Den mirakulöse mandarinen av Asli Erdogan

Den här boken får jag ta till mig nästan som om den vore en diktsamling även om jag tror att den betraktas som en roman. Största delen av boken är förlagd till Genève. En enögd kvinna vandrar runt i staden om natten bland barer, prostituerade, och mest i de fattiga kvarteren. Hon berättar om ett kärleksförhållande som har runnit ut i sanden och sin barndom. Kvinnan är är från Turkiet och i berättelsen finns stor ensamhet. Hemlöshet. Kvinnan har ett bandage över ögat. Människor stirrar på henne. Hon vandrar i staden på natten, gömmer sig i mörkret för att slippa bli utstirrad. Var rinner från ögat och varför det är skadat vet vi inte.

Boken rymmer också en andra del som består av en lång novell. Där är miljön Istanbul och den som berättar är en man. Ensamhet och smärtsamma minnen är också motivet där.

Jag blir inte riktigt klok på den här boken, men samtidigt är det mycket bra skrivet. Det är starka känslor. Det är en mänsklig tillvaro som är full av problem. Det är en beskrivning av både Genéve och Istanbul och kontrasten dem emellan som sätter sig fast i mitt sinne. Det är en gestaltning av utanförskap och ensamhet som känns. Språket är svart och skarpt och jag funderar länge på boken efteråt. En bra bok med andra ord, inte lättillgänglig, men högst läsvärd.

Den mirakulöse mandarinen av Asli Erdogan, Rámus förlag 2008. Översättning: Ulla Lundström.

Warlight av Michael Ondaatje

Det är i London strax efter andra världskrigets slut. Den fjortonårige Nathanael och hans äldre syster Rachel tas om hand av en vän till familjen som syskonen kallar The Moth. Föräldrarna ger sig iväg till Singapore på grund av faderns arbete. Eller gör de det? De försvinner.

Det är Nathanael som berättar sina minnen som vuxen och allt är vagt och dimmigt precis som på bokens omslag. Det han minns blir ingen fullständig bild utan pusselbitar som kanske inte ens stämmer. Minnet är bedrägligt. Barnen har lämnats på ett sätt som är svårt att förstå. Var är föräldrarna. Vart har deras mamma tagit vägen? Jag spekulerar. Sitter hon i fängelse? Är hon spion?

Det är en brokig samling människor som besöker huset där barnen bor med The Moth. Vad The Moth egentligen sysslar med är lite oklart. En annan betydelsefull människa för Nathanael blir The Darter som livnär sig på skumma affärer med hundar som används till hundkapplöpning. Men fast det är mycket mystik i boken och Nathanael också deltar i kriminella aktiviteter är Warlight ingen thriller. Berättelsen framskrider långsamt. Det är en mycket stämningsfull roman med fin miljöbeskrivning, fylld av sorg, där Nathanael utvecklas till en vuxen man och så småningom tar itu med att ta reda på vad som egentligen hände.

Warlight är en roman som känns ovanlig, långsam, med mycket känslor under texten. Kriget är slut, men efterverkningarna kvarstår både som sönderbombade kvarter i London och i människornas handlingar. Boken rekommenderas.

Warlight av Michael Ondaatje, Alfred A. Knopf 2018.

Moth betyder fjäril, nattfjäril, mal.

Dart kan betyda pil, spjut och röra sig plötsligt och snabbt, så jag skulle tro att Darter syftar på detta. The Darter har varit boxare.

Bomullsängeln av Susanna Alakoski

Susanna Alakoski börjar den här berättelsen med att skriva: Mormor arbetade femtio år på textilfabriken. Hon berättade inte om en enda arbetsdag i sitt liv. Men det är mormoderns liv som är spåret i Bomullsängeln – Hilda i boken. Hon föds i början av 1900-talet på gården Sorola i Österbotten och när romanen tar slut lämnar vi henne i Vasa någon gång i slutet av 1950- eller 1960-talet.

Men Bomullsängeln är ingen traditionell roman där vi följer huvudpersonen genom livet. Hilda kan nästan inte ens kallas huvudperson. Författaren tar ett stort grepp och skriver om en samhällsutveckling och kvinnors arbete och villkor. Historiska händelser, ironiska partier där direktörerna figurerar, vardagsliv och starka omskakande partier som när Hilda blir ivägkörd från Sorola när hon har blivit gravid och bombningarna av Vasa under andra världskriget. Allt detta blandas och resultatet blir en bok som inte liknar något annat jag har läst.

Arbetet i bondesamhället är noggrant beskrivet och gestaltningen av pigornas arbete och miljön runt omkring är en av romanens höjdpunkter. När det gäller arbetet på textilfabriken använder författaren termer från produktionen på ett närmast poetiskt sätt. Hur basen som visar Hilda runt när hon kommer som ny arbetare på fabriken talar och berättar är inte det minsta realistiskt utan snarare en gestaltning av det myllrande, larmande, frenetiska arbetslivet i industrin som kontrast till det också hårda men så annorlunda slitet i jordbruket.

Boken griper över hela utvecklingen från ett bondesamhälle där man inte köper räfsor utan tillverkar dem själv och ofta inte flyttar sig särskilt långt bort från platsen där man är född, om man inte tillhör dem som har utvandrat – till ett industrisamhälle där varor köps i mycket större omfattning, där några blir mycket rika, där konjunkturen går upp och ned, där arbetarna har usla villkor men där de i slutet av berättelsen har fått det lite bättre och till och med anordnar bussresor till andra orter i landet.

När jag läste fick jag vänja mig vid att det i en stor del av boken saknades traditionell gestaltning, att berättaren befann sig ovanför texten, men samtidigt kände jag författarens nerv. Egentligen blir det fel att säga att den traditionella gestaltningen saknades. Att skriva på det här viset var ett medvetet val, räknar jag med, och jag tycker att resultatet har blivit en bra och intressant bok och jag vill gärna läsa en fortsättning. Boken rekommenderas alltså.

Bomullsängeln av Susanna Alakoski, Natur & Kultur 2019.

Mary av Aris Fioretos

Det är november 1973 i Athen. Mary är tjugotre år och studerar arkitektur. Hennes pojkvän är politiskt aktiv och planerar en revolt mot juntans diktatur. Studenterna protesterar och så slår juntan till med hjälp av militär, polis och säkerhetspolis. Mary arresteras. Snart förstår jag att hon har en familjemedlem som arbetar för regimen. Möjligen hjälper det henne något, men inte mycket. Hon fängslas, förhörs och torteras och skickas till en fängelseö utan rättegång.

Ö-fängelserna är ökända och de har stängts på grund av omvärldens protester, men nu öppnas de igen. Mary och några andra kvinnor skickas dit för att röja upp, städa och ställa i ordning inför de ankommande manliga fångarna. Författaren beskriver noggrant det kvinnorna på fängelseön gör för att överleva. Det är en karg ö där de är utlämnade till fångvaktarnas godtycke. Livet där är hårt. Många fångar har dött där under tidigare år.

Den här berättelsen var jag lite rädd för att läsa med tanke på vad den skulle handla om, men åh så bra det är att jag gjorde det. Det var faktiskt inte så svårt. Jag hoppas att det inte beror på att min empati har minskat, men jag tror att det beror på författarens sätt att skriva. Hur hemsk den här historien ändå är så svävar samtidigt ett hopp i den. Mary är seg och stark. En kvinna som inte böjer sig. Kärleken finns också med i berättelsen, kärleken, miljön och vänskap. Det är stundvis vackert. Men hårt och obönhörligt.

Berättelsen är också mycket spännande och det som händer är sannerligen inte förutsägbart. Hela tiden önskar jag att Mary ska klara sig. Författaren gestaltar diktaturens förtryck och vansinne så att det känns. Det är naturligtvis inte vansinne utifrån maktens perspektiv, men från alla andra vanliga människors synvinkel är det grym förstörelse och och ett hemskt slöseri med mänskliga resurser. Ödets ironi – om man kan tala om ironi i detta sammanhang – är att juntan föll i juli 1974. Detta är alltså juntans sista förskräckliga suck.

Det var en stor upplevelse att läsa den här boken så jag rekommenderar den varmt.

Mary av Aris Fioretos, Norstedts 2015.

Djupandning av Anne Tyler

Den här boken har jag haft länge i min läslista och nu har jag äntligen läst den. Varför den hamnade där minns jag inte men jag måste ha sett något gott omdöme om den någonstans. Jag kan säga att mitt omdöme också blir positivt.

Maggie och Ira Moran har varit gifta i 28 år. Idag är de på väg till en begravning i nästa delstat eftersom Maggies väninnas man har gått bort. Romanen utspelas under denna enda dag, från morgon till kväll. Det händer en del och det är många tankar och minnen bakåt i tiden. Att det händer så pass mycket beror på Maggie. Hon kan inte erkänna verkligheten utan fabricerar om den till något mycket mer positivt och det gör hon med så tror kraft att andra dras med. Hennes bild blir inte riktigt sann och hon ljuger ibland så att jag föreställer mig att hon tror på det själv. Samtidigt är hon en varm och omhändertagande person. Hon blir dubbel – välmenande (Fast helt igenom säker kan jag inte vara. Hur egoistisk är hon egentligen?) och orsakande större och mindre katastrofer.

Men mitt i allt detta blir romanen också ett porträtt av ett äktenskap och en familj. Det känns att Ira och Maggie älskar varandra fast de är så olika. Ira är tyst och otillgänglig men har stort tålamod med Maggie som är så olik honom. Ira tar hand om sin far och sina två systrar och det accepterar Maggie. Både hon och han har anpassat sig till varandra och sin situation.

Sammantaget blir Djupandning en spännande, varm, tragisk och rolig berättelse, där jag kan känna igen både mig själv och andra människor. Mänskliga relationer är komplicerade och många gånger vet vi inte vad vi gör eller varför vi gör det. Boken rekommenderas varmt.

Djupandning av Anne Tyler, Trevi 1989. Översättning: Annika Preis.

Sista boken från Finistère av Bodil Malmsten

Finistère är ett departement i Bretagne i Frankrike. Där har Bodil Malmsten bott i ett hus som hon har renoverat. Mycket arbete är nedlagt på huset och trädgården. Hon älskar sitt hus men nu ska hon flytta. Jag uppfattar att hon är tvungen att lämna sitt hus. Varför framkommer aldrig i boken, om det är av ekonomiska skäl eller andra. Men huset är sålt och hon har köpt en lägenhet i en stad nära Nantes vid Atlantkusten.

Boken handlar om sorg över att lämna, ilska över att ha blivit lurad vid köpet av lägenheten, om praktiska svårigheter, om hur svårt det är att skriva, om glädje över fjärilar, om mullvadshögar, om skrivandet av en erotisk roman – med mera. Korta kapitel och fragment, sorg, ilska och humor blandas. Det som driver framåt är att tiden närmar sig när hon ska flytta.

Det är svårt att skriva så mycket mer om den här boken. Den är en fristående fortsättning på Priset på vatten i Finistère och den är mycket personligt skriven på Bodil Malmstens vis. Jag kan tycka att det kanske är lite väl mycket tjat om den erotiska boken, men jag är glad över att vi hade den bland våra hyllvärmare. En läsvärd bok, helt enkelt.

Sista boken från Finistère av Bodil Malmsten, Bonniers 2009.

Polarsommar av Anne Swärd

Kristian kommer till sitt barndomshem för att ta hand om sin syster Kaj medan deras mor är på semesterresa i USA tillsammans med Kristians och Kajs bror Jens. I närheten av barndomshemmet är Jens fru kvar med deras två flickor. Hon fick inte följa med. Resan är gratis och det är Kaj som har vunnit den genom att delta i en slogantävling. Men att hon skulle åka är inte aktuellt. Hon är inte som andra och reser aldrig någonstans.

Boken är upplagd så att människorna i boken berättar utifrån sin utgångspunkt i olika kapitel, även syskonens far som de inte har haft kontakt med på länge. Det blir en berättelse med många röster och stora hål. Gradvis förstår jag vad som har hänt under syskonens barndom och hur relationerna mellan de här människorna ser ut.

Vad är temat? En familj med stora problem, helt klart. Vissa mäns oförmåga att ta ansvar för sina handlingar, kanske, men också hur föräldrars handlingar, mer eller mindre ovetande, mer eller mindre tanklösa, påverkar barnens uppväxt. Sårbara barn och vissa vuxnas oförmåga att inse det. Men det här är ingen relationsbok med pekpinnar. Rösterna skapar en mosaik av bilder och händelser och läsaren får själv dra sina slutsatser. Många frågetecken återstår och det finns mycket att fundera på efteråt.

Jag skulle kunna tänka att författaren har tagit i för mycket när så mycket elände och svårigheter är samlade i den här berättelsen. Men för det första överträffar verkligheten ofta dikten och för det andra är Anne Swärd en så bra författare att det fungerar. Polarsommar är en omskakande historia som jag inte lämnade oberörd. En bra bok.

Polarsommar av Anne Swärd, Wahlström och Widstrand 2003.

Polarsommar är Anne Swärds debut som romanförfattare.

De nakna och de döda av Norman Mailer

De nakna och de döda utspelas på ön Anopopei i Stilla havet under andra världskriget. Boken börjar med landsättning av 6 000 soldater på ön som är ockuperad av Japanerna. Ön Anopopei är fiktiv men berättelsen om kriget och soldaternas tillvaro på ön ska vara en realistisk skildring av hur Stillahavskriget kunde upplevas av de amerikanska soldaterna. Det finns ingen självklar huvudperson i De nakna och de döda. Framträdande karaktärer är männen i en jägarpluton och så General Cummings som leder det hela och hans adjutant löjtnant Hearst.

Männen i jägarplutonen är mycket olika men kommer alla från arbetarklassen eller medelklassen. Bland dem finns veteraner som har varit med ett tag såväl som soldater som gör sin första tjänstgöring. Några har familj hemma, andra inte. Där finns både en intellektuell och en slarver som inte vet särskilt mycket om världen. Några är judar och fördomarna mot dem är utbredda. Några är traumatiserade på grund av de strider de har varit med om. Alla är mer eller mindre rädda. Men sergeanten som leder plutonen är effektiv, stark och känslolös.

Så är de här männen alltså ihopfösta på ön. Deras tillvaro består av mycket väntan och mycket lossningsarbete och av att bygga en väg in i djungeln. Förnödenheter av olika slag och militär materiel skeppas kontinuerligt till ön. Det är alltför hett och ofta är det alltför blött. I djungeln luktar det unket och allting blir vått när de tar sig fram genom den. Dessutom finns rädslan för strid. Det är inte konstigt om olika konflikter uppstår.

Det är mycket väntan i soldaternas tillvaro men också strid och dödande och sorg när en kamrat dör. Det är likplundring. Det är skräckfyllda vaktpass. Det är en ständig rädsla för att japanska soldater ska finnas gömda i närheten och gå till anfall.

General Cummings är en framgångsrik general. Han är en maktmänniska som ständigt måste befästa sin makt genom att förnedra andra människor. Han menar att han måste skapa rädsla. Först då blir hans armé framgångsrik och effektiv. Norman Mailer har här skapat en slående kontrast mellan mannarnas ibland kaotiska och konfliktfyllda tillvaro och den beräknande generalen som har överblick. Nåja, hur bra denna överblick är beror på hur pass bra underrättelserapporter han har fått. Och som person har generalen sprickor. Han kan inte hantera sitt förhållande till sin adjutant.

Handlingen i romanen går långsamt framåt. Norman Mailer beskriver noggrant och detaljrikt, arbete, strid, svett och lukt, naturen och krigets vansinne. Genom det och personporträtten känner jag nästan att jag är där när jag läser. De nakna och de döda är en mycket innehållsrik roman och en bra krigsskildring. Norman Mailers berättelse omfattar både det lilla personliga och den stora bilden av kriget. De nakna och de döda är en spännande roman som jag rekommenderar.

De nakna och de döda av Norman Mailer, Natur och Kultur 1997. Översättning: Clas Brunius.

Romanen kom först ut 1948.

Blå av Maja Lunde

Temat i den här boken är vatten – fruset i en glaciär, i havet, vatten som livgivare, som dricksvatten och vatten som får allt att växa.

Huvudpersonerna är dels Signe, en äldre kvinna som berättar från år 2017, dels David, en ung far som berättar från år 2041. Signe befinner sig i början i Norge, vid en fjord där det finns en glaciär. David befinner sig i södra Frankrike där ihållande torka har gjort att människorna har flytt norrut. De vill till ”vattenländerna”, men det är svårt att få asyl.

Miljöproblemen som romanen behandlar känner vi alla till, så inget i förhållandet till vatten känns okänt för mig. Maja Lunde varvar konsekvent Signes och Davids kapitel. Signe är en envis människa som gör det hon vill. Hon har varit miljöaktivist sedan hon var ung. Hon är den som framstår som en hel människa i boken. David är mycket vagare. Kanske beror det på att jag känner igen vissa miljöaktioner som Signe har deltagit i, men hennes kärleksliv och problem är också mycket mer utförligt och bättre gestaltat än Davids.

De båda huvudpersonernas funktion i boken är dock ganska klar. Signe är den som verkligen inser problemet och försöker göra något åt det. Men Maja Lunde beskriver också hur svårt det är. David är den som i det längsta blundar för problemet. Han arbetar vid en avsaltningsanläggning och vill inte gärna fly från staden fast han borde inse att allt redan har brakat ihop. Har tillräckligt många människor givit sig iväg finns ingen sophämtning och inga matvaror – i stort sett ingenting. På så sätt blir han en representant för de flesta av oss. Vi vänder oss så gärna åt andra hållet och vill inte erkänna problemets storlek och karaktär. Äsch, det ordnar sig nog, försöker vi åtminstone tänka. Precis så var det i början av covid-19-pandemin. Att det skulle bli spritt i hela världen ville de flesta av oss inte tro.

Det är mycket som är bra med den här berättelsen. Vatten finns också med som fara, inte bara faran i att törsta och faran för våld när knapphet och brist råder. Signe dyker i sin ungdom ner i en damm och författaren får verkligen fram djupet och allt vatten ovanför henne och hur hon simmar upp till ytan och knappt har luft. Signe tampas också med en hård storm i sin segelbåt. Vattnets och vädrets krafter är inte att leka med. Boken är också mycket spännande att läsa. En riktig bladvändare.

Blå är en bra bok men om jag jämför med hennes förra bok, Binas historia, flyter den här berättelsen nästan på för lätt. Det känns som om jag skulle velat ha lite mer motstånd i läsningen.

Blå av Maja Lunde, Natur & Kultur 2018. Översättning: Lotta Eklund.

Plågsam kärlek av Elena Ferrante

Delia kommer till Neapel från Rom för att att ordna sin mors begravning. Hon har drunknat vid den semesterort där Delia och hennes föräldrar och syskon brukade tillbringa juli månad när hon var barn.

På kvällen då Delias mor dog ringde modern några märkliga telefonsamtal till sin dotter. Hon skulle resa till sin henne i Rom, men hon kom aldrig. På begravningen deltar en man kallad Caserta. Delias morbror hatar honom och Delia minns namnet från barndomen. Hon börjar tänka tillbaka. Barndomsminnen kommer glimtvis. Hon besöker sin barndoms kvarter och letar efter Caserta. Hon tillbringar tid i moderns lägenhet och hon pratar med grannfrun. Delia vill veta vad som hände de sista dagarna av moderns liv.

Plågsam kärlek är en koncentrerad berättelse där det händer mycket och där Delia kommer underfund om både delar av sig själv och om sin mors liv. Frågan om vad som har hänt hennes mor, varför hon drunknade, driver berättelsen, men också Delias ökande förståelse av sin barndom och sin mor.

Det är mycket kropp i den här romanen. Delia får mens under begravningen och blodet rinner, det är mensvärk, hunger, längtan efter sex, det är dofter, det är lukter, det är oljud, det är trafik och skrik, det är minnen av faderns misshandel av modern och många starka motstridiga känslor. Neapel slår mot Delia som en larmande vägg som hon går in genom och där hon lär sig mer om sig själv och sitt förhållande till sina föräldrar. En bra bok som jag rekommenderar.

Plågsam kärlek, eller L’amore molesto på italienska, är Elena Ferrantes debutroman och den kom ursprungligen ut 1992 enligt Wikipedia.

Plågsam kärlek av Elena Ferrante, Norstedts 2018. Översättning: Barbro Andersson.