Att det är trevligt att ha alla Sherlock Holmes-berättelserna hemma i hyllan, det tycker inte bara min man, utan också jag. Här i boxen finns massor som jag inte har läst, till exempel alla noveller med Sherlock Holmes som Arthur Conan Doyle skrev. Min man har läst ett par av dem och de håller tydligen inte alltid högsta klass, men det kan vara trevligt att läsa dem ändå. De verkar vara upplagda efter samma eller liknande mönster, men det kan ge en viss trygg igenkänningsfaktor, precis som när man följer en serie på tv. Och trygghetskänsla är något som vi kan behöva.
Berättaren och en man vid namn Oehler är ute och går. Deras gemensamme vän Karrer är intagen på mentalsjukhus. Berättaren berättar för oss vad Oehler säger när de är ute och går. Det handlar om varför Karrer blev galen och hur det hände att han slutligen blev intagen på mentalsjukhus. Som i de andra böckerna av Thomas Bernhard är han starkt kritisk till de österrikiska myndigheterna, psykiatrin och det österrikiska samhället.
Thomas Bernhard skriver med många upprepningar och i den här texten är det så många upprepningar och omtagningar att man kan tro att det finns en del galenskap även hos Oehler – eller kanske hos berättaren. Hur vet vi att han beskriver verkligheten som den är? För mig var det mycket lättare att läsa Thomas Bernhards självbiografiska böcker eftersom de var mer levande och gick att leva sig in i på ett annat sätt. Texten i Gå är mycket torrare och knarrigare och jag blir inte lika intresserad av det de två herrarna talar om. Men det finns humor även i den här boken, och där finns en mycket stark tragikomisk scen med otaliga upprepningar i texten, och den handlar om hur Karrer och Oehler besöker en butik där man säljer byxor.
Det är svårt att berätta om den här boken och göra den rättvisa så jag väljer att citera från omslagets flik för att ge någon känsla av hurdan den här texten är.
Ur Gå: Det är faktiskt inte möjligt att gå och tänka med samma intensitet en längre tid. Ibland går vi intensivare men tänker inte lika intensivt som vi går, sedan tänker vi intensivt och går inte lika intensivt som vi tänker, ibland tänker vi med en mycket högre själsnärvaro än vi går och ibland går vi med en mycket högre själsnärvaro än vi tänker, men vi kan inte tänka och gå med samma själsnärvaro.
Gå av Thomas Bernhard, Tranan 2017. Översättning: Jan Erik Bornlid. Gehen publicerades ursprungligen 1971.
Det här är den sista boken av Frederick Forsyth som står i vår bokhylla, köpt utan omslag på second hand. Alltså finns inget omslag som kan ge upplysningar om boken, men lite googlande löser mitt problem. Vi har väl alla hört talas om fantomen på operan? I Fantomen på Manhattan låter Forsyth fantomen leva vidare i det förra sekelskiftets New York och där planerar han en gruvlig hämnd. I början av boken finns ett långt förord som förklarar hur legenden om fantomen på operan har kommit till.
Enligt Bonniers som publicerade den här översättningen av Fantomen på Manhattan är den inte en thriller, vilket man förväntar sig. På Wikipediasidan som handlar om boken klassificeras den däremot som thriller, mystery, romance. Där står också att musikalen The Phantom of the Opera, Love Never Dies från 2010 delvis är baserad på Forsyths bok. På Bonniers webbsida om boken kan jag vidare läsa att den är underhållande, skriven med iskall saklighet och har ett drag av dokumentär. Den ska också ge en fin skildring av New York i början av 1900-talet.
Jag blir faktiskt nyfiken.
Fantomen på Manhattan av Frederick Forsyth, Bonniers 2000. Översättning: Lennart Olofsson. Originalboken, The Phantom of Manhattan, publicerades 1999.
Vi drabbade samman med våra ödens fulla bredd är en biografi över äktenskapet mellan Moa och Harry Martinson. Det varade i tolv år, 1929 till 1941 och det betydde mycket för båda författarna. Moa var redan en etablerad medarbetare i flera tidningar när hon träffade den unge Harry Martinson. Hon var fattig och hade tre överlevande söner. Den yngste av dem var sexton år gammal och så som det var för fattiga tonåringar på den tiden antar jag att de alla tre bidrog till försörjningen, men deras inkomster måste ha varit små. Harry Martinson kom till Moas torp i Östergötland 1928 och då var han 24 år gammal, fjorton år yngre än Moa. Han var ännu fattigare och hade tillbringat många år på luffen och på sjön.
Det viktigaste som Ebba Witt Brattström framhåller i biografin är Moa Martinsons stora betydelse både för den svenska arbetarlitteraturen och för Harry Martinson och hur hon har minimerats i litteraturhistorien. Jag kommer själv ihåg att det man ”skulle” läsa när jag växte upp var de manliga arbetarförfattarna. Jag läste Harry Martinson, Ivar Lo Johansson, Vilhelm Moberg och Jan Fridegård. Av Eyvind Johnson läste jag kanske bara Strändernas svall. Men Moa Martinson kan jag inte minnas att jag läste då. Och av Harry och Moa Martinson var det han som lyftes fram som den store författaren. Harry Martinson var ju verkligen en stor författare, men den mycket populära Moa Martinson har inte bara gjorts osynlig, hon har också baktalats och förlöjligats. Kvinnors erfarenheter var inte viktiga. de var till och med ofta mycket osmakliga enligt litteraturbedömarna. Hur kvinnan ofta framställdes i den manliga arbetarlitteraturen på 1920- och 1930-talet tar också stor plats i biografin. Tack och lov har vi gått framåt sedan dess.
Man kan säga att Ebba Witt Brattström står på Moa Martinsons sida i den här boken, men jag tycker ändå att hon ser en hel del brister och att hon ger en ganska komplex bild av människorna Harry och Moa. Ebba Witt Brattström har forskat många år i arkiven. Hon har gedigen kunskap i ämnet och hennes doktorsavhandling handlade om Moa Martinson och bidrog till att hon omvärderades. Jag har inte kunskap nog till att bedöma riktigheten i allt det hon skriver, men att den litteratur som var skriven av män av de tongivande ansågs bättre och mer allmänmänsklig än det kvinnorna skrev, det är jag övertygad om stämmer. Möjligen med undantag av Selma Lagerlöfs verk, men som ni märker är jag osäker på den punkten.
Jag tror att den här boken kan vara en bra ingång för den som vill läsa den äldre arbetarlitteraturen. Det finns en lång litteraturlista där bak och jag får lust att läsa om böcker jag läste i min ungdom och att läsa en hel del som jag inte har läst.
Vi drabbade samman med våra ödens fulla bredd – författarparet Moa och Harry Martinson av Ebba Witt Brattström, Historiska media 2024.
Ebba Witt Brattströms doktorsavhandling som handlade om Moa Martinson: Moa Martinson – skrift och drift i trettiotalet, Norstedts 1988.
Efter att ha läst Ebba Witt Brattströms bok om Moa och Harry Martinson fick jag lust att välja böcker av dem till den här tisdagstrion. Och så fick Ivar Lo-Johansson vara med också. Även han finns med i Brattströms bok. Så här har vi då tre stora svenska 1900-talsförfattare med var sin bok, och den första och den tredje har självbiografisk grund.
1930-talet Mor gifter sig av Moa Martinson (1890-1964). Den tror jag att jag har läst, men jag är inte helt säker. Kanske har jag bara sett tv-serien. Hur det än förhåller sig med den saken vill jag läsa den nu. Det är sådant som kan hända när man läser författarbiografier. Mor gifter sig handlar om den fattiga flickan Mia och hennes mor som gifter sig med en hopplös karl som super, slåss och bedrar. Romanen kom 1936. Tv-serien kan man fortfarande se på SVT Play.
1940-talet Vägen till Klockrike av Harry Martinson (1904-1978). Klockrike ligger inte så långt från Linköping, där jag bor, så naturligtvis valde jag Vägen till Klockrike som 1940-talsbok. Den handlar om luffaren Bolle och tiden är slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Det var många som tvingades att gå på luffen även under 1900-talet då arbetslösheten var stor. Harry Martinson hade själv varit ute på vägarna innan han blev författare. Vägen till Klockrike publicerades 1948. Den är också filmatiserad. Harry Martinson belönades med Nobelpriset i litteratur 1974.
1950-talet Analfabeten av Ivar Lo-Johansson (1901-1990). Analfabeten är en självbiografisk roman där huvudpersonen är författarens far som var statare och torpare. Boken handlar också om en pojkes uppväxt, en pojke som kanske är Ivar Lo-Johansson. Det var mycket länge sedan jag läste den så jag minns tyvärr inte så mycket av den. Men Ivar Lo-Johansson kunde skildra vilket underläge statare och torpare befann sig i så att det känns när man läser. Analfabeten kom 1951.
Ebba Witt Brattströms bok heter Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd – Författarparet Moa och Harry Martinson, Historiska media 2024.
Och fler 1900-talsböcker får du tips om hos Ugglan & Boken.
Nu har jag tagit mig igenom Gunnar Ekelöfs diktsamling Diwan över fursten av Emgión och det var inte så svårt. Dikterna är lättlästa. Det som är lite svårt är vissa namn och begrepp och den historiska kontexten. Men författaren har sett till att det finns ett efterord i boken där en del av historien belyses. Där finns också några ordförklaringar.
Dronningeporten av Pia Tafdrup blir nog lite svårare att läsa eftersom jag läser den på danska. Jag tror att det ska gå bra. Om inte så finns den översatt till svenska. Pia Tafdrup är en av Danmarks mest betydande poeter och hon är också ledamot av den danska akademien. Hon har skrivit en rad diktsamlingar och även två romaner. Kanske något för mig som främst är romanläsare? Dronningeporten belönades med Nordiska rådets litteraturpris 1999.
Dronningeporten – diktsamling av Pia Tafdrup, Gyldendal 1999. Den svenska översättningen, Drottningporten, kom år 2000.
Under Dronningeporten ligger alltså Diwan över fursten av Emgión – diktsamling av Gunnar Ekelöf, Bonniers 1965.
Det här är en ganska tidig roman av Joyce Carol Oates som publicerades första gången 1981 med titeln Angel of Light. Den handlar om två syskon, Owen och Kirsten. Deras far har omkommit när han störtade från en bro ner i ett träsk. Hemma hade han lämnat ett brev där han bad om ursäkt för att ha tagit mutor. Den allmänna meningen är att han begick självmord, men det tror inte hans barn. De tror att han har blivit mördad.
Ljusets ängel utspelas i förmögna kretsar och i de högre skikten i Washington, vilket ofta verkar sammanfalla. Maurice Halleck, Owens och Kirsten far, var rik och också en hög tjänsteman i Washington. Författaren belyser många problem i den här romanen, politisk korruption, USA:s inblandning i militärkuppen i Chile, otrohet och två barn vars far arbetar mycket och vars mor bryr sig mycket mer om sin status som värdinna till fina middagar och fester i Washington än om sina barn. Owen är ordentlig och sköter det han ska, hans syster Kirsten är skör och mentalt instabil. Men faderns nesliga död i ett träsk har naturligtvis påverkat båda syskonen.
Liksom så mycket som Joyce Carol Oates har skrivit är den här romanen ganska omfångsrik och den innehåller många vindlingar och många scener från olika skeden i människornas liv. Vi får inte bara lära känna de två syskonen utan också deras föräldrar, föräldrarnas vänner och varifrån de kommer. Det är en cynisk värld med karriärklättring och där pengar spelar stor roll. Maurice Halleck var kanske alltför ärlig och naiv för att klara sig i det politiska spelet? Romanen är skriven under den tid när terrorister som Baader Mainhof-ligan och Röda brigaderna härjade i Europa. I romanen finns såväl cynism och utnyttjande av makt i de styrande skikten i samhället som hur terrorister kan utnyttja svaga människor. Ljusets ängel är en stark roman. Den handlar om människor. De lever inte samma liv som de flesta av oss läsare, men människor är de likafullt i romanen. Kanske han man känna att berättelsen handlar om en tid som är förbi, men jag tycker inte det. Mycket av det som finns i romanen händer även idag.
ljusets ängel av Joyce Carol Oates, Bonniers 1984. Översättning: Anna Pyk.
Ännu en Michael Crichton som står i bokhyllan. Det är Timeline och på omslagets flik läser jag detta:
Michael Crichton’s new novel opens on the threshold of the twenty-first century. It is a world of exploding advances on the frontiers of technology. Information moves instantly between two points, without wires or networks. Computers are built from single molecules. Any moment of the past can be actualised – and a group of historians can enter, literally, life in fourtheenth-century feudal France.
Nu vet vi hur det blev på tvåtusentalet fram till 2024 och riktigt så som i boken har vi det inte. Jag tvivlar på att det kommer att finnas utrymme för att experimentera med tidsresor bakåt i tiden under överskådlig framtid. Är det inte så att det finns mycket kunniga fysiker som säger att det är omöjligt att resa bakåt i tiden, men att framåt skulle vara möjligt? Men det är en fascinerande tanke ändå, att dimpa ner någonstans i historien.
Timeline publicerades första gången 1999 och då var ju Michael Crichton nästan där, över tröskeln till vårt nuvarande århundrade. Men kanske är slutet på nittonhundratalet bara ett avstamp och handlingen ligger längre fram på tvåtusentalet? Det är kanske inte så viktigt om det är så eller inte. Jag räknar med att boken handlar om denna grupp forskare som nämns på omslagsfliken, och deras äventyr i femtonhundratalets Frankrike och det kan vara spännande att läsa om.
Timeline av Michael Crichton, Century 1999.
Om Michael Crichton (1942-2008) och hans böcker kan du läsa här.
Eldungen utspelas i nordvästra Värmland i början av 1800-talet på järnbruket Höljehammar. Det tillhör de mindre bruken i Värmland och där bor brukspatron Gummérus med sin familj. Han har moderna idéer och vill införskaffa en ”eld- och luftmaskin”, alltså en ångmaskin, till att driva stångjärnshammaren. Men en sådan kostar mycket pengar. Dessutom har han idéer om människor, att även fattiga kan skolas och komma ur sin okunnighet.
På brukets område, i utkanten, finns ett fattigt torp. Där föds ännu ett barn i den stora skaran, ännu ett barn som blir hunsat och misshandlat av den druckne fadern. En dag när patron Gummérus promenerar i skogen får han se hur en vettskrämd liten unge flyr från sin rasande far. Det är pojken Per och Gummérus tar hand om pojken och låter honom växa upp på herrgården och få utbildning tillsammans med hans egna barn.
Eldungen är en konstig blandning av burleskeri, idéroman, satir och en delvis lite hotfull berättelse om djävulens mörka makt. Den börjar burleskt i smuts, hunger och elände när den lille pojken Per föds och kanske hålls vid liv med den ondes makt. Delvis handlar romanen om en klassresa. Pojken Per passar så småningom inte in någonstans, inte i det fattiga torpet, inte som arbetare på bruket och inte heller som en del av den högre klassen i samhället. Patron Gummérus naivitet och de rikas makt, det är också ett intressant tema. Pengar och stor egendom styr världen och de som har pengarna kör över andra människor utan pardon. Ett tredje tema är gapet mellan den gamla tiden med tro på magi och den nya tiden med ny teknik.
Problemet för mig när jag läser Eldungen är att författaren sitter någonstans ovanför berättelsen och att han inte tar människorna på allvar, ingen av dem. Jag vet att det fanns satiriker som levde på den här tiden. Men de var i den tiden och hade då en anledning att skriva satiriskt. Det var något de ville ändra på. Den moderne författaren, däremot, raljerar utan riktning. Kanske är meningen med romanen att den ska fungera som underhållning? Det är inget fel med det. Jag läser gärna en bra underhållande roman förlagd till Värmland i början av 1800-talet, men tyvärr tycker jag inte att Eldungen når upp till det.
Eldungen – en herrgårdsroman av Torbjörn Elensky, Norstedts 2019.
Den 17 maj har Norge sin nationaldag och därför vill Ugglan & Boken att vi ska ha bokomslag i rött, blått och vitt i dagens tisdagstrio. Jag har valt tre böcker av norska författare. Det tyckte jag passade bra till temat. Den mittersta boken kan väl inte sägas vara rent vit, men jag tycker ändå att den duger idag.
Först har vi då den röda boken, Min kamp (1) av Karl Ove Knausgård. Det är den första boken i hans autofiktionssvit om sex böcker och hittills har jag bara läst denna men vill gärna läsa flera. Jag uppskattar mycket det jag hittills har läst av Karl Ove Knausgård. Min kamp kom 2009 på norska och 2010 på svenska.
Den vita boken är De oroliga av Linn Ullmann. Det är en självbiografisk roman som handlar om hennes förhållande till sin mamma och pappa och hennes uppväxt. Linn Ullmanns mor är Liv Ullmann och hennes far Ingmar Bergman. De oroliga kom på norska 2015 och i svensk översättning året efter. Det finns ytterligare en självbiografisk roman som är värd att läsas av Linn Ullmann, Flicka 1983.
Sist har vi då den blå boken som ju också heter Blå. Den är skriven av författaren Maja Lunde och är den andra delen i en kvartett romaner med utgångspunkt från problemet klimat och miljö. De andra tre är Binas historia, Przewalskis häst och Drömmen om ett träd. Blå kom 2017 på norska och publicerades i svensk översättning 2018.
Det var mina böcker i de norska färgerna. Om du vill ha fler boktips kan du gå till Ugglan & Boken.
Mösstanten 