Dippen & jag av Charlotta von Zweigbergk

Den hrä boken handlar om Charlotta von Zweigbergk och hennes pappa. Han hette Jurgen von Zweigbergk men hon kallar sin pappa för Dippen. Hennes pappa var charmig. Han var en riktig kvinnojägare. Men han var ingen sällskapsmänniska.

Charlotta von Zweigbergks föräldrar skilde sig när hon var liten och därför träffade hon inte sin pappa ofta. Han bodde i Malmö och hon bodde med sina systrar och sin mor i Stockholm. Zweigbergk berättar att när hennes pappa skulle komma var hon och hennes systrar överlyckliga. Dippen var bra med barn. Han tyckte om att leka med dem. Men där fanns en stor osäkerhet. Hennes pappa hade psykiska problem och drack för mycket. Han kunde ändra sig plötsligt och inte vilja träffa henne. Det hände att han var berusad när han var tillsammans med barnen. Zweigbergk berättar om några hemska sommarveckor i en finsk sommarstuga där hon som sextonåring fick ta ansvar för allting och då ett av hennes syskon hade hög feber.

Hennes pappa tog stor plats vid familjesammankomster, rolig och charmig, men ofta på bekostnad av andra famlijemedlemmar. Han kom med elaka skämt och alla skrattade utom den som elakheten var riktad mot.

Charlotta von Zweigbergk kände aldrig att hon hade stöd av sin pappa. Han var den viktigaste, det var hans ego som det handlade om, och i grund och botten brydde han sig inte om sina barn. Och hela tiden försökte hon få kärlek från honom. På äldre dar blev Dippen dement. Både han och Charlotta von Zweigbergk bodde på Gotland och under de sista åren i hans liv tog hon stort ansvar och hjälpte honom mycket. En stor del av boken handlar om de här åren, hur hennes pappa blev alltmer förvirrad och behövde mer och mer hjälp. Då hade dottern ett övertag och hon menar att hon kom till försoning under den här tiden.

Dippen och jag handlar om en svår far-dotter-relation som har lämnat dottern med ett stort sår och som har påverkat henne som vuxen. Ändå är boken positiv och mycket rolig. Charlotta von Zweigbergk målar upp åtskilliga tragikomiska scener och hon fångar skickligt hur svårt hennes pappa har att förstå omvärlden och att förklara vad han menar under sina sista år. Boken är gripande, tankeväckande och också spännande, mot slutet minst lika spännande som spänningslitteratur kan vara.

Charlotta von Zweigbergk påpekar i början av boken att det är hennes bild av pappan hon beskriver. Det är en mycket personlig och självutlämnande bok som jag rekommenderar.

Dippen & jag av Charlotta von Zweigbergk, Ordfront 2017.

Klockorna i Bicêtre av Georges Simenon

Det här är ingen deckare, vilket man skulle kunna tro eftersom Simenon är en berömd deckarförfattare. Nej Klockorna i Bicêtre är en vanlig roman. Den handlar om René Maugras som är en mäktig tidningskung i Paris. En gång i månaden brukar han äta en lyxig lunch tillsammans med sina vänner som också tillhör samhällets topp. Nu har han plötsligt segnat ner till golvet på restaurangens toalett. Han har fått stroke.

Romanen börjar med att Maugras ligger medvetslös på sjukhuset. Han är placerad i privatrum och har en sjuksköterska hos sig hela tiden. Så småningom vaknar han upp ur medvetslösheten. Han kan bara röra på vänsterarmen och han kan inte tala.

Han tänker mycket på sitt liv, på sin far, på sin barndom och ungdom, sin hustru och på sina vänner. Han lyssnar på kyrkklockorna.

Tidigare har han varit en mycket aktiv man. Han har styrt och ställt. Han har arbetat nästan jämt. Men nu är all hans vakna tid upptagen av hans tankar. Ibland blir han störd av att sjuksköterskan eller läkaren ska utföra sina åtgärder. Han vill inte ha besök, han vill sjunka in i tankevärlden och han känner att han inte hör till den aktiva världen där ute.

Berättelsen är lugn och eftertänksam. Vi får följa Maugras under många veckor på sjukhuset och hur han gradvis kommer tillbaka till världen. Allt som vi får veta sker genom hans upplevelse.

Klockorna i Bicêtre kom på franska 1963. Det är en helt annan vård och ett helt annat sjukhusliv än vad vi är vana vid idag. Alla röker, patienter och personal och besökare. Maugras som är förmögen får sig tillsänt ett bättre vin än sjukhusets till maten. Han stannar en lång tid på sjukhuset.

Jag lär känna Maugras gradvis och fast allt han har gjort i livet inte är bra får jag stor sympati för honom. Jag tycker om bokens lugn och makliga takt och jag tycker om Simenons sätt att skriva. Till synes konstlöst men ändå finns en viss poesi.

Klockorna i Bicêtre av Georges Simenon, Bonniers 1967. Översättning: Gun och Nils A. Bengtsson.

De fördrivna av Negar Naseh

Miriam och Filip har köpt ett hus på Sicilien och flyttat dit. Filip är konstnär och Miriam forskar inom medicin verkar det som. Hur hon kan göra det från ett hus på den sicilianska landsbygden förstår jag inte riktigt.

Men i början av boken är hon mammaledig. De har en liten dotter, Olivia.

Förhållandet mellan makarna är inte gott. Det skaver. Miriam dricker för mycket och sover dåligt. Hon går upp flera gånger varje natt och kollar så att barnet sover lugnt.

Så kommer  vännerna Ashkan och Erika på besök och de för in bokens andra tema i berättelsen: båtflyktingar på Medelhavet. Ashkan är engagerad i ett projekt rörande båtflyktingarna och han tycker att Filip och Miriam är världsfrånvända och priviligierade.

Författaren berättar fint om livet i det sicilianska huset. Jag känner stämningen när jag läser. Det spända läget mellan makarna, att de inte når varandra. Det är hett och allt hetare blir det för berättelsen börjar på våren. Det finns en spänning under ytan och jag väntar på en urladdning.

Efter hand växer flyktingtemat. I växthusen, där de fina grönsakerna som Miriam köper odlas, arbetar underbetalda och förslavade afrikaner. I Catania finns ett område där prostituerade står och väntar på att torskarna ska komma i sina bilar.

Jag vet inte vad som är viktigast för författaren – äktenskapsproblemen eller båtflyktingsdöden och utnyttjandet av papperslösa.

Kanske handlar boken om att vi inte kommer undan, att det inte finns någon idyll, att vi borde ta ställning?

De fördrivna av Negar Naseh, Natur & Kultur 2016.

Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr

Den franska flickan Marie-Laure bor i Paris. Hennes pappa är låssmed på det naturhistoriska museet. Marie-Laure är blind. Hennes pappa tillverkar en modell av den del av staden som de bor i. Med hjälp av den lär han henne att ta sig fram utomhus.

Den tyske pojken Werner bor i Ruhrområdet bland kolgruvor och fabriker. Han är barnhemsbarn och hans framtid är att arbeta i kolgruvan där hans pappa dog. Men Werner är fenomenal på teknik, särskilt radioteknik, och genom det får han möjlighet att söka in på nazisternas elitskola för pojkar.

1940 invaderar Tyskland Frankrike. Marie-Laure och hennes pappa flyr till den lilla staden Saint-Malo vid den Bretagnska kusten där en släkting bor. Werner far illa i elitskolan. När han är sexton år skickas han ut i kriget som radiotekniker.

Det här är en spännande bok, så jag säger inte mycket mer om handlingen. Den bygger på verkliga händelser: Tyskarnas invasion i Frankrike 1940, nazisternas plundring av europas konstskatter och värdeföremål och de allierades bombning av Saint-Malo 1944. Men själva berättelsen är fantasi.

Doerr smular skickligt sönder nazismens ”tjusiga” fraser som många av pojkarna i elitskolan tror på till en början: styrka, mod och att offra sig för fäderneslandet. Den svage har inget att hämta där. Han kan bli misshandlad av lärare och elever. Renrasig måste man vara. Inte ifrågasätta något utan göra som man blir tillsagd.

Ljuset vi inte ser är som en saga om krigets fasor och nazirikets gradvisa undergång. Den innehåller mycket ondska men den har också hopp. Karaktärerna är inte endimensionella. En soldat som skjuter civila som hjälper partisanerna utan att blinka och som tar kläder och stövlar till sig själv från fångar så att fångarna kommer att frysa ihjäl i det kalla vintervädret kan samtidigt vara öm och omtänksam mot sin kamrat.

Boken har ett mycket fint bildspråk. Det är vackert ibland och vi får veta hur Marie-Laure ser på värden inifrån sin blindhet. Doerr beskriver skickligt Werners smutsiga, rökiga och slamriga hemstad och som kontrast till den Marie-Laures liv i Paris och den gamla muromgärdade staden Saint-Malo vid havet. Och havet, och snäckor och fåglar som flyger. Det är vackert och poetiskt. Där finns kärlek till naturen och till böcker. Där finns värme och omtanke mellan människor.

Viktig i historien är en dyrbar mystiskt diamant och en tysk officer som letar efter den. Jag räknar med att den diamanten aldrig har funnits, men den ger extra spänning till berättelsen. Boken har stort omfång, 599 sidor. Men den är lättläst och spännande med korta kapitel.

Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr, Bookmark 2017. Översättning: Thomas Andersson.

Harriet sa av Beryl Bainbridge

Det här är egentligen Beryl Bainbridges första roman. Den skrevs redan 1958 men då ansågs den som så skandalös att förlagen inte ville publicera den. Först 1972 kom den ut.Två skolflickor är hemma på sommarlov. Det är Harriet, 14 år gammal, och flickan på 13 år, som berättar i boken. Hennes namn får vi aldrig veta.

Flickan på 13 år är förälskad i en gift meledålders man, något som är fullt möjligt. När jag tänker tillbaka på min egen tonårstid känner jag igen en del. Kanske beror det på alla berättelser och filmer om yngre flicka och äldre man att det kan ligga så nära tillhands att bli kär i någon som är så mycket äldre.

Flickan ser till att hon träffar den här mannen så ofta som möjligt. Harriet driver på. Så småningom går det mot katastrof och det beror på två saker.

Flickan är under stark påverkan från Harriet och hon är, som mannen säger, ingen snäll person. Jag tror inte att flickan skulle göra allt det hon gör i den här berättelsen om inte Harriet fanns.

Den andra orsaken är att mannen är väldigt intresserad av flickan. Det är inte så konstigt att flickan är intresserad av honom, men han, som vuxen man borde se till att han inte närmar sig ett barn på det här viset. Som det är idag bryter han mot lagen. Antagligen var det också så i 1950-talets England men kanske lade människor då en mycket stor del av skulden på flickan. Idag lägger vi ansvaret på mannen.

Harriet sa är en spännande, otäck och oroande bok. Bra skriven. Den har fint beskrivna människor och miljö. En bok som känns när man läser den.

Boken rekommenderas.

Harriet sa av Beryl Bainbridge, Forum 1977. Översättning Else Lundgren.

Berättelse om ett liv av Peter Handke

Sju veckor efter sin mors död börjar Peter Handke skriva om hennes liv. Hans mor begick självmord genom att ta en överdos av sömntabletter vid 51 års ålder, år 1971. Berättelse om ett liv är en tunn bok, endast 76 sidor, men mycket koncentrerad och texten är sådan att jag behöver läsa den långsamt. Det är en text som man kan läsa om flera gånger, som växer och innehåller mer.

Peter Handke skriver mycket sakligt men i den här sakliga texten läser jag förtvivlan. För mig framträder en skrivande människa som försöker bringa klarhet och ordning i ett kaos och som försöker trycka undan ovälkomna känslor. Texten blir mycket stark på grund av sakligheten, de få minnesbilderna, fragmenten. Bilden av hans mor är kyligt skriven men det ligger ändå en hetta under. Egentligen får vi inte veta så mycket om hans mor och jag tycker att texten som är mycket skickligt skriven, men ändå valhänt i förhållande till vad jag föreställer mig att författaren vill förstå, gestaltar hur vi kan känna inför en anhörig som har lämnat oss. Vi vet så lite. Vi minns så lite. Vi förstår inte. Jag citerar:

”- men den här gången, när jag bara är den beskrivande, och inte dessutom kan anta rollen som den beskrivne, lyckas avståndstagandet inte för mig. Det är bara från mig själv jag kan distansera mig, min mor blir absolut inte, som jag annars blir för mig själv, till en bevingad och i sig svingande, mer och mer upprymd konstlad gestalt. Hon låter sig inte inkapslas, förblir ofattbar, meningarna störtar ner i något mörkt och ligger huller om buller på papperet.”

Berättelse om ett liv är en mycket stark bok. När Handke i slutet av boken skriver om sin mors begravning blir de sidorna mycket känslomässigt drabbande och berättelsen får mig att tänka på mina anhöriga som har gått bort och hur jag har hanterat sorgen. Den får mig också att fundera över författaren.

Berättelse om ett liv av Peter Handke, Bonniers 2019. Översättning: Eva Liljegren.

Boken kom ursprungligen ut 1972.

Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri

Samuel är en ung kille som har läst statskunskap och som arbetar på Invandrarverket. Vandad har ett förflutet som muskulös medhjälpare vid indrivning av skulder. Laide är tolk. Hon har lämnat ett äktenskap i Paris och är nu tillbaka i Sverige. Pantern är en barndomsvän till Samuel. Hon är konstnär och flyttar till Berlin. Sedan har vi jaget i berättelsen. Han är författare och vill skriva om vad som hände med Samuel.

Vad har hänt med Samuel och varför? Det är det som författaren vill nysta fram. Han kontaktar alla möjliga människor som har känt eller träffat Samuel och en rörande, delvis rolig, allvarlig, tillspetsad men trovärdig berättelse växer fram. Det skulle ha kunnat hända.

Romanen är uppbyggd av fragment. Jaget i berättelsen intervjuar många olika människor och vem som pratar växlar mellan fragmenten. Ibland var det lite svårt att hålla reda på vem som pratade men jag tyckte att den vaghet och den undran jag kände då faktiskt var en del av berättelsen. Läsaren får pussla ihop fragmenten precis som intervjuaren måste göra om det ska bli en bok.

Allt jag inte minns handlar om kärlek och svartsjuka och är också ett triangeldrama. Men den innehåller mycket mer. Personerna i boken lever i skilda värdar och de olika perspektiv de har på världen kommer fint fram. Boken handlar om Sverige idag, om flyktingpolitik, svarta jobb, om att finna sin plats i samhället, om aningslöshet och mycket mer.

Samuel är mycket ung fast han har studerat några år och nu arbetar, så som man kan vara ung idag. Han samlar erfarenheter till sin erfarenhetsbank, som han säger, och har skrivit upp en lång lista på saker han vill göra. Vi förstår redan från början att det går mot katastrof.

Boken är mycket skickligt skriven. Jonas Hassen Khemiri har fångat en del av Sverige idag på kornet. Det är stora hål mellan intervjufragmenten. Vi får inte veta allt. De olika människorna har vitt skilda åsikter om varför allt hände. Allt jag inte minns är en bra bok som jag rekommenderar.

Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri, Bonnier Pocket 2016.

Två deckare av Elly Griffiths

Efter att ha läst Välkommen till Amerika och Finna sig blev det nödvändigt att läsa något helt annat. Jag lånade två deckare av Elly Griffiths på biblioteket. Och det måste jag säga – det var välgörande att skölja igenom systemet med hjälp av dem.

Halvvägs in i den första, Flickan under jorden, upptäckte jag att jag hade läst den tidigare. Jag kom ihåg vem mördaren var, men läste ändå till slutet lite snabbt. Det är en helt okej deckare. Visserligen reste sig nackhåret tre gånger på huvudpersonen Ruth Galloway. Det är minst två gånger för mycket, men som sagt, helt okej deckare.

Som ni förstår ledde läsandet av den första till att jag ville läsa mera om Ruth Galloway. Hon är arkeolog och expert på arkeologiska ben. Därför blir hon ibland anlitad av polisen när man har funnit skelett vid arkeologiska utgrävningar. Är fyndet från medeltiden, romerskt eller modernt?

Janusstenen var bättre än den första. Väl tecknade människor. Humor och lite spänning. Ofta har jag retat mig på beskrivningar av polisernas och andras privatliv i deckare. Det har känts påklistrat. Här finns mycket privatliv men det är väldigt bra skrivet, ett av böckernas största plus. En annan fördel för mig är att fast böckerna i botten handlar om brutala mord är de trevliga att läsa. Jag blir inte äcklad, skräckslagen och får mardrömmar av dem.

Ganska självklart beter sig personer väldigt obetänksamt i boken och Ruth Galloway råkar ut för fara på ett inte helt realistiskt sätt, men det får man ta. Jag blir nyfiken på hur det ska gå i hennes privatliv och vilka människoben hon ska ta sig an i nästa bok. Det finns ytterligare åtta, nämligen. Jag kommer att läsa fler i serien i framtiden när jag känner behovet komma och då i den tidsordning de är skrivna eftersom privatlivet spelar så stor roll i böckerna.

Flickan under jorden av Elly Griffiths, Minotaur 2009. Översättning Carla Wiberg.

Janusstenen av Elly Griffiths, Minotaur 2010. Översättning: Carla Wiberg.

Finna sig av Agnes Lidbeck

Anna och Jens får två barn, en pojke och en flicka. Anna sköter den mesta markservicen hemma. Barnen växer upp. Anna skaffar sig en älskare och till slut blir det skilsmässa. Efter skilsmässan flyttar Anna in i sin älskares hus och sköter honom eftersom han är döende i cancer.

Det här låter ju känslosamt, men detta är ingen känslosam bok. Den är skriven som en fallstudie. Det är typexemplet Anna vi får ta del av.

Exemplet Anna visar på kvinnans roll och möjligheter i ett patriarkalt samhälle. Länge retar jag mig på hur boken är skriven. Vem är Anna, frågar jag mig. Och hennes vage make Jens, vem är han? De är typexempel på medelklass. Anna är kulturintresserad, kanske för att det ska man vara? Hur det är med den saken vet man inte som läsare. Anna föreställer sig ständigt hur hon tar sig ut, hur andra människor uppfattar henne när hon sitter si eller så. Ser de att här kommer en kvinna som har en älskare? Till exempel. Det finns inget liv. Bara yta.

Fast livet och känslorna finns ju under texten. Jag som läsare lägger till dem eller frustreras över att de inte finns i boken. Ibland känner jag igen mig. Men mestadels känner jag mig ändå främmande.

Så kommer sista delen när Anna och Jens har skilt sig och det visar sig att hennes älskare Ivan, ett typexempel på den egofixerade kulturmannen, har obotlig cancer. Det har han inte berättat tidigare. Anna tar den uppoffrande rollen och sköter om honom. Det är den delen som räddar boken för mig. Där blir exemplet Anna så hårt åtdraget att det känns, fast hon är ett exempel. Kanske beror det på att jag själv har varit med om att en närstående har avlidit i cancer och har blivit skött hemma?

Hur det går för exemplet Anna i den patriarkala världen efter begravningen vet vi inte.

Detta är Agnes Lidbecks debutbok och det är i varje fall en intressant debut.

Finna sig av Agnes Lidbeck, Norstedts 2017.

Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård

Det är flickan som berättar i boken. Efter att fadern dog slutade hon prata. Hon bor med sin äldre bror och sin mamma i en lägenhet. Mamman är skådespelerska.

Att pappan har dött känns som en befrielse för flickan. Han var mentalsjuk och drack för mycket. Föräldrarna hade skilt sig, men pappan kunde inte släppa familjen. Flickan hade önskat att han skulle dö så där finns dåligt samvete också. Och en känsla av makt. Är det hon och gud som har orsakat pappans bortgång? Ibland sitter pappan på flickans säng när hon kommer in i sitt rum.

Mamman försöker få till en normal tillvaro. Hon lagar mat och bakar och låter flickan vara. Det kommer att bli bra så småningom, menar hon.

Brodern spikar igen dörren till sitt rum. Där stannar han och kissar i flaskor för att slippa gå ut därifrån. Honom är flickan rädd för. Han lever sitt eget liv med musikattiraljer och dator i sitt rum.

Välkommen till Amerika är en mörk och sorglig bok. Men det finns kärlek mellan famlijemedlemmarna, också mellan bror och syster. Bilder från tidigare familjesamvaro flimrar förbi. Hur pappan la nät i sjön om somrarna. Hur flickan brukade följa med sin mamma till teatern när hon var yngre.

Det är svårt att beskriva den här boken. Språket är vackert, många bilder är starka. Berättelsen handlar om ett tillstånd av förlamning och ensamhet och mörker efter pappans död. Men det finns ändå en utveckling i boken. Så småningom kommer brodern ut ur sitt rum. Han har träffat en flicka och när hon ska komma på besök tömmer han alla kissflaskor och städar sitt rum. Tiden går. Mamman träffar en man, en regissör som har anställning på teatern. Han sover över och han är bra på att laga mat.

Flickan har inte börjat prata när boken är slut. Men hon har skrivit ett meddelande på en papperslapp till sin mamma. Då blev mamman väldigt glad.

För mig handlar boken om en familj där mamman och barnen ståndaktigt har försökt uppehålla normalitet och en slags lycka. Låtsat både inför sig själva och andra att de var en ljus familj fast pappan orsakade kaos och elände och förnedring. Nu är han död och ett vacuum har uppstått. Det är fint och vackert skrivet, och väldigt oroande. En bok som är värd att läsas.

Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård, Modernista 2016.