Leo och Filip och Robert höll ihop under gymnasietiden. De var unga och det de stod för och deras sätt att avskilja sig och utmärka sig var ganska ungdomligt barnsligt, enligt vad Leo senare anser. Filip var intellektuell snobb i kläder av tweed, som en lite gammaldags professor. Robert var den radikale med provokativa idéer. Och Leo, hur var han? Försiktig och valhänt, kanske. Anknuten till den här trion var också Moa. Men det var ganska länge sedan, före Kennys maktövertagande.
En framtidsroman om samtiden är undertiteln till denna bok och den stämmer bra med innehållet. När jag läser den tänker jag ständigt på det som händer idag och hotet mot demokratin som vi lever under. Christian Munthe skildrar ett fruktansvärt samhälle där en stor del av befolkningen har avskiljts som trälar. De lever i särskilda områden under usla förhållanden och de arbetar åt resten av befolkningen med städjobb, transporter och annat för att samhället ska fungera. De passar också bra som kanonmat, för det är krig vid landets gränser. Och många människor försvinner spårlöst.
Den här romanen är ingen psykologisk berättelse som går djupt in i personliga förhållanden människor emellan. Författaren skriver mycket rakt på, avskalat, har det väsentligaste med i texten. En debattroman, skulle man kunna säga. Ändå är romanen lite dunkel. Man förstår inte allt från början fast mycket är klart och tydligt. Det finns också en gåta i berättelsen. Robert, med efternamnet Roskow, blev chefsideolog hos rörelsen som leddes av Kenny, den store ledaren som kom till makten genom allmänna val och som sedan förde landet från demokrati till diktatur. Men var är Robert nu? Han har inte synts till sedan maktövertagandet och det är många år sedan det skedde.
Så fast Christian Munthe skriver klart och tydligt och säkert och med en stil som ger en känsla av fakta och auktoritet finns alltså detta dunkel i berättelsen, och det tycker jag är bra. Jag vet inte riktigt vad som ska hända i berättelsen och efteråt är jag inte säker på varför Robert Roskow försvann. Var han inte användbar längre för regimen med tanke på hans utländska rötter? Hade hans idéer varit alltför sockrade och skenbart vackra mitt i det hårda styre som regimen sedermera arbetade fram? Auktoritära styren brukar ju inte skapa samhällen som fungerar bra, utom möjligen för ett fåtal.
När jag läser den här boken tycker jag mig känna igen både det ena och det andra. En liten, liten känsla av Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood, till exempel. Jag tänker på vad som händer här idag, och som hände igår, vad vi har runt om oss i världen. Och finns det också en liten hänsyftning till Moskvaprocesserna på 1930-talet? Var det inte flera av de anklagade som uttryckte sin trohet och hur de älskade den store ledaren i sina bekännelser? Det finns mycket att tänka på när man läser den här boken. En stor fråga är vårt personliga ansvar. Vad skulle jag våga göra mot ett hotande maktövertagande av en auktoritär regim? Vad skulle jag våga göra om jag levde i en diktatur?
Omsorg och sadism – en framtidsroman om samtiden av Christian Munthe, Thoren & Lindskog 2026.
En genre som jag inte läser så ofta, kanske jag inte vill tro på allt det hemska som finns ganska nära oss. Lätt att blunda. Övervakning har ökat, gäller det oss alla eller bara kriminella? Intressant med tankar till Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood. en obehaglig bok. Vad har vi själva för ansvar? Kan vi göra något?
GillaGilla