Is av Ulla-Lena Lundberg

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Prästfamiljen Kummel kommer till Örarna i Ålands skärgård. Prästen Petter och hans fru Mona är unga och de har en liten dotter. Det är strax efter andra världskrigets slut och tillgången på förnödenheter är knapp.

Petter är en drömmare, charmig och har lätt att prata med människor. Han lyssnar och låter gamla traditioner vara kvar. Mona är realistisk och praktisk. Hon vet hur man bedriver jordbruk och får mycket arbete gjort. Hon sköter hushållet och de två korna perfekt, men hon har svårt att ta hjälp. Vi får följa prästfamiljen och invånare på Örarna under några år. Årstiderna växlar. Stormen rasar. Sommaren blommar. Isarna lägger sig. Prästfamiljen blir mycket omtyckt.

Ulla-Lena Lundberg har skapat många fina porträtt av människor. Prästen och hans fru, så olika men ändå älskar de varandra. Prästparets dotter och hennes lillasyster som föds så småningom. Det är inte så lätt att ha en mamma som har bråttom hela tiden och som har svårt att ha tålamod med barnen. Vi får möta den ryska barnmorskan som har flytt från Sovjetunionen, kvinnan som sköter handelsboden och som är mästare på att skaffa förnödenheter till Örarna, klockaren och många fler.

Handlingen framskrider långsamt och författaren skriver detaljerat om det som sker. Det är vackert och mänskligt och romanfigurerna blir människor av kött och blod. Det känns som om författaren står på befolkningens sida, som om hon nästan är ett med dem.

Is är en lugn och ljus roman, med mörk bakgrund. Livet på Örarna är hårt för fiskarbefolkningen. Naturen bestämmer mycket. Lugnet och ljuset är bedrägligt. Allt är sannerligen inte lycka hela tiden, men just genom det långsamma, noggranna och vackra berättandet skapar Ulla-Lena Lundberg ett slut som skär i kroppen när jag läser. Mycket skickligt. Att romanen också innehåller ett fint porträtt av en prästfru och visar hennes villkor är ett stort plus. Att vara prästfru på Örarna är ett arbete som är självständigt så tillvida att hon sköter sitt. Jordbruket är en viktig del i familjens försörjning. Prästen har inte tid med det. Gäster ska undfängnas med otaliga smörgåsar och koppar kaffe. Av prästfrun krävs hårt arbete och mycket planering. Men arbetet som prästfru är avhängigt av att prästen finns där. En sårbar position.

Is av Ulla-Lena Lundberg, Bonniers 2012.

Daghus, natthus av Olga Tokarczuk

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Den här boken är inte så lätt att skriva om. Det är ingen berättelse med handling från början till slut. Det är ingen novellsamling. Jag skulle säga att boken är ett collage över en trakt, det område i Polen där Olga Tokarczuk har bott i många år. Det är ett gränsområde i bergskedjan Sudeterna nära både Tjeckien och Tyskland.

När jag säger collage över en trakt menar jag inte bara geografiskt och inte bara nutid. Allt varvas om vartannat. Historier om människor i olika tider, naturen, helgon, historia, folkförflyttningar, skrönor och drömmar. Det blir ett slags både magiskt och vardagligt porträtt av trakten och dess människor, granskog, berg och svampar. Byar och städer. Allt utgår från ett jag i boken. Det är jaget som berättar. Jaget är en kvinna (räknar jag med) och kanske liknar det författaren själv. Men boken liknar inget som jag tidigare har läst. Jag kände fukten när jag läste, dofterna. Boken har en mycket påträngande atmosfär och människorna blir både genomskinliga och påtagliga.

Det här var också en bok som jag inte kunde hasta igenom. Jag fick läsa ett stycke, lägga ifrån mig boken, koka en kopp te och så återkomma igen.

Daghus, natthus är det första jag har läst av Olga Tokarczuk. Jag reserverade just den på biblioteket för att ha en chans att få den relativt snabbt. Jag vill läsa mer av henne.

Daghus, natthus av Olga Tokarczuk, Ariel 2005. Översättning: Jan Henrik Swahn.

Höst av Ali Smith

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Inspirerad av andra bokbloggare som deltar i Tisdagstrion har jag nu läst Höst av Ali Smith. Den handlar om konsthistorikern Elisabeth Demand och en gammal man, Daniel Gluck som är 101 år gammal och ligger på ett vårdhem där Elisabeth brukar besöka honom.

Den här romanen befinner sig i flera tider. Nuet är hösten 2016, efter Brexitomröstningen. Berättelsen handlar också om Elisabeths barndom då Daniel Gluck bodde granne med henne och hennes mamma. Gluck var gammal redan då och brukade ofta ta hand om Elisabeth när mamman inte kunde. Minnesbilder från när Daniel Gluck var yngre finns också i romanen. Och konst.

Höst är en mycket fantasifull berättelse, livlig, bildrik, humoristisk och allvarlig, allt i en böljande dans med tvära kast. Berättelsen är fragmentarisk. Det mesta får vi inte veta. Teman i boken är vänskap, fantasifullhet och tigandet om kvinnliga konstnärer i konsthistorien och också om tiden efter Brexitomröstningen med rasism och byråkrati.

Daniel Gluck har levt länge och har umgåtts med konstnärer. När Elisabeth är barn berättar han om konstverk för henne. Han beskriver hur de ser ut, fantasifullt, bildrikt och färgrikt.  Man kan tro att konstverken enbart finns i Daniel Glucks fantasi och att han har berättat om dem som sagor. Men senare i livet hittar Elisabeth popkonstnären Pauline Boty som är bortglömd av konsthistorikerna. Det är hon som har skapat bilderna som Daniel Gluck berättade om.

Det är svårt att riktigt beskriva den här boken. Ali Smiths stil är hisnande. Jag har läst en annan bok av henne, Flicka möter pojke. Både den och Höst är roliga att läsa och ger samtidigt allvar och mycket att tänka på.

Höst av Ali Smith, Atlas 2018. Översättning: Amanda Svensson.

Snö av Ellen Mattson

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Det är år 1718, några dagar vid juletid i en liten stad på västkusten. Karl den tolfte har blivit skjuten under fälttåget i Norge. Liktåget och alla soldaterna är på väg till den lilla staden. Jakob Törn, apotekare, har lämnat sitt hem eftersom hans hustru gick till angrepp mot honom med kniv när han berättade att kungen var död. Borgmästaren oroar sig för hur staden ska kunna härbärgera och föda alla de återvändande soldaterna. Det är isande kallt.

Snö handlar om krigets konsekvenser. Sverige hade varit i krig länge. Massor av män hade dött och lemlästats. Landet hade dessutom hemsökts av missväxt under åren. Först kommer den döde kungen och hans närmaste soldater. Hovet befinner sig på en gård i närheten. När balsameringen är färdig forslas kungen i sin kista vidare till Stockholm och med honom följer hovet och hans närmaste vakt. Efteråt får invånarna i staden ta hand om alla soldaterna som kommer stapplande från Norge. De har sommaruniformer. Många har frusit ihjäl på vägen.

Ellen Mattson berättar om krigets fasor och om hur folket får ta konsekvenserna. Fältskären amputerar händer och fingrar och ben och fötter på löpande band.  Stadens sjukhus är överfullt. Invånarna tar fram mat ur magasinen och tänder eldar för att värma soldaterna. Det är många vintermånader kvar. Kommer maten att räcka sedan?

Sverige är ingen demokrati. Envälde råder. Några har nya radikala idéer om hur landet borde styras men det är farligt att protestera. Kommer enväldet att försvinna med den döde kungen?

Ellen Mattson har sagt att för henne är relationerna mellan människorna det viktiga och hon gestaltar Jakob Törn, hans hustru och många andra så att de blir levande människor med problem, med hat och kärlek. Mitt i allt elände, all hårdhet och alla svårigheter finns omtanke och medkänsla. Hon har också skapat en miljö som jag befinner mig i som läsare. Kylan, vinden, färgerna, lukterna, ljuden. Detta gör att den här romanen blir en stark upplevelse.

Snö är en mycket bra bok som jag rekommenderar.Snö av Ellen Mattson, Bonniers 2001.

Den oförglömlige – berättelse av Mats Gellerfelt

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Den oförglömlige är Mats Gellerfelts berättelse om Labradoren Rasmus. Dottern Elin ville så gärna ha en hund. Gellerfelt hade tidigare erfarenheter av hundar, liksom hans fru, men de tvekade ändå. Föräldrarna visste vilket stort åtagande det innebar att bli hundägare, men så småningom lyckades dottern övertala dem och de bestämde sig för att köpa en valp.

I en hage låg Umbras valpar i en hög och sov. Vi tittade på dem en efter en, och föll omedelbart pladask för Rasmus. Det är den lugnaste av dem, sade Inger, medan Elin förklarade att hon ville ha en busig, men ändrade sig då hon höll honom i famnen. Han var en kraftig kille redan då och visade omedelbart en egenskap som utvecklades ännu mer under åren: han var en ”cool cat”, om uttrycket ursäktas, som höll sig till dem han kände väl och naturligtvis till familjen. Visserligen fick alla klappa honom, men några utbrott av entusiasm rörde det sig aldrig om. Han höll distansen.

Sedan berättar Mats Gellerfelt om livet med Rasmus, hur han fnyste åt sin sovplats i hallen och istället låg och bredde ut sig i sängen, hur de på sina promenader träffade andra hundägare, hur Gellerfelt var den som mest tog hand om Rasmus eftersom han arbetade hemma, om hur Rasmus blev skadad och om att han följde med Gellerfelt nästan överallt.

Språkkunnig var han också, tidigt talade jag franska med honom, och en gång frågade en man på Stallmästaregårdens uteservering om han bara talade franska. Nej, svarade jag, men som alla bildade människor är det det språk han helst talar.

I berättelsen finns både humor och allvar och Gellerfelt slutar med att citera en dikt av Lars Gustafsson – Elegi över en död labrador. Hundar lever ju inte så länge och i hundägares liv finns glädjen och kärleken mellan människan och hunden, men också stor sorg.

Den oförglömlige finns i antologin Tio hundar och en katt, Brombergs 2009.

Vad som helst är möjligt av Elizabeth Strout

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Vad som helst är möjligt handlar om människor i småstaden Amgash i Illinois. Boken är nästan som en novellsamling och jag tror att man med behållning kan läsa ett kapitel som novell om man vill.

I boken Mitt namn är Lucy Barton skriver Elizabeth Strout om Lucy Bartons uppväxt i samma stad. Den har jag skrivit om här.

Nu har lång tid gått och i Vad som helst är möjligt möter vi många människor som fanns i Lucy Bartons liv när hon bodde i Amgash. Där är Tommy Gupthill som var skolvaktmästare när Lucy Barton gick i skolan och Patty Nicely som tillhörde de söta flickorna Nicely och som kunde komma tillsammans med sin mamma till Lucy Bartons hem där hennes mor arbetade med sömnad. Nu arbetar Patty Nicely som studievägledare. I boken finns också Dottie, Lucy Bartons syssling, som nu äger en Bed & Breakfast-verksamhet.

I ett av kapitlen kommer Lucy Barton tillbaka till den lilla staden, hälsar på sin bror och träffar också sin syster. Lucy Barton bor i New York, är författare och har inte träffat sina syskon på många år.

Det här är bara några av människorna som porträtteras i den här boken. Alla har sina sorger och rädslor och barndomsminnen att bära på. Boken handlar om så många att jag får lite svårt att hålla reda på dem. Vem var det här? tänker jag flera gånger. Men det finns också en fördel med att skildra en småstad på det här sättet.

Vad som helst är möjligt är både fylligare och svagare än Mitt namn är Lucy Barton. I den senare fanns det starka partiet som handlade om Lucy Barton på sjukhuset och hennes mammas besök där, en fin skildring av en mor-dotterrelation. Minnen och fragment från barndomen kommer fram. Det mesta finns mellan raderna och mellan fragmenten. Jag hade väntat mig att få historien utfylld genom att läsa Vad som helst är möjligt. Det får jag på sätt och vis, men i den här boken berättar Elizabeth Strout på ett helt annat sätt. Ibland tycker jag att hon säger lite för mycket. Dock är Vad som helst är möjligt väl värd att läsas, men kanske borde jag ha läst boken på engelska så att jag hade fått författarens eget srpåk?

Ett tema i båda böckerna är övergrepp och hur de påverkar våra liv. Det är något som lurar under ytan i Mitt namn är Lucy Barton. När jag läser Vad som helst är möjligt får jag ytterligare misstankar om vad som har hänt Lucy som barn.

Vad som helst är möjligt av Elizabeth Strout, Forum 2018. Översättning Kristoffer Leandoer.

Solstaden av Tove Jansson

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer
Solstaden är den första romanen i den här samlingsboken om fyra romaner av Tove Jansson. Romanen kom ursprungligen ut 1974.

Solstaden handlar om pensionärer i Florida. De bor på pensionat i staden St Petersburg. Det är alltid varmt och mycket sol. Hela staden är ett reservat för åldringar, mest kvinnor, och de är långt borta från sitt tidigare liv och från släkt och familj. De enda yngre människorna i romanen är de som sköter pensionatet och Joe som arbetar som guide på skeppet Bounty.

Det är på ett sätt en stillastående tillvaro med fasta rutiner. De sitter på verandan på sina särskilda platser, ingen kan sätta sig var som helst. Men ändå händer en del. Några dör. En gammal revyartist flyttar in i pensionatet tvärs över gatan. Den årliga vårbalen äger rum. Joe väntar på ett meddelande från Jesusfolket. Så snart han får det ger han sig iväg. Den yttersta dagen är snart här och då kommer Jesus.

Det finns ingen huvudperson i berättelsen, den handlar om många människor. Den är som ett utsnitt ur verkligheten utan en romanintrig. Men den ger ändå flera porträtt av människor och en del tankar om livet och åldrandet. St Petersburg är den sista anhalten. Joe som är ung ger sig iväg på sin motorcykel men gamlingarna stannar kvar. De har levt sitt liv.

Är romanen då värd att läsas? Den är inte det bästa jag har läst, men för den som tycker om Tove Jansson – absolut. Solstaden är full av tankar och iakttagelser och innehåller udda beteenden och en del torr humor och miljöbeskrivningen är fin.

Solstaden av Tove Jansson ur samlingsboken Romaner, Modernista 2017.

Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

I Oktoberbarn skriver Linda Boström Knausgård om sina erfarenheter som bipolär och tvångsinlagd på mentalsjukhus. Det är en hjärtskärande berättelse som visar sjukdomens kraft och vad den kan orsaka. Samtidigt är berättelsen en anklagelse mot dagens mentalvård. Linda Boström Knausgård får många upprepade serier av ECT-behandlingar, det vi i dagligt tal kallar elchocker. Det är en vanlig behandling men som har biverkningar. Minnen försvinner.

Författaren beskriver hur hon har upplevt att vara tvångsinlagd. Då har man inga rättigheter. Det som bestäms av läkarna, det görs. Man kan inte vägra att genomgå en behandling. Gör man det tvingas man. Antagligen är det nödvändigt med tvångsinläggning ibland men efter att ha läst den här boken förstår jag hur smärtsam både sjukdomen och tvångsinläggningen måste vara för patienten. Minnet påverkas av ECT-behandlingen. Sjuksköterskan Maria hjälper Linda Boström Knausgård att minnas. Maria finns som en god gestalt, men också som en av dem som sätter nålen när patienten ska till elbehandlingen. För mig blir det som en bild av psykvården, personal som vill göra patienterna friska men som har trubbiga och omänskliga medel till sitt förfogande. Jag önskar att bättre mediciner forskas fram och att psykvården inte fortsättningsvis ska vara underbemannad, för det är den nu. I Linda Boström Knausgårds berättelse får hon bara tio minuters samtal med läkaren en gång i veckan och då är det mest läkaren som pratar. De har antagligen inte tid till mer. De flesta läkare och vårdare vill säkert väl, men de har de resurser som politikerna har tilldelat dem.

Minnen är viktiga för oss alla och vem vill ha en hjärna som inte fungerar? En stor del av berättelsen består av minnen och författarens försök att minnas. Det är barndomsminnen, minnen av äktenskapet, minnen av barnen och av skilsmässan. Där finns också dåligt samvete för vad hon utsätter sina barn för. Kanske får man alltid dåligt samvete som förälder när man blir svårt sjuk och inte kan ta hand om sina barn, även om man inte blir psykiskt sjuk, men jag undrar om inte psykisk sjukdom gör det värre.

Oktoberbarn är en bra bok som gjorde stort intryck på mig när jag läste. Den är också vacker. Linda Boström Knausgård kan frammana poetiska bilder. Till slut blir hon utskriven och får komma hem. Där minns hon inte om hon har möblerat barnens rum i den nya lägenheten. Har någon annan gjort det medan hon var på sjukhuset? Slutet känns lugnt men lite hotfullt. Det känns ensamt.

Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård, Modernista 2019.

Dikter av Gunnar Björling

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Nu har jag läst del 1 i Det stora enklas dag. Där finns dikter som publicerades från 1922 till 1930. Det är kanske lite typiskt att jag börjar läsa från bokens början.

Det finns ett förord i boken där Bo Carpelan skriver om Gunnar Björlings diktning. Jag förmår inte analysera och sammanfatta det jag har läst utan jag visar ett par exempel på hans dikter.

Jag höjer romantiska händer, jag går på klassiska fötter.
Jag är vilja, ej sonad.
Jag är svag som ett drivmoln för vinden.
Jag bär himmel i smutsiga dagen.
Ur diktsamlingen Korset och löftet 1925

Dagsklart, ormlikt
människa som en vit
fläck
i sin röda pullover. Geometrin
har ritat upp förvirringarna.
Musik
är i alla trutar,
du jazz, läromästare
med rosenröd gratis-ånger!
Ur diktsamlingen Quosego 1928-29 

Kala kvistarna står upp ur marken,
den är bar och hård med lättfluget snöstoft över sand och berghällarna.
Vågornas färglösa bälte under höstträdets orörlighet.
Det röda ljuset i denna livlöshet,
och det rytande är jämngrått.
Ur diktsamlingen Kriri-ra! 1930

De här tre dikterna är sinsemellan mycket olika. Den första har stora kontraster och starka känslor. Den andra är en bild av den moderna staden. Den tredje en bild av vintern vid havet. Naturligtvis är det inte så enkelt. Alla dikterna förmedlar känslor och sinnestillstånd. Man kan till exempel läsa hopplöshet och hot i den sista. Gunnar Björlings dikter ger mig frihet till egna tolkningar och egna känslor.

Det stora enklas dag har givit mig intressant läsning och jag vill gärna återvända till den framöver och läsa mer.

Boken är en pocketutgåva från Wahlström & Widstrand från 1986.