sorg och en rädsla som slår igenom i korta glimtar. Det är som om kvinnan aldrig har haft en nära och fin kontakt med andra människor. Hemma i Holland undrar kvinnans man vart hon har tagit vägen.

Men samtidigt finns mänsklighet och värme även om det är ett stort avstånd mellan många av människorna i berättelsen. Gerbrand Bakker gestaltar fint vår tafflighet och våra ibland misslyckade försök till kontakt. Hur vi kan vara innelsutna i oss själva och inte kan se det som finns utanför. Han skriver knappt när det handlar om varför och vad som har hänt. Men han skriver utförligt om allt det som kvinnan gör och om miljön. Det är handlingarna, det som händer och dialog som ger oss lite upplysningar och resten får vi själva fylla i. Resultatet blir en laddad berättelse, mer och mer desperat. Omvägen är en stark roman, en sorglig berättelse som stannar kvar i sinnet och ger många tankar efteråt.

Omvägen av Gerbrand Bakker, Nilsson förlag 2016. Översättning Per Holmer.

Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Den här romanen liknar inget jag tidigare har läst. Det är en släktkrönika över sju generationer full av människor, magi och händelser. Den börjar med att överste Aureliano Buendía står framför en exekutionspatrull och minns sin barndom och som läsare inser vi genast att det finns en del krig och våldsamhet i den här berättelsen.

Den första generationen i släkten, José Arcadio Buendia och Úrsula Iguarán, grundar byn Macondo tillsammans med en grupp andra yngre människor som med möda har vandrat över berg och genom djungel för att ta sig dit. Allt ordnas på bästa sätt i byn. Alla får likvärdiga tomter att bygga hus på. Alla är unga och livet är bra. Någon gång om året kommer vandrande romer till byn och de är de som inför magin.

Jag vet inte hur jag ska beskriva den här romanen: En släktkrönika som samtidigt är Colombias historia med inbördeskrig, utländska exploatörer, korruption, magiska händelser, bordeller, passion, broderande kvinnor, starka kvinnor och svaga, starka och svaga män, folkliga föreställningar, manligt och kvinnligt stark åtskilt, pedofili, lukter, stark sol, regn och gyttja, våld och en natur som växer och frodas och hela tiden hotar att ta över och förstöra husen och ordningen. Att förstöra och rasera är människorna också bra på.

Texten har stor tyngd. Det finns en tyngd i historien och i texten, någonting mörkt och svart med starka glimtar av ljus som skär in då och då. Boken är lite svår att läsa. Den innehåller väldigt många olika karaktärer och i familjen Buendía återkommer samma namn genom generationerna, men som tur är finns ett släktträd i början. Jag lämnar romanen lite överväldigad. Det känns som om det har varit för många karaktärer, för mycket bordeller och magi, för mycket av allting – och ändå inte. Det känns rätt. Det är också genialt av författaren att använda magi och drömmar för att gestalta den historieförfalskning som diktaturer och kolonialexploatörer ständigt bedriver. Att läsa Hundra år av ensamhet gav mig en stor upplevelse, det är en bok som är unik i min erfarenhet, myllrande, frodig, hård, underhållande och överväldigande.

Jag har läst romanen i Lina Wolffs nya översättning och det känns som om den är bra. Jag kan inte spanska och jag har inte läst Hundra år av ensamhet i den gamla översättningen så jag kan inte jämföra, men som sagt, det här känns bra. Boken rekommenderas.

Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez, Wahlström & Widstrand 2020. Översättning: Lina Wolff.

Mörk fjäril av Margaret Drabble

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Mörk fjäril hänsyftar på Björkmätaren som finns i en ljus och en mörk variant. I Storbritanniens kolgruvedristrik blev den mörka varianten vanligast eftersom den var bättre kamouflerad i det sotiga landskapet.

Det är just i kolgruvebältet som Bessie växer upp. Hon föds i början av 1900-talet och hon är annorlunda, mycket intelligent och mycket nogräknad. Hon är också känslig och sjuklig och utnyttjar det till sin fördel. Mest av allt vill hon bort från den sotiga, smutsiga och fula miljön som hon bor i, och hon lyckas. Hon till och med studerar i Cambridge på stipendium.

Margaret Drabble har skapat romangestalten Bessie inspirerad av sin mor. När jag läser boken känns det som om den här berättelsen är författarens försök att förstå sin mor och hennes bakgrund. Bessies dotter Crissie och Crissies dotter Faro är däremot helt fiktiva personer. Mörk fjäril handlar om dessa tre och på så sätt också om utvecklingen i England under 1900-talet. Men det som är mest framträdande i romanen är de mänskliga relationerna, mor – dotter, kvinna – man och släktrelationer. Det är ganska många personer i romanen. En hel släkt finns med.

Mörk fjäril är skriven med humor och värme och människokännedom. Med skarp insikt pekar författaren på olika företeelser i samhället. Romanen är lätt att ta till sig och känna igen sig i.

Mörk fjäril av Margaret Drabble, Forum 2000. Översättning: Dorothee Sporrong.

Nätternas gräs av Patrick Modiano

~ Mösstanten ~ 9 kommentarer

Berättaren Jean vandrar genom Paris och minns en kvinna som kallades Dannie som han kände en gång. Hon var gåtfull, han fick aldrig veta mycket om henne och efter ett tag försvann hon. När han kände henne rörde hon sig bland män som troligtvis var kriminella och kanske hade hon något att göra med frihetskampen i Marocko. Det här var fyrtio år sedan och Jean minns bara glimtvis det som hände då. Allt är vagt och nästan lite drömlikt.

Vi får inte veta särskilt mycket om Jean heller. Allt är som sagt vagt, som minnen. Nätternas gräs liknar på sätt och vis De dunkla butikernas gata som jag har skrivit om tidigare här på bloggen. Men i nätternas gräs vet Jean vad han heter och även om vi inte får veta hans bakgrund så vet han den själv. Båda romanerna handlar om minnen från förr när huvudpersonen var mycket yngre och i båda vandrar huvudpersonen omkring på Paris gator.

Nätternas gräs är en lugn roman. Lugn och vacker och grå och melankolisk. Jag känner hur mina minnen också undflyr mig och hur det är så mycket som jag har glömt. Kanske måste man uppskatta Modianos sätt att skriva för att tycka om den. Romanen har en alldeles speciell stämning som man inte hittar var som helst. En läsvärd bok.

Nätternas gräs av Patrick Modiano, Grate 2013. Översättning: Anna Säflund-Orstadius.

Min kamp av Karl Ove Knausgård

~ Mösstanten ~ 13 kommentarer

Så har jag då äntligen läst den, Min kamp (1) av Karl Ove Knausgård, och det ångrar jag inte. Min kamp är en självbiografisk roman som handlar om Knausgårds förhållande till sin far. I början av boken skriver han om en dag när han var åtta år och tyckte att han såg ett ansikte i havet i ett TV-reportage. Så starkt han får fram där att det är något som inte stämmer i hans och hans brors förhållande till fadern. Det gör ont inombords när jag läser det. Så ödsligt det känns med ett stort svart hot som ruvar i bakgrunden.

Knausgård är tydlig och konkret. Det är han i hela boken, så tydligt och detaljrik att jag inte riktigt kan tro på att allt har hänt så som han skriver. Men det gör ingenting. Berättelsen framstår som sann och det är en mycket stark självbiografisk roman som tidsmässigt handlar om hans liv från åttaårsåldern tills att han är ung vuxen och gift.

Det är inte bara innehållet och temat som gör romanen så bra. Språket och kompositionen gör berättelsen mycket stark. Författaren börjar med ett resonemang om döden och när jag kommer till slutet har jag läst en berättelse om en man som försöker förstå sig själv och sin döde far. Romanen är full av smärta men Knausgård skriver inte på ett känslosamt sätt. Han skriver detaljrikt och sakligt och det handlar om vardagsliv och det är det som gör att det bränner till och att jag som läsare tycker att jag förstår hans känslor. Boken innehåller också fantastiska miljöbeskrivningar och tiden känns äkta, mest 1970- och 80-tal. Jag uppskattar att romanen är vardaglig och handlar om en vanlig uppväxt som egentligen är ovanlig. Ibland blir historien också rolig på ett mörkt och sorgligt sätt så att man kan le lite åt eländet. Jag känner igen mig fast jag har haft ett helt annat liv.

Min kamp (1) är bland de bästa självbiografiska böcker jag har läst. Det är en mycket bra roman som får fem stjärnor av mig och jag vill gärna läsa nästa del i romansviten. Tack, ni som har rekommenderat den.

Min kamp (1) av Karl Ove Knausgård, Norstedts 2010. Översättning: Rebecca Alsberg.

Det finns alltså ytterligare fem böcker i sviten, Min kamp 2-6.

Alias Grace av Margaret Atwood/

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

År 1843 mördades en välbärgad herre och hans hushållerska I Richmond Hill i Ontario, Kanada. I huset arbetade också Grace Marks som piga och Thomas Kinnear som stalldräng. De dömdes för mordet. Kinnnear hängdes och Grace Marks blev internerad i fängelse. Hon var mycket ung när mordet skedde, knappt sexton år gammal.

Runt den här händelsen har Margaret Atwood skapat en roman med Grace Marks som huvudperson. Hon kom från fattiga förhållanden på Irland och utvandrade med sin familj till Kanada som barn. Hennes far var alkoholiserad och hon fick tidigt ta hand om sina syskon och börja arbeta som piga.

Margaret Atwood har skrivit en levande, spännande och mänsklig berättelse där vi får uppleva arbetet och pigors tillvaro med tvätt och matlagning, skurning och mjölkning och sömnad. Ett tungt och krävande arbete från morgon till kväll. Romanen är upplagd i kapitel som har namn efter traditionella kanadensiska lapptäcken.

Kvinnligt och manligt, tidens syn på olika sorts kvinnor och på sexualiteten är ett framträdande tema. En piga lever farligt. Det gäller att passa sig för herrskapens vuxna söner och husfäder. Överhuvud taget spelar sexualiteten, mer eller mindre undanträngd, och hyckleriet stor roll. Atwood gestaltar de olika motsägande bilderna på kvinnor och män och var och hur och om de kan mötas. Hon gör det med styrka och värme och humor. Grace Marks framstår som en intelligent kvinna som i en annan tid hade haft andra möjligheter.

I romanen finns stora hål, vi får absolut inte veta allt. En stor del av berättelsen kommer ur Graces mun och vi vet aldrig säkert hur sanningsenlig hon är. Alias Grace är på så sätt lite flytande och oroande och det bidrar till att den är så bra. Den har både denna vaghet och det konkreta handfasta arbetet, en mycket bra roman som jag rekommenderar.

Alias Grace av Margaret Atwood, Rabén Prisma 1997. Översättning: Ulla Danielsson.