Ölandssången av Tove Folkesson

Eva Zackrisson är tillbaka på Öland där hon har sina rötter på mödernet. Där finns sommarhuset där hon var på somrarna som barn med sin familj. Där bor hennes mormor som hon själv kallar Stickan, men det får inte obekanta göra. Och där bor hennes morbror, tror jag att det är, Arne.

I Ölandssången söker Eva Zackrisson sina rötter. Minnen från barndomen kommer upp, fragment och bilder. Det var lite svårt att hänga med i svängarna när jag läste och hålla reda på de olika personerna för det är inte bara Eva Zackrissons egna minnen det handlar om utan också händelser som ligger långt tillbaka. Det är omvälvande och svåra familjehemligheter som kommer upp i dagen.

Ölandssången är en fin berättelse. Eva Zackrissons kontakt och känsla för platsen och miljön kommer fram, ett Öland med ibland besvärligt väder och med bofasta bönder som sliter för att få sin försörjning, ett samhälle som kunde, och kanske fortfarande kan, vara både trångsynt och fördömande, så olikt somrarnas glättiga semesterparadis. Det framkommer också tydligt att Eva Zackrisson är en sårbar och känslig person som har haft svårt att hitta sin väg i livet. Av människorna i berättelsen, förutom jaget själv, är porträttet av mormodern det starkaste. Mormodern och Evas kontakt med och kärlek till henne är romanens största behållning.

Tove Folkesson har skrivit tre böcker om Eva Zackrisson och Ölandssången är den sista i trilogin. De är alla mycket olika. De skiljer sig i ton och känsla, men de handlar alla tre om Eva Zackrissons barndom och ungdom och krokiga väg i livet och i alla tre söker hon sig till rötterna på Öland. De första två böckerna är Kalmars jägarinnor och Sund.

Ölandssången av Tove Folkesson, Weyler 2017.