Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark

På bokens omslag ser vi ett skepp på väg att tippa över jordskivans kant, ner i det stora djupet, och det är dit Hasse är på väg. Han ligger på en sal på sjukhuset och väntar på att dö. På salen finns tre andra män som är i samma situation. Det är tragiskt. Döden vill vi oftast inte tänka på. Och att befinna sig i en sjukhussal – eller hemma – med en sjukdom som försvagar en mer och mer och som ger smärta, den situationen vill i varje fall jag inte befinna mig i. Ändå vet jag att det inte är otroligt att det också kommer att hända mig. Att Carl-Henning Wijkmark i den här romanen lurar döden håller jag inte med om. Det ingår i juryns motivering till att han fick Augustpriset i skönlitteratur 2007. Men berättelsen håller sig ovanför tragiken och skräcken. Den är delvis lite rolig och mycket saklig. Wijkmark berättar lugnt om sjukdomens utveckling. Vi får ta del i det som händer på sal fem där Hasse ligger. En efter en av männen på salen dör och så blir Hasse flyttad till en enskild sal. Vi får ta del av minnen ur Hasses liv och hans funderingar. Han har varit operettskådespelare. Kan han vara nöjd med sitt liv? Det var så här det blev, varken mer eller mindre.

De som betyder mest för honom är två sjuksköterskor. Hasse har ingen familj som sitter hos honom när han är döende. Inte heller några vänner. Kanske har han valt bort dem.

Berättelsen om Hasse är inte en så tungsint historia att den blir svår att läsa av det skälet. Tvärtom saknar jag känslor lite grand. Författaren kan ha menat att läsaren får skapa sina känslor själv. Tyvärr fungerar det inte riktigt för mig, men det finns partier mot slutet som talar till mig. En fladdermus har kommit in i rummet och sitter i taket och tittar ner på Hasse. Kanske är den verklig. Kanske inte.

Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark, Norstedts 2007.

Den här romanen ingår i Augustprisprojektet där jag läser de skönlitterära Augustprisvinnare som jag inte tidigare har läst. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @karenina.se och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger. Om ni läser detta på platta eller telefon finns knappen efter texten.

8 kommentarer på “Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark

  1. Den har jag haft i hyllan jättelänge och verkligen varit sugen på, men fortfarande inte kommit till skott – som med så mycket annat. Ändå är det ju en tunn liten bok och dem brukar jag ju ha lättare att ta mig an. Det enda som oroar mig en smula är att jag brukar irritera mig så väldigt på allt som stämmer i sjukhusskildringar. Jag önskar att jag bara kunde låta det passera, inte bry mig, för vad spelar det för roll. Men tyvärr… Senast tappade jag fokus helt för att huvudpersonen var på sjukhuset och tog farväl av sin döda väninna, som låg där med ”slangar i näsa och armar”. Nej, man har inga slangar kvar när man dött på sjukhus. De plockas bort direkt. Men varför kan jag inte bara överse med sådant och läsa/lyssna vidare?

    Gilla

    1. Jag förstår precis. Jag hade under några år en mycket god vän som var officer och han hittade mängder med militära detaljer i böcker som var felaktiga eller felaktigt översatta. Jag kan tänka mig att det är samma sak när kriminalpoliser läser deckare.

      Gilla

  2. Dramatisk och lite lockande bild på omslaget, men handlingen verkar lite väl tung eller kanske snarare deppig då den utspelas i sjukhusmiljö…men den kan ju vara bra…

    Må gott! Och god läsning!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s