Månad: januari 2020

Böcker av Sydkoreanska författare

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Sådana har jag inte läst många, men nu har jag i alla fall läst Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang.

Hönan heter Knopp. Hon har klarat sig levande från dödens grop och nu är hon hungrig:

Hönorna i hönshuset måste vara i full färd med att äta just nu. Hennes tomma inälvor kändes alldeles ihopknutna. Men även om livet ute på gården var svårare än hon hade föreställt sig, såg hon inte ens åt hönshuset. Komposten! Hon erinrade sig att tuppen och hönan hade grävt i den. Knopp satte kurs mot den utan att ha en aning om vad hon möjligen kunde finna där. Hon blev glad då hon fick syn på en saftig mask som krälade i jorden. Den såg utomordentligt läcker ut. Tuppens höna kom rusande. ”Låt bli mitt mellanmål!”

I morgon kommer en text om den här boken.

Trevlig helg!

Hett i hyllan #40 – Vagnen

~ Mösstanten ~ 9 kommentarer

Min pappa tyckte mycket om Harry Martinson och den här diktsamlingen har jag ärvt efter honom. Själv har jag läst en del av Martinson men inte poesi, med undantag av Aniara.

Den här boken har alltså stått och väntat på att bli läst av mig i många år. Den publicerades 1960, fjorton år innan Harry Martinson fick Nobelpriset tillsammans med Eyvind Johnson. Som bekant blev valet av dessa två Nobelpristagare starkt kritiserat eftersom båda satt i Svenska Akademien, men att något sådant skulle hända kunde säkert inte min pappa föreställa sig när han köpte den här diktsamlingen.

Hur som helst är Harry Martinson en av våra betydande författare och nog kommer jag att läsa de här dikterna.

Vagnen – dikter av Harry Martinson, Bonniers 1960.

Hett i hyllan sköts av Bokföring enligt Monika.

Väsen – Ett familjedrama av Domenico Starnone

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Daniele Mallarico är 75 år gammal och illustratör. Han har nyligen genomgått en operation och håller på att hämta sig från den. Då ringer hans dotter från Neapel och undrar om han kan komma och passa sitt fyraåriga barnbarn, Mario. Daniele vill inte. Han har en deadline för ett illustratöruppdrag som snabbt närmar sig och han är trött efter operationen, men har reser ändå till Neapel.

När han kommer dit hamnar han mitt i dotterns och svärsonens äktenskapliga gräl. Men de åker iväg på sin konferens och morfar Daniele ska nu ta hand om Mario i flera dagar. Morfar Daniele vill arbeta på sina illustrationer, men Mario pockar på hans uppmärksamhet. Daniele har vuxit upp i den här lägenheten. Han blir ständigt påmind om den tid som har gått. Han ser sina föräldrar som spökbilder, han känner sig svag och funderar på sin konstnärskarriär. Han är inte särskilt efterfrågad längre och han funderar över sitt liv. Vad har han åstadkommit?

Han är trött. Han glömmer saker. Var har han lagt sin mobil? Hur var det nu med den där balkongdörren som inte kan öppnas utifrån och som är så svår att öppna inifrån om den väl är riktigt stängd?

Mesta delen av romanen utspelas i den här lägenheten. På sätt samma sätt som i Elena Ferrantes Dagar av ensamhet känner sig huvudpersonen instängd, blir både instängd och utestängd men Ferrantes berättelse är hatisk och frenetisk. Den här romanen handlar om en trött åldrande man och har en helt annan ton.

Under berättelsens gång lär jag känna både morfadern och barnbarnet. Det är lek, det är trötthet, det är surhet och livsleda men livskraft och lekglädje finns hos barnbarnet. Jag ska inte säga mer om vad som händer i romanen men så småningom spetsar det till sig ordentligt. Romanen är dramatisk och stundvis komisk. Författaren berättar mycket om oss människor. Det är en bra bok som jag rekommenderar. Appendixen med morfaderns anteckningar förstår jag dock inte riktigt meningen med. Vet vi inte allt det där ändå?

Väsen – Ett familjedrama av Domenico Starnone, Bazar 2019. Översättning: Helena Monti.

Tisdagstrion – Bokomslag i min favoritfärg

~ Mösstanten ~ 18 kommentarer

Jaha, då måste jag komma fram till vilken färg som jag tycker mest om. Blått? Det skulle nog kunna passa. Men om jag tittar på mina kläder har jag mycket vitt. Många vita toppar. Så jag bestämde mig för vita bokomslag.

Längs till vänster har vi då Emilia Fröding – möt hennes liv och dikt av Margareta Sturemyr. Jag får erkänna att det är länge sedan jag läste den här boken men Emilia Fröding var Gustaf Frödings mor och hon diktade vasst mot kvinnans begränsade rättigheter men blev hindrad från att gå vidare med det av sin bror. Ett intressant kvinnoöde.

I mitten har vi Fallen av Joyce Carol Oates. Men vänta nu, kanske ni tänker. Det där är inte vitt, det är beige. Det här omslaget är absolut smutsvitt, säger jag då.

Nu var det länge sedan också när jag läste Fallen. Romanen börjar med att en nygift man kastar sig ut i Niagarafallen. I hotellets bröllopssvit väntar den nyblivna hustrun i sju dagar och sju nätter på besked om att hennes makes kropp har återfunnits. Under den tiden möter hon en förmögen jurist och en kärlekshistoria växer fram.

Längst till höger ser vi Brev från en cell av Henrik Johansson. Det är en intressant roman om ungdomar i Reclaim the Streets-protesterna år 2000. Den har jag skrivit om så titeln är en länk.

Det är Helena som driver bloggen Ugglan och Boken som står för alla de olika temana i Tisdagstrion. Hos henne hittar du fler bokbloggare som berättar om sina favoritfärger.

Handboll – novell av Marie Norin

~ Mösstanten ~ 9 kommentarer

Det är en mamma som berättar. Hennes åttaåriga dotter, Beatrice, har börjat träna handboll och där blir hon vän med en annan flicka, Nancy. En dag på träningen tar Nancys mamma Barbro kontakt. Hon följer med Beatrices mamma till kaffeautomaten.

Jag kände mig invaderad. Jag tryckte på fel knapp, det blev latte istället för cappuccino. Barbro köpte en varm choklad. Hon småpratade. Hon har en väldigt ljus röst. Jag tyckte att den lät för nära mitt öra hela tiden. Mitt högra öra. Jag försökte flytta mig så att hon inte skulle komma för nära, helst hade jag velat be henne att gå på min andra sida, det vänstra örat är inte lika känsligt, även om också det är känsligt.

Mamman som berättar har uppenbarligen svårt med kontakt med andra människor. Som introvert känner jag igen mig lite grand, men här är det uppskruvat till en annan nivå. Det är stelbent och hopknutet, klaustrofobiskt. Jag har läst en till av berättelserna i boken, inga. Den har samma ton fast där finns lite satirisk humor också. Jag vet inte om resten av novellerna i samlingen är likadana. Det är i alla fall skickligt skrivet med stark driv. Spännande. Det knöt sig inombords, särskilt när jag läste handboll. Man bör alltså inte läsa den här novellen om man vill ha något trevligt. Men den är mycket bra.

Handboll av Marie Norin ut samlingen Tomasfilmerna, Norstedts 2016.

Lewispjäserna av Peter May

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Det här är den tredje boken i Peter Mays trilogi med Fin Macleod, före detta kriminalpolis i Edinburgh. Lewispjäserna utspelas precis som de andra två böckerna, Svarthuset och Lewismannen, på ön Lewis och Harris, den största ön i Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust. Där har Fin Macleod vuxit upp och morden i Lewispjäserna är beroende av händelser i Fin Macleods ungdom.

I Lewispjäserna har Fin Macleod fått anställning som säkerhetschef på en privatägd stor egendom för att utreda en våg av illegal jakt på ön. Det handlar om organiserad brottslighet, men på ägorna bor också en gammal barn- och ungdomsvän till Fin Macleod. Han är tjuvskytt, men till husbehov. Han är en svår person, enstörig och med häftigt humör, men han och Fin Macleod har ett starkt band sedan ungdomen. En morgon efter en storm när de har sökt skydd i ett gammalt hus uppe på en höjd vaknar de och finner att sjön nere i dalen har tömts på vatten. Ett torvras har skett under natten och vattnet har runnit vidare nedåt.

I sjön upptäcker de ett flygplan som de känner igen från ungdomen och i flygplanet sitter ett lik.

Det här är en deckare så jag säger inte mer om intrigen. Historien berättas i lugn takt med mycket miljöbeskrivning och många tillbakablickar på Fin Macleods ungdom. Både miljöbesrkivningen och tillbakablickarna är en styrka i berättelsen, men de gör att handlingen framskrider i långsam takt. Jag uppskattar en deckare som är skriven på det här sättet och den viktigaste orsaken till att jag ville läsa alla böckerna i trilogin var miljön – ön Lewis och Harris med karg natur i den tidvis stormiga Atlanten. Berättelsen är tungsint, precis som den känsla jag får från omslaget, utan humor, svart och svårmodig. Lewismannen är den bästa i trilogin, enligt min åsikt, men det här är också en bra deckare som jag rekommenderar.

Lewispjäserna av Peter May, Modernista 2015. Översättning: Charlotte Hjukström.

Månadens språk är italienska

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

De flesta böcker jag läser är svenska, eller annars kommer de från det anglosaxiska språkområdet. Det finns massor med bra böcker så långt, men jag tycker ändå att det ger mycket att läsa böcker även från andra länder och för att peppa mig till att läsa mer internationellt deltar jag i Månadens språk, som Scyllas hylla har hand om i år. Om ni också vill läsa italienska böcker finns många tips hos Scylla. Klicka på den gröna länken så kommer ni dit.

Sedan jag började blogga har jag läst några böcker av italienska författare. Den senaste var Där livet är fullkomligt av Silvia Avallone. En annan italiensk bok som jag har läst är De åtta bergen av Paolo Cognetti. Sedan har jag läst några böcker av Elena Ferrante också. Ni kan söka på Ferrante i sökrutan till höger så hittar ni dem.

Det är inte så lätt att veta hur man ska göra med kategorier och etiketter på sin blogg. Om ni tittar på etiketterna i högerspalten ser ni att de mestadels består av namn på länder. Man skulle nästan kunna tro att det här är en reseblogg. Men jag tänker att det är bra att kunna klicka på etiketten Italien till exempel och då få upp alla boktexterna av italienska författare.

Nåväl, eftersom månadens språk är italienska läser jag en italiensk bok även nu. Det är romanen Väsen av Domenico Starnone. Här kommer ett citat. Morfar Daniele som är illustratör passar sitt fyraåriga barnbarn Mario och han har ritat precis som morfar gör. Det är Daniele som berättar:

Han hade lyft ansiktet från sitt papper och jag kunde se teckningen, färgerna. Det var ingenting som kunde liknas vid husen och ängarna som hängde inramade i vardagsrummet eller med alla de där gubbarna som hängde i hans rum. På pojkens papper fanns bevis på en extraordinär gestaltningsförmåga, en naturlig kompositionell harmoni, en fantasifull känsla för färger. Han hade tecknat mig, absolut igenkännlig, mitt jag idag, i detta nu. Och allt utstrålade fasa, jag var verkligen mitt eget spöke.

Citatet kommer från sid. 133 och 134. En text om Väsen kommer på onsdag,

Och med detta önskar jag er en trevlig helg.

Hett i hyllan #39 – En kort berättelse om traktorer på Ukrainska

~ Mösstanten ~ 12 kommentarer

Mer hett från bokvagnen som ni ser. På baksidan läser jag att boken handlar om systrarna Vera och Nadezja. Deras far är nybliven änkling och han har blivit förälskad i en yppig lycksökerska från Ukraina. Hon är hälften så gammal som han, älskar underkläder i grönt siden och lagar tydligen inte mat från grunden utan färdiga rätter från frysdisken. Detta måste stoppas anser systrarna.

På baksidan finns ett citat ur boken:

Två år efter att min mamma hade dött blev min pappa kär i en tjusig blond ukrainsk frånskild kvinna. Han var åttiofyra och hon var trettiosex. Hon briserade i våra liv som en skär fluffig bomb, rörde om de grumliga vattnen, rev upp slam av gamla begravda minnen till ytan och gav famlijespökena en rejäl känga i baken.

Marina Lewycka har ukrainska föräldrar och föddes i ett tyskt flyktingläger. Så småningom bosatte sig familjen till England. Det här är Marina Lewyckas debutroman. Den ska ha fått fina recensioner och nominerats till både Orange- och Bookerpriset 2005. Men den har ändå stått och väntat på på min bokvagn utan att bli läst.

En kort berättelse om traktorer på ukraiska av Marina Lewycka, Prisma 2006. Översättning: Thomas Grundberg.

Om du klickar in dig hos Bokföring enligt Monika hittar du fler hyllvärmare.

Vem dödade Bambi? av Monika Fagerholm

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Fyra gymnasieynglingar begår ett fruktansvärt brott. De bor i Villastaden, en fasionabel förort till Helsingfors. Där har familjerna stora hus och pengar och resurser och tillhör de ledande i samhället. Brottet ska förtigas och sopas under mattan.

Och hur stort brott var det egentligen? Var det inte en lek som gick överstyr? Var det inte så att offret var så provocerande att en stor del av ansvaret ligger på henne? De var ju så unga, pojkarna, nästan barn. Nu vänder vi blad och går vidare.

Vi känner igen resonemanget från andra våldtäktsbrott. Nu var det här en brutal gruppvåldtäkt och offret hölls fången och bunden. Det var till och med noga planerat i förväg av den ledande brottslingen. Desssutom var det väl dokumenterat genom foton. Men makt och pengar vinner.

Vem dödade Bambi handlar om förtigande, om makt och klass. Fagerholm berättar mästerligt om gruppvåldtäktens konsekvenser. För Gusten Grippe innebar den att han förlorade vänner och blev utslängd från familjen Häggerts hus där han har fått bo långa tider eftersom hans mamma är operasångarska och arbetar utomlands. Gusten går till polisen och berättar om våldtäkten. Han är förrädare. Brottet får också konsekvenser för Emma och Saga-Lill som inte vet något, som bodde i landsorten när brottet skedde, men som båda har kärleksförhållanden med Gusten och som blir påverkade av Gustens samvetskval och det trauma som brottet innebär också för honom.

Monika Fagerholm berättar om brottet så att vi alla förstår brutaliteten, men hon gör det helt utan något frosseri i det som händer. Mycket bra. Minnen från Gustens tidigare liv och från brottet dyker upp i fragment, rörigt och ofullständigt. Författaren återkommer till samma, eller liknande händelser gång på gång, men på olika sätt. På det viset gestaltar hon brottets konsekvenser för Gusten. Med psykologisk skärpa berättar hon om hyckleri, om pengarnas makt och våldets följder. Hon säger inte för mycket utan precis så mycket som behövs. Boken rekommenderas varmt.

Vem dödade Bambi? av Monika Fagerholm, Bonniers 2019.

Tisdagstrion – Öar

~ Mösstanten ~ 36 kommentarer

Soldränkta i ett stilla hav. Otillgängliga klippöar. Öde öar. Mystiska öar. Fattiga öar där fiskarbefolkningen sliter. Öar har länge fascinerat oss människor och idag är det temat för Tisdagstrion.

Och vilka öar har vi här?

Jo Sicilien. De fördrivna av Negar Naseh utspelas just där. Den har jag skrivit om så titeln är en länk.

Sedan har vi ön Lewis i ögruppen Yttre Hebriderna i norra Skottland. På den här ögruppen utspelas Peter Mays deckartrilogi som består av Svarthuset, Lewismannen och Lewispjäserna. Alla tre böckerna om den före detta Edingburgh-polisen Fin Macleod är värda att läsas. Miljön och människorna och deras relationer är fint beskrivna. Bra deckare som står ut i mängden. På lördag kommer ett inlägg om Lewispjäserna som är en av mina hyllvärmare2020.

Sist men inte minst har vi ön Ven där Tycho Brahe lät bygga ett astronomiskt observatorium på 1500-talet. Han var en dansk astronom, astrolog och alkemist och kung Fredrik II gav honom Ven som förläning och bekostade hans observatorium. Stjärneborg av Alexandra Coelho Ahndoril handlar om fåfänga, makt och maktmissbruk. En framträdande person i romanen är Kirsten som är mor till Tycho Brahes barn. Men hon är inte Tycho Brahes vigda hustru och befolkningen på Ven ser ner på henne för det.

Alla de spännande temana för Tisdagstrion har Ugglan & Boken kommit på. Titta in hos henne så hittar du fler bokbloggare som skriver om ö-böcker.