Mina bokmärken

De flesta bokläsare använder bokmärken och det gör även jag. Det här är de tre som jag mest använder just nu. Det är vykort som jag har köpt på museer, och de är gamla och jag tycker om att ha dem som bokmärken. De är en del av min historia.

Kortet längst uppe till vänster har jag haft sedan början av 1970-talet. Som ni ser är det gulnat och lite slitet och det kommer att slitas mer. Det är mitt huvudbokmärke eftersom jag använder det till prosaboken som jag just läser. Det kommer från Arkiv för dekorativ konst i Lund (som numera heter Skissernas museum) och föreställer Carl Eldhs modeller till Strindbergsmonumentet i Stockholm. Det är som sagt slitet och mer slitage kommer det att bli. Ganska nyligen bytte jag ut ett oerhört slitet kort mot detta. Det förra hade jag använt kontinuerligt i över tio år. De ska användas tills de nästan faller sönder. Ganska nördigt, kan tyckas, men sådan är jag.

Som bokmärke i poesiboken som jag just nu läser i använder jag kortet i färg. Det föreställer en detalj från tapeten Damen med enhörningen. Och det köpte jag på Musée des Thermes et de l’Hotel de Cluny i Paris. Hösten 1976, faktiskt.

Men det räcker ju inte med två bokmärken. Ibland trillar en reservation in från biblioteket och då kan jag känna mig manad att pausa läsningen i prosaboken som jag läser just då. Eller jag läser kanske en bok som jag behöver ta mig igenom i mindre portioner samtidigt som jag läser annat. Då behövs ett tredje bokmärke och det är kortet längst upp till höger. Det kommer från samma museum som det till vänster och det föreställer Bror Marklunds modell till skulpturen Mor och barn som står på Kanslihusets gård i Stockholm. Just nu använder jag det i den svenska översättningen av Seamus Heaneys 100 dikter.

Om jag bloggar i tio år till kommer jag kanske att redovisa ännu ett bokmärkesbyte. Ja, vad sägs om det? Alla märker vi ut var vi är i en bok – på olika sätt. Precis som när det gäller vad vi läser, och hur.