Walters dotter av Lídia Jorge

På en avsides gård i Portugal bor Fransisco Dias och hans barn. Det är en stenig och karg trakt men de har arbetat hårt och lagt teg efter teg till egendomen. Fadern är en patriark som styr sina barn – utom sonen Walter. Han är inte som de andra. En riktig slarver och drömmare och han vill inte arbeta som sina syskon.

Walter tecknar och målar fåglar. Dessutom har han framgång hos de unga kvinnorna och det bär sig inte bättre än att en av dem blir gravid. Hon får gifta sig med en av de andra sönerna och flickan hon föder får växa upp som deras dotter. Fast flickan förstår så småningom att Walter är hennes pappa.

Det är förutsättningen för den här romanen som handlar både om hur det gamla samhället med storfamilj och en massa daglönare och hårt kroppsarbete övergår till det moderna med nedlagda jordbruk och en turistindustri vid kusten, och en flicka som älskar en omöjlig far som aldrig är där. Det är hjärtskärande.

Berättelsen är suggestivt skriven med många hopp i tiden och får delvis en drömlik karaktär. Vad som är verklighet och vad som är önskningar och dröm får läsaren trevande söka sig fram till. Men det är inte en brist. Jag upplever det stora huset med sin korridor och alla dörrar där flickan har vuxit upp i trygghet men i en atmosfär där mycket förtigs och det tas för givet att man ska vara på ett visst sätt. Det finns mycket att fundera på efter att ha läst Walters dotter. Kärlek och föräldraansvar. Barns utsatthet. Vad hård disciplin och inskränkthet kan ställa till med. Hur olika barnen i en syskonskara kan vara och hur ett av dem kan bli syndabock. Walters dotter är en bra bok som jag rekommenderar.

Walters dotter av Lídia Jorge, Brombergs 2001. Översättning: Örjan Sjögren.