En svensk skribent kommer till Madrid på stipendium för att stanna där i ett par månader. Det är sommar och våldsamt hett. Där träffar hon Mercurio som får flytta in i hennes lägenhet och han berättar en märklig historia om en show på nätet som bara de som har betalt medlemskap får se. Den kallas Köttets tid. Mercurio har varit otrogen mot sin fru. Äktenskapet är i upplösning och han anmäler sig till showen för att få hjälp med att få tillbaka hustrun. Istället blir han förnedrad och hamnar i en livsfarlig situation.

Kanske. Det är Mercurio som berättar. Är allt sant? Är allt på riktigt?

I nätshowen finns också en nunna, syster Lucia. Hon berättar i bokens andra del om sitt liv och hur hon kom att medverka i Köttets tid. Syster Lucia framställer det som om hon vill väl. Jag undrar om hon tror på det själv. Det verkar som om hon vill tjäna pengar och utöva makt. Samtidigt, genom hur allt är berättat, ligger frågor och tankar under ytan om vad som är rätt och vad som är fel.

Bokens titel säger mycket om berättelsen. Det är mycket kött i boken, slakt av djur, stympning av människor och till och med faran att förlora sitt hjärta rent bokstvligt. Köttets tid speglar en grym tillvaro, både rent fysiskt och virtuellt, med förnedring och ett kommentarsfält som svämmar över av hat. Det är mycket mörker i den här romanen, men den har också partier av ljus och kärlek som fungerar som kontrast och som kanske är hoppingivande.

Det finns igen karaktär i romanen som jag kan identifiera mig med, eller som jag riktigt förstår mig på. Det kan ibland göra att en berättelse blir platt och intetsägande. Men så är det ingalunda här och det beror på att Lina Wolff är en skicklig författare. Texten är mycket stramt hållen. Lina Wolff skriver inte ett enda ord för mycket och hon säger sannerligen inte allt. Detta gör att romanen får stor kraft. Den ger så många frågor och tankar. Ett stort djup öppnar sig. Vad är en människa egentligen? Vad innebär det att vara god? Är vi alla mer eller mindre deformerade genom alla krig och allt förtryck som har funnits i historien?

Köttets tid är en bra roman som jag rekommenderar. Den är dessutom lättläst och spännande.

Köttets tid av Lina Wolff, Bonniers 2019.

Johanna, en ung svensk kvinna, lever ensam i Paris. Hon bor på hotell och vandrar runt i staden på dagarna. Hon livnär sig genom att stjäla från kvinnor i de fina kvarteren. Bakom sig har hon en barndom med missbrukande föräldrar som vände sig bort från henne, och ett misslyckat kärleksförhållande.

Boken är skriven i jagform och jag blir aldrig helt säker på vad som är sant eller inte i Johannas berättelse. Eller hennes snurrande tankar kanske jag borde säga. Bodil Malmsten använder sig mycket av upprepningar. Samma mening eller nästan samma återkommer på olika ställen i boken. Johanna återkommer också till samma platser. Jag får känslan av tankar som mal runt, runt när man har problem och inte mår bra. Johanna är rädd för människor, talar ofta om död och bär med sig en kniv. Den enda platsen i Paris där hon känner sig trygg är i parken till Rodinmuseet. Den är full av statyer och statyer är förstenade. De utgör inget hot.

Romanen handlar om svek och utsatthet. Om självförsvar. Jag blir inte klok på om Johanna är farlig eller inte. När jag läser boken hoppas jag att hon inte är det. Jag vill att hon ska hitta ut ur sin tillvaro och må bättre. Trots att jag får en känsla av malande destruktiva tankar finns det ett driv i texten. Hon återkommer till samma händelser gång på gång, men mer och mer avslöjas. Det är också det där med pojken, som hon kallar honom. Det är en ung man som brukar sitta utanför parken till museet. Hon tänker mycket på honom och jag vill så gärna att Johanna och han ska lära känna varandra.

Romanen Nästa som rör mig är inte full av ord. Texten är sparsmakad och vacker, nästan som poesi. Den lämnar stort utrymme till läsarens fantasi och tankar. Och upprepningarna finns överallt, också i språket:

En dag gick jag in på ett konstgalleri, det var en utställning där om Venedig, jag gick in, varför gjorde jag det?

Varför inte, jag gick in. Vem skulle ha kunnat hindra mig, det var öppet för allmänheten.

Jag gick in på det där galleriet för att det regnade, för att jag behövde gå på toaletten, för att man visade bilder från Venedig där. Gamla bilder, fotografier, avbilder var det, inte konst. Jag gick in för att se de där bilderna och jag såg.

Nästa som rör mig kom ut 1996 på Bonniers.