Ixelles av Johannes Anyuru

Vad är verkligt och vad är fantasi? Vad är lögn och vad är sanning? Och hur ska en människa kunna manövrera i den osäkra, flytande och ofta farliga värld vi befinner oss i? Det är frågeställningar jag ser i Johannes Anyurus nya roman Ixelles. Den är döpt efter ett område i Bryssel, ett problemområde med många fattiga människor och med droghandel och annan kriminalitet där ungdomarna ofta inte har någon chans till ett bättre liv.

Men romanen Ixelles är också full av kärlek och kärlekslängtan och av poesi. Ruth bor i ett hus vid havet med sin son. Hon har tagit sig dit från problemområdet och hon arbetar i en agentur som driver kampanjer i hemlighet och manipulerar med hjälp av personer som de skapar för vissa syften. De tar hjälp av skådespelare och Internet och de som betalar kan vara politiker eller företag. Ruth ljuger också för sin son. Hans far och hans familj dog inte i en bilolycka som hon har berättat. Hon vill inte att han ska ha kontakt med den svåra tillvaro som hon kommer ifrån. Hennes historia med en tonårskärlek som slutade i katastrof men resulterade i att hon blev mor vill hon inte förmedla till sonen. Trygghet och kärlek är vad hon vill ge honom.

Berättelsen gestaltar en flytande värld och osäkerhet på många olika plan alltifrån den osäkerhet ett barn har när det inte vet vilket humör en förälder är i när barnet kommer hem och vad den vuxne kan tänkas göra – till osäkerheten för den kriminelle pojken som inte vet om han lever nästa dag. Här finns ett arv. Skadade vuxna bidrar till skadade barn som i sin tur skadar andra. Sedan finns samhället runt omkring med pengar och en annan tillvaro för vissa, med politiker och företag som fattar beslut som människorna i problemområdet inte kan påverka. Med förfalskade nyheter och rykten som sprids. Och så finns poesin. Ruth skrev dikter som tonåring. Hennes tonårskärlek kunde uttrycka sig poetiskt. Där finns fåglar som budbärare, och fågelfjädrar och avdelningen för ingenting. Åtminstone i fantasin.

Romanen Ixelles är inte vad man kan förvänta sig om man vet att den handlar om problem som är högst reella. Den är poetisk och vacker mitt i det fula. I och med att fakta avslöjas efterhand är den också spännande att läsa. Den har en ganska mörk grundton, men också ljusare stråk. Johannes Anyuru flätar en väv av hård verklighet, av kärlekslängtan och poesi som jag tycker många borde ta del av.