All min kärlek handlar om fyra människor, Petra, Johannes, Julia och Axel. Romanen spänner över ganska många år från de fyras ungdom tills de är drygt femtio år. I romanen finns familjeförhållanden och problem – och kärlek förstås. Där finns barn och föräldrar och människor som tacklar sina relationsproblem på olika sätt. Människorna har det så pass bra ställt att de kan äga en fjällstuga.

En av de fyra personerna, Axel, saknar i stort sett omtanke om andra människor. Han klättrar och gör politisk karriär och han är en sådan människa som inte ger sig och som hämnas när det inte går som han vill och han känner sig förorättad. Det för oss in på ytterligare en viktig sida i den här romanen. Den går in i framtiden och blir också lite av en dystopi. Där tillkommer då ansvaret vi har för samhällsutvecklingen. Hur mycket kan man hålla sig undan och blunda och vad leder det till? Vilken sorts människa är man? Och beter man sig på samma sätt när det gäller relationer, alltså att vika undan, att blunda och inte se, att ljuga för sig själv om sakernas tillstånd, att vara alltför naiv?

Tyvärr tycker jag inte att All min kärlek håller med tanke på de här stora frågorna. Den är som ett skelett till en roman och jag hade föredragit att den byggdes ut till något mer omfattande. Nu blir det varken eller. Jag antar att det är författarens avsikt att romanen ska vara så här skelettartad, och här sitter jag och önskar mig en annan bok, vilket jag brukar försöka undvika. Men för mig som läsare fungerar det inte. Det jag främst saknar är en utbyggnad av berättelsen om samhällsutvecklingen och vad den innebär.

All min kärlek av Agnes Lidbeck, Norstedts 2023.

Filosofi är inget jag vet mycket om. Jag har känt att det är för ansträngande och alltför teoretiskt. Ett hårklyveri som känns lite onödigt. Jag är alltså okunnig på området och är kanske fördomsfull. Jag har aldrig intresserat mig särskilt för det. Nu har jag läst Lyra Ekström Lindbäcks nya roman Moral och den handlar om Anna som kommer till ett universitet i Tjeckien för att doktorera i moralfilosofi. Hon ska forska om litteratur och så vitt jag förstår om den kan vara god eller ond. (Det är nog lite för enkelt uttryckt.)

Nu visar det sig att romanen Moral är högst konkret. Där finns lite filosofiskt resonerande men frågan om vad man menar med moral och då särskilt god moral finns i berättelsens handlingar och det är upp till läsaren att bedöma vad den anser är rätt och fel och vad som är diskutabelt. Anna inleder nämligen en erotiskt relation med sin handledare som är gift med två barn. Hans fru arbetar också på institutionen och ska vara Annas bihandledare. Dessutom är Anna författare och börjar skriva om relationen, så där har vi både frågan om hon handlar omoraliskt när hon har ett förhållande med sin handledare och dessutom skriver om det och antagligen tänker publicera texten, och vidare om en sådan text är ond och kan skada. Eller är den varken eller? Helt enkelt litteratur?

Sedan har vi nästa lager. Lyra Ekström Lindbäck har ju skrivit den här texten som jag läser. Hon har doktorerat vid ett tjeckiskt universitet. Frågan hos läsaren om hur mycket som är taget från hennes egen verklighet ligger nära till hands. Och kan man då ställa frågan om huruvida den här romanen är ond eller god litteratur? Är den rent av en hämnd? För handledaren är inte framställd särskilt positivt. Nu är han naturligtvis inte ensam ansvarig. Anna är en vuxen kvinna och hennes handlande framställs inte heller så positivt, men Anna verkar trots allt ha ett samvete.

Ja, det är viktiga moraliska frågor, men den här romanen är inte det minsta tung. Författaren har skalat bort det som är onödigt, texten är tydlig och stramt hållen. Den skiljer sig betydligt från andra romaner jag har läst av Lyra Ekström Lindbäck. Och den känns absolut inte som ett omtjat av en historia som är berättad många gånger förut. Författaren har tagit ett eget grepp. Romanen Moral är rolig och spännande samtidigt som den ställer några viktiga frågor som läsaren kan fundera på.

Moral: en roman av Lyra Ekström Lindbäck, Modernista 2023.

Nadine skickas till en internatskola för besvärliga flickor. Den ligger isolerat i öknen. Flickorna tillhör mestadels välbeställda familjer. De är bortskämda med materiella förmåner, men de är besvärliga. En flicka har förstört sin farbrors maskin, en har rakat av sitt hår. I skolan är uniformen en svart abaya, men reglerna och ledningen verkar inte vara stenhård ändå. Men flickorna ska stanna i skolan tills deras familjer hämtar hem dem och på skolan får de skala potatis och tvätta sina egna kläder, något som de inte har behövt göra tidigare.

Landet är fiktivt med en korrupt regim, någon slags diktatur, där hus inte byggs färdigt och där utvecklingen av industri och kommunikationer har stannat av. Flickorna är alltså bortskämda, men de får alltid stå tillbaka, pojkar är viktigare och mer värdefulla. På sätt och vis känns flickorna som om de lika gärna kunde vara bortskämda svenska flickor, men de är mer diskriminerade och gör man som den kvinnliga artisten Assam Lo kan man bli knivmördad av sin bror.

Författaren skriver inte läsaren på näsan vilka problem det är som gör att flickorna revolterar eller blir deprimerade. Det kommer fram medan man läser vad som händer och där finns en slags humor. Visst upplever man tragik som läsare men också absurda förhållanden som man kan skaka på huvudet åt och skratta åt lite inombords. Romanen är ganska satirisk, men inte så till den grad att där bara finns endimensionella romanfigurer. Man förstår så väl att kvinnan som har startat skolan har gjort det i all välmening och hoppas att de ska gå bra för flickorna. Min känsla när jag läser blir att romanen är skriven på ett högst personligt sätt. Den är inte sådan som jag skulle förvänta mig att en roman som behandlar just dessa problem skulle vara. Den är luftigare, mer fantasifull och samtidigt full av sand och gnissel. Satansviskningar är nominerad till Augustpriset i år.

Satansviskningar av Sami Said, Natur & Kultur 2023.

Den vita staden är en fristående uppföljare till Karolina Ramqvists tidigare roman Flickvännen som handlade om en ung kvinna som var helt beroende och dominerad av en kriminell man. Han var framgångsrik inom sitt område och hon kunde leva lyxliv med stor villa, resor och dyra kläder och handväskor. Men helt på hans villkor och när han var ute på jobb måste hon stanna i huset.

Flickvännen läste jag för ganska länge sedan och jag minns inte hur den slutade men i Den vita staden har mannen försvunnit. Det framgår inte riktigt om han sitter i fängelse eller är död eller har rest någonstans långt bort för att komma undan rättvisan. Den unga kvinnan heter Karin och hon är ganska nybliven mamma. Allt har fallit ihop runt henne. Hon tillbringar dagarna i sitt hus tillsammans med det lilla barnet och orkar varken laga mat eller städa.

Hon har förlorat nästan allt. Det finns inga pengar. Hon står skriven på huset, men fastighetsskatten är inte betald och myndigheterna har börjat mäta ut kriminellas tillgångar. Huset ska säljas på exekutiv auktion och snart har hon ingenstans att bo.

Då ger hon sig ut med sitt lilla barn och tar kontakt med andra i den kriminella ”familjen”. Det måste finnas pengar som de andra är skyldiga hennes sambo och dem vill hon hämta in.

Den vita staden är en spännande roman om en kvinna som har funnit sig i att inte ta eget ansvar och som nu måste göra det. I och med att författaren har givit henne ett barn, som måste tas om hand och att hon är nybliven mor – en situation som vi vet kan vara mycket påfrestande även om man lever ett kärleksfullt, tryggt liv och som kan leda till att man blir deprimerad också då – kan jag inte låta bli att känna med henne och framförallt barnet och hoppas att allt ska ordna sig för dem på något sätt. Och hur Karolina Ramqvist får fram hur besvärligt det är att ta sig runt i staden med en paraplyvagn när det är snö och vinter! Alla vardagsgöromålen känns så äkta. Den vita staden är väl värd att läsas.

Den vita staden av Karolina Ramqvist, Norstedts 2015.

Erik Gustavsson, kulturjournalist i Stockholm, känd som den ”unge ångvälten” när han var yngre, säljer plötsligt sin lägenhet i Stockholms innerstad och köper en gammal gård i en by i Dalarna. Hans mediekarriär är inte vad den har varit. Vad han har tänkt göra i framtiden verkar han inte ha klart för sig. Han har gått på känsla i livet och tagit en del spontana beslut, till exempel detta.

I byn finns ett amatörteatersällskap som planerar att sätta upp en pjäs om Gustav Vasa. Där nästlar sig Erik Gustavsson in. Han går inte fram som en ångvält, men väl som en furste enligt Machiavelli, och ganska snart tar han ledningen i teatergruppen.

Marit Furn har skrivit en rolig och lite burlesk roman om denne egocentrerade man som har alldeles för höga tankar om sig själv, som sätter sig själv framför allt annat och som intrigerar och stövlar på över slagna människor om det gagnar honom. Jag tycker inte att han är överdriven. Han finns. Kanske har vi träffat honom. Vad som är rätt och fel bedömer han inte enligt gängse moral utan utifrån vad han vinner på. Tyvärr, för honom själv, och kanske också för en del andra, är han inte så intelligent och beräknande som Machiavelli anser att en furste bör vara för att ha framgång.

Den förste är alltså rolig och underhållande, men där finns också stråk av allvar. Inte för att jag egentligen känner till hur livet i en by i Dalarna kan gestalta sig, men för mig framstår byn och människorna där som om de också mycket väl kunde finnas. Det finns en handfast och ganska realistisk botten i berättelsen som snurrar på med många händelser och vändningar. Romanen är spännande att läsa och jag undrar hur det ska gå och hur författaren ska få ihop det. Kanske känns slutet lite snöpligt rumphugget men i det stora hela har jag haft glädje av att läsa berättelsen.

Den förste av Marit Furn, Bonniers 2023.

Den här romanen handlar om kärlek och om kärlekens kraft. Den innehåller inte bara en kärlekshistoria utan flera. Det är författarens eget kärleksförhållande med sin hustru, det är skolkamraten som hade en eländig barndom och som hamnade på pojkhem, men som genom vissa människors människokärlek klarade sig och senare som vuxen kunde leva i ett bra äktenskap. Där finns också grannparet på Österlen. Dessutom innehåller romanen kärlek till naturen och till trakten vid havet där författaren har ett hus.

Det är långt svårare för en författare att skildra ljuset än mörkret, men det behövs lampor och lyktor för att vi ska kunna se om natten. Jag har en liten glödkula på spetsen av min penna och det gör att jag kan skriva även när det är svart omkring mig skriver Ranelid på sidan 67 i romanen. Han har helt rätt i att det är mycket svårare att berätta om lyckliga människor än om olyckliga och det är alltså en svår uppgift han har ställt sig och han lyckas inte fullt ut. Berättelsen är inte platt, för det verkar det inte kunna bli i en roman av Ranelid. Och han ställer upp krig och utnyttjande av människor och alkoholmissbruk som kontrast till omhändertagande och kärlek. Men det blir lite för mycket, för många ord, för euforiskt ibland, det är ett nästan överväldigande flöde i boken och det är en skarp gräns mellan den gyllene, lysande kärleken och det mörka i världen, och enligt min smak finns lite för många egendomliga liknelser i texten. Dessutom tycker jag nog att författaren idealiserar i viss mån.

Själv uppskattar jag mest lite stramare och sakligare litteratur, där det kan dölja sig mycket känslor och spänning under ytan, och jag kan önska att den här romanen var lite kortare och stramare och jag kan inte riktigt tro på att de lyckliga kärleksförhållandena som skildras är så till den grad lyckliga. Jag kan sakna alla små vardagsförtretligheter. Visst måste man väl reta sig på sin partner någon gång? Och visst finns det stunder när man inte orkar lyssna på sin partner och när hen följaktligen inte får den uppmärksamhet eller tröst som hen behöver. Det som mest stannar kvar hos mig efteråt är också den kärlekshistoria som har störst komplikationer. Det är berättelsen om livstidsfången som dödade sin fru och hennes älskare på grund av svartsjuka.

Men samtidigt som jag föredrar lite stramare berättelser så är ju ändå Världens vackraste kärlekshistoria en roman av Björn Ranelid och det går inte att komma ifrån att det finns ett stort värde i det Ranelidska som ju är ett starkt flöde, lysande vackra bilder och skarpa kontraster. Jag vet ingen annan som skriver som han.

Världens vackraste kärlekshistoria av Björn Ranelid, Bonniers 2023.

Underlandet består av flera berättelser om och med människor som aldrig träffas och som lever helt skilda liv. Men där finns en gemensam nämnare och det är bedrägeri. Där är journalisten som ljuger ihop intervjuartiklar och som blir framgångsrik. Där är den hemlösa kvinnan som låtsas att hon är ett barn. Där är mannen som har förskingrat massor med pengar från välgörenhetsorganisationen han arbetar i. Och många fler.

Sedan är de de som duperas, som låter sig duperas, som blundar därför att det är alltför smärtsamt att se sanningen. Och så är det den som vinner på avslöjandet. Allt detta pågår på olika håll i världen, i Spanien, i USA, i Sverige.

Underlandet är som en rapport om ett tillstånd. Det här händer, och det här, och det här. Men de olika berättelserna är spännande att läsa för man vet inte vad de ska utmynna i även om det ligger nära till hands att tro att det inte kommer att vara något bra. Kärlek och omtanke har en mycket underordnad roll i den här romanen. Man anar att den finns i vissa av berättelserna, men mer är det inte. Mest är där ensamhet, förakt, rädsla och lurendrejeri.

Kanske är Underlandet menad som en bild av vår nuvarande värld, som är så svår att förstå och där man behöver vara så misstänksam. Det är en mycket dyster roman. Där finns ingen humor någonstans. Ändå finns där mycket som man kan känna igen och mycket som man har hört talas om förekommer. Det är bra skrivet, men det är tungt.

Underlandet av Hanna Nordenhök, Norstedts 2023.