Författare: Mösstanten

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

I novellen En saga om en saga berättar Selma Lagerlöf hur hon fick idén till Gösta Berlings saga och hur svårt det var att hitta rätt ton. Inte förrän hon hittade sagotonen kunde hon skriva romanen. Den tonen uppskattar jag inte helt när jag läser. Den är lite för högstämd och svulstig, inte i hela boken, men bitvis. Men det är ändå bara en liten kritik. När jag läste Moby Dick hade jag lite svårt för kapten Ahabs utgjutelser och det förekom sådana också i Shirley av Charlotte Brontë, fast både den och Moby Dick i sin helhet är betydligt sakligare än Gösta Berlings saga. Man får helt enkelt leva med lite svulstigheter ibland.

Men Selma Lagerlöfs debutroman är inte saklig. Den består av berättelser och skrönor, sådant som berättades vid brasorna om kvällarna i Värmland om olika udda personligheter in en tid för länge sedan. Och de som berättade trodde både på djävulen och väsen som skogsrået. Skogen var mörk. De hungriga vargarna ylade i vinternatten och Fan själv kunde skriva kontrakt med människor om deras själar. Det är i alla fall så det känns att läsa Gösta Berlings saga och det är det som är romanens styrka. Och om man ser lite längre och tänker efter finns där också intressanta och rörande porträtt av olika människor.

Gösta Berling är en misslyckad präst. Han är godsint och charmig och ser bra ut, men han dricker och slarvar bort sitt liv. Han är en av kavaljererna på Ekeby, ett stort gods med många bruk och stora inkomster. I kavaljersflygeln bor Gösta Berling och andra män ur de övre skikten i samhället men som är alltför konstiga eller festar för mycket och som behöver försörjning och tak över huvudet. Deras uppgift är delvis att vara underhållande på fester genom att spela, vara roliga och recitera poesi. Tillsammans eggar de ibland varandra till olika upptåg och handlingar som får stora konsekvenser för andra människor. Ibland beter de sig som ett omoget tonårsgäng. Men författaren har ändå stor medkänsla med de här männen. Gösta Berling och kavaljererna är ett genomgående tema i romanen men där finns också många kvinnor med styrka och svaghet, illasinnade och goda.

I det tidiga 1800-talets Värmland som Selma Lagerlöf skriver om fanns stor fattigdom och betydande rikedom. Bruksägarna tjänade pengar på järnet och skogen. I avlägsna skogstrakter fanns fattiga torpare som svalt och under år då det växte dåligt hade stora delar av befolkningen ont om mat. Det var ett samhälle där männen bestämde och lagar och sedvänjor satte kvinnor under faderns och sedan makens förmyndarskap och där fäder och makar kunde ruinera hela familjen utan att kvinnorna kunde göra mycket åt det. Men där fanns naturligtvis också starka kvinnor och så är det i Gösta Berlings saga. Majorskan på Ekeby är en av dem. Kavaljeren Liljecronas hustru är en annan, som styr gården med fast och kärleksfull hand men som samtidigt bär sitt kors och inte grälar på mannen när han periodvis befinner sig i hemmet. Medkänslan med svirarna är stor i Gösta Berlings saga.

Om den här boken har skrivits så mycket, den är studerad och analyserad, men själv nöjer jag mig med det här. Läs gärna den här myllrande, skrönfulla romanen om du inte har gjort det.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, Modernista 2017.

Gösta Berlings saga publicerades första gången 1891.

Tidigare inlägg på bloggen:
Mårbackasviten
Liljecronas hem
Novellen En saga om en saga
Biografin Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm

Hett i hyllan #172 – Tre porträtt

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Tre porträtt av Klas Östergren kan kanske kallas en novellsamling. Den innehåller tre berättelser som heter Kvinna i starkt ljus, Kamrat i blå uniform och Kollega med gul skål. Men huruvida den känns som novellsamling eller något annat beror naturligtvis på upplevelsen när man läser den. Från omslagets baksida:

Här framträder en berättare som ägnar en kvinna, en kamrat och en kollega varsitt litterärt porträtt. Detta är en svår konst, men eftersom personerna betytt mycket för berättaren, anser han det mödan värt. ….

Och längre ner i baksidestexten:

Ett genomgående tema är att ingenting är vad det ser ut att vara, ett påstående som också gäller dessa berättelser i sig. Under en skenbart enkel yta döljer sig outgrundliga komplikationer. Precis som i tillvaron runt omkring oss. Det är inte alltid som ett porträtt föreställer den det säger sig föreställa, det kan mer likna den som utför det.

Kanske ska boken hellre kallas roman? Eller varken det ena eller det andra? I alla fall vill jag gärna läsa den.

Tre porträtt av Klas Östergren, Bonniers 2002.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Åsnesommar av Andrea Abreu

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Åsnesommar berättas av en tioårig flicka. Hon bor på en av Kanarieöarna, i en by lång uppe på höjden, flera kilometer ifrån stranden nere vid havet. Hon bor med sin mamma och pappa och mormor, men föräldrarna ser hon inte mycket av eftersom de är nere vid kusten och arbetar. Hennes morfar har givit sig iväg och lever med en annan kvinna. Efter sig lämnade han stora skulder så mormodern är fattig och föräldrarnas inkomster behövs.

Det är sommarlov och flickan leker med sin bästa kompis, den jämnåriga flickan Isola. Men det är inget jämlikt förhållande. Isola är smartare och hon är tidigt utvecklad. Hon fick mens redan vid nio års ålder. Dessutom äger hennes mormor butiken i byn så Isola räknas som lite mer än berättaren. Hennes mormor står i skuld till butiksägaren, en skuld som blir större och större.

Åsnesommar är en hård berättelse och mycket kroppslig, sådana kroppsligheter som att kissa och bajsa, som att ha mens, att ha fått könshår och att gnugga sig. Berättelsen är full av lukter och smaker, den är drastisk, hård, sårig och gripande och den blir lite rolig mitt i alltihop genom flickans sätt att berätta. Den är skriven med kanarisk slang och kan inte ha varit lätt att översätta, men det känns som om det är bra gjort.

Åsnesommar är Andrea Abreus debutroman. Den handlar om kärlek och svartsjuka, om vänskap och egoism och om att förlora en kär människa. Samtidigt får vi en känsla för miljön, för vädret, hur det kan kännas att bo i närheten av en vulkan och hur det kan vara att leva där i byn som bofast och se de underliga turisterna komma och gå..

Åsnesommar av Andrea Abreu, Nirstedt litteratur 2022. Översättning: Hanna Nordenhök.

Tisdagstrion – Fönster, dörrar och portaler

~ Mösstanten ~ 23 kommentarer

Här blir det två dörrar och ett fönster. Ingen portal alltså, men snart kommer ett inlägg om en novell ur samlingen Bortom portalen II, en antologi med noveller av svenska fantastikförfattare. Bara så ni vet.

På omslaget till Gisslan av Nina Bouraoui finns något som ser ut att vara en del av en dörr. Berättelsen var ursprungligen en teatermonolog och den handlar om en kvinna som tar sin chef som gisslan.

I romanen Den svarta månens år av Ellen Mattson står huvudpersonen ofta om natten vid fönstret och tittar ner på den mörka parken. Och vad har vi på omslaget om inte just ett fönster.

Dörren av Magda Szabó är självklar i den här trion och jag misstänker att den inte bara förekommer hos mig. Den handlar om en ungersk författarinna och hennes hushållerska.

Alla tre böckerna är väl värda att läsas och jag har skrivit om dem så titlarna är länkar till mina inlägg.

Om du vill ha fler tips på böcker med fönster, dörrar och portaler kan du gå till Ugglan & Boken.

Bokpost

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Henrik Johanssons nya bok Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött kom med posten. Den ska bli spännande att läsa. Det är ingen roman. Kanske kan den kallas diktsamling?

Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött av Henrik Johansson, Verbal 2022.

10 minuter och 38 sekunder i en märklig värld av Elif Shafak

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Huvudperson i den här boken är Leila som är mördad och slängd i en soptunna i Istanbul. De tio minuterna och de trettioåtta sekunderna är den tid efter döden när hjärnan, eller själen eller ett medvetande i hennes kropp finns kvar, och då minns hon olika perioder och händelser från sitt liv. Tidsmässigt går handlingen från 1950-talet in i 2000-talet.

Leila kommer från en liten stad där många tror på det onda ögat, på elaka spöken och annan vidskepelse. Hennes far har två fruar. Den äldsta är han lagligt gift med men hon har inte fött något barn. Den yngre är han religiöst gift med och hon föder Leila. Efter döden minns Leila hur det var när hon var barn. Hon minns varför hon gav sig iväg till Istanbul och hur illa det gick för henne där. Men under sitt liv i den stora staden har hon fått några vänner. De är udda existenser, sådana som inte räknas med, som man kan kasta glåpord efter – utom en, och det är barndomsvännen som har ett ordentligt arbete i administrationen men som måste leva ett dubbelliv för att umgås med Leila och hennes vänner.

Dubbelliv och dubbla regler gäller i Istanbul. Där finns lagliga licensierade bordeller, men de som utnyttjas där räknas inte som fullvärdiga medborgare. Många av kvinnorna är ditlurade och offer för människohandel. Däremot kan högt uppsatta män och de rika köpa deras tjänster. I det Istanbul där Leila befinner sig finns många människor, mest kvinnor, som familjerna och släkten inte vill veta av. De har blivit gravida, kanske på grund av våldtäkt, de har rymt från misshandlande män. Där finns också flyktingar och mycket fattiga gästarbetare och kvinnor som har lurats dit från fjärran länder. När någon av dem dör hamnar de på de bortglömdas begravningsplats, där de lämpas av och grävs ner utan vidare ceremonier och utan gravsten. Deras släkt vill ju inte veta av dem eller är svår att spåra. Då hjälper det inte om de har vänner. Enligt bestämmelserna får endast familjen begrava dem.

Genom att berätta om de här människorna berättar författaren om ett korrupt land med hyckleri och förtryck. Romanen spänner över lång tid och det händer en hel del. Där finns stora demonstrationer där fredliga människor skjuts ihjäl, där finns de prostituerades farliga tillvaro och människor som bara vill leva på sitt eget sätt men som får lida eftersom de inte passar in i samhällets mall. Där finns fattigdom och de rika, mäktiga. Det kan tyckas tungt och dystert och visst handlar romanen om mycket elände, men författaren skriver drastiskt och faktiskt humoristiskt. Romanen blir underhållande samtidigt som den är drabbande och avslöjande och har värme. I slutet av boken finns ett foto från de bortglömdas begravningsplats, ett område som ser nygrävt ut med träbrädor som sticker upp ur jorden med endast nummerskyltar på. Ungefär som om det var en plats där man har grävt ner bilar. Det är inget ställe där man skulle vilja att någon kär människa skulle hamna efter döden. Faktiskt ingen människa alls.

Detta är det första jag läser av Elif Shafak och jag vill mycket gärna läsa mer.

10 minuter och 38 sekunder i en märklig värld av Elif Shafak, Tranan 2022. Översättning: Klara Lindell.

Hett i hyllan #171 – Flickan som snavade på guldet

~ Mösstanten ~ 10 kommentarer

När jag trodde att jag hade läst alla böcker av Stieg Trenter (1914-1967) som vi har i hyllan då trodde jag fel. Där finns faktiskt två novellsamlingar som jag inte har läst en enda berättelse ur och detta är den ena. Stieg Trenter skrev 25 romaner men bara en novellsamling i kriminalgenren enligt baksidestexten. Den andra novellsamlingen är hopsatt efter författarens död av noveller som har varit publicerade på annat håll.

I den här boken finns fyra noveller, Spökjakt med hund, Spår i nysnö, Sista tåget från Paddington och titelnovellen Flickan som snavade på guldet.

Flickan som snavade på guldet och andra detektivberättelser av Stieg Trenter, Bonniers 2000. Efterord: Per Olaisen.

Novellsamlingen kom ursprungligen ut 1962. Det finns också en utgåva från 2014.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Löparna av Olga Tokarczuk

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Liksom Olga Tokarczuk roman Daghus, natthus består Löparna av en massa olika delar, korta och långa kapitel som till synes inte har med varandra att göra. Ett collage som läsaren kanske tolkar till något sammanhängande. Men medan Daghus Natthus handlar om ett område i Polen och är förankrad i jord och lera och kulturen där handlar Löparna om världen. Människorna kommer från olika platser. De är kanske uppvuxna på ett ställe men bor på ett annat. De rör på sig. På så sätt ger Löparna en bild av vår moderna, splittrade värld medan Daghus, natthus ger en känsla av något mer statiskt.

Löparna handlar mycket om resor, flygplatser, flygplan, kartor, att inte rota sig. I boken finns en flyende verklighet. Det är människor som försvinner och som blir tokiga, människor som inte har ro, som måste resa. Man kan också säga att romanen handlar om livet och döden och övergången mellan liv och död som den slutliga resan. Löparna handlar också om att inte acceptera sin situation. Genom att vara i rörelse kan man kanske undgå svårigheter, döden, myndigheterna.

Som ni märker är inte Löparna lätt att skriva om. Detta är min bild av boken och under hela läsningen arbetar min hjärna för att skapa den bilden. Där finns korta faktabetonade avsnitt och essäliknande avsnitt, men också några längre berättelser om några olika människor och de berättelserna gör intryck och känns. Det är en mamma som ger sig iväg från sin obotligt sjuke pojke, från en vardagstillvaro som verkar helt tröstlös. Där finns en man vars fru och barn försvinner under en semesterresa på en ö där som är så pass liten att det borde vara omöjligt. Och där finns en kvinna som reser över halva jordklotet för att hjälpa en svårt sjuk ungdomskärlek över till andra sidan.

Löparna av Olga Tokarczuk, Bonniers 2019. Översättning: Jan Henrik Swahn.

Löparna är tidigare utgiven på svenska av Ariel Förlag 2009.

Olga Tokarczuk belönades med Nobelpriset i litteratur 2018.

Tisdagstrion – Svart och vitt

~ Mösstanten ~ 31 kommentarer

Svart och vitt i titel, på omslag eller i handling är temat vi fått från Ugglan & Boken till denna tisdagstrio. Och så här får det bli hos mig – en bok som jag har läst och två som jag vill läsa. Jag har visserligen blandat in lite rött här också men det får duga ändå.

Björnkvinnan av Karolina Ramqvist handlar om en fransk adelskvinna som levde på 1500-talet och som följde med på en expedition över havet till det som idag är Kanada. Där blev hon ilandsatt på en öde ö som straff, antagligen därför att hon hade haft sexuellt umgänge med en man på skeppet. Björnkvinnan har jag läst så titeln är en länk till mitt inlägg.

Rött och svart av Stendhal (1783-1842) har jag länge velat läsa så det här kanske blir en extra puff till att verkligen göra det. Romanen kom på franska 1830. Rött är kärlekens färg och svart är prästkappans. Romanen handlar om en pojke från landsorten som studerar till präst. Han är äregirig och han hatar överklassen och han beslutar sig för att förföra borgmästarens hustru.

Den vita staden av Karolina Ramqvist har jag också länge velat läsa. Den är en fristående fortsättning på Flickvännen som jag har läst för ganska länge sedan och som jag tyckte var bra. I den vita staden är Karin ensam med sin dotter. En dag knackar kronofogden på dörren och Karin ger sig iväg med sitt barn för att få tag på det som hon har rätt till, skriver förlaget.

Fler böcker på temat svart och vitt hittar du om du går till Ugglan & Boken.

Inledningar #6

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Hur börjar en roman? Vad säger den läsaren? Anger den tonen? För den in i berättelsen? Jag analyserar inte utan skriver bara ett litet stycke inledning och så kan var och en fundera över den. Här kommer den sjätte:

När börjar en händelse?
Den börjar inte. Det var alltid något före. Den börjar som bäcken börjar i rännilen och som rännilen börjar i det sipprande myrvattnet. Regnet är det som får myrens vatten att stiga.
Om vintern får granarna vida kjolar. Snön når så högt att den flätar sig in i den nedersta kransen av grenar. När stormen driver ihop den blir det hålor och bon under granarna. En räv kan söka daglega där undan blåst och lursk. Orrhönorna ligger under granarnas kjolar men aldrig under samma rot som räven. Han kurar ihop sig därinne och väntar på natten. På månljuset och skaren väntar han.

Hunden av Kerstin Ekman.