Författare: Mösstanten

Hett i hyllan #126 – Kvinnan i sjön

~ Mösstanten ~ 11 kommentarer

The Lady in the Lake publicerades första gången 1947 och huvudperson är privatdetektiven Philip Marlowe. Boken börjar med att han besöker en man som heter Derek Kingsley på hans arbetsplats. Hans hustru har flytt till Mexiko med en älskare.

Omslaget till den här boken är borta, så jag har ingen omslagstext att citera, men Kvinnan i sjön nyutgavs av Modernista förra året så jag länkar till förlaget för mer information. Det finns bara en översättning ser jag i Libriskatalogen så det är samma i den nya som i vår äldre.

När jag tittar lite inuti boken får jag faktiskt lust att läsa den. Från sidan 9:

– Jag tycker inte om ert sätt, sa Kingsley med en röst som man kunde ha knäckt en paranöt mot.
-Det spelar ingen roll, sa jag. Det är inte till salu.
Han ryggade tillbaka som om jag hade hängt en veckogammal makrill under nosen på honom. Efter ett ögonblick vände han ryggen åt mig och sa över axeln:
-Jag ger er exakt tre minuter. Gudarna vet varför.
Han ångade tillbaka över mattan förbi miss Fromsetts bord till sin dörr, ryckte upp den och lät den svänga till i ansiktet på mig. Miss Fromsett gillade det också, men jag tyckte att ett litet skälmaktigt skratt låg på lur i blicken den här gången.

Kvinnan i sjön av Raymond Chandler, Bonniers 1986. Översättning: Mårten Edlund.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Ödmården av Nils Håkanson

~ Mösstanten ~ 12 kommentarer

Ödmården är ett område på gränsen mellan Gästrikland och Hälsingland. Där har människorna bosatt sig i gamla gruvhål. Vi får tänka oss en framtid där haven stiger och Sverige är ockuperat av Nederländerna. Folket i Ödmården är okunnigt och utan plan för att förbättra sina liv. Antagligen har de blivit bortträngda från andra områden och har förnekats utbildning av ockupanterna. Eller de har inte fått ockupanternas utbildning, bortsett från några få. De har en egen kultur och de har skolor, men deras levnadsförhållanden bidrar till att de inte kommer framåt. Hela vintern sitter de inkrupna i sina hålor för att uthärda kylan. De har nära till bråk och slagsmål och deras handlingar är ofta oövertänkta.

Den som berättar är arkivarien som tar hand om gamla dokument och de få böcker som finns kvar, och det gör han på ett annorlunda språk:

ur skyarna nertumblande kom den, det var en dretig dag om husten då sompen steg och vi drefvo mårdhund mot giftrännet borta vid marsken; ur det grå kom den, ur molnens jämntrista eländ: gnistrande, knattrande, vrålande med stjärnsvansen i släp, sedan tyst, nerjordad;

Det här är väldigt roligt. Det är språkkänsligt och det är rytm och liv i texten. Det är tragiskt och skrattretande, fast skrattet fastnar ibland i halsen. Han kallar sig själv archifarie. Istället för allt inflytande från engelskan finns en stark påverkan från nederländskan. Han stavar fleece som i fleecetröja flijs.

Jag njuter av det här. Det är inte vem som helst som kan skriva en sådan text, som behärskar språket och kan genomföra det med sådan konskvens. Samtidigt är inte den här romanen ett enda stort skämt. Där finns hotet mot miljön och en nertryckt folkgrupp ur vilkens perspektiv allt berättas. Ödmården är en bra och faktiskt lättläst bok som jag rekommenderar.

Ödmården av Nils Håkanson, Bonniers 2017.

Tisdagstrion – Årstid i boktiteln

~ Mösstanten ~ 24 kommentarer

Här har jag valt två böcker som jag har läst och en som jag vill läsa. Den första, Vinterbarn av Dea Trier Mørch, läste jag på 1970-talet, alltså för mycket länge sedan. Vinterbarn var mycket omtalad då och den blev också filmatiserad. Den handlar om en ung kvinna som föder ett barn. Hon bor i Köpenhamn och fadern är musiker och befinner sig vid den tiden på Grönland. Jag minns inte så mycket av handlingen, men att jag tyckte om den.

Ali Smith har skrivit fyra årstidsböcker och jag har läst denna som heter Höst, men inte de andra. Det vill jag gärna göra. Ali Smith har sin egen stil. Det hon skriver är roligt, allvarligt och ofta oväntat. Jag länkar till min text om boken.

Karl Ove Knausgård har också skrivit fyra årstidsböcker och jag har inte läst någon av dem, men det vill jag absolut. Jag är sen på Karl Ove Knausgård och har bara läst två böcker av honom hittills, Min kamp I och Morgonstjärnan, men de var mycket bra så fler böcker av honom kommer att dyka upp här på bloggen. Om hösten är den första av hans årstidsböcker så därför har jag valt den idag. Jag länkar till förlaget för mer information.

Det var mina tre böcker med årstid i titeln. Om du klickar in dig hos Ugglan & boken får du fler boktips.

Poesiläsning

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Under sommaren har det inte blivit någon poesiläsning. Jag är kanske lite konstig, men jag får aldrig plötsligt lust att läsa en dikt. Men om jag skapar en rutin, till exempel att läsa en dikt varje dag när morgonteet är drucket, då kan jag få stort utbyte av poesiläsningen. Under sommaren har jag oftast druckit morgonteet på balkongen och i och med det försvann poesin. Jag glömde bort den. Eller det kändes inte rätt att sätta sig med en diktsamling när jag kom in från balkongen.

Men nu är den tiden slut. Det te som dricks där ute intas på eftermiddagen om vädret tillåter. Så nu har jag kommit igång med poesin igen. Jag håller fortfarande på med Andningsvändning av Paul Celan. Det är inte helt lätt men nu börjar jag få en känsla för dikterna. De liknar inte riktigt något som jag har läst tidigare. Det är spännande.

Analysera och skriva omdömen om de här dikterna vill jag inte. Det känns alldeles för svårt. Men jag har glädje av att läsa dem.

Norrlands akvavit av Torgny Lindgren

~ Mösstanten ~ 9 kommentarer

Den före detta predikanten Olof Helmersson kommer tillbaka till Västerbottens inland. I många år har han bott i ett höghus i Umeå, och under den tiden har han ändrat sig. Nu anser han att Gud och himlen och helvetet inte längre finns. Därför vill han förmedla det till människorna i den trakt där han frälste så många på 1950-talet. Det verkar nog som om han i alla fall vill predika en del, men ett annat budskap.

Nu visar det sig att nästan inga av hans gamla församlingsmedlemmar finns kvar i livet. Den församling som finns nu består endast av två personer. Inga är frälsta längre, inga tror på det han tidigare predikade om.

Norrlands akvavit är en eftertänksam och sorgsen bok med en stillsam humor. Olof Helmersson är visserligen en pigg åttioåring, han cyklar långa sträckor för att träffa olika människor, men han är gammal och allt är förändrat. Inlandet är avfolkat, skolor nedlagda liksom konsumbutiken. Det är glest mellan människorna.

Helst kanske man bör höra berättelsen läsas av författaren själv, om det finns en sådan inspelning. Det är lätt hänt att halka över en roman av Torgny Lindgren för snabbt, men jag tycker ändå att jag har läst andra som var bättre. Det var lite för många omtagningar. Det blev inte tillräckligt angeläget. För mig i alla fall, och det trots att det finns en dramatisk händelse i boken och att det också finns finstämdhet och medkänsla med en gammal sjuk människa på väg mot livets slut.

Men det är väl tristessen och Olof Helmerssons meningslöshet som gestaltas i romanen och det blir ju lite sorgligt och trist.

Norrlands akvavit av Torgny Lindgren, Norstedts 2007.

Hett i hyllan #125 – I sanningens tjänst

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

I sanningens tjänst handlar om Ned, en erfaren brittisk agent, som undervisar underrättelsetjänstens unga rekryter. På avslutningskvällen bjuder han in sin före detta chef, George Smiley, att föreläsa. Smiley ställer allt på sin spets och får Ned att återuppleva det förflutna.

Det här gör mig intresserad. Jag har läst John le Carré tidigare, både Spionen som kom in från kylan och böckerna om mullvaden i den brittiska underrättelsetjänsten, böckerna med George Smiley. När jag tänker på honom ser jag Alec Guinness från filmatiseringarna och han är en romanfigur som jag gärna återvänder till. Om den här boken är lika spännande som historien om mullvaden eller om den är mera lik en vanlig roman, vet jag inte. Men den verkar onekligen intressant.

Från omslagsfliken: I en rad episoder med närmast magisk lyskraft förs vi här in i den hemlige agentens skymningsland, det offentliga livets innersta rum, som också är skådeplatsen för många av vår tids centrala och mest djupgående konflikter.

I sanningens tjänst av John le Carré, Bonniers 1991. Översättning: Sam J. Lundwall.

Det är Bokföring enligt Monika som sköter Hett i hyllan, och att delta på torsdagarna är ett utmärkt sätt att undersöka innehållet i ens bokhyllor och påminna sig vilka böcker man inte läst.

Sändebudet av Yoko Tawada

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Japan har isolerat sig från omvärlden. Barnen är så svaga att de nästan inte kan gå. Deras huvuden framstår som stora på deras smala halsar. De äldre däremot är pigga och starka och verkar leva för evigt. Gammelmorfar Yoshiro tar hand om sitt barnbarnsbarn, pojken Mumei. Medan han har svårt att äta och dricka och bara kan gå korta sträckor mycket långsamt springer hans gammelmorfar långa sträckor varje dag. Dessutom tar han sig runt till olika marknader för att hitta bra mat till Mumei. Gammelmorfar är en av de unga äldre.

Efterhand träder ett samhälle fram som vi förstår har varit utsatt för en katastrof. En miljökatastrof, tänker jag. Ingen bor längre i centrala Tokyo. Mat är inte helt lätt att få tag på. Japan importerar inga varor och människorna i de bördiga jordbruksområdena ser först och främst till sina egna behov.

Berättelsen är skriven mycket sakligt och konkret men det finns också en stor vaghet. Vi får aldrig veta vad som har lett till den nuvarande situationen och heller inte klart och tydligt hur landet styrs. Vi får delar av bilden.

Texten är alltså konkret, men också vacker. Det finns poesi i berättelsen. Jag tolkar den som en varning för vad vi gör med vår jord. Men den handlar också om att bara finna sig i vad som är bestämt, eller att göra motstånd. Efterhand kommer det fram att det finns människor som tyst och stilla handlar mot bestämmelserna.

Sändebudet är en vacker och lite obehaglig berättelse. För mig som läsare är den delvis dimhöljd. Den har en alldeles egen atmosfär och känsla och jag tycker absolut att den är läsvärd. Slutet kom lite snopet men för övrigt vill jag rekommendera boken.

Sändebudet av Yoko Tanawa, Tranan 2020. Översättning: Vibeke Emond.

Tisdagstrion – Black Lives Matter

~ Mösstanten ~ 20 kommentarer

Idag har vi fått ett viktigt och allvarligt tema av Ugglan & boken, Black Lives Matter. När jag funderade på vilka böcker jag kunde välja kom jag först och främst att tänka på Dödssynden av Harper Lee. Den läste jag för så länge sedan att jag faktiskt inte minns något av den boken men nyligen såg jag en filmatisering med Gregory Peck som advokaten. Dödssynden handlar alltså om en advokat i en liten stad i södra USA som försvarar en svart man som är anklagad för våldtäkt av en vit kvinna. Det är advokatens nioåriga dotter som berättar. Jag länkar till förlaget för mer information.

Allt går sönder av Chinua Achebe läste jag däremot ganska nyligen. I Den romanen skildrar Chinua Achebe ibofolkets kultur (kallas också igbo) i Nigeria på 1800-talet och hur den slås sönder av kolonialmakterna. I förordet läste jag att det var första gången som en roman skildrade händelser i ett afrikanskt land sett från afrikanernas synvinkel. Allt går sönder har sålts i större upplagor än någon annan afrikansk roman. Jag länkar till mitt inlägg om boken.

Den tredje boken har jag redan haft med i en tisdagstrio, men den är så bra och den passar så väl in på temat att den får vara med en gång till. Det är En liten plats av Jamaica Kincaid där hon med stor vrede kritiserar Storbritanniens fula koloniala förflutna på Antigua. Med skarpa exempel visar hon på diskrimineringen av öns svarta befolkning. Även här länkar jag till mitt inlägg om boken.

Om du går till Ugglan & Boken hittar du fler bokbloggare som deltar i Tisdagstrion.

Augustprisprojektet – vad gav det?

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Detta är alltså de åtta Augustprisvinnare som jag inte hade läst. Det blev ett bra projekt att läsa dem. Största läsglädjen gav Tecknens Rike och Osebol. Det är faktiskt de två böckerna som har fastnat mest i mitt sinne. Men alla böckerna är läsvärda, Sorgegondolen inte minst. Osebol och De kommer att drunkna i sina mödrars tårar hade jag nog läst ändå eftersom de är så nya vinnare och Johannes Anyurus bok hade jag redan på min läsvagn. Men de andra hade jag kanske aldrig läst och då hade jag gått miste om en hel del.

Nu känns det bra att vara uppdaterad och det blir spännande att se vilka som blir nominerade till Augustpriset i år, om det är några som jag redan har läst. Här nedan finns en lista över de åtta böckerna med länkar till mina inlägg.

En fruktansvärd grönska av Benjamín Labatut

~ Mösstanten ~ 9 kommentarer

Under första världskriget får Albert Einstein ett brev från östfronten. Det kommer från matematikern Grohendiek och han har löst ekvationerna i Einsteins allmänna relativitetsteori. Så börjar den här romanen. Sedan fortsätter författaren att berätta om andra vetenskapsmän, bland annat fysikerna Schrödinger och Heisenberg.

En fruktansvärd grönska handlar alltså om matematiker och fysiker och hur de så småningom utvecklar kvantteorin som sätter de gamla fysiska lagarna ur spel. De är alla udda personer med stark vilja och det de kommer fram till ställer så mycket på ända att flera av dem blir skräckslagna.

Jag kan inte säga att jag förstår de här teorierna och inte heller slutsatserna. Det är obegripligt. Det handlar om tid som är något helt annat än det vi uppfattar som tid i vardagslivet. Det handlar om tillvarons minsta beståndsdelar, så som vi känner till det nu, och att de inte uppför sig som man skulle kunna förvänta sig. När jag tänker på det börjar tillvaron gunga. Vilka är vi egentligen? Vad är fast? Var befinner vi oss? Det är svindlande och dimmigt och bottenlöst.

Nu är jag ganska fast förakrad i det som jag uppfattar som verkligheten så jag tar inte lika illa vid mig som mateamtikerna och fysikerna i romanen och jag har stort utbyte av berättelsen fast jag inte förstår deras arbete. Men en fruktansvärd grönska har ännu ett tema som också kan ge rädsla. Det handlar om att vetenskapliga framsteg kan användas på flera sätt på gott och ont. Vi vet ju att atombomben inte hade funnits utan fysikers arbete. Ett annat exempel som finns i boken är Preussiskt blått, eller Berlinerblått som är ett pigment som Heinrich Diesenbach upptäckte på 1700-talet. Ur Berlinerblått kan man utvinna blåsyra som har utvecklats och använts i förintelsen under andra världskriget.

Det är spännande att följa vad dessa udda vetenskapspersonligheter företar sig. Författaren skriver mycket konkret om vad de gör och det uppstår en svindlande klyfta mellan det konkreta och teorierna som kastar om verkligheten och mina famlande tankar om universum, om tid, om vårt medvetande, om all obegriplighet. Berättelsen är grundad på verkliga händelser, men författaren har också fabulerat. En fruktansvärd grönska är en stark och ovanlig roman som både handlar om människor och relationer och teorier.

En fruktansvärd grönska av Benjamín Labatut, Nirstedt/litteratur 2021. Översättning: Hanna Nordenhök.