Kanske borde den här boken hellre stå bland konstböckerna? I alla fall har jag inte läst den, men när jag tittar närmare efter innehåller den väldigt fina bilder av Philip von Schantz, fotograferade av Pelle Stackman. Texten finns både på svenska och engelska vilket underlättar för läsaren. En sådan här bok har man naturligtvis glädje av bara genom att bläddra i den och titta på bilderna. Nästan varannan sida i den engelska texten består av en bild. Den här boken vill jag bekanta mig närmare med, den saken är säker.
Författaren till boken, Allan Elenius (1927-2008) var konsthistoriker, professor och målare.
Philip von Schantz (1928-1998) var en svensk målare, grafiker och professor i grafisk konst vid Kungliga Konsthögskolan.
Philip von Schantz – Still Lifes – Stilleben, Skogs 1991.
Kurt och Maggie bor på en gård på Fyn. Kurt driver en åkeriverksamhet med bussar som inte verkar inbringa särskilt mycket pengar. Maggie får inte så mycket gjort. Det är en lite hopplös stämning som om de har fastnat. Men romanen känns inte hopplös. Författaren håller ett ovanifrånperspektiv, men verkar ändå bry sig om människorna i den. Hon hoppar fram och tillbaka i tiden. Det är mest 1980-tal, och 1990-tal. Efterhand har läsaren fått uppleva några nedslag i Maggies och Kurts liv som säger en del om dem, om deras liv och deras barn.
Författaren skriver också om branden på färjan Scandinavian Star den 7 april 1990. Branden var anlagd och 159 personer dog. En hemsk katastrof som verkar bero på pengahunger hos ägarna. I de här resonemangen för författar in sig själv och sin svårighet att förstå ekonomi och bolagshärvor, något som jag tror de flesta av oss kan känna igen sig i. Men författaren är knivskarp i kritiken. Det känns bra.
Pengar på fickan är den första i en planerad romancykel om sju romaner. Det känns när jag läser. Pengar på fickan känns inte som en avslutad historia om än den är bra skriven och ger mycket till läsaren. Den är inte en del av en serie böcker som står riktigt för sig själv, tycker jag. Men det finns en fördel i det. Jag väntar med spänning på nästa del. Jag väntar på mer kött på benen och på vad som ska hända. Det jag föreställer mig ska komma är en skarp vidräkning med makt- och pengahunger och lurendrejeri, där människor kommer till skada, ekonomiskt och till och med till livet.
Pengar på fickan är alltså en bok som jag rekommenderar. Det ska bli intressant att få uppleva fortsättningen.
Pengar på fickan av Asta Olivia Nordenhof, Norstedts 2021. Översättning: Johanne Lykke Holm.
Vad gör man när man får ett sådant tema från Ugglan & Boken och varken är odlare eller naturmänniska? Man kan börja med en novell.
Alldeles nyligen har jag läst Tove Janssons novell Blomsterbarnet och den tyckte jag kunde passa här. En fin novell om en kvinna som aldrig blir riktigt vuxen, som lever i en dröm. Titeln är en länk till min text.
Jag kände inte till Axel Lindén men så upptäckte jag att han hade fått Aftonbladets litteraturpris och dessutom bor på en gård i Östergötland, mitt hemlän, så jag skyndade mig att låna hans första bok, Fårdagboken. Hans andra bok, Tillstånd – varannan gran, varannan tall och andra orimligheter kom förra året. Jag har inte hunnit få ut någon text om den här på bloggen så jag länkar till förlaget.
Mitt tredje tips blir ännu en novell. Som barn fick jag Astrid Lindgrens bok Nils Karlsson Pyssling som innehåller ett antal mer eller mindre mystiska berättelser. En av dem heter Allra käraste syster och handlar om sjuåriga Barbro som just har fått en liten bror. Hon känner att föräldrarna bara bryr sig om brodern och varandra. Men i trädgården finns en rosenbuske som heter Salikon och Barbro kan krypa in under den och komma till en helt annan värld där hennes syster Ylva-li är prinsessa. En fin berättelse som handlar om svåra saker som så ofta hos Astrid Lindgren.
Om du nu klickar in dig hos Ugglan & Boken kan du hitta fler tips, kanske fina trädgårdsböcker, till exempel.
Där har vi först Mödrarnas Söndag av Graham Swift. Jag har aldrig läst något av Graham Swift tidigare och jag ser att flera andra böcker som han har skrivit har fått priser. Men det är den här som har hamnat i boklistan så det får bli den första. Romanen utspelas på 1920-talet och mödrarnas söndag är tydligen den dag som tjänstefolket får ledigt för att åka hem. Jag ser fram emot att läsa den och det skulle inte förvåna mig om någon mer av hans böcker hamnar i min lista.
Nästa bok i listan är Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson. Hon är född och uppvuxen i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön och Ingenbarnsland är en barndomsskildring om flickan Miira. Jag har inte läst något tidigare av Eija Hetekivi Olsson men den här boken verkar intressant och när jag ser efter på Norstedts hemsida får jag veta att det finns en uppföljare, Miira från 2016, och att i juli kommer den tredje boken om Miira, De unga vi dödar. En trilogi alltså. Mer att läsa.
Hur ständigt det ena ger det andra och författare efter författare och bok efter bok letar sig in i min boklista …
Huvudperson i den här boken är Franz Biberkopf. Han bor i de fattiga judiska kvarteren i Berlin och har just blivit utsläppt från fängelset där han har avtjänat ett straff efter att ha dödat sin flickvän. Franz Biberkopf bestämmer sig för att hädanefter leva laglydigt, men det är inte så lätt. Tiden är 1920-talet och Berlin är fullt av brottslighet och korruption. Han försörjer sig nätt och jämt genom att sälja tidningar och det finns många frestelser runt omkring honom till högre inkomst genom olagligheter. Men dras han in i brottslig verksamhet utsätter han sig också för fara, och eftersom han inte tillhör de intelligentaste blir han lätt utnyttjad av andra. Dessutom har han ett hetsigt humör.
Berlin Alxeanderplats är en spännande historia där vi får följa hur det går för Franz Biberkopf. Den är skriven med ett allvetande författarperspektiv som blandas med inre monologer. Den är mycket känslosamt skriven, samtidigt som författaren delvis svävar över berättelsen och ofta i början av ett kapitel eller en avdelning i boken redogör för vad som komma skall, en förfremdingsteknik. Som läsare är jag ömsom inne i en romanperson, ömsom utanför texten. Författaren arbetar alltså både med känslor och intellekt. Han använder också kalla konstateranden om hur det byggs och rivs i staden och om händelser som man kan läsa om i pressen. Motsättningen mellan de mycket känslosamma partierna och de mer beskrivande och konstaterande ger romanen mycket kraft och liv.
Berlin Alexanderplatz är en männens roman och Berlin på den här tiden var nog männens stad. Bland männen i Franz Biberkopfs omgivning finns olika slags brottslighet. Utnyttjandet av kvinnor är vanligt. Franz Biberkopf har levt som hallik och kommer efterhand att fortsätta på den banan. Unga kvinnor som kommer till staden, och som kanske har tänkt sig en annan framtid, blir ”vänner” till män som försörjer både dem och halliken som kontakten har förmedlats genom. Franz har en liten väninna som han bor ihop med. Hon har ett förhållande med en gift man med ekonomiska resurser, så det är hon som försörjer både sig själv och Franz och det ger en god ekonomisk standard. Så fast Berlin Alexanderplatz är en männens roman gestaltas ändå kvinnornas utsatta situation. Den unga kvinnan är utlämnad både till sin så kallade fästman och till mannen som betalar. Hon kan lätt hamna på gatan.
Översättningen i den här utgåvan är gammal, från 1930-talet. Det gör att verbens pluralform är gammaldags. Det störde mig lite till en början, men snart hade jag vant mig. Det är i alla fall en bra översättning, mycket levande, och verbens pluralformer ger också tidskänsla. Boken rekommenderas.
Berlin Alexanderplatz av Alfred Döblin, Modernista 2020. Översättning: Torsten Nordström.
Dorothy Sayers har jag läst en hel del av men inte denna novellsamling, det är jag ganska säker på. Den innehåller tolv deckarnoveller där Lord Peter Wimsey löser fallen. Samlingen kom först ut 1928. Den här utgåvan kom 1946.
Dorothy Sayers (1893-1957) har skrivit många deckare och deckarnoveller men hon har också verkat som översättare och skrivit poesi, dramatik och essäer. Här är en lista över Dorothy Sayers verk. Och på tal om essäer, jag har nyligen läst Från Holmes till Sherlock av Mattias Boström. Texten om den boken publicerade jag igår. Mattias Boströms bok innehåller inte essäer. Men Dorothy Sayers har skrivit en essäbok om Sherlock Holmes med svensk titel På tal om Sherlock Holmes som kom på Ellerströms 2014. Den finns fortfarande att köpa, ser jag, och naturligtvis finns den också på engelska.
Jag räknar med att den här novellsamlingen innehåller en rad kluriga fall. Vid en hastig titt ser jag att det finns ett löst korsord längst bak som hör till novellen The Fascinating Problem of Uncle Meleager’s Will. Det korsodet vill jag inte titta närmare på innan jag läser berättelsen.
Lord Peter Views the Body av Dorothy Sayers, The Continental Book Company 1948.
Den här boken är dels en biografi över Arthur Conan Doyle, författaren till berättelserna om Sherlock Holmes, dels om Sherlock Holmesgestalten och hur den blev världsberömd.
Arthur Conan Doyle (1859-1930) var en skotsk läkare som hellre ville vara författare. Han har skrivit många böcker och berättelserna om Sherlock Holmes är bara en liten del av hans författarskap. Själv värdesatte han andra verk mycket högre och han var en välkänd och respekterad författare även bortsett från Sherlock Holmes. Men det var historierna om den skärpte detektiven som drog in de stora pengarna.
Från Sherlock till Holmes är en intressant bok. Läsaren får veta en hel del om Arthur Conan Doyle, hans familj och vad som kan ha varit inspirationen till Sherlock Holmes. Men intressantast är nog hur den påhittade figuren Sherlock Holmes kom att få ett eget liv, levde vidare efter författarens död och utvecklades och omskapades utifrån tidens och publikens krav. Inte bara Conan Doyles ekonomi var till stor del beroende av Sherlock Holmes, hans efterlevande försörjde sig just på den store detektiven och de lade ner stor kraft på att sälja rättigheter till radioteater, till film och till tv.
Intressant är också nörd-fenomenet, att vissa människor tar till sig den den berömde detektiven så till den grad att de blir närmast besatta av honom. Han har lockat både till allvarliga studier och till lek, även för vuxna. Många har till och med trott, eller har tyckt att det har varit roligt att låtsas tro, att Sherlock Holmes verkligen har funnits och genom åren kom många brev som var adresserade till detektiven. Det är ett intressant fenomen, både allvar och lek. Flera sällskap till ära för detektiven har också instiftats vilket har givit prominenta samhällsmedborgare en anledning att äta och dricka och ha trevligt.
Mattias Boström blev intresserad av Sherlock Holmes redan som barn. Han är en kunnig Sherlock Holmes-kännare. I boken finns en diger källförteckning, ett alfabetiskt register och en förteckning över Conan Doyles två Sherlock Holmesromaner och alla hans novellsamlingar med Sherlock Holmes.
Från Holmes till Sherlock av Mattias Boström, Piratförlaget 2013.
Det finns en utökad utgåva från 2018, men den har jag inte läst.
Biografier över kungligheter tillhör inte de böcker jag har läst många av så min trio består av tre romaner.
Den första är Petite av Edward Carey. Jag har läst den så titeln är en länk. Petite är en härlig, rolig, sorglig och makaber historia om kvinnan som blev Madame Tussaud. Där förekommer en del kungligheter, främst prinsessan Elisabeth som var syster till Ludvig XVI. Också Josephine som blev kejsarinna som Napoleons hustru finns med i boken under den tid hon var fängslad under franska revolutionen. Även andra kungligheter förekommer, men då mestadels som avhuggna huvuden. En hemsk tid.
Jag fortsätter med franskättade kungligheter. När jag var en tolv tretton år läste jag Desirée av Annemarie Selinko. Den var mycket bra och spännande att läsa tyckte jag då. Jag vet förstås inte vad jag skulle tycka om den idag, men då gjorde den stort intryck på mig och jag lärde mig också lite om tiden och om Desirée och hennes man. Även Napoleon är med på ett hörn eftersom Desirée var förlovad med honom en tid. Romanen handlar alltså om Desirée Clary som gifte sig med Jean Baptiste Bernadotte och blev drottning Desideria i Sverige.
I Ellen Mattsons roman Snö finns Karl XII med, men endast som avliden. Dock har hans regeringstid och krigståg stor betydelse för situationen i landet och i den lilla staden på västkusten där hans trötta, sårade och förfrusna armé anländer från det misslyckade fälttåget i Norge. Men först kommer liktåget med kungens kropp som måste tas om hand och balsameras. Snö är en bra bok som jag rekommenderar.
Fler tips på böcker om och med kungligheter kan du få om du klickar dig in hos Ugglan & Boken.
Nu har jag pausat Emily Dickinson och börjat läsa i Det sena verket av Paul Celan. Jag blev inspirerad av Hannele som tog upp den här boken på sin blogg. Men så bra, tänkte jag. Dikterna finns både på svenska och tyska. Om jag läser i den här boken kan jag kanske friska upp min usla tyska. Och så jättebra att läsa en av alla de här poeterna som har fått Nobelpriset. Och så beställde jag den hastigt och lustigt.
För det första upptäckte jag snart att Paul Celan inte har fått Nobelpriset. Sedan kom boken hem till mig och jag vägde den i handen. Var det så klokt att köpa hem den här klumpen? tänkte jag. Hur i hela friden ska den få plats i poesihyllan? Och så jäkla många dikter! Hur ska jag någonsin kunna läsa alla dem?
Nu har jag i alla fall börjat. Den här tjocka boken innehåller Paul Celans sex sista diktsamlingar: Andningsvändning (Atemwende) , Trådsolar (Fadensonnen), Inmörkat (Eingedunkelt), Ljustvång (Lichtzwang), Snöstämma (Schneepart) och Tidsgård (Zeitgehöft). Jag har börjat med den första, Atemwende, som kom 1967, och vid närmare eftertanke är jag säker på att jag får glädje av den här boken. Och Nobelpriset. Det finns så många bra författare som inte har fått det. Det är ju de flesta.
Paul Celan levde mellan 1920 och 1970. Hans föräldrar var av judisk börd och dog i koncentrationsläger. Själv hamnade han i ett arbetsläger under kriget men lyckades rymma därifrån till den sovjetiska Röda armén. Han bodde sedan i Bukarest och arbetade som förlagslektör och översättare. Senare flyttade han till Paris.
Den omfångsrika samlingsboken Det sena verket kom på Bonniers 2020 och översättare är Anders Olsson.
Edward Careys roman har undertiteln Den nästan sanna historien om tjänsteflickan som blev Madame Tussaud. Den handlar alltså om en historisk person som jag inte visste mycket om innan jag började läsa. Hade det inte startat med avgjutna huvuden av halshuggna människor under franska revolutionen? Utöver det visste jag naturligtvis att Madame Tussauds vaxkabinett finns i London. Som barn var jag där en gång.
I den här romanen får man veta betydligt mer. Allt är inte sant, men mycket är det. Men det är inte det som är det viktigaste med Edward Careys berättelse. Eller om jag säger så här: Petite handlar om en människa som har funnits och är samtidigt en mycket spännande, makaber, frodig, sorglig och rolig berättelse, nästan sagoaktig fast samtidigt mycket realistisk. Det gör den här boken högst läsvärd. Den är en fröjd att läsa.
Anna Maria Grosholtz, i boken kallad Petite, föddes den 1 december 1761 i Strasbourg i Frankrike. Hon förlorade tidigt sin far, flyttade till Bern med sin mor som blev hushållerska hos en doktor Curtius som gjorde vaxmodeller av kroppsdelar till sjukhusets undervisning av blivande medicinare. Det var alltså så Marie Tussauds vaxskulpterande började.
Romanen är skriven som om det är Marie Tussauds minnen som berättas. Hon levde i en orolig tid och dramatisk tid och befann sig i Paris under och efter den franska revolutionen. Skillnaden mellan rika och fattiga och mellan tjänstefolk och deras husbönder var avgrundsdjup och i romanen gestaltas detta så att det känns. Miljöbeskrivningen är superb. Jag är nästan där när jag läser. Förutom det som jag redan har nämnt ger Petite också en stark upplevelse av hur det är att leva under en omvälvning och under en fruktansvärd terror- och skräckdiktatur vilket gör att boken samtidigt känns aktuell. Det är sådant som händer också idag. Att dessutom alltihop detta ses från vaxskulptörens synvinkel gör att händelseförloppet blir mycket drabbande. Och i allt detta finns också temat hur en konstnär anpassar sig till marknaden och till makten för att överleva, konkret och drastiskt.
Petite är alltså en roman som jag rekommenderar varmt, underhållande och spännande och levande med mycket innehåll. Den är också illustrerad av författaren själv.
Petite – Den nästan sanna historien om tjänsteflickan som blev Madame Tussaud av Edward Carey, Etta 2020. Översättning: Helen Sonehag.
Mösstanten 