Etikett: USA

Pollyanna

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

När jag var liten fick jag boken Pollyanna. Jag läste den naturligtvis och den måste ha gjort stort intryck på mig för än idag tänker jag ibland på den föräldralösa Pollyanna som får bo hos sin stränga moster Polly. Mostern vill inte ta hand om flickan men känner det som sin plikt. Av sin far har Polyanna lärt sig att alltid försöka se positivt på det som händer. Genom Pollyannas förmåga att kunna göra det tinar mostern upp och i slutet av boken är mosterns och Pollyannas förhållande mycket bättre.

För mig har alltid sådana berättelser kännts väldigt välgörande. Det finns fler barnböcker som är uppbyggda på det temat. Den hemliga trädgården är en av dem. Där förändras huvudpersonen Mary till det bättre, men hon har också stor inneboende styrka och lyckas skapa förändring till det bättre i det stora dystra huset där hon tvingas bo efter att ha blivit föräldralös.

Pollyanna är oerhört positivt lagd från första början. Hon leker alltid-vara-glad-leken och försöker se det positiva i allting. Det kan nästan bli för mycket ibland.

Pollyannas far var pastor i den inre missionen och hade mycket liten lön. Till en jul hade hon önskat sig en docka men i välgörenhetspaketet som de fick fanns ingen docka utan ett par kryckor. Hur lätt är det inte för oss att känna barnets stora besvikelse?

Men vad hände då? Pollyannas far hade en mycket positiv livssyn. Genom hans påverkan och alltid-vara-glad-leken kom Pollyanna fram till att hon i själva verket borde vara glad. Hon var ju inte skadad eller sjuk och behövde därför inte använda kryckorna.Va?? Det är nästan så man kräks.

Som jag har skrivit i ett tidigare inlägg har jag läst att vi människor har en tendens att minnas det positiva bättre än det negativa. Det är nog bra. Men vi måste tillåta oss att sörja och att vara arga ibland. Det är viktigt att ta ett stort ansvar som individ men vi måste också inse att individen inte alltid har möjlighet att ändra sin situation, att större samhälleliga förändringar kan behövas.

Antagligen är det dubbelheten – att det är bra att se positivt på tillvaron, men att positivt tänkande kan gå till överdrift – som gör att jag inte kan glömma Pollyanna.

Pollyanna är skriven av Eleanor H. Porter och kom ursprungligen ut år 1913.

Vad som helst är möjligt av Elizabeth Strout

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Vad som helst är möjligt handlar om människor i småstaden Amgash i Illinois. Boken är nästan som en novellsamling och jag tror att man med behållning kan läsa ett kapitel som novell om man vill.

I boken Mitt namn är Lucy Barton skriver Elizabeth Strout om Lucy Bartons uppväxt i samma stad. Den har jag skrivit om här.

Nu har lång tid gått och i Vad som helst är möjligt möter vi många människor som fanns i Lucy Bartons liv när hon bodde i Amgash. Där är Tommy Gupthill som var skolvaktmästare när Lucy Barton gick i skolan och Patty Nicely som tillhörde de söta flickorna Nicely och som kunde komma tillsammans med sin mamma till Lucy Bartons hem där hennes mor arbetade med sömnad. Nu arbetar Patty Nicely som studievägledare. I boken finns också Dottie, Lucy Bartons syssling, som nu äger en Bed & Breakfast-verksamhet.

I ett av kapitlen kommer Lucy Barton tillbaka till den lilla staden, hälsar på sin bror och träffar också sin syster. Lucy Barton bor i New York, är författare och har inte träffat sina syskon på många år.

Det här är bara några av människorna som porträtteras i den här boken. Alla har sina sorger och rädslor och barndomsminnen att bära på. Boken handlar om så många att jag får lite svårt att hålla reda på dem. Vem var det här? tänker jag flera gånger. Men det finns också en fördel med att skildra en småstad på det här sättet.

Vad som helst är möjligt är både fylligare och svagare än Mitt namn är Lucy Barton. I den senare fanns det starka partiet som handlade om Lucy Barton på sjukhuset och hennes mammas besök där, en fin skildring av en mor-dotterrelation. Minnen och fragment från barndomen kommer fram. Det mesta finns mellan raderna och mellan fragmenten. Jag hade väntat mig att få historien utfylld genom att läsa Vad som helst är möjligt. Det får jag på sätt och vis, men i den här boken berättar Elizabeth Strout på ett helt annat sätt. Ibland tycker jag att hon säger lite för mycket. Dock är Vad som helst är möjligt väl värd att läsas, men kanske borde jag ha läst boken på engelska så att jag hade fått författarens eget srpåk?

Ett tema i båda böckerna är övergrepp och hur de påverkar våra liv. Det är något som lurar under ytan i Mitt namn är Lucy Barton. När jag läser Vad som helst är möjligt får jag ytterligare misstankar om vad som har hänt Lucy som barn.

Vad som helst är möjligt av Elizabeth Strout, Forum 2018. Översättning Kristoffer Leandoer.

Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Lucy Barton ligger på sjukhus efter en operation. Komplikationer har tillstött och hon är mycket sjuk. En dag sitter hennes mor i rummet. De har inte haft kontakt med varandra på många år. Lucy hade en mycket fattig barndom. Nu bor hon i New York med man och barn och försöker skriva. Hon har studerat på College och gjort en klassresa.

Elizabeth Strouts berättelse är en fin skildring av klasskillnader och en trasig barndom. Vi får veta fragment, minnen. Omgivningen såg ner på hennes familj. Föräldrarna måste arbeta och låste in henne i bilen under dagarna eftersom ingen fanns som kunde ta hand om henne. Övergrepp antyds. Berättelsen är skriven med stora hål.

Lucy och hennes mor försöker trevande tala med varandra och minnas. Mycket är svårt och sårigt. En hel del kan de inte prata om. Men fast de inte får nära och öppen kontakt känner jag som läsare att kärleken finns där. Den är en fin skildring av en mor-dotterrelation.

Mycket lämnas till läsarens fantasi och tankar och det tycker jag om. Läsaren får treva runt i Lucy Bartons och hennes mors minnen ungefär som de själva gör. Elizabeth Strout har skrivit en finstämd roman om en svår barndom och förhållandet mellan föräldrar och barn. Den är också en intressant skildring av en klassresa. Lucy har utvecklats bort från sin mor men är ändå inte hemma och riktigt bekväm i sin nya värld.

Partiet med modern och dottern på sjukhuset är det bästa och romanens stora styrka. Berättelsen om Lucy Bartons liv i New York känns lite för tunn. Jag vill veta mer, både om Lucy Bartons barndom och hennes senare liv. Det känns som om något ändå fattas. Dock överväger det positiva. En finstämd roman som ger läsaren mycket.

Elisabeth Strout har skrivit ytterligare en bok om Lucy Barton, Vad som helst är möjligt. Jag undrar om inte den tillsammans med den här boken ger en fylligare bild så den kommer jag också att läsa.

Mitt namn är Lucy Barton av Elisabeth Strout, Forum 2017. Översättning: Kristoffer Leandoer.

Karthago av Joyce Carol Oates

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Karthago handlar om familjen Mayfield och den äldsta dotterns pojkvän Brett Kincaid. En dag försvinner den yngre dottern Cressida och Brett blir anklagad för att ha dödat henne.

Cressida är en ovanlig flicka. Vid försvinnandet är hon nitton år gammal men omogen. Hon är inte som andra, har inte många vänner och kommer med beska sårande kommentarer i familjen. Antagligen förstår hon inte riktigt andra människors känslor. När hon var yngre har det talats om Asperger och autism. Hon är intelligent men har svårt att genomföra sina studier.

Brett är ung veteran från Irakkriget. Han är förlovad med den äldsta dottern Julie. Efter att ha kommit tillbaka från Irak är han skadad och både fysiskt och psykiskt handikappad. Han kan inte tänka klart längre och han upplever gång på gång fragment av hemska händelser under kriget. Dessa blandas med minnen från när han träffade Cressida den kväll när hon försvann. Han vet inte vad som har hänt.

Karthago är en familjehistoria och vi får följa de olika familjemedlemmarna i krisen. Genom att berätta bra och medkännande om de här människorna har Joyce skrivit en starkt kritisk bok mot kriget i Irak och det amerikanska rätts- och fängelsesystemet.

De unga människor som tog värvning och for till Irak tillhörde inte de högutbildade och visste inte vad de gav sig in på. Krigets hemskheter finns med i berättelsen som fragmentariska minnen. Brett vet inte vad han har upplevt i Irak och vad han har upplevt i hemtrakten. Allt fler lemlästade och psykiskt skadade krigsveterander kommer hem. Villken hjälp får de? En del, kanske många av dem, går omkring som tickande bomber och begår brott på grund av förvirring och okontrollerad ilska och drogmissbruk.

Joyce Carol Oates gestaltar hur detta kan påverka människor och samhälle. Brett erkänner att han har dödat Cressida och blir dömd. För läsaren framstår domen som ett justitiemord. Brett har dåligt samvete på grund av det han har varit med om i kriget och tror till slut att han har dödat Cressida.

Karthago är en bra roman. Julies desperata försök att återknyta till sin fästman efter kriget, pappans lika desperata försök att hitta sin dotter som han tror är i livet, mammans försök att nå sin man som dricker mer och mer, Bretts öde och Cressidas sårbarhet gör att jag lever mig in i den här berättelsen. Romanen är kanske lite väl ordrik och vidlyftig, men det är en liten brist. En berättelse som innehåller en så mästerlig skildring som det långa avsnittet där en grupp är på studiebesök på ett stort fängelse måste jag rekommendera. När jag läser det partiet känns det som om besökarna stiger ner i helvetet. En skildring som tränger innanför huden.

Karthago av Joyce Carol Oates, Bonniers 2014. Översättning: Ulla Danielsson.

Sånt händer inte här av Sinclair Lewis

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Sånt händer inte här kom urspurngligen ut år 1935. Då hade redan Hitler blivit rikskansler i Tyskland och etablerat en diktatur. I Siclair Lewis roman händer detsamma, fast i USA. Där får Demokraternas kandidat Berzelius ”Buzz” Windrip majoritet i valen och blir president. Vi känner igen en del av taktiken från ett modernare presidentval. Demagogi, lögner och stora löften till arbetare och medelklass. Alla ska få det bättre samtidigt som mer pengar ska satsas på det militära och skatterna ska sänkas.

Nu blir följderna mycket värre i boken. Presidenten får makt att stifta lagar utan medverkan av kongressen. Systemet med en dömande, en lagstiftande och en verkställande makt ersätts med presidentens diktatur. En fascistisk, korporativ stat skapas.

Motståndare fängslas. Afroamerikaner berövas sin rösträtt. Kvinnor ska inte arbeta utan sköta sin av naturen givna uppgift som maka och mor. Militära trupper i stil med Hitlers brunskjortor växer i antal. Godtycklighet och korruption råder. Så småningom blir så många fängslade att koncentrationsläger upprättas. Avrättningar, tortyr och angiveri sker överallt. Motståndare till regimen flyr till Kanada.

Huvudperson i boken är Doremus Jessup, en liten (både till växten och i hans betydelse som tidningsman) tidningsägare och redaktör i en småstad. Han är iakttagaren och fungerar som läsarens representant i berättelsen. Han är nog den enda som framstår som människa i boken.

I boken gisslas olika företeelser satiriskt och med humor. Kommunister vill inte arbeta mot diktaturen tillsammans med socialister och vice versa. Det känner jag i viss mån igen från Yvonne Hirdmans beskrivning av mellankrigstiden i Tyskland i boken Den röda grevinnan så det har verklighetsbakgrund. En enhetsfrontt i kampen mot diktaturen är omöjlig.

Sånt händer inte här är en satirisk berättelse. Människorna är mestadels figurer. Sinclair Lewis största sympatier verkar ligga hos collegeutbildad liberal medleklass. Kanske liknar de människorna författaren själv?

Jag brukar inte tycka att satiriska berättelser är de bästa romanerna. Här räddas min upplevelse av dels det angelägna och fortfarande aktuella ämnet, demokratin är inte självklar, dels av att Sinclair Lewis är en författare som kan skriva den här boken så dynamiskt och spännande och kompositionsmässigt bra och med kraft.

Jag rekommenderar den alltså.

Sånt händer inte här av Sinclair Lewis, Polaris 2017. Överättning: Hugo Hultenberg 1936, reviderad av Annika Hultman Löfvendal 2017.

Skrattets rike av Jonathan Carroll

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Thomas Abbey älskar sagoböckerna som författaren Marshall France har skrivit. Nu är Thomas Abbey  vuxen och lärare på ett college. Sagoböckerna är så viktiga för honom att han kan lägga ner en stor summa pengar för att komma över en förstautgåva eller någon av Marshalls böcker som är svår att få tag i. Thomas Abbey arbetar som lärare på ett college men tar tjänstledigt för att skriva en biografi om Marshall, något som aldrig tidigare har gjorts.

Marshall France har levt i den lilla staden Galen i Missouri i ett stort viktorianskt hus där hans dotter fortfarande bor kvar. Thomas Abbey ger sig av dit tillsammans med Saxony, en flicka som han har träffat på ett antikvariat. Hon är också tokig i Marshall France.

Nu visar det sig efter hand att det är något konstigt med den lilla staden Galen. Det är något som inte stämmer. Mycket mer vill jag inte berätta om bokens handling eftersom det skulle störa läsningen. Skrattets rike är en mycket spännande bok där sagor och det övernaturliga tar stor plats. Thomas Abbey är son till en berömd filmskådespelare och minnen av faderns filmer kommer ofta upp. Film är också fiktivt och Thomas Abbey relaterar det han är med om både till sin far och hans filmer och till Marshall France sagoböcker.

Skrattets rike är bra skriven. En spännande, levande thriller som är mer än en thriller ofta är. Den är planterad i en verklighet men är overklig. Jag kommer att tänka på The Stepford Wives av Ira Levin. Tyvärr har jag bara sett filmen och den var så illa dålig. Men temat, en liten ort där något är fel, är detsamma. Skrattets rike är dock inte en satir. Den är skriven med gott humör och underhållande, och Thomas Abbey gestaltas som en människa med fel och brister. Att leva sig in i en sagovärld kan jag relatera till. Skrattets rike är rolig och otäck och spänningsskruven dras åt efter hand.

Skrattets rike av Jonathan Carroll, Bra Böcker 1990. Översättning Thomas Preis.

Lucy av Jamaica Kincaid

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Lucy är en nittonårig flicka från Västindien som kommer till New York för att arbeta som au pair. Boken har självbiografisk bakgrund. Yamaica Kincaid kommer från Antigua och for till New York som au pair som sextonåring.

Lucy i romanen bor hos Lewis och Mariah och tar hand om deras fyra barn. Hon pluggar när barnen är i skolan och på kvällen går hon på kurs. Lucys möte med det kalla New York och medelklassfamiljen som är så annorlunda mot hennes egen i Västindien skildras fint. Lucy iakttar familjen som till en början verkar så lycklig men efterhand ser hon sprickorna.

Ett viktigt tema i berättelsen är Lucys förhållande till sin mor. Det är ett sårigt, ilsket förhållande och jag känner smärtan och den starka kärleken till modern som samtidigt finns där. Många drastiska kommentarer och bilder från hennes barndom finns med i boken.

Lucy är främmande i New York. Kulturen, naturen och klimatet som hon kommer från är helt annorlunda. När hon berättar om sin uppväxt är det soligt och färgerna är starka. När hon berättar om New York är det grått och lite svart. När hon åker med familjen utanför stan breder landet ut sig oändligt.

Det är Lucy som berättar i boken. Hon har tonåringens öga och är ibland väldigt skarpsynt. Texten är skriven med stort allvar och en god portion torr humor. Vi får följa Lucy under ett år och under den tiden växer hon och lär sig mycket. Hon inser att människors relationer kan vara svåra överallt.

Rekommenderas.

Lucy av Jamaica Kincaid, Stenströms 1991. Översättning Lena Fagerström.

Den skakande kvinnan av Siri Hustvedt

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

En tid efter att hennes far hade dött höll Siri Hustvedt ett föredrag på det college där han hade arbetat och där hon hade bott som barn. Plötsligt började hon skaka. Hon kunde tala och tänka men hela kroppen nedanför halsen skakade och det var inte som när man är nervös och är darrig i benen och i händerna utan riktiga skakningar.

Det här ledde till att hon läste in sig på hjärnan och olika neurologiska sjukdomar och på psykologi för att försöka förstå vad som hände med hennes kropp. Var det en neurologisk åkomma eller hade skakningarna psykologiska orsaker?

Den här boken är lite krånglig att läsa. Siri Hustvedt tar upp åtskilliga forskare och filosofer och deras syn på kropp och själ. Som jag förstår det menar hon att det fysiska och det psykiska hänger ihop. Att vi fortfarande vet ganska lite om hjärnan och det faktum att forskarna kan se vilken del i hjärnan som är aktiv vid olika tillfällen inte säger allt om vad det egentligen är som händer i vår kropp och framför allt inte om vad vi tänker och känner.

Vad är sinne och själ? Hur får vi ett jag? Vad är jaget? Vi får aldrig några säkra svar på detta i boken och det hade jag heller inte väntat mig. Som jag förstår anser Hustvedt att språket är mycket viktigt och att vårt jag formas i kommunikation och samspel med andra människor. Själv är hon en känslig människa och har några gånger sett syner, liksom en av hennes systrar och hennes mor. Hon har i många år lidit av migrän. Hon blir undersökt av neurologer men något klart svar på skakningarnas orsak får hon inte.

Som jag skrev här ovan är boken lite svår och eftersom jag själv inte är vidare insatt i filosofi och neurologi och psykologi kan jag inte säga så mycket mer. Jag tänker att vår hjärna, vårt jag, vår fantasi och kreativitet kanske vi aldrig riktigt kommer att förstå. Det är så stort och komplext. Men det ger ändå något att fundera över de här frågorna. Och att göra det är väl att vara människa? Siri Hustvedt ser bilder när hon läser. Det gör jag också. Det finns människor som inte gör det och jag skulle tro att även om både Hustvedt och jag ser bilder när vi läser så fungerar det inte likadant hos henne som hos mig. Kanske ser hon starkare bilder medan mina är lite blekare och flimrar förbi lite snabbare? Vem vet?

Den skakande kvinnan av Siri Hustvedt, Norsteds pocketutgåva 2011. Översättning: Ulla Roseen.

Vi har alltid bott på slottet av Shirley Jackson

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Familjen Blackkwood bodde i ett stort hus. De var sju personer men en dag förgiftades fem av familjemedlemmarna av arsenik. Giftet fanns i sockerskålen. De enda som inte åt av sockret var den äldsta systern Constance och hennes lillasyster Merricat. Constance ville inte äta bär och Merricat hade skickats i säng utan middag på grund av att hon hade varit olydig.

När boken börjar har sex år gått. De är nu tre i familjen. Constance, Merricat och farbror Julian som åt av arseniken men överlevde. Han är rullstolsbunden och och har dåligt minne men försöker samla sina tankar och skriva om det som hände för sex år sedan.

Vi har alltid bott på slottet är en bra skräckberättelse. Det finns en otäck känsla i boken utan stora effekter. Boken börjar med att Merricat gör veckans inköp i byn. Blackwoods är hatade och byborna tror att Constance förgiftade familjen. Hon blev misstänkt för sex år sedan. Scenen i byn är mästerligt skriven. När Merricat har kommit innanför grinden till det stora huset är hon räddad.

Författaren berättar vad som behövs. Inte mer. Läsaren får själv fylla i. Efterhand vet vi mer och mer och samtidigt blir berättelsen alltmer klaustrofobisk. Merricats rädsla och overkliga syn på tillvaron och orsak och verkan kommer fram efter hand. Hon har stannat i barndomen fast hon är arton år gammal. Hon säger många många gånger att de är lyckliga i det stora huset. Men det är de inte.

I berättelsen finns ett hot som ligger och lurar i bakgrunden, det känns starkt när jag läser. Samtidigt finns nästan Monty Python-aktiga scener som när Fru Wright och Helen Clarke kommer inbjudna på te. Mycket svart humor där. Och så genialt av författaren att ta med den scenen i boken. Det finns folk och folk. Constance och Merricat har fortfarande lite umgänge men det är med människor som är av en annan klass än byborna. Familjen Blackwood har aldrig umgåtts med folket i byn.

Man ska inte berätta för mycket om en sådan här bok så jag slutar där. Vi har alltid bott på slottet är en mästerlig psykologisk thriller. Något av det bästa jag har läst i den genren. En bok som jag varmt rekommenderar.

Vi har alltid bott på slottet av Shirley Jackson, Mima 2017. Översättning Torkel Franzén.

Romanen kom ursprungligen ut 1962.

New York-trilogin av Paul Auster

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Den här boken innehåller tre berättelser: Stad av glas, Vålnader och Det låsta rummet. De gavs ursprungligen ut var för sig men jag tycker att det bästa är att läsa dem alla tre på en gång. Annars blir det lite rumphugget och konstigt. De hör ihop.

I berättelserna blandar Auster inslag från deckargenren med, ja jag vet inte vad. I den första berättelsen får deckarförfattaren Quinn ett telefonsamtal där någon söker Paul Auster. I den andra vill White att Blue ska skugga Black, och i Det låsta rummet får berättaren ett oväntat brev från hustrun till en tidigare vän från skoltiden.

Problemet när jag läste var att berättelserna i så stor utsträckning är skelett. De saknar kött på benen så att säga. De är också en lek eller kanske inte med identiteter, och man vet inte vad som är vad.

Männen i de två första berättelserna skuggar varandra och antecknar i ett block och avlämnar rapport då och då. Huvudpersonerna är helt ensamma. De är avskurna från världen. Blue i Vålnader har visserligen en flickvän som han ska gifta sig med men när han får sitt uppdrag försvinner han och håller ingen kontakt med henne. Och uppdraget varar länge.

Jag vet inte vad författaren vill säga. Ibland tror jag att trilogin handlar om att vara författare, att man då isolerar sig och delvis lever i en overklighet. Eller annars handlar det om svårigheten att hitta en mening med livet. Jag vet inte. Ändå känns det inte som om jag har läst en dålig och meningslös bok.

Lite roligt var det att läsa Austers bok efter att tidigare ha läst Modianos De dunkla butikernas gata. Där var jag också förvirrad. En rolig likhet mellan böckerna är alla gatunamn. Modiano är ju känd för att väldigt precist redovisa vilka gator, och många gator, som romanpersonerna rör sig på. I Stad av glas är det samma sak. Noggrant låter Auster oss veta hur Quinn rör sig i staden när han skuggar en person. Ändå är Modianos och Austers böcker väldigt olika. I Modianos bok finns ändå en viss substans och verklighetsanknytning därför att så många människor försvann och arkiv förstördes i och med andra världskriget.

Det jag skrev om Modianos bok hittar du här.

Austers New York-trilogi är mycket overklig. Den är grå. Alltså när jag tänker på den ser jag grå bilder. Det känns inte alls onödigt att jag läste den, fast jag länge när jag läste den första och andra berättelsen tänkte: Författaren måste ha varit mycket ung när han skrev det här. Det kändes som om en tjugoårig kille hade suttit och hittat på något som han tyckte var häftigt, något som skulle vara intellektuellt och sätta myror i huvudet på folk.

Fast den tjugoårige killen skulle ändå inte ha kunnat skriva så pass bra, till exempel inte det strålande avsnittet om uteliggare och andra udda människor i New York. Över huvud taget hade han inte behärskat språket så bra.

Dels är det roligt att ha läst en bok som anses som en modern klassiker. Nu vet jag hur den är. Dels ger berättelserna mig tankar och bilder nu efteråt. New York-trilogin är större än vad jag upplevde från början när jag läste.

New York-trilogin av Paul Auster, Norsteds 2011. Översättning: Ulla Roseen.