Jävla karlar av Andrev Walden

Jävla karlar är en barndomsskildring på självbiografisk grund. Under sju år har pojken Andrev sju olika pappor. En del av dem är pappor inom citationstecken, men ett par av dem fungerar mer som riktiga pappor, fast inte alltid som bra pappor. Det blev mycket pappor i texten här, men det är många män som Andreas mor har förhållande med och alla påverkar de naturligtvis barnen. Det blir delvis kaotiskt, barnen och mamman får anpassa sig till olika män och deras beteende och förhållningssätt. Mammans kärleksförhållanden är ofta destruktiva. En del män är våldsamma och eller oerhört kontrollerande.

Jävla karlar handlar alltså om mycket elände, men den är ändå inte tung att läsa. Boken är full av humor och har mycket värme. Romanen är ingen arg anklagelseskrift gentemot modern som ju utsatte barnen för alla dessa män. Det är ändå ett varmt förhållande mellan mamman och sonen. Det är som om modern inte kan annat. Hon gör så gott hon kan, men det blir aldrig riktigt bra och ofta rent av farligt. Så visst bränner det till ibland och det känns så man får ont i magen när man läser, men Jävla karlar är också rolig och där finns också omtänksamhet.

Romanen är enkelt och rakt skriven, mycket uppfinningsrikt. Inte så att jag tror att författaren har hittat på alltihop. Jag skulle tro att det mesta har hänt, ungefär. Det som jag tycker är uppfinningsrikt är hur den är skriven. Det är skickligt utvalda scener som är avslutade på rätt ställe. Så känns det, och det är välgörande att läsa en roman med så pass mycket elände och vara i en glad stämning när man lägger den ifrån sig färdigläst. Det betyder inte att eländet är bortskojat, nej inte alls. Jag tycker att romanen tar eländet på allvar. Och det gör man som läsare också.

Jävla karlar belönades med Augustpriset 2023.

Jävla karlar av Andrev Walden, Polaris 2023.

Tisdagstrion – Alexander, Alexandra, Alex, Alexis

I dag ska alltså dessa namn vara med i eller på böckerna eller i författarnamnet och det tyckte jag var lite svårt. Därför har jag med en bok som jag inte har läst, men gärna vill läsa. Det gäller dock inte den första, Den svavelgula himlen av Kjell Westö. I den romanen finns en man som heter Alex. Han tillhör en rik familj och huvudpersonen, som kommer från mindre ekonomiska omständigheter, blir god vän med honom och förälskad i hans lillasyster. Alex är en cynisk person som mer eller mindre kan trampa över lik för att uppnå det han vill. Den svavelgula himlen kom 2017.

Men Malma station av Alex Schulman som kom förra året har jag inte läst. Den finns i min läslista och jag tror att den är bra. Malma station ska vara en drabbande berättelse om familjehemligheter och oförrätter som gått i arv genom generationer, enligt förlaget. Den utspelas på ett tåg där några människor är på resa till Malma station.

Berlin Alexanderplatz är en tysk klassiker av Alfred Döblin. Den publicerades första gången 1929 och den handlar om Franz Biberkopf som bor i de fattiga judiska kvarteren i Berlin och just har blivit utsläppt från fängelset där han har avtjänat ett straff efter att ha dödat sin flickvän. Franz Biberkopf bestämmer sig för att hädanefter leva laglydigt, men det är inte så lätt.

Det skulle inte förvåna mig om det finns massor med böcker på dagens tema fast just jag hade svårt att hitta sådana. Om du vill ha fler boktips kan du gå till Ugglan & Boken.

2023 års övriga läsprojekt – Rapport

Då var det dags att rapportera om hur det har gått med mina övriga läsprojekt. Här ovan ser ni några exempel på vad jag har läst i projekten.

Omläsning
Där var det meningen att jag skulle läsa På spaning efter den tid som flytt 1, Swanns värld av Marcel Proust och det har jag gjort. Däremot har jag inte läst Natt klockan tolv på dagen av Arthur Koestler.

Två författare som jag vill läsa mer av
Det var Jamaica Kincaid och Thomas Bernhard. Jamaica Kincaid har jag lämnat och hon ersätts av Marguerite Duras. Av Thomas Bernhard har jag hittills läst fyra av hans fem självbiografiska böcker och jag fortsätter med honom.

Längst bak i min läslista
18 böcker har blivit lästa i det projektet och många av dem har varit bra. De två böcker från det projektet som finns som bildexempel i det här inlägget är Doktor Bagges anagram av Ida Jessen och Patria av Fernando Aramburu.

Läs färdigt trilogin, kvartetten, sviten
Den enda som är färdigläst är Karin Smirnoffs trilogi om Jana Kippu där jag äntligen läste del två och tre i år. Och böckerna är: Jag for ner till Bror, Vi for upp med mor och Sen for jag hem. Sedan läste jag del fyra i Johan Theorins Ölandskvartett, som jag trodde, men den har utvecklats till en längre serie och den satsar jag inte på att läsa färdigt. Deckaren jag läste i år är Rörgast.

Hyllvärmare 2023 rapporterade jag om förra måndagen.

Snart är det jul och vips har vi ett nytt år och även då kommer jag att ha läsprojekt, men vilka det blir får ni veta då.

4 noveller av Thomas Mann

Den här boken innehåller fyra noveller av Thomas Mann. Det är Tonio Kröger (1903), Tristan (1903), Döden i Venedig (Der Tod in Venedig, 1912) och Mario och trollkarlen (Mario und der Zauberer, 1930).

Tonio Kröger har självbiografisk grund. Han är son till en köpman i en liten stad som är präglad av köpmännens verksamhet. Men han passar inte in och han ses av många som udda och konstig. Han är intresserad av litteratur och att skriva och han föraktar stadens, som han anser, inskränkta borgerlighet. Samtidigt har han dåligt självförtroende och det verkar som om föraktet han känner till viss del beror på hans underlägsenhetskänsla. Men han blir en betydande författare så småningom, men ensam.

Tristan är en satirisk berättelse från ett sanatorium. Thomas Mann gisslar borgerskapet för hyckleri och dumhet. Där finns en cynisk författare som gärna utnyttjar människor.

Döden i Venedig handlar också om en ensam författare. Han börjar åldras, han har arbetat hårt och skrivandet har tärt på honom. Han är högst femtio år gammal, men det var ganska gammalt år 1912. Han reser till Venedig och har tänkt sig att skriva där, men han blir helt fixerad vid en fjortonårig vacker pojke. En besatthet som han försöker hålla hemlig, men andra hotellgäster kan inte undgå att märka det.

Mario och trollkarlen berättas av en framgångsrik författare som reser till Italien på ferie med sin fru och sina barn. Italien är inte som tidigare. En sak som jag lade märke till är att det i novellen verkar som om fascismen har bidragit till att italienarna har spottat upp sig och inte längre är lika undfallande mot välbeställda tyskspråkiga turister. Andra krafter har tagit över. I bokens förord hävdar Björn af Kleen att ett genomgående tema i novellerna är kontroll, att ha kontroll eller inte, att förlora den och rädslan för att göra det. Det missade jag när jag läste fast både Döden i Venedig och Mario och trollkarlen är starka exempel på det.Ja, naturligtvis märkte jag det och kände det, men att se det som ett tema, något som finns i Thomas Manns författarskap, så långt tänkte jag inte.

Det var mycket intressant att läsa dessa fyra noveller. Jag hade lite svårt för en viss högstämdhet som finns i Tonio Kröger och även i Döden i Venedig men att läsa dem gav mycket. Starkast är Döden i Venedig och Mario och trollkarlen. De är innehållsrika, de är komplexa och ger en upplevelse som man minns, men även de andra två novellerna tål att läsas.

4 noveller av Thomas Mann, Bonniers 2019. Översättning: Linda Östergaard. Efterord: Björn af Kleen.

Hett i hyllan #233 – Handelsmän och partisaner

Frågan är – som så ofta nu för tiden – har jag läst den här boken eller inte? Kommer inte ihåg. Men då kan den lika gärna vara med här i Hett i hyllan och så blir den kanske antingen nyläst eller omläst så småningom. Jag tycker om det jag har läst hittills av Östergren så jag tror att jag kommer att få några bra timmar med boken.

Detta kan man läsa på omslagets baksida:

Det är skönt att komma hemifrån, hävdar doktorn, som tillsammans med sin gode vän Jobs förlagt sommarferien till badhotellets bar, några hundra meter hemifrån.
I baren sitter för det mesta Robert, som inte vågar gå hem till sin hustru och den slutgiltiga konfrontationen utan hellre tar död på tiden tillsammans med Dan Holten, en fiskare som nyligen flyttat till den lilla sydsvenska staden, och som gärna gör sig ärenden ut i hotellköket för att få se gluggen mellan kallskänkan Gills tänder.

Men sedan kommer tydligen några mäklare till hotellet som påstår att de vill köpa fastigheter för att härbärgera flyktingar. Dan Holten anlitas som chaufför och det dröjer inte länge förrän han inser att mäklarna inte talar sanning.

Handelsmän och partisaner av Klas Östergren, Bonniers 1991.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Bedragaren av Zadie Smith

Bedragaren handlar om Eliza Touchet som är ingift kusin till författaren William Ainsworth (1805-1882). Om hon har funnits eller är påhittad vet jag inte, men i romanen förekommer andra historiska personer, till exempel Dickens. Eliza är änka i ganska små omständigheter och arbetar som hushållerska hos Ainsworth, vilket säkert behövs efter att hans hustru har avlidit. Där finns tre döttrar – tills de sänds iväg till en skola – och Ainsworth har ett stort umgänge med andra kulturpersonligheter. Liksom andra herrar på den tiden sköter han inte hushållet men förväntar sig att maten ska stå på bordet och att gäster servas på sedvanligt sätt.

Eliza Touchet är bra mycket intelligentare är författaren själv och fungerar tidvis också som hans redaktör. Hon deltar i rörelsen mot slaveriet och är intresserad av mycket i samhället. I romanen får vi uppleva en del av det myllrande, fattiga England, fast från medelklasskvinnan Elizas synvinkel och hon vet sannerligen inte allt om hur de fattiga har det. Genom att ta upp ett rättsfall som förekom under den här tiden för Zadie Smith berättelsen till den brittiska kolonin Jamaica där sockerproduktionen byggde på slavarbete. Mångas rikedomar i England kom från slavhandel och från sockerproduktionen. Rättsfallet handlar inte om det utan om en arvstvist där en man hävdar att han är arvinge till en förmögenhet och ett av vittnena som talar till hans fördel är en frigiven slav från Jamaica.

Där har vi orsaken till titeln – kanske. Är arvspretendenten en bedragare? Eller hänsyftar titeln på författaren Ainsworth? Är han en bedragare i sitt skrivande när han lånar och tar uppgifter och idéer varstans ifrån? Hur det än är med den saken är Zadie Smiths roman underhållande och rolig samtidigt som den tar upp många problem som fattigdom och slaveri och kvinnans ställning i England under 1800-talet. En herre som Ainsworth gör som han vill, skickar iväg sina döttrar, är borta på resor långa perioder och bestämmer om Eliza och hans nya hustru får åka till London och bevista rättegången rörande arvstvisten eller inte. Och hur Eliza tassar omkring sin kusin för att hindra att han får se kritik av sina verk! Om så sker är stämningen i hemmet förstörd en tid framöver. Och rikedomarna i landet, som ju också spiller över på människor som Ainsworth, även om han inte är rik själv, kommer ju från slaveri och utsugande av koloniers infödda och de fattiga i England. Men trots att allt detta finns med i Zadie Smiths berättelse är den inte det minsta pekpinneaktig. Bedragaren är en bra roman. Rekommenderas.

Bedragaren av Zadie Smith, Bonniers 2023. Översättning: Niclas Nilsson.

Tisdagstrion – Drömmar

Sällskapet för ofrivilliga drömmare av José Eduardo Agualusa handlar om drömmar, både sådana som vi drömmer om natten och drömmen om frihet från förtryck och korruption, och berättelsen handlar både om en nutid på 2000-talet och och går tillbaka till befrielsen från det portugisiska kolonialstyret och till det som hände sedan i Angola. Stilen är magisk realism och romanen utspelas mestadels i Angola. Den kom 2020 på svenska och på originalspråket portugisiska 2017.

Drömfakulteten av Sara Stridsberg kommer jag tyvärr inte ihåg mycket av fast jag har läst den. Det är kanske dags för en omläsning? Den handlar om Valerie Solanas (1936-1988), författare och feministisk teoretiker. Hon är mest känd för SCUM-manifestet som är ett hårt angrepp på patriarkatet och män samt att ha försökt döda Andy Warhol. Hur kan man glömma en sådan roman? Drömfakulteten publicerades 2006 och belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2007.

Melancolia av Mircea Cartarescu passar i trion idag eftersom nästan allt i den är som konstiga delvis mardrömslika, hisnande, men också ibland vackra drömmar. Jag vet inte om det ska vara drömmar, men jag upplever det så. Där finns tre drömlika berättelser om en femårig, en åttaårig och en femtonårig pojke och när man lämnar boken har man tittat in i en egendomlig värld. Melancolia kom på svenska i år och på originalspråket rumänska 2019.

Du kanske vill få fler boktips på temat drömmar? Då kan du gå till Ugglan & Boken som har hand om tisdagstrion.

2023 års hyllvärmarprojekt – hur gick det?

Det känns nästan konstigt att se bokhögen igen. Var det dessa böcker? Många av dem läste jag ju för så länge sedan. Så känns det. Men jag har fått en hel del god läsning i årets hyllvärmarprojekt och det har gått bra. De här böckerna har jag alltså läst:

Letters to Alice on first reading Jane Austen av Fay Weldon
Cannery Row av John Steinbeck (som jag läste på svenska istället)
Pil i det blå av Artur Koestler. (Den är jag inte riktigt färdig med, men den kommer att bli utläst innan året är slut.)
Gentlemen av Klas Östergren
Där vi en gång gått av Kjell Westö
Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag av Bodil Malmsten
Hjärtat i vår vänskap av Anna Gavalda
Djurdoktorn av P. C. Jersild
Makten och kvinnligheten av Yrsa Stenius
Kärleken av Theodor Kallifatides
Entry Island av Peter May
Aracoeli av Elsa Morante

Nästa år blir det ett nytt hyllvärmarprojekt, men vilka böcker som finns i det kommer jag att meddela senare.

Melancholia av Jon Fosse

Melancholia handlar om den norske bildkonstnärer Lars Hertervig (1830-1902). Han kom från en fattig kväkarfamilj och fick genom en mecenat möjlighet att studera måleri, först i Christiania som den norska huvudstaden hette på den tiden, och sedan i Düsseldorf. Efter två år i Düsseldorf kom han tillbaka till Norge men han led av schizofreni och levde i armod de sista åren av sitt liv. Utgåvan jag har läst omfattar både Melancholia I och II och i den första är Lars Hertervig i Düsseldorf. Hela avdelningen handlar om en enda dag, utom ett kapitel på slutet om en annan person.

Jon Fosse har ett säreget sätt att skriva. Han är inne i romanpersonens huvud. Konstnären håller på att få ett psykiskt sammanbrott och hans tankar virrar hit och dit med många upprepningar. Jag gav nästan upp efter femtio sidor, men ändrade mig och har läst hela boken. Det var tur att jag gjorde det, för det här är bra. Fosse skapar en bild av en människa som går in i läsaren. Hertervigs osäkerhet och sårbarhet, hans självhävdelse, hans vanföreställningar och hans oförmåga att passa in känns både skrämmande och ömkansvärda. Språket böljar och flyter. Det håller på, det flödar ända tills författaren har bestämt att här tar denna första avdelning i romanen slut. Men det är inte ett oavbrutet flöde av tankar. Händelser under dagen upplevs genom Hertervig.

Melacholia I innehåller också ett kapitel då vi är inne i en författares huvud. Det är nutid och han ska skriva en roman om Lars Hertervig. I Melancholia II är vi inne i Hertervigs syster Olines huvud. Hertervig har nyligen dött och Oline är gammal. Hon har svårt att minnas det som händer nu, men hon har minnen från broderns tidigare liv.

På sätt och vis är allt skrivet på samma sätt, men ändå inte. Det är mest upprepningar i den första delen om konstnären i Düsseldorf och där är tankarna mycket förvirrade. Författarkapitlet är svalt. Först undrade jag vad det har i romanen att göra, men det känns ändå som om det ska vara där. Det är fascinerande att Fosse lämnar allt så öppet. Det känns som om det ingår att läsaren ska undra. Melancholia I och II är en märklig blandning av tankar, bilder, handfasta verkliga händelser, vardaglighet och livets förtretligheter som att bli genomsur en regnig och blåsig dag i Bergen eller att ta med fisk köpt från fiskaren in på dass därför att man inte hinner och orkar in med den i huset före. Fosse skapar människor som man kan känna med.

Melancholia av Jon Fosse, Bonniers 1999. Översättning: Urban Andersson.
Den här utgåvan innehåller både Melancholia I och II. I Norge kom ettan 1995 och tvåan 1996.

På Nasjonalmuseets hemsida kan du läsa mer om Lars Hertervig och fram för allt se hans verk.

På Waldemarsudde kommer en utställning med titel Hertervig-Hill i höst. Den kommer att visas från 21 september 2024 till 26 januari 2025.

Hett i hyllan #232 – Glasburen

Den här romanen av Georges Simenon verkar handla om relationer och jag vet inte hur bra Simenon var på att skriva om sådant. Berättelsen handlar om Emile som lever i ett praktiskt men känslomässigt dött förnuftsäktenskap med Jeanne.

Så har han i själva verket levat hela sitt liv, som i en bur av glas, oengagerad, vid sidan om, aldrig som ”de andra”. Men en dag tar livet fatt i honom. När hans systers äktenskap havererar och slutar med en katastrof ställs han motvilligt inför något han aldrig trott på – en stor passion.

Ja, den här boken kan vara spännande, kanske till och med bra. I baksidestexten hävdas att det blir en lek med elden, en lek med liv och död.

Glasburen av Georges Simenon, Bonniers 1979. Översättning: Karin Jacobsson.

På franska kom Glasburen (La cage de verre) 1971.