Den här boken ska vara så bra och jag är verkligen intresserad av att läsa den – och ändå har jag inte gjort det. Det är en självbiografi som ska handla mest om Leif GW Perssons förhållande till sin far och sin mor. Leif GW Persson är en intressant människa. Bokens undertitel är Berättelsen om min klassresa. Jag är intresserad både av författaren som person och klassresor har jag själv i släkten. Dessutom säger klassresor mycket om vårt samhälle.
Berättelsens jag befinner sig i en stor stad där allt ordnat liv har brutit samman. Många har redan givit sig av från staden. De som är kvar gör vad de kan för att överleva. Byteshandel och varubrist råder. Ibland drar ungdomsgäng genom staden. Då håller sig invånarna inne i husen.
Berättaren lever hemma och ger sig ut i staden ibland för att skaffa förnödenheter och få höra nyheter. Visst finns radionyheterna men där får man inte veta allt. De styrande lever fortfarande gott. De pratar och pratar men gör inget för att förbättra situationen. Vad berättaren lever av vet jag inte. Besparingar?
Det här är en dystopi, men det är något annat också. Berättaren är mestadels hemma och när hon (Jag tror att det är en hon.) sitter i vardagsrummet och solen lyser på väggen kommer hon plötsligt över på andra sidan. Där finns egentligen bara en korridor men vid de här tillfällena kommer hon till en annan värld, ett stort hus med många rum som ändrar karaktär från gång till gång. Hon ser en mor och en liten flicka och flickan blir illa behandlad.
En dag står plötsligt en man och en flicka i hennes vardagsrum. Han ber henne ta hand om flickan och rätt som det är har flickan ett djur som är ett mellanting mellan hund och katt. Han heter Hugo och honom kan man inte gå ut med i stan för då riskerar man att han blir uppäten.
En överlevandes minnen är en egendomlig bok som berättar om samhällets undergång och tankar om föräldrar och barn och barnets utveckling till kvinna och som samtidigt innehåller magi, att komma in i en annan värld. Fast den världen kan vara en gestaltning av berättarens inre. Kanske handlar romanen om att överleva sin barndom?
Fast den verkar spretig blir det här en mycket bra berättelse. Doris Lessing är en stor författare. Hon beskriver händelser och miljöer så att det känns. Hennes gestaltning av barngänget, en hop mycket unga, ja också små barn, som har levt nere i tunnelbanan och aldrig lärt sig annat än att den starkaste överlever, är oerhört drabbande. Berättelsen känns aktuell fast den publicerades 1974. Kanske känns slutet lite väl lättköpt, men En överlevandes minnen är värd att läsas.
En överlevandes minnen av Doris Lessing, Trevi 1975. Översättning: Sonja Bergvall.
Alltså, jag vet att jag är lite tjatig, men här har vi Alias Grace av Margaret Atwood igen. I höstas någon gång skrev jag att jag skulle läsa den, men det gjorde jag inte förra året. Nu har jag en rejäl ursäkt förstås. Jag prioriterade bort den till förmån för Tjänarinnans berättelse och The Testaments som kändes mer aktuella. Men nu får jag ta mig samman och läsa den i år.
Mårbackasviten av Selma Lagerlöf köpte jag på bokrean förra året. Och så har den stått på bokvagnen och väntat. Ända tills nu, för jag har faktiskt läst den i år så den hann inte bli hyllvärmare, tack och lov. Mårbackasviten, Selma Lagerlöfs självbiografiska texter, är ganska omfattande men lättläst upptäckte jag när jag satte igång.
Och på tal om självbiografi. 2010-talet var autofiktionens årtionde enligt kultursammanfattningarna. Många har läst Karl Ove Knausgårds självbiografiska svit Min kamp. Men jag har inte läst en enda av böckerna så alltså måste jag åtminstone läsa Min kamp I i år.
Tisdagstrion handlar om tre böcker men nu lägger jag till en fjärde här eftersom jag påstod förra året att jag skulle läsa den. Det är Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez, detta latinamerikanska mästerverk. Jag läste den inte därför att jag upptäckte att det ska komma en ny utgåva i år med översättning av Lina Wolff. Då var det bättre att vänta med den, tyckte jag.
Detta är min kvartett av böcker som jag inte läste förra året. Om du vill veta vad andra bokbloggare inte läste kan du titta in hos Ugglan & Boken.
När jag var liten fick jag boken Pollyanna. Jag läste den naturligtvis och den måste ha gjort stort intryck på mig för än idag tänker jag ibland på den föräldralösa Pollyanna som får bo hos sin stränga moster Polly. Mostern vill inte ta hand om flickan men känner det som sin plikt. Av sin far har Polyanna lärt sig att alltid försöka se positivt på det som händer. Genom Pollyannas förmåga att kunna göra det tinar mostern upp och i slutet av boken är mosterns och Pollyannas förhållande mycket bättre.
För mig har alltid sådana berättelser kännts väldigt välgörande. Det finns fler barnböcker som är uppbyggda på det temat. Den hemliga trädgården är en av dem. Där förändras huvudpersonen Mary till det bättre, men hon har också stor inneboende styrka och lyckas skapa förändring till det bättre i det stora dystra huset där hon tvingas bo efter att ha blivit föräldralös.
Pollyanna är oerhört positivt lagd från första början. Hon leker alltid-vara-glad-leken och försöker se det positiva i allting. Det kan nästan bli för mycket ibland.
Pollyannas far var pastor i den inre missionen och hade mycket liten lön. Till en jul hade hon önskat sig en docka men i välgörenhetspaketet som de fick fanns ingen docka utan ett par kryckor. Hur lätt är det inte för oss att känna barnets stora besvikelse?
Men vad hände då? Pollyannas far hade en mycket positiv livssyn. Genom hans påverkan och alltid-vara-glad-leken kom Pollyanna fram till att hon i själva verket borde vara glad. Hon var ju inte skadad eller sjuk och behövde därför inte använda kryckorna.Va?? Det är nästan så man kräks.
Som jag har skrivit i ett tidigare inlägg har jag läst att vi människor har en tendens att minnas det positiva bättre än det negativa. Det är nog bra. Men vi måste tillåta oss att sörja och att vara arga ibland. Det är viktigt att ta ett stort ansvar som individ men vi måste också inse att individen inte alltid har möjlighet att ändra sin situation, att större samhälleliga förändringar kan behövas.
Antagligen är det dubbelheten – att det är bra att se positivt på tillvaron, men att positivt tänkande kan gå till överdrift – som gör att jag inte kan glömma Pollyanna.
Pollyanna är skriven av Eleanor H. Porter och kom ursprungligen ut år 1913.
Min man och jag brukar ge varandra julklappar i lugn och ro för oss själva när själva julfirandet är över. Vi tycker att det är trevligast på det viset. Och tänk, jag fick precis det jag önskade mig!
Det är alltså hög tid att visa upp mina julklappsböcker. Monika Fagerholms Vem dödade Bambi och Sirpa Kähkönens Brudar i svart blev jag särskilt intresserad av eftersom de framträdde på bokmässan här i Linköping. Länk till inlägg om det här.
Olga Tokarczuk har jag läst ett par böcker av som jag har uppskattat mycket. Jag tycker att hon är en intressant, unik författare och jag vill gärna läsa också Jakobsböckerna, men om jag ska göra det måste jag äga den så jag inte känner mig stressad av bibliotekets låneperioder. Den är alltså en mycket välkommen julklapp. Det blir en mastig bit att sätta tänderna i så småningom.
Visst är det härligt att få böcker i julklapp. Hoppas nu att 2020 blir ett lika bra läsår som 2019.
Den här boken handlar både om ålar och Patrik Svenssons barndom och hans pappa. Jag tycker att den gränsar till skönlitteratur. En fint skriven bok.
Vi får veta det mesta om vad man nu vet om ålarna, detta djur som fortfarande är mystiskt. Fast man har forskat i hundratals år vet man inte allt. Patrik Svensson skriver om olika forskare som har ägnat sig åt ålen. En var Sigmund Freud som dissekerade ålar i Trieste för att hitta ett exemplar med manligt könsorgan, men han lyckades inte. En annan var dansken Johannes Schmidt som forskade i årtionden för att lösa gåtan om var ålarna leker. Och han lyckades. De europeiska Ålarna leker i Sargassohavet så de svenska ålarna gör en lång resa därifrån och hit och efter ganska många år samma resa tillbaka.
Patrik Svensson berättar också om kulturhistoria som är förknippad med ålen. Om ålfiskarna i Skåne, om glasålar som en delikatess i Baskien, ja mycket om vad ålen har betytt som människoföda. Han berättar också skrönor och olika föreställningar om ålen genom historien.
Ålen lever farligt. Mängder av ålar blir offer för hajar och andra rovdjur under den långa strapatsrika resan till och från Sargassohavet. Nu har ålen minskat kraftigt i antal och det beror nog på människan. Ett avsnitt i boken ägnas åt utdöda djur och åtgärder som vidtas för att rädda ålen. Boken har två teman, dels allt möjligt om ålen, dels den självbiografiska berättelsen. Patrik Svensson skriver om sin pappa som var asfaltläggare och som fiskade ål med sin son vid en å. Det är fina partier om en far och hans son, om Patrik Svenssons familj, hans rötter. De innehåller en stilla glädje men också sorg. Hans far dog tidigt i cancer. Även i de självbiografiska partierna finns känslan av att inte veta. Vi vet aldrig allt om en annan människa och när vi tänker tillbaka på våra kära som har gått bort minns vi och vet vi bara glimtar.
Ålevangeliets styrka är just att de här två temana finns. De berikar varandra och ger djup.
Boken rekommenderas.
Ålevangeliet – Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk av Patrik Svensson, Bonniers 2019
Undertiteln till Juldagar är 12 berättelser och 12 festmåltider för 12 dagar och det är just vad den här boken innehåller. Det finns berättelser som har härlig julstämning, berättelser med spöken, berättelser om mirakel och med magi. Jag föll för många av dem: Den hjärtskärande Snömamman, om Jerry som har en mamma som dricker, Silvergrodan som är en galen Dickensartad historia och Lyshjärtat om sorg över en kärlekspartner som har gått bort.
Men alla historierna är värda att läsas och recepten också, även om man inte är intresserad av recept och aldrig tänker använda dem praktiskt i köket. Matlagningsavsnitten är personligt skrivna med små berättelser från författarens liv. Till exepel kan vi läsa om Ruth Rendells röda surkål.
Att jag hittade den här boken beror på andra bokbloggare som har rekommenderat den. Tack för det! Det är en fin bok att läsa under julen eller i vintermörkret. En bok att bli glad och sentimental och lite sorgsen över.
Juldagar – 12 berättelser och 12 festmåltider för 12 dagar av Jeanette Winterson, Wahlström & Widstrand 2017. Översättning Lena Fries-Gedin och Jessica Gedin.
Björnkvinnan ska ha hetat Marguerite de la Rocque de Robeval och var en fransk adelskvinna som levde på 1500-talet. Hon följde med på en expedition över havet till det som idag är Kanada. Där blev hon ilandsatt på en öde ö som straff, antagligen för att ha haft sexuellt umgänge med en man på samma skepp.
Man skulle kunna tänka sig att författaren har broderat ut den historien och att vi får leva med Björnkvinnan på ön genom årstider och mycket svåra strapatser. Men så är det inte här. Mest handlar romanen om en författare som skriver om Björnkvinnan, om hur det är att skriva och hur svårt det är att hitta klara fakta om Marguerite de la Rocque. Det är till exempel oklart om expeditionsledaren som fattade beslutet om att förvisa henne till den öde ön var hennes farbror, hennes kusin eller hennes bror. Författaren tvivlar också på att det går att skriva traditionella berättelser idag.
Författaren i Ramqvists roman famlar sig bakåt i historien. Fakta om kvinnor är inte lätt att hitta. Kvinnor var inte registrerade i Frankrike på 1500-talet. Romanen blir på så sätt en bild av hur lite som finns om kvinnors liv i historien. Den ger också en bild av hur rättslös en kvinna kunde vara, helt beroende av männen. Samtidigt får vi glimtar ur författarens eget liv med barn och man. Ramqvist skriver om sommardagar i en stuga på landet, om att dra barnvagn genom snömodd i Stockholm, om författarresor i USA, om hennes besök på platser i Frankrike som har anknytning till Marguerite de la Rocque eller andra som fanns i hennes närhet och om författarens dåliga samvete gentemot barnen. Försummar hon dem när hon tränger in i skrivandet?
Hela tiden svävar historien om Björnkvinnan i bakgrunden. I vissa partier kommer den fram i skarpa glimtar. Historien om Björnkvinnan blir stark och drabbande fast den nästan inte berättas. Kanske beror det på att den bara finns med glimtvis, kanske beror det också på kontrasten mot författarjagets moderna liv och författarjagets sårbarhet. Ramqvist ger oss efterhand de fakta som finns och författarens spekulationer om orsaken till att Marguerite de la Rocque förvisades till ön. Boken blir spännande läsning. På ett sätt handlar den om allt vi inte vet. Som läsare vet jag ju varken vem Marguerite de la Rocque var eller vem författaren i boken är.
Björnkvinnan av Karolina Ramqvist, Norstedts 2019.
Den här berättelsen handlar om Ellinor som bor på ön Hustrun i Roslagen tillsammans med sin gamle far Algot. Hon och fadern är de enda fastboende och Ellinor sköter allt, den elake Algot, vedhuggningen, det lilla jordbruket och taxibåtsrörelsen. Ellinor har anpassat sig efter fadern och kan inte säga nej. Hon har djuren och växterna, men inga människor i sitt liv.
Plötsligt en dag kommer Herrman till ön. Han och Ellinor kände varandra på 1970-talet som unga. Herrman försvann från ön som ung och nu är han plötsligt där igen. Vad hände egentligen. Varför reste han från ön?
Samtidigt finns ett annat tidsplan i berättelsen. År 1914 fanns många bofasta på ön. Sju ungdomar hade varit på dans och gav sig hemåt över isen till Hustrun. Men en hård storm blåste upp. Ungdomarnas öde kom att inverka på öns fortsatta historia. Det finns gammalt hat och sorg i den här romanen, men också kärlek.
Ellinor blir för mig en stark gestalt i berättelsen. Herrman däremot är mer diffus. Hemåt över isen är en roman som jag vill läsa till slutet för att se hur det går, men jag tycker att den har vissa brister. Där är lite för många hänsyftningar på poesi, enligt min åsikt. Genom dem visar författaren att Ellinor kunde ha haft ett annat liv, kunnat studera och utbilda sig. Författaren visar också att Herrman och Ellinor har gemensamma intressen. Men det blir lite tjatigt och krystat. Likaså tycker jag att det författaren skriver omkring händelserna på 1970-talet blir lite tunt och intetsägande. Jag vill väl ha en annan gestaltning, antar jag.
Styrkan i boken är beskrivningen av miljön och hur utvecklingen har lett till att de flesta på ön är sommargäster. Gestaltningen av Ellinor och av hennes dagliga göromål och att författaren framhäver kvinnornas stora arbete på skärgårdsöarna är också ett stort plus. Det finns dessutom humor i berättelsen.
Hemåt över isen av Gunilla Linn Persson, Wahlström & Widstrand 2012.
Den här romanen har ni kanske läst. Den kom ut redan 1985. Men jag har läst den först nu.Tjänarinnan som berättar kallas Offred. Hon har blivit fråntagen allt, till och med sitt namn. Offred bedyder att hon tillhör Fred. Hon är tjänarinna i hans hushåll och det innebär att hon som räknas som fruktsam ska bli befruktad och föda hans barn. Blir det inget barn ligger hon illa till. Om hon föder ett barn tar Freds hustru hand om det. Offred är enbart en behållare, en kropp som som ska föda barn i ett samhälle där allt för få människor är fruktsamma.
Tjänarinnans berättelse handlar om ett USA förvandlat till en teokratisk diktatur. En elit av män härskar både över kvinnorna och andra män. Det är en brutal regim som officiellt beskriver sitt styre med många vackra ord. Allt är noga reglerat. Sex utanför äktenskapet är förbjudet. Och precis som i vissa andra nu existerande diktaturer blomstrar hyckleriet. Visst kan de härskande männen roa sig och utnyttja prostituerade. Inofficiellt. Och precis som i många andra diktaturer har kvinnorna inga rättigheter, eller mycket få. Annan sexuell aktivitet än den mellan man och kvinna är förbjuden. Det verkar också vara ett kännetecken för totalitära regimer.
Genom minnen från Offreds liv före omvälvningen i samhället, minnen som liknar våra egna, ställer Atwood en mänskligare värld – med många problem, visst, men mänskligare – mot en diktatur där förtrycket har gått så långt att Offred och hennes medsystrar är reducerade till kroppar. Atwood beskriver också olika kvinnors lott i diktaturen. En del får vissa privilegier. Även kvinnor utövar förtryck precis som i diktaturer vi känner till från verkligheten. Atwood gestaltar också hur svårt det är att manövrera i ett sådant samhälle. Hur ska man klara sig? Vem vågar man lita på? Men romanen är inte helt utan hopp. Det finns de som vågar motarbeta regimen.
En annan roman som jag kommer att tänka på när jag läser Tjänarinnans berättelse är Imamens fall av Nawal El Saadawi.
Tjänarinnans berättelse är en mycket bra bok inte bara innehållsmässigt. Atwood är en mycket skicklig författare som både kan skapa poetiska bilder, spänning, och starka kontraster.
Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood, Norstedts 2017. Översättning: Maria Ekman.
Mösstanten 