Det här är den tredje och sista boken av Ludvig Rasmusson som vi har i bokhyllan. Precis som de två som jag redan har skrivit om i Hett i hyllan här och här består Man i sina bästa år av kåserier. Om det är roligt beror nog på den som läser. Humor fungerar ju så olika för oss människor.
Från bokens baksida: ”Wenn jemand eine reise tut, so kann er was erzählen”, lyder ett gammalt tyskt citat som alla gamla bildade svenskar kan utantill. ”När någon gör en resa har han något att berätta”, betyder det. Det är konstigt att ett så poänglöst yttrande överlevt seklen. Det beror nog på att det var den berömde författaren Goethe som sa det. När han dog sa han: ”Mehr Licht.” Det betyder ”Mer ljus!”. Man undrar hur denne man kunde bli så berömd. Något mer måste han väl ha gjort?
Texten fortsätter, men jag kan ju inte skriva av allt. I mitt tycke är den lite smårolig. En torr humor som man kan le åt.
Man i sina bästa år och andra kåserier av Ludvig Rasmusson, Norstedts 2002.
Sen for jag hem är Karin Smirnoffs tredje bok om Jana Kippo. Ett starkt tema i den är Jana Kippos svårighet att klara nära relationer. Det är inte förvånande med tanke på hennes barndom. Nu är dessutom hennes tvillingbror död och hon anklagar delvis sig själv för att han förolyckades.
Så är hennes närmaste relation över. Brodern och hon hade ett starkt band. Närhet och brist på den, omtanke och hämnd, allt detta finns i den här romanen som är nästan lika spännande som tvåan men den har en lite långsammare utveckling och handlar mer om konstnärskap. Men Sen for jag hem är rolig, upprörande och egensinnig precis som de två första romanerna i trilogin. Här finns en hårdkokt stil som jag uppskattar. Språket är eget och skildringen av förhållandena i glesbygden är stark och känns realistisk mitt bland alla händelser som kanske inte är helt realistiska. Det händer mycket innan romanen är slut.
Det jag också uppskattar är att Jana Kippo är stark och seg. Visst är hon svag på många sätt och ställer ibland till det för sig, men på lång sikt är hon seg och trots allt elände känns det som om hon kommer att klara sig. Kanske lyckas hon aldrig med en kärleksrelation, men hon kommer att fortsätta och utvecklas som konstnär. Så känns det.
Om du inte redan har läst den här trilogin tycker jag att du ska göra det. Själv är jag gräsligt sen. Kanske har alla andra redan läst den?
Ugglan & Boken som ger oss alla de spännande temana för tisdagstrion hade instruerat oss att vi kunde se ganska brett på begreppet schack och att till exempel en dam, en kung, ett torn och så vidare gott kunde duga idag. Därför har jag valt en roman med torn i titeln, Ellen MattsonsTornet och fåglarna. Det är en historisk roman om Henrich Danckwart som var kommendant på fästningen i Marstrand 1719. Karl XII var död och Sverige var i krig mot Danmark. En fantastiskt bra roman enligt min åsikt.
Nästa bok snubblade jag över när jag letade efter böcker till schacktrion och jag blev så nyfiken på den att jag beställde den på fjärrlån eftersom den inte fanns på Götabiblioteken.Schackspelerskan av Bertina Henrichs handlar om Eleni som är hotellstäderska på ön Naxos. En omkullvält schackpjäs i rum nummer 17 blir upptakten till hennes livs största äventyr och hennes egen frigörelse. Bertina Henrichs är en tysk författare som skriver på franska. Schackspelerskan kom på franska 2005 och i svensk översättning 2010.
I Den stora matchen av Arnaldur Indridason hålls ett stort schackmästerskap i Reykjavik. En ung man blir grovt misshandlad i en biograf. Polisen har egentligen fullt upp med alla utländska gäster som finns i staden men polisen Marion Briem är fast besluten att ta reda på vad som ligger bakom attacken. Marion Briem är en intressant romangestalt. Hen figurerar i fler deckare av Arnaldur Indridason. Marion Briems kön framgår aldrig klart och det leder till intressanta funderingar över ens egna föreställningar om män och kvinnor. Den stora matchen kom 2013 på svenska och 2011 på isländska.
Det var min trio på temat schack. Om du vill veta vilka böcker andra bokbloggare har valt kan du gå till Ugglan & Boken.
Vita Nova av Louise Glück var inte svår att läsa på engelska. Berättande dikter om kärlek och skilsmässa. Vagnen har jag ju läst i tidigare. Jag stoppade när jag hade den sista avdelningen kvar, som heter just Vagnen. Den består av 16 dikter så det kommer inte att ta särskilt lång tid.
Som ni kanske märker skriver jag inte om poesi på samma sätt som jag skriver om prosa. Det beror på att jag inte tycker att jag kan tillföra så mycket. Andra som är kunnigare inom poesiområdet får göra det. Men jag vill ändå gärna berätta vilka diktsamlingen jag läser. Kanske kan de här posterna trots allt vara små tips om vad man kan läsa.
Vita Nova av Louise Glück, Carcanet 2000.
Vagnen – dikter av Harry Martinson, Bonniers 1960.
Vera Eckhoff kom som flyktingbarn till området Olland i norra Tyskland när trupperna från öst invaderade landet. Hon lever på sitt eget vis, är en särling, tandläkare i byn, och rider utefter Elbe på sin häst. Nu är hon över sextio år gammal och då står plötsligt hennes systerdotter med sin lille son utanför dörren. Systerdottern har separerat från sin man som hon levde ihop med i Hamburg och hon har ingenstans att bo.
Körsbärslandet handlar om en släkt och om relationer. Romanen handlar också om området Olland som är platt och där man sedan gammalt odlar körsbär och äpplen. Där finns korsvirkesgårdar och släkter med gamla anor, men nya tider har kommit. Odlandet är dels mer mekaniserat, dels odlar fler ekologiskt därför att efterfrågan finns. Som i Österlen flyttar storstadsbor ut till Olland och rustar upp de gamla husen.
Kriget kastar sin skugga över berättelsen fast den utspelas i nutid. När Dörte Hansen skriver om krigsflyktingarnas ankomst beskriver hon en allvarlig krock, människor med gruvliga erfarenheter möts av oförståelse. Vera Eckhoff har hemska minnen i bagaget och hon lider av dem varje dag. Där finns också mannen från Olland som kom tillbaka från krigsfångenskap i Sovjetunionen och som är en lidande skugga av sitt forna jag, oförmögen att arbeta.
Krocken mellan de nutida stadsmänniskorna med resurser och utbildning och idéer om livet på landet som ofta är ganska så orealistiska och bönderna i Olland är en annan. Författaren skriver med ironi. Hon har en torr humor som till stor del genomsyrar berättelsen, så Körsbärslandet är inte alls en så allvarlig roman som Allt förgäves av Walter Kempowski (som jag varmt rekommenderar), även om krigshändelserna finns i bakgrunden. Nej Körsbärslandet är tvärtemot en ganska trevlig bok om några olika människor och deras relationer och svårigheter, en berättelse som också ger en liten känsla för ett område i Tyskland som i varje fall jag inte hade hört talas om tidigare.
Körsbärslandet av Dörte Hansen, NoNa 2016. Översättning: Christine Bredenkamp.
Romanen kom första gången ut på originalspråket 2015.
The Gravedigger´s Daughter är en av alla våra böcker av Joyce Carol Oates. Somliga har jag läst och somliga inte. The Gravedigger’s Daughter tillhör den senare kategorin och platsar alltså i Hett i hyllan. Romanen handlar om Rebecca som tillhörde en familj som flydde från nazitidens Tyskland till USA. Där kunde fadern endast få arbete som dödgrävare, och utsatt för daglig förnedring och fattigdom begick han ett fruktansvärt brott och det ändrade Rebeccas väg genom livet.
Så står det på bokens baksida. Och fortsättningsvis: But can you ever re-invent yourself in the aftermath of murder – or is history destined to repeat itself?
Återigen en roman av Joyce Carol Oates där handlingen är beroende av ett brott. Den är också omfångsrik med sina 582 sidor. Men jag har inget emot vare sig det ena eller det andra. Är det bara bra skrivet så får boken gärna vara tjock. Och jag tror nog att den här berättelsen inte kommer att kännas som en upprepning av de romaner som jag redan har läst av författaren.
The Gravedigger´s Daughter av Joyce Carol Oates, Harper Perennial 2008.
Veronika är en ung författare som kommer till en stuga i Dalarna för att få stillhet och ensamhet. Detta för att skriva färdigt en roman och komma över en stor sorg. Stugan ligger ensligt, men ganska nära ändå finns ett annat hus. Där bor Astrid, en gammal kvinna som lever isolerat från människorna i trakten. Så småningom träffas de två, den unga kvinnan och den gamla, och de börjar så sakteliga umgås. Medan tiden går lär de känna varandra mer och mer.
Den här romanen bygger på att de båda kvinnorna berättar om händelser i sina liv för varandra. Det är inget realistiskt berättande utan mycket tillrättalagt. Det känns stiliserat, nästan som en saga, och det har både för- och nackdelar. Det blir vackert och vilsamt och vissa dramatiska händelser står ut mycket starkt mot den fonden. De båda kvinnorna har lidit, var och en på sitt sätt, men den gamla kvinnans lidande är mycket större och svårare – om man nu kan gradera lidande. Den gamla kvinnan är en kantig person och en del av det hon gör är chockerande. Hon känns mer påtaglig och som en människa än den unga kvinnan som förblir vag.
När jag först har läst berättelsen känns den konstruerad och som något som inte berör mig egentligen fast det borde. Jag kan tänka mig att den framstår som lite exotisk för många utlänningar, men när jag läser den saknar jag en bygd och en trakt som verkligen finns där utanför ett turistöga. Romanen är skriven på engelska eftersom Linda Olsson bor på Nya Zeeland sedan många år. Den är sedan översatt till svenska. Kanske har den engelska texten mer närvaro?
När romanen tar slut blir min känsla lite av, var detta allt? Men den växer ändå i mitt minne. Där finns mycket att fundera över och romanen känns lite ovanlig på grund av hur den är skriven.
Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson, Bonniers 2006. Översättning: Lisbet Holst. Det är Linda Olssons debutroman.
Här blir det ingen herr, men två madamer och en skolfröken.
Godnatt Madame av Carina Burman är en roman där Anna Charlotta von Stapelmohr skriver ner sina minnen. Hon är en historisk person som levde på 1700-talet och en del händelser i berättelsen har verkligen ägt rum, men boken är en roman och den kom 2021.
Min skolfröken skall vara ett frimärke av Björn Ranelid tycker jag passar här. Förr kallades lärarinnorna fröken och från början var de också oftast ogifta. Björn Ranelids bok kom förra året.
Petite – Den nästan sanna historien om pigan som blev Madame Tussaud av Edward Carey. Här har vi ordet madame i undertiteln, men det duger väl också? En spännande och rolig bok att läsa är det i alla fall som kom på svenska 2020 och på originalspråket 2018 med titeln Little – A Novel.
Det finns säkert ganska många böcker med titlar i titlarna. Om du går till Ugglan & Boken hittar du fler.
När jag letade efter När kejsaren var gudomlig på biblioteket kunde jag inte hitta den fast den skulle finnas där så jag reserverade den istället. Snart kom den till reservationshyllan och när jag skulle hämta boken blev jag lite förskräckt. Men så liten den var! Hade jag fått en förkortad upplaga? Vi kom över havet, författarens andra bok, mindes jag som större, och amerikanska författare – inte alla men många – är ju kända för att skriva omfångsrikt.
Men allt är nog som det ska vara och jag ser fram emot att läsa Julie Otsukas bok som handlar om hur tillvaron för den japanska befolkningen ändrades kapitalt efter attacken mot Pearl Harbour. Julie Otsuka har japanska rötter. När kejsaren var gudomlig publicerades på svenska 2014 och på originalspråket 2002. Boken har funnits i min läslista sedan den 6 september 2019.
2019 hade vi en tisdagstrio med tema vatten. Då kom jag att tänka på Mikael Niemis roman Fallvatten som jag inte läste när den kom 2012. Men jag stoppade in den i min läslista och där har den legat sedan den 10 september 2019. Romanen handlar om hur de stora dammarna i Luleälven brister, enorma krafter släpps lösa och en flodvåg som inte borde finnas sveper undan allt i sin väg. Tyvärr känns det lite aktuellt just nu med tanke på vad som händer i Ukraina.
När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka, Bonniers 2014. Översättning: Ulla Roseen.
Diégane Latyr Faye är en ung författare från Senegal, men han bor i Frankrike. Av en slump kommer han över en roman från 1930-talet. Den heter Omänsklighetens labyrint och är skriven av en senegalesisk författare som hette T.C. Elimane. Omänsklighetens labyrint blev mycket omskriven och hyllad på sin tid. De flesta franska kritikerna trodde dock inte att författaren var en svart man från Afrika. En sådan man kunde omöjligt ha skrivit detta mästerverk. T.C. Elimane måste vara en pseudonym för en vit man. Så visade en litteraturforskare att stora delar av romanen bestod av bitar ur litterära verk och författaren anklagades för plagiat. Omänsklighetens labyrint försvann från bokhandlarna och när Diégane Latyr Faye får tag på boken på 2000-talet blir han besatt av att ta reda på mer om boken och den mystiske T.C. Elimane.
Fördolt är minnet av människan är en omfattande roman. Den innehåller Diéganes sökande men också mycket mer. Han skriver om de senegalesiska författarna med humor och ironi och jag tror att den som känner till litteratur och författare från före detta franska kolonier förstår mer och skrattar och ler mer än jag (som också tyckte det var ganska roligt fast jag nästan inte vet någonting om detta). Romanen handlar också om att komma från en före detta koloni och att leva i västvärlden, på grund av egen vilja eller på grund av landsflykt. Den handlar om att skriva, och om litteratur.
Jag citerar från sidan 110 i boken: Allt är tillåtet i de variationer och kombinationer som det litterära skapandet erbjuder. Man öppnar en lucka av sorg och ur den upphäver litteraturen ett gapskratt. Man kliver ner i en bok som i en mörk och iskall sjö av smärta. Men på bottnen hör man plötsligt en festlig melodi: kaskeloternas tango, sjöhästarna zouk, sköldpaddornas twerkande, de gigantiska bläckfiskarnas moonwalk.
Allt är tillåtet i litteraturen, men kanske inte lika mycket för alla, och vem bestämmer vad som är god litteratur? Kan det vita kulturetablissemanget ta de afrikanska författarna på allvar? Fördolt är minnet av människan är kanske lika mycket en labyrint som Elimanes fiktiva roman. Här finns stora mellanrum och det är inte helt lätt att följa med och hålla personerna i huvudet. Romanen känns dunkel och när jag slutar läsa undrar jag vad jag har läst. Vad är detta? Där finns Senegal också med moderna problem och med Diéganes rötter bakåt i tiden. Där finns Elimanes far som fick utbildning i en missionsskola och blev så påverkad att han anmälde sig som soldat och reste till Frankrike för att antagligen dö i första världskriget. En stark bild av kolonialmaktens påverkan, utsugning och förstörelse.
Mohamed Mbougar Sarr skriver med humor och ironi och stort allvar. Det finns också ett övernaturligt stråk i romanen. Ibland tror jag att det är författarens sätt att ironisera över västvärldens idéer om det mystiska Afrika, den mörka kontinenten där oförklarliga saker kan hända, västvärldens oförmåga och ovilja att förstå och ta afrikaner på allvar. Men jag tror lika mycket på att det handlar om författarens vilja att skildra sin bakgrund. Fördolt är minnet av människan är en mycket komplex berättelse med stora mellanrum, som sagt, och där de olika delarna inte så lätt kan fogas samman. Det är en mycket intressant och läsvärd roman.
Fördolt är minnet av människan av Mohamed Mbougar Sarr, Bonniers 2023. Översättning: Cecilia Franklin.
Romanen kom 2021 på originalspråket med titeln: La plus secrète mémoire des hommes och fick Concourtpriset samma år.
Mösstanten 