Hett i hyllan #245 – Dikter av Paavo Haavikko

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Den här boken har jag köpt på rea en gång för länge sedan. Varför? Jag visste inte någonting om Paavo Haavikko. Antagligen tänkte jag att den kunde vara intressant. Sedan har den stått i hyllan alldeles oläst som så många av mina diktsamlingar. Men nu räknar jag med att den blir läst så småningom. Dikterna är valda och tolkade av Bo Carpelan och de kommer från många diktsamlingar. Det finns mycket att läsa i den här boken.

Paavo Haavikko (1931-2008) var en betydande finsk författare. Kanske var han så okänd för mig, och säkert många andra, därför att mycket av det han skrev var poesi. På engelska Wikipedia kan man läsa om honom. Också på svenska Wikipedia, men den engelska är mer omfattande. I Biografiskt lexikon för Finland finns en lång artikel om författaren. I Libris kan vi se vad som finns översatt och tolkat till svenska.

Från bokens baksida:
Paavo Haavikko har ingen like i finsk poesi. Hans internationella rykte bekräftades ännu en gång då han sommaren 1984 hedrades med det stora amerikanska Neustadt-priset. Men Paavo Haavikkos centrala position i finsk litteratur beror inte enbart på raden av diktsamlingar. Hans verk omfattar också noveller och aforismer, skådespel, hörspel och operalibretton …

Dikter av Paavo Haavikko i urval och tolkning av Bo Carpelan, Atlantis 1985.

Erindring om kærligheden av Kirsten Thorup

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Om ni undrar varför jag har läst den här romanen på danska kan jag tala om att det beror på att den inte finns översatt till svenska. Fast den blev belönad med Nordiska rådets litteraturpris 2017. Nu har jag ganska lätt för danska, men det är synd ändå att den inte finns översatt för det är en bra roman.

Påminnelse om kärleken, ja romanen handlar om kärlek och mest handlar den om kärleken mellan mor och dotter. De två viktigaste personerna i romanen är Tara (Ja, så heter hon.) och hennes dotter Siri. Tara är udda, hon har svårt att vara där många människor är och hon har svårt att säga ifrån. Hon vill väl, men det blir lätt fel och kaotiskt. Ofta vill hon alltför väl. Hennes kärleksförhållanden misslyckas, Männen hon träffar är inte omhändertagande. Tvärtom. Förhållandet mellan mor och dotter är svårt. Ändå är Erindring om Kærligheden ingen svart socialrealistisk skildring. Där finns så många små nyanser och skildringen har poesi. Och människorna är gestaltade med bra och dåliga sidor och det finns många vassa iakttagelser och skildringar i romanen.

Ett starkt tema i boken är att vara vid sidan om samhället. Att vara udda, att inte kunna delta på de vanliga villkoren. Tara är udda, Siri också, men hon har en stor inneboende styrka och hon blir konstnär. Och det vet vi, att för en framgångsrik konstnär är mycket tillåtet som andra människor inte kan göra utan att råka illa ut. Som konstnär kan Siri sätta på sig en klänning klädd med kött under en performance. Hon kan också arbeta i ensamhet och undvika mycket umgänge med människor utan att att bli särskilt ifrågasatt. Vore hon inte en begåvad konstnär kanske hon skulle bli hemlös.

Tara växte upp i landsorten. Hennes mamma bjöd alltid in luffare i köket. Luffare och hemlösa och hemlöshet – att inte höra till, och hur illa behandlad man kan bli när man tillhör de där så att säga felaktiga människorna, det är vad Erindring om Kærligheden handlar om. Författaren för också in hur staten slår mot protesterande under ett stort klimattoppmöte i Köpenhamn. Hör det till berättelsen, eller vill författaren bara så gärna ha med det i romanen? Jag tycker nog att det hör till och utvidgar berättelsen och gör den bättre. Där finns både statens åtgärder när de styrande anser att den är hotad och den mindre människogruppens åtgärder när den känner sin trygga tillvaro och sina ekonomiska tillgångar hotade av en udda människa. Läs gärna Erindring om kærligheden om du kan.

Erindring om kærligheden av Kirsten Thorup, Gyldendal 2016.

Tisdagstrion – Öron, näsa eller mun

~ Mösstanten ~ 28 kommentarer

Några öron finns inte här idag, men gott om näsor och munnar. Öron hittar ni säkert om ni går till Ugglan & Boken som har givit oss dagens tema. Därifrån kan ni komma till de andra bokbloggarna som är med i dagens tisdagstrio. Nåväl, här har ni mina böcker med näsor och munnar:

Melancolia av Mircea Cartarescu har jag haft i en tidigare trio, men denna egendomliga bok kan få vara med också idag. Den har ju ett så passande omslag. Melancolia består av tre berättelser, om en femårig, en åttaårig och en femtonårig pojke. Kanske är det samma pojke. De tre berättelserna är skrivna ur pojkarnas perspektiv och hela texten är drömlik och symbolisk. Ja, det är en egendomlig historia, men den är värd att stifta bekantskap med. Melancolia kom 2023 på svenska och publicerades första gången på originalspråket 2019 (Melancolie).

I Parfymen – en mördares historia av Patrik Süskind finns näsan i handlingen. Den rysansvärde mördaren i boken har en fenomenal näsa och han kan känna lukter och dofter på långt håll. Problemet är bara att han blir så tagen av en del kvinnors doft att han vill göra parfym av dem. Parfymen kom på tyska 1985 (Das Parfum) och första gången i svensk översättning 1986.

Systrarna av Jonas Hassen Khemiri som kom förra året har också ett omslag som passar i dagens trio. Om jag är ensam om den här titeln idag blir jag förvånad. Den nominerades till Augustpriset och har lästs av många. I Systrarna skriver Jonas Hassen Khemiri om sig själv i förhållande till tre systrar som han lärde känna ganska kort och ytligt när han var barn. Snart förstår man att hans pappa har någon slags anknytning till systrarnas mamma. Systrarna är starkt utmejslade personligheter och väldigt olika. Vad som är fiktion i den här boken vet man inte, men det finns en hel del från författarens liv i den.

Nu läser jag Revbensstäderna av Eva Ström

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Läsningen av Solen, min far av Nils-Aslak Valkeapää gav mycket och efter den började jag med en annan diktsamling som har belönats med Nordiska rådets litteraturpris, Revbensstäderna av Eva Ström. Faktum är att jag aldrig har läst någon diktsamling av henne tidigare. Jag har hört henne läsa i Bokmässans rum för poesi en gång för länge sedan, det är allt när det gäller hennes lyrik. Och så har jag läst hennes roman Rakkniven. Men nu läser jag alltså Revbensstäderna. Det var ingen dum idé att starta projektet Nordiska rådets litteraturpris.

Revbensstäderna – dikter av Eva Ström, Bonniers 2002.
Diktisamlingen belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2003.

Eva Ström är författare, litteraturkritiker och läkare. Hon har många diktsamlingar bakom sig och har också skrivit romaner och en del annat. Litteraturlistan hos Wikipedia är ofullständig. Om du tittar hos Bonniers får du en komplettering.

Under Revbensstäderna ligger Solen, min far av Nils-Aslak Valkeapää, DAT 1991. Översättning: Harald Gaski, Jon Todal, Kristina Utsi. Den ursprungliga samiska versionen, Beaivi, áhčážan Publicerades 1988 och belönades med Nordiska rådets litteraturpris 1991.

Vicekonsuln av Marguerite Duras

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Vicekonsuln av Marguerite Duras (1914-1996) utspelas i Calcutta på 1930-talet. I centrum av berättelsen finns Anne-Marie Stretter som är gift med den franske ambassadören. Och så vicekonsuln förstås som har blivit beordrad att komma till Calcutta. I Lahore, där han var vicekonsul, har han betett sig ytterst olämpligt och det är inte helt klart vad som ska hända med honom. Han är utfryst ur den diplomatiska-europeiska kretsen och han är psykiskt instabil.

Vicekonsuln är en ganska stillastående berättelse och jag kommer att tänka på De små hästarna i Tarquinia som jag nyligen läste. Men Vicekonsuln skiljer sig ändå en hel del från den. I den förra är det hett och torrt och det är många starka känslor under den loja ytan. I Vicekonsuln är det hett och fuktigt och där finns en trötthet och cynism bland människor som tillbringar år efter år i Indien, priviligierade, och runt dem finns ett bottenlöst elände. Jo förresten, det finns en explosion av känslor i Vicekonsuln, men den har skett före berättelsen, är en förutsättning för den.

Marguerite Duras börjar med eländet och skriver om en flicka som har blivit utkastad från sitt hem därför att hon har blivit gravid. Hon har ingen framtid. Hon tigger och att det växande barnet i hennes mage inte far väl, det förstår vi. Den enda möjligheten för flickan att klara sig är att hon tigger och får en slant för sex, och naturligtvis blir hon missbrukad. Hon har dimmiga begrepp om världen och var hon befinner sig och hela berättelsen är lite dimmig och vag samtidigt som Marguerite Duras är koncis och konkret i sin text. Vad alltihop handlar om kryper fram ur texten efterhand när man läser, men inte allt. Mycket förblir diffust. Men att skillnaden mellan de ytterst fattiga och de priviligierade européerna är ett bärande tema i berättelsen står klart. En del européer idkar en viss välgörenhet, men det är en droppe i havet.

I Marguerite Duras roman är det två världar som är diametralt motsatta. Samtidigt gestaltar hon européernas tillvaro med fina nyanser. De flesta känner varandra, det är ingen stor krets människor. De pratar, de är loja, de har kärleksaffärer, festligheter och äter läcker mat medan tjänare sköter markservicen. Och alla pratar om vicekonsuln, men helst inte med honom. En intressant roman.

Vicekonsuln av Marguerite Duras, Lind & Co 2015. Översättning och förord: Kristoffer Leandoer.
Detta är den första utgåvan av romanen på svenska. På franska publicerades den första gången 1965 (Le Vice-Consul).

Hett i hyllan #244 – Den gröna milen

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Stephen King har jag aldrig läst något av men på min bokvagn står Den Gröna milen sedan länge. Jag fick den av min son när han rensade ut och enligt honom är den här boken bland det bästa Stephen King har skrivit. Den ska vara mycket spännande och handlar om dödsdömda fångar i ett amerikanskt fängelse på 1930-talet.

Från texten på bokens baksida:
I Cold Mountains delstatsfängelse, i det cellblock som kallas för Den gröna milen, väntar samvetslösa mördare på att dö fastspända i Gamla Gnisten – den elektriska stolen. De bevakas av fängelsevakter med mycket olika personlighet – från den humane Paul Edgecombe till den sadistiske Percy Wetmore.

Den gröna milen ska alltså vara en riktig bladvändare som publicerades första gången 1996 och filmatiserades med premiär 1999. Bilden på framsidan föreställer Tom Hanks i rollen som fångvaktaren Paul Edgecombe.

Hett i hyllan där vi visar upp våra olästa böcker drivs av Bokföring enligt Monika.

Skugga-Baldur av Sjón

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Skugga-Baldur är en kort roman som gränsar till poesi. Den innehåller inte mycket text men har ändå mycket innehåll. Den börjar med att en man är på jakt efter en fjällrävshona. Man förstår att mannen är stor och stark och att han inte är en som ger upp. Mannen är stor. En fjällräv är ganska liten, men honan känner till fjällen och kan klara sig i alla väder. Men kan hon undvika att bli skjuten?

Det är bäst att inte berätta handlingen i den här romanen eftersom den är invecklad i textens uppläggning och så småningom vecklas ut för läsaren. Man får ha tankarna med sig när man läser. Romanen överraskade mig. Det är en roman att fundera på efteråt och gärna läsa om för att uppleva det som står i texten i ett annat ljus. Temat är makt och övergrepp och hämnd. Berättelsen är kärv och har sagoinslag och miljön känns självklar samtidigt som både den och tiden, som är 1800-talet, är främmande för mig. Det finns mycket mellan kapitlen.

Sjón är pseudonym för Sigurjón Birgir Sigurdssson och hans roman Skugga-Baldur belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2005.

Skugga-Baldur av Sjón, Alfabeta 2005. Översättning: Anna Gunnarsdotter Grönberg.

Tisdagstrion – Böcker med titlar som börjar på M

~ Mösstanten ~ 17 kommentarer

Mörkrummet av Susan Faludi handlar om hennes far. Hon hade inte haft kontakt med sin pappa på många år men 2004 fick hon ett meddelande från honom. Hennes far var då 76 år, han bodde i Budapest i Ungern och han hade genomgått en könskorrigering och hette nu Stefánie. Det är avstampet till Mörkrummet som är en spännande och rik berättelse om fadern och om henne själv i förhållande till honom. In the Darkroom publicerades 2016 och kom i svensk översättning 2017.

Mellan de två slotten av Naguib Mahfouz (1911-2006) är första delen i en trilogi. Titeln Mellan de två slotten kommer från namnet på en gata i Kairo som heter just Mellan de två slotten, fast på arabiska, Bayn al-Qasrayn. Där bor köpmannen Ahmed Abd-el-Gawwad med sin familj som han styr med hård hand. Hans hustru Amina är förtryckt och undergiven. Hon kom till hans hus som mycket ung flicka. Amina och de två döttrarna får inte lämna hemmet. Sönerna lever också under faderns befäl, men de har ett friare liv än kvinnorna. Och naturligtvis gäller inte faderns stränga moraliska regler honom själv. Del två och tre i trilogin heter Längtans slott och Det förflutnas trädgård. Bayn al-Qasrayn Publicerades 1956 och kom i svensk översättning 1990. Naguib Mahfouz fick Nobelpriset i litteratur 1988.

Mot fyren av Virginia Woolf (1882-1941) handlar om Familjen Ramsay och deras vänner. Familjen har en sommarvilla på ön Skye vid Skottlands västkust. Tiden är åren före första världskriget. Familjen Ramsay tillhör inte de rika, men de har tjänstefolk och hjälp av en trädgårdsmästare. Herr Ramsay är filosof och lärare vid universitet. Fru Ramsay är maka och mor och anpassar sig till sin man så som en kvinna ska på den här tiden. Författaren är inne i personernas huvuden och texten går ut och in i deras tankar om vartannat. En fin berättelse som så småningom också handlar om första världskrigets inverkan på människorna och den förändrade tiden som kom därefter. To the Lighthouse kom 1927 och i svensk översättning första gången 1953.

Fler tips på böcker med titlar som börjar på M hittar du hos Ugglan & Boken.

Köpt på bokrean

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Sent omsider kommer här mina bokreafynd. I år har jag inte köpt något från nätbokhandelns rea utan bara från bokhandlarna på stan. Där hittade jag fyra intressanta böcker som var rejält nedsatta i pris.

Novellsamlingen Brott (Verbrechen 2009) av Ferdinand von Schirach vad den jag stötte på först. Novellsamlingar är bra att ha i hyllan och jag hade tidigare läst Fallet Collini av författaren, en bra bok. Brott är Ferdinand von Schirachs debutbok.
Brott – 11 noveller av Ferdinand von Schirach, Lindelöws 2021. Översättning: Lena Hammargren.

Sedan såg jag Decamerone av Giovanni Boccaccio. Det är också en samling berättelser, en klassiker från 1300-talet. Den har en ramberättelse som går ut på att tio ungdomar flyr undan digerdöden till en egendom utanför Florens och där berättar de historier för varandra. Decamerone innehåller 100 berättelser. Jag har inte läst en enda tidigare, men nu när jag har boken hemma kommer jag nog att läsa en del i den.
Decamerone av Giovanni Boccaccio, Modernista 2024. Översättning: Jacob Gunnarsson.

Nästa bok jag fick syn på var Landet som icke är (Kein Ort. Nirgends, publicerad 1979) av Christa Wolf, en tysk författare som jag länge har velat läsa, men det har inte blivit av. Alltså köpte jag den här boken. Den ska skildra ett fiktivt möte mellan poeterna Heinrich von Kleist och Karoline von Günderrode. Dessa vet jag inget om, men då får jag lära mig lite nytt.
Landet som icke är av Christa Wolf, Lind&Co 2022. Översättning: Margareta Holmqvist. Förord: Martin Lagerholm.

Den sista boken jag plockade upp från reahögarna är Sinnenas tid av Annie Ernaux. Den publicerades ursprungligen 1992 (Passion simple). En liten men förhoppningsvis naggande god bok om ett kärleksförhållande.
Sinnenas tid av Annie Ernaux, Norstedts 2022. Översättning: Katja Waldén.

Blomsterdalen av Niviaq Korneliussen

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Berättaren och huvudpersonen i Blomsterdalen är en kvinna i tjugoårsåldern. Hon bor i Nuuk på Grönland och har en flickvän, men hon är osäker på hur allvarligt flickvännen tar förhållandet. Huvudpersonen ska studera vidare och det gör hon i Århus. Varför hon har valt antropologi förstår jag inte riktigt. Kanske författaren har valt det eftersom befolkningen på Grönland antagligen många gånger har blivit studerad av antropologer som inte tillhör urbefolkningen. I alla fall verkar hon inte ha något särskilt förhållande till eller någon stor motivation för att verkligen studera ämnet. Hon är desperat och deprimerad och depressionen yttrar sig ofta så att hon beter sig drastiskt och farligt.

Författaren får verkligen fram hur nedvärderande danskarna är mot grönländarna. Det är många fördomar och de som vill väl klappar gärna en grönländsk ung kvinna på huvudet som om hon vore ett litet barn. Förhållandena bland antropologistudenterna i Århus är gestaltade så att det kryper i mig. Mycket av studierna sker i grupp och i gruppen finns som så ofta en eller ett par dominerande personer. Floskler och så kallade sanningar florerar och huvudpersonen förmår aldrig ta tag i studierna.

Men den största delen av romanens handling är förlagd till Grönland. Många grönländska ungdomar begår självmord och det är det som är romanens tema, depression, desperation och självmord. Flera självmord sker i huvudpersonens närhet och det tillsammans med hennes desperation och depressivitet gör att läsaren gärna anar oråd. Blomsterdalen är hård och stark och lite grotesk. Samtidigt finns där ömhet och omtanke och poesi. Avsnittet när huvudpersonen kommer till Tasiilaq på Östgrönland har fin miljöbeskrivning och där sänker sig ett lugn över och nästan en tillförsikt över berättelsen fast hon är där på grund av att flickvännens kusin har tagit livet av sig.

Det är svårt att göra den här romanen rättvisa. Den är som ett slag i magen och mycket lärorik. Språket och sättet att skriva och innehållet där man får ta del av tillvaron på Grönland och hur livet kan gestalta sig för en ung grönländsk kvinna just nu, eller rättare sagt för romanens huvudperson, för allt ses ju genom hennes ögon, det gör att jag varmt rekommenderar Blomsterdalen. Jag kan inte säga att jag förstår huvudpersonen helt och fullt. Men så ska det gärna vara i en bra roman.

Blomsterdalen av Niviaq Korneliussen, Norstedts 2023. Översättning: Johanne Lykke Naderhvandi.

Blomsterdalen publicerades på danska 2020 och den belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2021.