Tisdagstrion – Judisk kultur och historia

Det var Yom Kippur igår och på bokmässan i Göteborg som startar på torsdag är judisk kultur ett viktigt tema, så att tisdagstrion idag handlar om judisk kultur och historia passar alldeles utmärkt. Här är mina tre böcker:

Esther Kanske (2015, Villeicht Esther, 2014) av Katja Petrovskaja handlar om författarens sökande efter sin släkthistoria. På grund av allt som har hänt finner hon endast delar av den och många, många av hennes släktingar finns inte längre. Katja Petrovskaja kommer från Ukraina och är av judisk släkt. Esther Kanske var Katja Petrovskajas fars mormor. Anledningen till att författaren kallar henne Esther Kanske är att hennes far var osäker på vad hon hette. Han kallade henne bara babujska. Hon blev kvar i Kiev eftersom hon var alltför handikappad för att evakueras och klarade sig inte undan nazisterna och massakern i Babij Jar.

Läser vi Jakobsböckerna (2015) av Olga Tokarczuk går vi längre tillbaka i historien, till sektledaren Jakob Frank som föddes omkring år 1726 och levde till 1791. Troligen föddes han som Jakob Leibovitj i en polsk-judisk familj i det som då var östra Polen men som nu är Ukraina. På den tiden var judarna inte fullvärdiga medborgare och de som hade makten använde ofta hatet mot den judiska befolkningen för att rikta folkets missnöje bort från sig själva. Jakobsböckerna är en rik, levande och omfattande roman som ger en inblick i en del av Europas historia under 1700-talet. Bland annat finns olika riktningar av judendomen med i berättelsen och Jakob Frank befann sig på många platser under flera olika härskare under sitt liv, och hans framgångar och motgångar växlade. Jakobsböckerna publicerades på polska 2014.

På flykt från ett sorgebud (2011) av David Grossman utspelas i samtidens Israel. Ora glädjer sig åt att hennes son ska komma hem efter att han har avslutat sin värnplikt. Men istället återgår han till militärtjänsten eftersom det är ett spänt läge i landet. Ora står inte ut med att vara hemma och vänta på sorgebudet som hon fruktar ska komma utan ger sig iväg på fotvandring i Galileen tillsammans med sin barndomsvän Avram. Under vandringen berättar hon för Avram om sitt och sin familjs liv. Den här romanen grep mig djupt och nu senare har jag läst att David Grossman själv har upplevt att få bud om att hans son dödades av en missil under en militäroperation. Romanen kom 2008 på originalspråket.

Hos Ugglan & Boken hittar du fler böcker på dagens tema.

Underlandet av Hanna Nordenhök

Underlandet består av flera berättelser om och med människor som aldrig träffas och som lever helt skilda liv. Men där finns en gemensam nämnare och det är bedrägeri. Där är journalisten som ljuger ihop intervjuartiklar och som blir framgångsrik. Där är den hemlösa kvinnan som låtsas att hon är ett barn. Där är mannen som har förskingrat massor med pengar från välgörenhetsorganisationen han arbetar i. Och många fler.

Sedan är de de som duperas, som låter sig duperas, som blundar därför att det är alltför smärtsamt att se sanningen. Och så är det den som vinner på avslöjandet. Allt detta pågår på olika håll i världen, i Spanien, i USA, i Sverige.

Underlandet är som en rapport om ett tillstånd. Det här händer, och det här, och det här. Men de olika berättelserna är spännande att läsa för man vet inte vad de ska utmynna i även om det ligger nära till hands att tro att det inte kommer att vara något bra. Kärlek och omtanke har en mycket underordnad roll i den här romanen. Man anar att den finns i vissa av berättelserna, men mer är det inte. Mest är där ensamhet, förakt, rädsla och lurendrejeri.

Kanske är Underlandet menad som en bild av vår nuvarande värld, som är så svår att förstå och där man behöver vara så misstänksam. Det är en mycket dyster roman. Där finns ingen humor någonstans. Ändå finns där mycket som man kan känna igen och mycket som man har hört talas om förekommer. Det är bra skrivet, men det är tungt.

Underlandet av Hanna Nordenhök, Norstedts 2023.

Hett i hyllan #222 – Gäckande skuggan

Gäckande skuggan känns som en bekant titel, en titel som jag har hört eller sett för många år sedan. Kan den ha funnits i mitt föräldrahem? I så fall var det inte just den här boken och jag har aldrig läst den. Men den är filmatiserad 1934, ser jag, och filmen blev en dundersuccé. Då kan det vara därifrån jag minns titeln. Men nu ser jag att The Shadow som på svenska bland annat har kallats Gäckande skuggan också är en fiktiv figur från en radioserie på 1930-talet och som också har förekommit i tecknade serier, och den figuren har så vitt jag kan utröna inget med Dashiell Hammett att göra. Det är kanske inte konstigt alls att Gäckande skuggan känns bekant.

Men åter till boken i hyllan.

Gäckande skuggan av Dashiell Hammett (1864-1961), eller The Thin Man på originalspråket, publicerades första gången 1934 och det var Hammetts sista roman. Varför han inte fortsatte skriva skönlitteratur vet man inte, enligt svenska Wikipedia..

Hammett tjänstgjorde både i första och andra världskriget. I sin ungdom arbetade han på en detektivbyrå. Hans romaner filmatiserades och han skrev också många noveller under 1920 och 1930-talet och även filmmanus. På 1950-talet förhördes han och dömdes till ett fängelsestraff för antiamerikansk verksamhet. Hans verk blev svartlistade och han dog fattig.

Just den här boken ska vara en charmfull blandning av hårdkokt deckare och pikant salongskomedi enligt texten på bokens baksida. Jag måste nog se till att jag läser något av Dashiell Hammett, för det har jag aldrig gjort.

Gäckande skuggan av Dashiell Hammett, Norstedts 1986. Översättning: Anders Jonason.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Där vi en gång gått av Kjell Westö

Där vi en gång gått handlar om ett antal människor i Helsingfors. Berättelsen börjar 1905 och går in i år 1938. Den är en kollektivroman och ingen av personerna blir någon som man känner riktigt starkt med. På så sätt blir romanen i stort sett en mer intellektuell än känslomässig upplevelse, även om många skeenden och händelser gör att man ändå lever med och känner hur svårt det måste ha varit för många människor under de här åren. Man kan också säga att romanen handlar om Helsingfors historia och Finland som ett litet land med stormakter som Ryssland och senare Sovjetunionen och Tyskland som ingripare, angripare och påverkare. Samtidigt kan man känna igen många drag och beteenden hos romangestalterna och berättelsen är delvis underhållande och handlingen driver framåt. Men det är ganska mycket text man ska igenom.

Människorna i Där vi en gång gått tillhör mestadels de övre skikten i samhället. Det är de som tar störst plats i texten och där finns ett antal vänskapsrelationer som utvecklas på olika sätt under årens lopp. Något som stannar kvar hos mig är att de här mer välbeställda människorna oftast ställer upp för varandra när det gäller. Jag antar att dessa kretsar inte är så stora och att alla känner till varandra. Den gruppen är också svensktalande, medan underklassen i stort talar finska.

Men i berättelsen finns också fattiga människor. Dock känns det som om författaren är mindre hemma hos underklassen. Frågor som belyses i romanen är naturligtvis Finlands och Helsingfors historia som är så annorlunda mot Sveriges. Finland tillhörde Ryssland i början av 1900-talet. Efter att landet hade blivit fritt utbröt så småningom som vi vet ett inbördeskrig med allt vad det innebar av våld, dödande, laglöshet och hämnd, och efter hand tyskt ingripande. De partierna i romanen är mycket starka och berörande. Och senare gick Sovjetunionen till angrepp.

Partierna som handlar om inbördeskriget skiljer alltså ut sig som mycket starka och berörande. Och författaren skriver också om underklassens många gånger enorma fattigdom och svält, om TBC, om arbetslöshet. Allt medan överklassen roar sig och äter gott. Men Där vi en gång gått är ingen pekpinneroman, och det uppskattar jag.

När man läser Där vi en gång gått är det som sagt mycket text man ska igenom, men som så ofta när man läser historiska romaner får man en nyttig påminnelse om vad som har skett och också mer insikt i det som hände, så jag tycker att det helt klart är värt besväret att läsa den.

Där vi en gång gått av Kjell Westö, Norstedts 2006.

Kjell Westö har skrivit en kvartett romaner som utspelas i Helsingfors och belyser dess historia. Det finns andra också med Helsingfors som miljö, men just dessa betraktas som en kvartett, den består av:

Drakarna över Helsingfors (1996)
Vådan av att vara Skrake (2000)
Där vi en gång gått (2006)
Gå inte ensam ut i natten (2009)

Tisdagstrion – Kvinnonamn i boktiteln

Thérèse Raquin av Émile Zola (1840-1902) läste jag som tonåring. Det är länge sedan, men jag minns det som en stark upplevelse. Berättelsen publicerades 1867, först som en följetong i tidskriften L’Artiste och senare under året som bok. Den blev en skandalsuccé och räknas som Zolas debutroman. Thérèse Raquin handlar om begär, passion, otrohet och mord. Den kom första gången på svenska 1884 och har kommit i många upplagor sedan dess.

Carol av Patricia Highsmith (1921-1995) har jag i läslistan, men har inte läst, så nu påminner jag mig själv – och andra- om den boken. Carol handlar om den nittonåriga Therese Belivet som jobbar extra i en leksaksaffär och som blir passionerat förälskad i en kvinnlig kund. Kärleken blir besvarad men kvinnans man fattar misstankar och hyr en privatdetektiv. Patricia Highsmith publicerade Carol 1952 under pseudonymen Claire Morgan. Titeln var The Price of Salt. Romanen publicerades första gången i svensk översättning 2006.

Emily L av Marguerite Duras (1914-1996) har jag däremot läst, men inte hunnit publicera något inlägg om. Berättelsen handlar om ett par som närmar sig slutet på sitt förhållande. De åker ofta till Quillebeuf och när de är i en bar ser de ett engelskt par som sitter där flera timmar och fyllnar till. Det franska paret blir intresserade av vilka de är och deras historia, och de fabulerar fram en sorglig kärlekshistoria. Kanske blir den så sorglig därför att de själva börjar närma sig slutet av sin egen. Emily L Publicerades första gången 1987 och kom i svensk översättning 1989.

Det var mina böcker med kvinnonamn i titeln. Om du är nyfiken på fler boktips kan du gå till Ugglan & Boken.

Söndag hos Mintons – novell av Sylvia Plath

Om Henry bara inte vore så petig, suckade Elizabeth Minton medan hon rättade till en karta på väggen i sin brors arbetsrum. Så till den milda grad petig. Hon lutade sig drömmande tvärs över mahognyskrivbordet ett ögonblick, och hennes vissnade vita händer med de blå ådrorna bredde ut sig mot det mörka, glansiga träet.

Elizabeth Minton bor ihop med sin bror Henry. Hon har arbetat som bibliotekarie, men nu på äldre dagar hushållar hon för sin bror. De är mycket olika. Henry är rationell, allt ska vara rakt och fyrkantigt och han vet bäst. Hans syster är inte värd mycket i hans ögon. Han påpekar och kritiserar. Hon är en drömmande person som läser poesi. Det förstår han sig inte på.

Allt är sett från Elizabeths synpunkt, så man kan inte vara säker förstås, men Henry verkar vara en överlägsen stropp som ska ha allt på sitt vis, och hon förmår inte säga ifrån.

Hon kisade på Henry som stod i dörröppningen nu. I det svaga ljuset kunde hon inte klart se hans anletsdrag. Ansiktet skymtade runt och dystert, och den bastanta skuggan smälte samman med mörkret i hallen bakom. När Elizabeth sneglade på broderns otydliga gestalt kände hon ett egendomligt behag i att iaktta honom utan glasögon. Han var ständigt lika tydlig, lika prudentlig, och nu var han för en gångs skull riktigt rejält suddig.

Söndag med Mintons är den första novellen i samlingen som jag köpte på bokrean i år. Fast den är enkelt berättad innehåller den mycket om hur det kan vara att leva med en person som Henry. Trots att bilden av honom kanske verkar överdriven vet vi att det faktiskt finns sådana personer. Men som sagt, vi vet inte säkert hur syskonens förhållande verkligen är och det är en intressant osäkerhet.

Noveller av Sylvia Plath, Modernista 2022. Översättning: Margareta Tegnemark. Förord: Björn Kohlström.

Jag anklagar av Émile Zola

Under min skoltid hörde jag första gången talas om Dreyfusaffären, detta justitiemord där författaren Émile Zola så småningom skrev ett öppet brev till landets president, där han kritiserade det som hade skett. Brevets titel var J’accuse, Jag anklagar, och det var infört i tidningen L’Aurore 1898.

Det som hände i Dreyfusaffären var att en man blev oskyldigt anklagad för spioneri. Den verklige spionen var adelsman och i sådana kretsar letade den franska militära underrättelsetjänsten inte efter agenter. Dreyfus, däremot, tillhörde inte adeln. Han var kapten på generalstaben och han var jude.

I skriften Jag anklagar! Kan man läsa om alla turer i Dreyfusaffären. Den är ett praktexempel på ett justitiemord och på myndigheters verksamhet för att mörka det som verkligen har hänt. Dreyfusaffären är också ett slående exempel på hur judar har använts som syndabockar genom historien. Jag kände till Dreyfusaffären sedan tidigare, men inte dess detaljer och jag kan säga att det jag läste var magstarkt. I skriften finns naturligtvis Émile Zolas öppna brev, men där finns också ett förord av Rolf Tardell, en prolog om Dreyfusaffärens upptakt, en epilog där man kan läsa vad som hände sedan och en lista med personerna i dramat.

Läs gärna Jag anklagar! Tyvärr är problematiken fortfarande aktuell.

Jag anklagar! – brev till republikens president av Émile Zola, 33 sidor 2015. Förord: Rolf Tardell.

Hett i hyllan #221 – Mordvapen till salu

Mordvapen till salu är en fin psykologisk studie av en från början hunsad och föraktad liten människa, vars enda uttryckssätt kommit att gå i våldets tecken. I händerna på ett ljusskyggt finanssyndikat blir han en viktig bricka när ett ministermord ska utföras i London, för att kasta landet ut i ett krig som ska gynna krigsindustriella intressen läser jag på omslaget till den här thrillern av Graham Greene (1904-1991). Lönnmördaren ifråga heter Arthur Raven och han är samtidigt på flykt undan rättvisan och på jakt efter några som har lurat på honom flaska sedlar.

Romanen kom ursprungligen 1936 med titeln A Gun for Sale och Gun borde kanske inte ha översatts till mordvapen. Det är mannen som håller i mordvapnet som åsyftas. Men det är ganska svårt att hitta en slående översättning på Gun for Sale. Lönnmördare till salu? Det låter inte lika bra, och den svenska titeln har varit Mordvapen till salu ända från den första svenska utgåvan som kom 1937.

Mordvapen till salu av Graham Greene, Bonniers 2001. Översättning: Sven Barthel.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Nocturner av Kazuo Ishiguro

Nocturner är en novellsamling som innehåller fem berättelser med anknytning till musik. Ur en novellsamling brukar man kunna välja en novell och så nöja sig med den, om man inte har lust att läsa alla. Men här fungerar inte det. Jag tycker inte att de håller en och en. Men läser man hela boken så påverkar berättelserna varandra i ens sinne och helheten blir djupare och större.

Alla novellerna handlar om musiker som inte har blivit stora och berömda. De spelar för turister på ett torg, eller blir restaurangmusiker, eller spelar på klubbar och är studiomusiker. Ett tema som återkommer är längtan efter rikedom och berömmelse, nöjesvärldens ytlighet och att en kvinna kan bli rik och känd genom att fånga rätt man till äktenskap, men hon riskerar också att bli utbytt mot en yngre och fräschare kvinna när hon blir äldre. Allt för publiciteten! Ett annat tema är kärleken till musiken och hur musikern måste anpassa sig till den krassa verkligheten. En av berättelserna handlar om att inte ha den riktigt stora talangen och inte heller den stora arbetsförmågan som krävs för att bli en stor musiker, men att inte vilja erkänna det ens för sig själv.

Berättelserna i samlingen är enkelt och rakt skrivna. De har rent av en bedräglig enkelhet. Men när man har läst dem känner man att det finns mer under ytan och är kanske lite melankolisk. Nocturner är med andra ord värd att läsas.

Nocturner – fem berättelser om musik och skymning av Kazuo Ishiguro, Wahlström & Widstrand 2017. Översättning: Rosé-Marie Nielsen.

Nocturnes – Five Stories of Music and Nightfall publicerades första gången 2009.