Ugglan & Boken har givit oss temat Grannar för denna tisdagstrio. Jag funderade på vilka böcker jag har läst där det förekommer grannar och den första jag tänkte på var Höst av Ali Smith. Den handlar om konsthistorikern Elisabeth Demand som besöker den gamle Daniel Gluck som ligger på ett vårdhem. De har bott grannar.
Sedan blev det svårare. Jag kunde inte komma på någon mer bok som jag hade läst med grannar i, så då tänkte jag från en annan vinkel. Vi har ju grannländer också så därför ser ni här Folkets skönhet av Merete Pryds Helle. (Danmark)
Men jäklar! Nu kom jag att tänka på En god grannes dagbok av Doris Lessing, men det är säkert andra som har den i sin trio. Gå till Ugglan & Boken så får du se.
Ja, så här blev det och de tre första titlarna är länkar till mina inlägg och böckerna.
Egentligen visste vi att det här skulle komma förr eller senare, men det är så lätt att skjuta undan avlägsna hot och bara ånga på som tidigare. Den här våren liknar inga andra vårar. Epidemin är här. Många verksamheter måste stänga och många förlorar jobbet. Många är oroliga för hur det ska gå för dem själva och för familjemedlemmar.
Det är nödvändigt att dämpa smittspridningen så mycket vi kan. Vi måste platta ut kurvan för att inte sjukvården ska braka ihop och då kan vi inte ha samma sociala kontakter som tidigare. I alla fall inte fysiskt.
Vår instinkt vid kriser är ofta den motsatta. Är det kris vill vi samla våra nära och kära och krypa ihop tillsammans och krama varandra, men nu ska vi göra tvärt om. Som tur är har vi stora digitala möjligheter att ändå umgås på distans. Att stanna hemma och inte träffa andra människor behöver inte betyda att man är sysslolös. Många har fullt upp med att jobba hemifrån och ta hand om sina barn. Själv är jag pensionär och läser mycket. Är man bokläsare är det inte så svårt att få tiden att gå. Men några författaraftnar blir det förstås inte.
Och så har vi våren där ute. Eftersom vårt land är så pass glesbefolkat kan de flesta av oss gå ut och promenera eller cykla eller springa och ändå hålla distans till andra människor. Jag hoppas att vi får en vår med mycket fint väder. Det gör det lättare för oss alla.
Pojken Axel och hans morfar, det är vad den här romanen handlar om. Axels mormor är också med och Axels mamma, men morfar tar upp den största platsen. I periferin finns också en annan mycket betydelsefull man, Axels frånvarande far.
Den vuxne Axel minns sin barndom, hur han periodvis var med sin mormor och morfar när hans mamma var bortrest på jobb. Den vuxne mannen framkallar sina minnen, hur det kändes att sova hos mormor och morfar när han var liten och hur det såg ut i deras lägenhet. Hur han var med morföräldrarna på pensionat om sommaren. Hur han och morfar brukade promenera till kyrkogården.
I familjen förtigs mycket. Man pratar inte om varför Axels pappa är borta. Han är lite diffust bortrest. När hans föräldrar skiljs pratar man inte med Axel om det. Antagligen tänker de vuxna att det är bäst för pojken att inte göra det. Det finns ingen illvillighet och elakhet mot Axel hos de tre vuxna som tar hand om honom, mamman, morfadern och mormodern, bara omtanke, men det där stora outsagda blir mycket smärtsamt för pojken.
Författaren berättar så att jag känner igen mig som människa. Axel berättar inte heller allt för de vuxna, det kan röra sig om detaljer och det kan röra sig om skräck som han håller för sig själv. Ibland skäms han för något han gjort. Ibland skäms han för sin morfar som börjar bete sig underligt.
Romanen handlar om minnen, om trygghet och om otrygghet. Axel förlorar sin far. Det är mörkt, hårt och smärtsamt. Gradvis förlorar han också sin morfar som börjar bli dement. Samtidigt finns en stark överlevnadskraft. Porträttet av morfadern och mormodern är mycket kärleksfullt och historien är berättad på ett enkelt och rakt sätt som känns som om det kommer både inifrån pojken och den vuxne Axel. Samtidigt finns där poesi. Medan tiden tänker på annat är en fin barndomsskildring som jag rekommenderar.
Medan tiden tänker på annat av Niklas Rådström, Gedins 1992
Tillbaka till bokvagnen och där står Hur jag läste böcker och lärde mig leva av Francis Spufford. Han är en brittisk författare som mest har skrivit facklitteratur men också en roman, Golden Hill, som kom 2016. Den enda bok av Francis Spufford som är översatt till svenska är just den som jag håller i handen på bilden och den har stått på bokvagnen och blivit hyllvärmare fast jag tycker att den verkar mycket spännande.
Boken ska vara en kärleksförklaring till barnböcker och deras magi. Spufford läser om klassiker som han läste som barn, såsom Bilbo, Det lilla huset på prärien och Narniaböckerna. Ett citat från baksidan:
Han låter oss uppleva upptäckandets spänning och återkallar ögonblicket då de spretiga tecknen på boksidan för första gången förvandlades till ord.
Och ett citat från första kapitlet som har rubriken En engelsk bokslukares bekännelser:
”Jag känner alltid på mig när du sitter och läser någonstans i huset”, brukade min mamma säga. ”Det uppstår en speciell tystnad, en läsande tystnad.”
Så här är alltså ytterligare en oläst bok som jag så gärna vill läsa.
Hur jag läste böcker och lärde mig leva av Francis Spufford, Bonniers 2004. Översättning Rebecca Alsberg.
Anna har vuxit upp på landet. Efter att hennes mor har dött reser hon med ångbåten över sjön till staden Kuopio och där får hon arbete som hembiträde. Hon är ung och vet inte så mycket om livet och världen. Så träffar hon Lassi och blir gravid och de gifter sig. Lassi har varit på sjön och sett världen. Han är kommunist men den politiska delen av sitt liv håller han för sig själv. På Annas 21-årsdag blir han arresterad och döms till sju år på tvångsarbetaslägret i Ekenäs. Anna måste klara sig själv och söka arbete och blir anställd på en fanérfabrik.
Berättelsen handlar om arbetarkvinnor i Kuopio på slutet av 1920-talet och under 1930-talet. Livet är hårt. Det är fattigt och ibland är det ont om mat. Lassis syster sliter med att tvätta åt andra och Anna sliter på fanérfabriken. Dessutom får Anna lida på grund av Lassis politiska verksamhet. Mycket förtigs. Mycket talar man inte om. Att släktingar i Lassis familj har givit sig av till Sovjetunionen vet familjen men man pratar inte om det. På sin höjd säger man att de har givit sig iväg dit och då vet alla vad det handlar om. Säkerhetspolisen spanar på kommunisterna. Man får tänka på vad man säger och vad man gör. En kommunist kan få svårt att få arbete, också kommunistens fru även om hon inte vet något om politik.
Sirpa Kähkönens berättelse om Annas liv och förhållandena i Lassis familj är mycket läsvärd. Hon säger inte för mycket. Som läsare förstår man mer och mer efterhand. Människorna och staden är fint skildrade och Anna, huvudpersonen, utvecklas under berättelsens gång. Förhållandena i Finland under den här tiden borde vi veta mer om i Sverige och läser man den här levande berättelsen om Anna och hennes tillvaro tror jag att man förstår lite mer. Boken slutar också så att jag gärna vill läsa andra delen av Sirpa Kähkönens Kuopiosvit som ska komma översatt till svenska i år. Hela sviten består av sju böcker.
Brudar i svart av Sirpa Kähkönen, Lind & CO 1919. Översättning: Mattias Huss.
Alla, det är att ta i så jag får säga Böcker som många har läst, men inte jag. Och nu känner jag mig lite tjatig. Jag vet att jag har skrivit om Min kamp, första delen av Karl Ove Knausgårds självbiografiska serie, som en av de böcker jag inte hann läsa 2019. Men när jag ännu inte har läst den fast den står på min bokvagn och jag tänker mycket på den. Så…
Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez har många läst, men inte jag. Jag har också nämnt den tidigare, men jag kan försäkra att jag kommer att läsa den. Jag har en reservation på biblioteket på den nya utgåvan som kommer i år.
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj är också en bok som ofta finns i mina tankar och ändå har jag hittills inte läst ett enda dugg av Svetlana Aleksijevitj. Det retar mig faktiskt att jag inte har läst en så viktig bok som ska vara så bra. Det är kanske det tunga ämnet som har hindrat mig men jag tror att jag läser den i år.
Då får jag verkligen hoppas att när jag återkommer om var och en av de här tre böckerna så är det när jag skriver om dem efter att ha läst dem.
Alla intressanta teman till Tisdagstrion får vi från Ugglan & Boken. Gå dit så får du veta vilka böcker andra bokbloggare inte har läst fast det känns som om alla andra har gjort det.
Det växer inga tulpaner utomhus i den här novellen. Det är alldeles för tidigt om våren. Det är snö och takdropp. Ljuset har kommit tillbaka.
På morgonen var himlen fullständigt klar och fylld av ett flödande hårt ljus och senare på dagen började snön smälta. Den dråsade ner från taket i tunga våta massor, där utanför var ett oavbrutet skeende av förskjutning och förändring, smattrande droppar mot plåt och rinnande vatten och hela tiden det uppfordrande starka ljuset. Jag gick ut på gatan. Där var ljudet av framstörtande vatten nästan våldsamt, det risslade och flödade över gata och trottoar och hela tiden de tunga dunsarna av fallande snö.
Om våren är en helt underbar novell, skriven mer som prosalyrik än berättelse. Den publicerades i novellsamlingen Lyssnerskan år 1971, men jag har läst den i den här stora novellsamlingsboken som jag köpte på bokrean förra året.
Jag säger bara: Läs den, jag kan inte förklara bättre. Om våren är en stämningsbild av hur det kan kännas när vårens våldsamma krafter börjar besegra vintern. Det finns ett jag i novellen och det finns spirande möjligheter. Kanske.
Om våren – novell av Tove Jansson ur samlingsboken Tove Jansson, Noveller, Modernista 2019.
Den här boken handlar om en dotter på sexton år och hennes mamma. De bor i en liten stad på Södra Lolland och de har bott på många olika ställen i staden. Flickans mamma driver eller arbetar i en butik där hon säljer allt möjligt från nattlinnen till tvålar. Mamman blir allvarligt sjuk. Dottern börjar på gymnasiet.
Den här berättelsen är full av vardagsliv, skolan, kompisar, lägenheten de bor i, en och annan fest och utflykt. Allt berättas rakt upp och ner. Författaren berättar det som händer och det som människorna gör. Det som de känner finns mellan raderna. Det är detaljrikt och precist. Staden och trakten växer fram. Hur dottern och modern mår får vi själva räkna ut och det här minimalistiska sättet att berätta vad som händer med stora luckor gör att jag känner starkt med flickan och hennes sjuka mor. Det blir som att se en film. Boken är lugnt och sakligt skriven men min reaktion blir känslomässig.
Det kan vara lätt hänt att man läser den här boken lite för snabbt, att man halkar över orden och tycker att texten är tom och intetsägande men för mig blir det tvärtom. Jag finner berättelsen mycket trovärdig och känner ibland igen mig från min tonårstid. De är en bra bok som jag rekommenderar.
De av Helle Helle, Norstedts 2020. Översättning Ninni Holmqvist.
Nu tar jag en titt i poesihyllan igen och där hittar jag en annan antologi som jag inte har läst något ur, Årsvarvet – en antologi ur svensk 1900-talslyrik, utgiven 1968. Den har fyra avdelningar, en för varje årstid och som väntat finns dikter av mycket få kvinnliga författare. Tre (!) kvinnor och 37 män. Kvinnorna är Karin Boye, Edith Södergran och Ebba Lindqvist.
Nu är det kanske ett fint urval av dikter så jag räknar med att jag kan ha glädje av att läsa flera av dem och uppdelningen enligt årstider kan vara trevlig. Dessutom ser jag ju att det har hänt en del på jämställdhetens område sedan 1968. Jag tror inte att fördelningen mellan kvinnor och män skulle se likadan ut idag. Kvinnliga poeter värderas högre och det i sig känns uppmuntrande. En liten historielektion fick jag alltså när jag öppnade boken. Ja, jäklar, så var det. En påminnelse.
Årsvarvet – en antologi ur svensk 1900-talslyrik, redigerad av Einar Malm och Lillemor Holmström, Natur och Kultur 1968.
I den här boken berättar Kenzaburo Oe om den japanska ön Shikoku och dess historia. Han föddes och växte upp i en by på ön och där fanns en stark berättartradition i form av sägner och myter. Hans mormor berättade om ön när han var barn och det är genom sina egna upplevelser och sägnerna om ön och byn som han berättar den här historien.
Jag får erkänna att den här boken var knölig att läsa, men det var också värt besväret. Det känns som om jag har fått en liten inblick i och förståelse för Oes födelseby och japansk kultur. Det känns också som om Kenzaburo Oe har kämpat med att förstå berättelserna när han skrev den här boken. I romanen finns en sammanblandning av författarens eget liv och myterna och hur han försöker förstå dem och hitta en röd tråd. Det handlar både om att förstå muntlig berättartradition och myter vetenskapligt och att hitta logiken och den historiska bakgrunden. Men det som hans mormor berättade har ingen fullständig logik. Människor växer och blir jättar. En figur som har dött och kommit över till andra sidan kan mycket väl dyka upp igen och en jätte kan så småningom krympa. Dessutom finns den mystiska känslomässiga aspekten. Oe har hört sägnerna som barn och han har levt i dem.
Berättelsen handlar om byn och sägnerna. Det finns ingen huvudperson. Men på sätt och vis blir författaren själv huvudperson. Det är som om han i början av boken strävar hårt för att förstå och för att inlämma berättelsena i någon slags logik och se vetenskapligt på dem, men i slutet av boken har han givit upp. Sägnerna lever sitt eget liv och kan inte helt och fullt begripas. Det betyder inte att romanen slutar i ett misslyckande. Tvärtom. Den öppnar sig och helheten blir en vacker berättelse om vår plats på jorden, om vårt obegripliga liv. En människa innehåller så mycket.
Men kanske var det i sista stund som Oe skrev om sin barndoms berättelser. I slutet av boken är han vuxen med fru och barn i Tokyo. Urskogen som omger byn genomkorsas numera av vägar. Vi befinner oss i den moderna världen.
M/T och berättelsen om skogens under av Kenzaburo Oe, Bonniers 1994. Översättning: Yukiko Duke.
Mösstanten 