Ett system så magnifikt att det bländar handlar om tre syskon, Sebastian, Clara och Matilda. Sebastian arbetar som hjärnforskare i London. Clara är journalist och har just blivit uppsagd från sitt arbete, hon bor i Sverige men reser till Påskön. Matilda har haft psykiska problem under sin uppväxt och ungdom. Hon bor i Berlin. Syskonen är trillingar men har glidit isär. Hela familjen är splittrad. Fadern bor också i Berlin, men han är försvunnen. Mamman är präst i Sverige. De talar inte mycket med varandra. Sebastian vill inte. Clara håller sig också undan.

Splittring, osäkerhet, familjehemligheter och kärlek är teman som jag hittar i den här romanen. Romanen beskriver också en splittrad värld, en värld som är svår att få grepp om. Hur ska jag leva? Hur ska man orka leva? Hur ska man hitta kärlek och trygghet? Och vem är jag egentligen? Allt i romanen är inte riktigt verkligt. Det är främst forskningsinstitutet som är mycket underligt. Där finns bland annat en apa med hög moral och en forskare som har tusentals cikador i sitt laboratorium. Att ha cikador i ett laboratorium är väl inte overkligt, men berättelsen är skriven så att det blir så. De andra miljöerna kan jag känna finns och människorna kan jag känna finns. Men alla sammanträffanden gör att resten blir lite overkligt det också.

Romanen är underhållande. Där finns mycket humor, men också stort allvar, liv och död, och författaren sätter fingret på mycket som känns bekant i dagens värld, också på hur vi uppfattar verkligheten. Att författaren låter Sebastian vara hjärnforskare är ingen tillfällighet. Att romanens verklighet är lite vriden är naturligtvis författarens avsikt, och det blir roligt när Sebastian inte tror på det Matilda säger. Hon fabulerar, tänker han fast det visst finns en påfågel vid ett lantligt café i Norrland – och samtidigt tar Sebastian hand om en apa med hög moral.

Så det finns mycket att hämta i den här romanen, men för mig känns berättelsen ändå alltför konstruerad. Naturligtvis är alla romaner konstruktioner, men här märks den alltför tydligt. Det kan förstås vara författarens avsikt att vi ska se konstruerandet klart och tydligt, att romanen är en slags lek, men för mig, i den här romanen, fungerar det inte riktigt.

Ett system så magnifikt att det bländar av Amanda Svensson, Norstedts 2019.

Det är midsommar 1938. Societetsflickan Ingrid kommer till Borgholm med sin familj. Där möter hon den fattiga Måna som har rest dit från sockerbruket i Mörbylånga. På Solliden bor Gustav V med vänner. De brukar komma ner till badrestaurangen i Borgholm ibland. Ett jazzband spelar på restaurangen och den sötaste flickan ska utses till badortens representant. Och Måna blir utvald. Men hon har flytt från Mörbylånga och man letar efter henne eftersom man tror att hon har dödat sin far.

Det är upplagt för en ganska spännande berättelse med festande på Solliden, jazz på saxofon och hemliga möten mellan Måna och Ingrid. Badort är en stundvis frenetisk berättelse, lite expressionistisk och på det hela taget tycker jag tonen passar till tiden och miljön. Där är stora klassklyftor mellan de arbetade från sockerbruket, tjänstefolk i badorten och de rika människorna som tillbringar några veckor i Borgholm. En societetsflicka som Ingrid ska följa konvenansens regler och gifta sig till pengar. Men det vill hon inte, och inte heller Måna vill gå i samma fotspår som sina föräldrar. Detta tema är sammantvinnat med kärleken mellan Ingrid och Måna, men är den dömd till att vissna eller slängas bort? Överklassen på Solliden har helt andra möjligheter.

Berättelsen är mycket poetisk, nästan som en saga och när romanen är genomläst känner jag mig inte alls säker på att allting har hänt. I romanens verklighet alltså. Den som berättar kanske hittar på lite grand, eller minns fel. Kanske har hon gjort om sina minnen till något vackrare. För det är en vacker förälskelse som skildras trots att berättelsen också omfattar ölgubbar, en supande far, stinkande otvättade kroppar och en societetsmor som mest tänker på sig själv. Ändå blir berättelsen nästan som en saga och trots det träder miljön mycket levande fram i romanen. Den känns trovärdig mitt i alltihop. Badort överraskar därför i viss mån. Det är ingen enkel berättelse. Fast intrigen kanske kan tyckas banal så blir det inte banalt. Det blir något annat.

Badort av Tove och Hanna Folkesson, Norstedts 1923.

I Mikael Niemis roman Fallvatten brister plötsligt dammarna i Luleälven på grund av att det har regnat intensivt i Norrland hela hösten. Och det förstår vi allihop att om dammarna plötsligt brister, alltså om man inte har sett tecken och befarat det tidigare så blir det en stor katastrof. Fallvatten är alltså en katastrofroman, en actionroman, faktiskt. Flera olika människor kämpar för att klara sig själva eller anhöriga från att bli slukade av vattnet. En man försöker till och med köra ifrån den enorma vågen som rusar mot honom bakifrån. Fallvatten skulle kunna ha varit en film, men utan någon eller några huvudpersoner som vi får lära känna i början och kan identifiera oss med. Och utan Hollywoodslut. Men den är spännande.

Fallvatten är en mörk och hård historia. Där finns både de obevekliga naturkrafterna och en psykopatisk man som får ett ypperligt tillfälle att leva ut sitt hat mot kvinnor. Men där finns också hjälpsamhet och omtanke. Människan är mycket liten i förhållande till naturen i den här romanen. Hon gör vad hon kan, men det är inte så mycket.

Fallvatten är spännande underhållning, om man vill se den så, men den har fler kvalitéer. Den handlar om människor som mycket väl kan finnas i verkligheten. Jag kan inte miljön själv, men det känns som om Mikael Niemi är väl förtrogen med den och människorna som kan tänkas leva där. Berättelsen känns realistisk mitt i alltihop och att beskriva så ingående och detaljrikt vad som händer och göra det så spännande, det förmår inte vem som helst. Man kan också se berättelsen som en varning. Visst säger forskarna att klimatförändringen kan göra att det regnar mycket mer i vårt land? Och vilken beredskap finns egentligen?

Nu hoppas jag i alla fall, som svensk som är van att känna mig förhållandevis trygg och lita på att myndigheterna gör vad de ska, att Vattenfall och berörda myndigheter håller mycket noga koll på de stora dammarna i våra älvar.

Fallvatten av Mikael Niemi, Piratförlaget 2012.