Indignation av Philip Roth

Det är år 1950 och Koreakriget börjar. Marcus Messner studerar på college nära sitt föräldrahem i Newark. Tidigare har han hjälpt sin pappa i butiken. Familjen är judisk och hans far är koscherslaktare.

Marcus trivs på college, men snart känner han sig tvungen att hitta ett college längre hemifrån. Han står inte ut med sin pappa som är rädd och upprörd över allting, särskilt rädd är han att något ska hända hans son. Droppen är när pappan låser honom ute när han kommer hem en kväll efter att ha suttit på biblioteket och studerat. Hans son ska inte vara ute och driva på kvällarna och detta ska ge honom en läxa menar hans far.

Istället börjar Marcus på ett college i Ohio, Winesburg. Det är mycket traditionellt. Där finns flera studentföreningar. De flesta får judar inte vara med i. En student måste närvara vid gudstjänst 40 gånger innan han tar examen. Och de kvinnliga studenterna måste vara inne på sitt studenthem senast klockan nio på vardagar.

Marcus är en ambitiös student. Det är inte bara hans pappa som är rädd. Markus är skräckslagen när han tänker på att han kan bli tvungen att delta i kriget i Korea. Han gör allt för att för att sköta sig, studera och få bra betyg. Så länge han är på college skjuts militärtjänsten upp.

Alla manliga studenter måste delta en termin i ROTC, Reserve Officer’s Training Corps. Markus bestämmer att han ska delta längre tid i ROTC för att kunna få högre militär grad. Han vill till varje pris undvika att komma till Korea som menig infanterisoldat. Det är lika med döden, tänker han.

Den här romanen heter Indignation och den gör skäl för sitt namn. Marcus pappa är indignerad, Marcus är indignerad. Och jag som läsare känner mig också upprörd när romanen tar slut. Fast Marcus gör sitt bästa för att klara sig på Winesburg går det inte bra. Och kanske är en av orsakerna just att han är så indignerad.

Jag kan varmt rekommendera den här romanen. Den är skriven med fast hand och den är spännande. Man vill veta slutet.

Indignation, Bonniers 2011. Översättning Nancy Westman, omslag Claes Gustavsson.

Köttets tid av Lina Wolff

En svensk skribent kommer till Madrid på stipendium för att stanna där i ett par månader. Det är sommar och våldsamt hett. Där träffar hon Mercurio som får flytta in i hennes lägenhet och han berättar en märklig historia om en show på nätet som bara de som har betalt medlemskap får se. Den kallas Köttets tid. Mercurio har varit otrogen mot sin fru. Äktenskapet är i upplösning och han anmäler sig till showen för att få hjälp med att få tillbaka hustrun. Istället blir han förnedrad och hamnar i en livsfarlig situation.

Kanske. Det är Mercurio som berättar. Är allt sant? Är allt på riktigt?

I nätshowen finns också en nunna, syster Lucia. Hon berättar i bokens andra del om sitt liv och hur hon kom att medverka i Köttets tid. Syster Lucia framställer det som om hon vill väl. Jag undrar om hon tror på det själv. Det verkar som om hon vill tjäna pengar och utöva makt. Samtidigt, genom hur allt är berättat, ligger frågor och tankar under ytan om vad som är rätt och vad som är fel.

Bokens titel säger mycket om berättelsen. Det är mycket kött i boken, slakt av djur, stympning av människor och till och med faran att förlora sitt hjärta rent bokstvligt. Köttets tid speglar en grym tillvaro, både rent fysiskt och virtuellt, med förnedring och ett kommentarsfält som svämmar över av hat. Det är mycket mörker i den här romanen, men den har också partier av ljus och kärlek som fungerar som kontrast och som kanske är hoppingivande.

Det finns igen karaktär i romanen som jag kan identifiera mig med, eller som jag riktigt förstår mig på. Det kan ibland göra att en berättelse blir platt och intetsägande. Men så är det ingalunda här och det beror på att Lina Wolff är en skicklig författare. Texten är mycket stramt hållen. Lina Wolff skriver inte ett enda ord för mycket och hon säger sannerligen inte allt. Detta gör att romanen får stor kraft. Den ger så många frågor och tankar. Ett stort djup öppnar sig. Vad är en människa egentligen? Vad innebär det att vara god? Är vi alla mer eller mindre deformerade genom alla krig och allt förtryck som har funnits i historien?

Köttets tid är en bra roman som jag rekommenderar. Den är dessutom lättläst och spännande.

Köttets tid av Lina Wolff, Bonniers 2019.

Nästa som rör mig av Bodil Malmsten

Johanna, en ung svensk kvinna, lever ensam i Paris. Hon bor på hotell och vandrar runt i staden på dagarna. Hon livnär sig genom att stjäla från kvinnor i de fina kvarteren. Bakom sig har hon en barndom med missbrukande föräldrar som vände sig bort från henne, och ett misslyckat kärleksförhållande.

Boken är skriven i jagform och jag blir aldrig helt säker på vad som är sant eller inte i Johannas berättelse. Eller hennes snurrande tankar kanske jag borde säga. Bodil Malmsten använder sig mycket av upprepningar. Samma mening eller nästan samma återkommer på olika ställen i boken. Johanna återkommer också till samma platser. Jag får känslan av tankar som mal runt, runt när man har problem och inte mår bra. Johanna är rädd för människor, talar ofta om död och bär med sig en kniv. Den enda platsen i Paris där hon känner sig trygg är i parken till Rodinmuseet. Den är full av statyer och statyer är förstenade. De utgör inget hot.

Romanen handlar om svek och utsatthet. Om självförsvar. Jag blir inte klok på om Johanna är farlig eller inte. När jag läser boken hoppas jag att hon inte är det. Jag vill att hon ska hitta ut ur sin tillvaro och må bättre. Trots att jag får en känsla av malande destruktiva tankar finns det ett driv i texten. Hon återkommer till samma händelser gång på gång, men mer och mer avslöjas. Det är också det där med pojken, som hon kallar honom. Det är en ung man som brukar sitta utanför parken till museet. Hon tänker mycket på honom och jag vill så gärna att Johanna och han ska lära känna varandra.

Romanen Nästa som rör mig är inte full av ord. Texten är sparsmakad och vacker, nästan som poesi. Den lämnar stort utrymme till läsarens fantasi och tankar. Och upprepningarna finns överallt, också i språket:

En dag gick jag in på ett konstgalleri, det var en utställning där om Venedig, jag gick in, varför gjorde jag det?

Varför inte, jag gick in. Vem skulle ha kunnat hindra mig, det var öppet för allmänheten.

Jag gick in på det där galleriet för att det regnade, för att jag behövde gå på toaletten, för att man visade bilder från Venedig där. Gamla bilder, fotografier, avbilder var det, inte konst. Jag gick in för att se de där bilderna och jag såg.

Nästa som rör mig kom ut 1996 på Bonniers.

Orlando av Virginia Woolf

Orlando av Virginia Woolf är en fantastisk skröna eller saga. Orlando lever genom mer är tre århundraden från slutet av 1500-talet till 1920-talet. Och inte nog med det. Han blir också förvandlad till kvinna. Romanen är skriven med gott humör och är väldigt rolig. Den som är mer bevandrad än jag i engelsk historia och litteratur tycker säkert att den är ännu roligare.

Orlando är skriven som en fejkad biografi. Först möter vi huvudpersonen som yngling i hans adliga familjs jättestora hus. Han kommer till hovet, upplever kärlekshistorier och blir så småningom ambassadör i Turkiet. Där förvandlas han till kvinna. Men fast Orlando har blivit kvinna är han likadan som tidigare till sinne och identitet och utseende. Nu hjälper inte det riktigt. Samhällets krav gör ändå att Orlando inte kan leva på samma sätt som tidigare.

Det är intressant hur Virginia Woolf beskriver hur Orlandos tillvaro ändras när hon klär på sig kjol. Hur kringskuret livet blir. Och när det stora mörkret sänker sig över England och vi så småningom befinner oss i den viktorianska tiden anammar Orlando mer och mer av tidsandan. Till slut är hon så påverkad att hon ger sig ut på heden där hon bryter ankeln och blir räddad av en man som kommer galopperande på sin häst. Jo, jo, tänker vi med ett leende. Det där har vi läst förr.

Orlando är en rik roman om kvinnligt och manligt, men inte bara om det. Den handlar också om att skriva och att hitta de rätta orden, om tid och minne. Den spänner över mer än tre århundraden men är inte så lång, endast 228 sidor. Jag undrade, när jag började läsa, hur sjutton kan författaren få ihop det här? Hur kan man beskriva ett så långt liv på dessa få sidor, men det visade sig att Viriginia Woolf hade löst övergångarna mellan århundradena mycket elegant.

Jag slås också av hur 1500-talet som upptar en rätt stor del av boken framstår som fast och påtagligt. Världen finns och Orlando finns i den, medan Orlandos sinne i 1900-talet beskrivs som fragmentariskt. Minnen finns gömda långt bak i hjärnan. Människans sätt att se på sig själv och världen har ändrats. Vem är Orlano egentligen? Jag läste en Penguin Classics-utgåva utgiven år 2000 och fick stor användning av mitt engelsk-svenska skollexikon. Romanen finns förstås också utgiven på Svenska.

Orlando, Norstedts 2016. Översättning: Margareta Ekström. 

The Haunting of Hill House av Shirley Jackson

Jag är inte så förtjust i historier där spökena är väldigt påtagliga eller där blodet flyter. Sådan är inte The haunting of Hill House. Boken börjar vardagligt och det mesta är antytt. Den är en spännande psykologisk spökhistoria och mycket välskriven. Jag läste den på engelska i en Penguin Modern Classics-utgåva från 2009. Den utgavs första gången 1959 och är skriven av Shirley Jackson.

I första kapitlet får vi veta att doktor Montague som studerar det övernaturliga har hyrt Hill House över sommaren. Han bjuder in flera människor som har haft tidigare erfarenhet av paranormala händelser. Eleanor Vance är en av de inbjudna. Hon är 32 år gammal och har tagit hand om sin invalidiserade mamma och därför levt tillbakadraget. Eleanor tackar ja, packar och kör till Hill House.

Redan i byn i närheten av huset anar vi oråd. Invånarna reagerar väldigt egendomligt när Eleanor berättar att hon ska till Hill House. Väl framme visar det sig att endast en annan person tackat ja till inbjudan, Theodora, en bohemisk konstnär. I huset finns förutom de två kvinnorna doktor Montague och Luke Sanderson som nyligen ärvt huset.

Mer berättar jag inte.

Boken fick fin kritik när den kom ut 1959. Shirley Jackson var amerikanska, född 1916, död 1965. Hon var populär både bland kritiker och läsare. Andra kända verk av Shirley Jackson är The Lottery och We have always lived in the castle. Hon har inspirerat en rad andra författare, bland annat Stephen King. The haunting of Hill House är filmatiserad två gånger.Boken finns översatt till Svenska

Hemsökelsen på Hill House, Mima 2017. Översättning Inger Edelfeldt

Hemsökelsen, Lindfors 1978. Översättning Inger Edelfeldt.

Minoritetsorkestern av Chigozie Obioma

Chinonso är en ung hönsfarmare i 2000-talets Nigeria. En dag när han har köpt kycklingar till sin hönsfarm ser han en kvinna som är på väg att hoppa från en bro. Han lyckas övertala henne att låta bli. Den unga kvinnan heter Ndali och snart är hon och Chinonso förälskade i varandra. Kärleken är stark och de vill gifta sig med varandra, men Chinonso som är en enkel hönsfarmare duger inte enligt kvinnans familj. Fadern är läkare och förmögen. Varken han eller sonen i famlijen vill att den outbildade hönsfarmaren ska bli Ndalis make.

Då tänker Chinonso att han borde studera på universitetet. Om han gör det ska famlijen nog acceptera honom. En dag träffar han en kamrat från skolåren som berättar om Cypern som ett paradis där Chinonso kan utbilda sig snabbt och lätt.

Redan då anar läsaren oråd. Det här kan aldrig gå bra. Men Chinonso åker dit och hamnar i svårighet efter svårighet.

Berättaren i boken är Chinonsos Chi, hans skyddsande enligt Igbo-kosmologin. Han avlägger rapport om Chinonso inför universums skapare. Det här innebär att berättelsen har en speciell ton. Den blir på något sätt allmängiltig fast den handlar om en viss människas liv och handlingar. Chinonso råkar ut för saker som vi människor oftast slipper. Han är en ung man från Nigeria som reagerar och tänker på ett annat sätt än vad jag skulle göra men ändå känns berättelsen viktig för mig.

Författaren berättar långsamt och tungt. Jag menar inte att boken är tungläst, den är ganska tjock, visserligen, men den är spännande att läsa och handlingen är inte förutsägbar. Men en del texter är liksom lättflygande medan denna har en tung och mycket känslosam karaktär. Det är en mycket mänsklig roman, mycket jordnära och den är inte utan humor.

Det mänskliga livet med alla dess praktikaliteter och svårigheter, sorger, glädje och kärlek hänger ihop med det kosmiska. Tydligen finns det en dubbelhet i Igbo-kosmologin. Människan kan inte bara vara människa. Hennes ande kompletterar hennes jordiska människa. Det måste finnas något annat som står vid sidan om.

Minoritetsorkestern är en bra roman om en ung man som inte kan släppa taget. Rekommenderas!
Minoritetsorkestern av Chigozie Obioma, Ordfront 2019. Översättning: Ninni Holmqvist.