Kategori: Biografi

Den skakande kvinnan av Siri Hustvedt

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

En tid efter att hennes far hade dött höll Siri Hustvedt ett föredrag på det college där han hade arbetat och där hon hade bott som barn. Plötsligt började hon skaka. Hon kunde tala och tänka men hela kroppen nedanför halsen skakade och det var inte som när man är nervös och är darrig i benen och i händerna utan riktiga skakningar.

Det här ledde till att hon läste in sig på hjärnan och olika neurologiska sjukdomar och på psykologi för att försöka förstå vad som hände med hennes kropp. Var det en neurologisk åkomma eller hade skakningarna psykologiska orsaker?

Den här boken är lite krånglig att läsa. Siri Hustvedt tar upp åtskilliga forskare och filosofer och deras syn på kropp och själ. Som jag förstår det menar hon att det fysiska och det psykiska hänger ihop. Att vi fortfarande vet ganska lite om hjärnan och det faktum att forskarna kan se vilken del i hjärnan som är aktiv vid olika tillfällen inte säger allt om vad det egentligen är som händer i vår kropp och framför allt inte om vad vi tänker och känner.

Vad är sinne och själ? Hur får vi ett jag? Vad är jaget? Vi får aldrig några säkra svar på detta i boken och det hade jag heller inte väntat mig. Som jag förstår anser Hustvedt att språket är mycket viktigt och att vårt jag formas i kommunikation och samspel med andra människor. Själv är hon en känslig människa och har några gånger sett syner, liksom en av hennes systrar och hennes mor. Hon har i många år lidit av migrän. Hon blir undersökt av neurologer men något klart svar på skakningarnas orsak får hon inte.

Som jag skrev här ovan är boken lite svår och eftersom jag själv inte är vidare insatt i filosofi och neurologi och psykologi kan jag inte säga så mycket mer. Jag tänker att vår hjärna, vårt jag, vår fantasi och kreativitet kanske vi aldrig riktigt kommer att förstå. Det är så stort och komplext. Men det ger ändå något att fundera över de här frågorna. Och att göra det är väl att vara människa? Siri Hustvedt ser bilder när hon läser. Det gör jag också. Det finns människor som inte gör det och jag skulle tro att även om både Hustvedt och jag ser bilder när vi läser så fungerar det inte likadant hos henne som hos mig. Kanske ser hon starkare bilder medan mina är lite blekare och flimrar förbi lite snabbare? Vem vet?

Den skakande kvinnan av Siri Hustvedt, Norsteds pocketutgåva 2011. Översättning: Ulla Roseen.

Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Det är strax efter andra världskriget och Birgitta vill ut i Europa. Hon är sexton år och går i skolan och har samtidigt ett förhållande med sin gode man, som hon uttrycker det. Han är en vuxen familjefar. På sommarlovet ska hon delta i konfirmationsundervisning och bor i en stuga på landet tillsammans med honom, hans fru och barn. ”Den gode mannen” terroriserar sin familj och har sex med Birgitta.

Det här anslaget säger mycket om hela boken. Det är mannens värld.

Birgitta vill bli författare och då måste hon ut ur sin trånga, tråkiga, inskränkta, borgerliga tillvaro i Sverige – till Paris. Det är där intellektuella och författare och konstnärer sitter på caféer och diskuterar. Det är ute i Europa som allting händer – hon måste ut.

Sjutton år gammal lyckas hon komma iväg. Hon bor på billigt hotell. Hon skriver i sin anteckningsbok. Hon läser. Kvällar och nätter tillbringar hon på bög-barer för där får hon vara ifred som kvinna.

Brigitta tar för sig av livet och räds inte att gå på gatorna ensam i natten. Hon framstår som en ung människa med flera dimensioner, inte alltid snäll minsann. Hon har en del naiva föreställningar från filmer och litteratur, men det är mannens värld hon befinner sig i och där måste hon manövrera sig fram. Det är den heterosexuelle mannens värld. Patriarkatets norm råder med allt vad det innbär av hyckleri och övergrepp. Prostitutionen blomstrar. Homosexualitet anses perverst. Birgitta är ung och blond och med kvinnliga former. En liten läckerbit kan många tycka. Ibland råkar hon riktigt illa ut. Övergreppen är många.

När det gäller skrivande är normen att den som skriver bra skriver som en man. Så vill Birgitta skriva. Inget kvinnofjams. De manliga författarnas verk är den stora litteraturen.

Det händer mycket i den här boken. Birgitta drar vidare till Cannes och kommer också till Capri och Rom. Berättelsen är skriven med gott humör. Fast den innehåller förskräckliga scener orkar jag läsa just på grund av det. Sättet boken är skriven på gör att jag glider över det, och den innehåller också mycket vällustig erotik. Samtidigt ligger hemskheterna undertill någonstans och ruvar. Det är mycket bra skrivet, målande, livligt och avslöjande utan pekpinnar. Lesbisk kärlek är lika naturlig som heterosexuell, vilket den inte alls ansågs vara på den här tiden. För Birgitta är den bättre.

En underhållande, allvarlig, hemsk och humoristisk bok som jag rekommenderar.

Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg, Norstedts 1981.

Det finns en pocketutgåva från 2016.

Furstinnan av Eva Mattsson

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Det här är den första biografin som har skrivits om Katarina Jagellonica. Hon föddes 1526 i Krakow och dog på Stockholms slott år 1583 och hon blev Sveriges drottning genom sitt äktenskap med Johan III.

Som alla furstliga äktenskap på den tiden kom det inte till därför att Johan och Katarina hade träffats och blivit kära i varandra. Nej äktenskapen i de furstliga ätterna var viktiga politiska allianser. När Johan friade var hans äldre bror Erik kung. Johan var hertig av Finland som hörde till Sverige. Han hade räknat ut att om han fick till ett äktenskap med denna prinsessa från Polen skulle han kunna öka sin makt. Johan gick bakom ryggen på Erik som ställdes inför fullbordat faktum. Maktkampen intensifierades mellan bröderna.

Under 1500-talet var det flera riken som kämpade om makten i Sveriges närområde. Ryssland, Polen och Danmark och Sverige ville alla utöka sitt territorium och skaffa sig viktiga besittningar. Eva Mattsson beskriven en orolig tid med krig och maktkamp och rivalitet både mellan rikena i norra Europa och mellan Gustav Vasas söner i Sverige. Att vara furstlig innebar rikedom och makt men livet var också mycket farligt. Under en period var Johan och Katarina fängslade på Gripsholms slott. De miste inte livet. Det gick sämre för kung Erik som dog genom arsenikförgiftning. Och sedan blev Johan kung.

Biografin över Katarina Jagellonica har blivit en nyttig historielektion för mig. Visst har jag lärt mig om den tiden i skolan, men det var länge sedan och det var väldigt begränsat hur mycket som fanns att läsa i historieboken om de här furstliga personerna och deras maktkamp. Dessutom lades inte så stor vikt vid just Katarina.

Hon var en välutbildad prinsessa som kunde latin och tyska och intresserade sig för konst och arkitektur. Hon hade anor på sin mors sida från Neapel i Italien. Genom hennes mors äktenskap med den polske kungen kom många skickliga hantverkare och starka influenser från renässansens Italien till Polen och genom Katarinas äktenskap med Johan kom renässanskulturen vidare till Sverige. Eva Matsson är konsthistoriker och låter hantverk, arkitektur och kulturhistoria ta stor plats i boken som innehåller många bilder.

Men författaren visar också att Katarina hade en maktposition genom sina kontakter med sitt fädernesland och att hon har varit mer betydelsefull än vad som har framkommit i litteraturen tidigare.

Det gav mig mycket att läsa den här biografin och jag kan rekommendera den till den historieintresserade. Det jag är tveksam till i boken är de dramatiserade skönlitterära avsnitten som är insprängda här och där. Behövs de? Jag kan inte riktigt bestämma mig.

Furstinnan av Eva Mattsson, Bring to Life 2018.

Istanbul av Orhan Pamuk

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Istanbul – minnen av en stad är både en biografi och ett porträtt av staden. Biografin är inflätad i staden och staden är inflätad i biografin. Jag tror att författaren menar att han själv och vi andra inte kan förstå vem han är och hur han har blivit sådan utan att förstå staden.

Boken handlar om Orhan Pamuks barndoms- och ungdomsår. Han är född 1952 i en rik västorienterad familj vars förmögenhet krympte med åren. Men när Pamuk berättar om Istanbul går han långt tillbaka i historien. Istanbul var bysantinsk, blev sedan osmansk och när 1900-talet kom blev landet republik och mer västorienterat.

Efter det Osmanska rikets fall ökade fattigdomen. De stora träpalatsen vid bosporen brann. Träruckel kantade de fattiga gatorna. Samtidigt byggdes moderna hus. Orhan Pamuk menar att i Istanbul finns en melankoli som dels ska ha att göra med religion men mest hänga ihop med fattigdom och ett mindervärdeskomplex gentemot västvärlden. Melankolin finns inbyggd i staden. Orhan ser den ofta i svartvitt. Under ungdomsåren vandrar han runt i staden på nätterna. Han tycker om snöiga ruskiga dagar.

Hans familj var rik när han var liten men förmögenheten krympte. De bodde i ett stort hus där olika släktingar hade lägenheter. Han beskriver lägenheternas salonger som museer med gamla möbler och fotografier. Släkten grälade om pengar och hans far och farbror gjorde många dåliga affärer. Men på kvällen samlades man fredligt till middag. Orhan Pamuks pappa var borta mycket och hade älskarinnor. Hans farmor låg i sängen halva dagen.

Den unge Pamuk har svårt att finna sig tillrätta i tillvaron. Vad ska han bli? Vad ska han göra i livet?

Det är svårt att beskriva den här boken. Den känns som byggd av många olika stenar som tillsammans ger stadens själ och betydelse. Det kan vara Istanbulbornas fascination över katastrofer, en tysk konstnärs 1700-talsakvareller och grafik från Istanbul, inhemska melankoliska författare, skvallertidningar och färjor på Bosporen. När jag har läst boken vet jag mer om Istanbul och jag får en känsla för hur Orhan Pamuk formades som människa. Boken är inte helt lätt att läsa, den kräver lite möda.

Författaren har letat i arkiv och i boken finns många fotografier och grafik från staden. Jag hade inte haft något emot om trycket hade varit lite bättre.

Jag avslutar med ett citat från boken, sid 297. Den unge Pamuk åker bil med sin far och de talat om livet:– att söka var inte mindre viktigt än att finna, att ställa frågor var lika viktigt som utsikten från bilens, husets eller färjans fönster. Det skulle säkert gå både upp och ned i livet – precis som med musiken, konsten och berättelserna – och till sist skulle det ta slut, men många år senare är dessa liv ännu kvar hos oss i bilderna av staden som far förbi inför våra ögon, likt minnen hämtade ur drömmar.

Istanbul – minnen av en stad av Orhan Pamuk, Norstedts 2006. Översättning: Tomas Håkanson.

Den afrikanska farmen av Karen Blixen

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

I Den afrikanska farmen berättar Karen Blixen om sina 17 år i Kenya. Tidsmässigt sträcker sig berättelsen från tiden före första världskriget och framåt. Under de här åren drev Blixen en kaffeplantage som låg inte så långt ifrån Nairobi. Kenya var en engelsk koloni på den här tiden och Blixens bok ger en intressant inblick i hur livet för en europeisk plantageägare kunde te sig. Blixen har att antal tjänare i huset och mycket arbetsfolk som har sina hyddor och kor och små odlingar på hennes mark. Till sitt folk, som hon uttrycker det, har hon ett patriarkalt förhållande. Hon sköter de sjuka så gott hon kan och ser till att de transporteras till sjukhus om det behövs.

Det är Européer som bestämmer i kolonin. De infödda har inte ens rätt att äga en liten jordbit. Massajerna har fått flytta till ett nytt område. Karen Blixen tillhör kanske de bättre plantageägarna men hon berättar att även hon har slagit sin arbetskraft. Dock har hon en stor respekt för de olika folkslagen och berättar om deras olika sätt att se på världen.

Då och då rider Karen Blixen iväg på safari, och under första världskriget är hon ansvarig för stora oxspann med förnödenheter till trupperna vid gränsen. Att befinna sig ute i vildmarken är inte ofarligt. Det händer att hon måste skjuta ett lejon.

Karen Blixens sätt att skriva om tillvaron i Kenya är vidunderligt fin. Arthur Lundkvists översättning från 1930-talet håller fortfarande. Blixens beskrivningar av landskapet och djurlivet är poetiska och vackra och tar stor plats i boken. Bara hennes sätt att skriva om hur bergen i fjärran växlar utseende beroende på vilken tid på dagen det är och om de olika årstiderna och om alla olika fåglar och andra djur gör det värt att läsa boken, men den innehåller mycket mer än så. Folkliv och olika seder hos folkgrupperna i Kenya, svårigheten att driva en kaffeplantage och porträtt av både européer och infödda. Vi får ta del av många olika människoöden. Den Afrikanska farmen är mästerligt skriven. Det tar lite tid att ta sig igenom den, men det är det värt.

Boken är filmatiserad och hette då Mitt Afrika där Meryl Streep spelade Karen Blixen och Robert Redford spelade Denys Finch-Hatton som Karen Blixen hade ett förhållande med. Han var en äventyrare som var mycket ute i naturen och som under många år hade sin hemmabas på Blixens farm.

Den Afrikanska farmen av Karen Blixen, Trevi 1986. Översättning: Artur Lundkvist.

Dippen & jag av Charlotta von Zweigbergk

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Den hrä boken handlar om Charlotta von Zweigbergk och hennes pappa. Han hette Jurgen von Zweigbergk men hon kallar sin pappa för Dippen. Hennes pappa var charmig. Han var en riktig kvinnojägare. Men han var ingen sällskapsmänniska.

Charlotta von Zweigbergks föräldrar skilde sig när hon var liten och därför träffade hon inte sin pappa ofta. Han bodde i Malmö och hon bodde med sina systrar och sin mor i Stockholm. Zweigbergk berättar att när hennes pappa skulle komma var hon och hennes systrar överlyckliga. Dippen var bra med barn. Han tyckte om att leka med dem. Men där fanns en stor osäkerhet. Hennes pappa hade psykiska problem och drack för mycket. Han kunde ändra sig plötsligt och inte vilja träffa henne. Det hände att han var berusad när han var tillsammans med barnen. Zweigbergk berättar om några hemska sommarveckor i en finsk sommarstuga där hon som sextonåring fick ta ansvar för allting och då ett av hennes syskon hade hög feber.

Hennes pappa tog stor plats vid familjesammankomster, rolig och charmig, men ofta på bekostnad av andra famlijemedlemmar. Han kom med elaka skämt och alla skrattade utom den som elakheten var riktad mot.

Charlotta von Zweigbergk kände aldrig att hon hade stöd av sin pappa. Han var den viktigaste, det var hans ego som det handlade om, och i grund och botten brydde han sig inte om sina barn. Och hela tiden försökte hon få kärlek från honom. På äldre dar blev Dippen dement. Både han och Charlotta von Zweigbergk bodde på Gotland och under de sista åren i hans liv tog hon stort ansvar och hjälpte honom mycket. En stor del av boken handlar om de här åren, hur hennes pappa blev alltmer förvirrad och behövde mer och mer hjälp. Då hade dottern ett övertag och hon menar att hon kom till försoning under den här tiden.

Dippen och jag handlar om en svår far-dotter-relation som har lämnat dottern med ett stort sår och som har påverkat henne som vuxen. Ändå är boken positiv och mycket rolig. Charlotta von Zweigbergk målar upp åtskilliga tragikomiska scener och hon fångar skickligt hur svårt hennes pappa har att förstå omvärlden och att förklara vad han menar under sina sista år. Boken är gripande, tankeväckande och också spännande, mot slutet minst lika spännande som spänningslitteratur kan vara.

Charlotta von Zweigbergk påpekar i början av boken att det är hennes bild av pappan hon beskriver. Det är en mycket personlig och självutlämnande bok som jag rekommenderar.

Dippen & jag av Charlotta von Zweigbergk, Ordfront 2017.

Berättelse om ett liv av Peter Handke

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Sju veckor efter sin mors död börjar Peter Handke skriva om hennes liv. Hans mor begick självmord genom att ta en överdos av sömntabletter vid 51 års ålder, år 1971. Berättelse om ett liv är en tunn bok, endast 76 sidor, men mycket koncentrerad och texten är sådan att jag behöver läsa den långsamt. Det är en text som man kan läsa om flera gånger, som växer och innehåller mer.

Peter Handke skriver mycket sakligt men i den här sakliga texten läser jag förtvivlan. För mig framträder en skrivande människa som försöker bringa klarhet och ordning i ett kaos och som försöker trycka undan ovälkomna känslor. Texten blir mycket stark på grund av sakligheten, de få minnesbilderna, fragmenten. Bilden av hans mor är kyligt skriven men det ligger ändå en hetta under. Egentligen får vi inte veta så mycket om hans mor och jag tycker att texten som är mycket skickligt skriven, men ändå valhänt i förhållande till vad jag föreställer mig att författaren vill förstå, gestaltar hur vi kan känna inför en anhörig som har lämnat oss. Vi vet så lite. Vi minns så lite. Vi förstår inte. Jag citerar:

”- men den här gången, när jag bara är den beskrivande, och inte dessutom kan anta rollen som den beskrivne, lyckas avståndstagandet inte för mig. Det är bara från mig själv jag kan distansera mig, min mor blir absolut inte, som jag annars blir för mig själv, till en bevingad och i sig svingande, mer och mer upprymd konstlad gestalt. Hon låter sig inte inkapslas, förblir ofattbar, meningarna störtar ner i något mörkt och ligger huller om buller på papperet.”

Berättelse om ett liv är en mycket stark bok. När Handke i slutet av boken skriver om sin mors begravning blir de sidorna mycket känslomässigt drabbande och berättelsen får mig att tänka på mina anhöriga som har gått bort och hur jag har hanterat sorgen. Den får mig också att fundera över författaren.

Berättelse om ett liv av Peter Handke, Bonniers 2019. Översättning: Eva Liljegren.

Boken kom ursprungligen ut 1972.

Orden av Jean-Paul Sartre

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Den här boken handlar om Sartres barndom, och då om hans förhållande till ord och läsning och till att skriva.

Sartre kommer från borgerlig bakgrund och föddes 1905. Hans far var officer men dog när Sartre var liten. Hans unga mor flyttade hem till sina föräldrar och hans morfar blev den betydande fadersfiguren i hans liv. Patriarken, som Sartre uttrycker det. Morfadern tillhörde släkten Schweizer som kom från Elsass och han hade ett språkinstitut i Paris där fransktalande kunde lära sig tyska.

Sartres morfar var kvar i 1800-talet när det gällde litteratur, historia och politik och det inverkade på hur pojken såg på sig själv och sin framtid. I lägenheten fanns ett stort bibliotek med böcker som hans morfar ansåg viktiga och den lille pojken började tidigt intressera sig för dem. Sartre berättar hur det kändes att ta i böckerna och att slå upp dem och titta på dem, dessa föremål som hans morfar värderade så högt. Pojken var liten och kunde inte läsa men gick omkring och bar på böckerna och ansågs oerhört gullig.

I själva verket var han ful, skriver han.

Som barn levde han länge i hemmet och blev undervisad där istället för att gå i skola. Så småningom lärde han sig läsa. Morfadern föraktade modern litteratur, äventyrsböcker och film men pojken läste sådant i hemlighet och gick på bio med sin mamma.

Den lille Jean-Paul dyrkades av sin morfar och fick en överdriven känsla av sin betydelse och genialitet. Han började skriva. Länge skrev han samma historier som han hade läst i äventyrsböckerna. Hjältar och hjältedåd betydde mycket.

Sartre skriver att han tänkte att han skulle bli berömd författare som vuxen. Han föreställde sig hur hyllad han skulle bli som död, precis som de döda betydelsefulla män som hans morfar beundrade. Vägen dit var inte det viktiga utan slutpunkten, berömmelsen efter döden. Sartre menar att just att han inte hade någon far formade honom, att han blev en ingen, att han inte hade någon riktig botten utan att allt han var som barn var det han skulle bli längre fram i livet, som berömd författare.

Den här boken är inte helt lätt att läsa. Det som är intressant är att den handlar om just Sartre. Vi vet att han blev en berömd författare och filosof och en del om hans privatliv. Det är i ljuset av detta som Orden är intressant. Just att vi ser på dåtiden i nutidens ljus skriver Sartre också om i boken. Han skriver boken som drygt femtioårig. Att hitta det som hände och hur det verkligen kändes efter att ha upplevt så mycket, det brottas en författare med när hen skriver självbiografiskt.

Orden av Jean-Paul Sartre, Bonniers 1964. Översättning: Lorenz von Numers.

Nuckan av Malin Lindroth

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Nuckan är en självbiografisk bok där Malin Lindroth berättar om sin ofrivilliga ensamhet. Hon har haft ett fyraårigt förhållande med en man i sin ungdom men efter det har hon levt ensam. Hon är nu drygt femtio år och ser tillbaka på sitt liv och funderar över varför det har blivit så här.

Boken är mycket personlig. Hon berättar om sina svårigheter i tonåren, om vänskapsförhållanden med män där hon har velat ha ett kärleksförållande men inte mannen. Kanske har de haft sex, men hon har velat mer med det än mannen.

Malin Lindroth tar upp begreppet nucka och vänder och vrider på det. Nuckan är längst nere i botten av det patriarkala samhället, en överbliven individ. Malin Lindroths nucka är ingen lycklig singel som vill leva utan man därför att det passar henne bäst. Nej hon lider av sin ensamhet och av att inte ha ett riktigt nära förhållande med en annan människa. Och samtidigt vill hon höja nuckans värde.

Nucka är ett nedsättande begrepp om en kvinna, ett skällsord. Henne vill en man inte ta i med tång. Hon är säkert grälsjuk och frigid och kan inte ge en man någon glädje. En ensamlevande man ses inte på samma sätt.

I historien finns många betydelsefulla nuckor. Lindroth tar Fredrika Bremer som exempel. Men alla dessa nuckor kanske inte är ofrivilligt utan partner? Fredrika Bremer fick en annan frihet än en gift kvinna. På hennes tid var en kvinna under sin fars förmyndarskap eller en manlig släktings. Gifte hon sig var mannen förmyndare. Men en ogift kvinna kunde ansöka om att bli myndig. Det gjorde Fredrika Bremer och fick därför själv bestämma över sitt eget liv och sin egendom.

Nuckan är en liten bok i omfång men den innehåller mycket att fundera på. Jag har inte tänkt på tidigare att nucka är ett begrepp ur patriarkalt perspektiv. En som faller utanför normen.

Den här boken kan jag rekommendera. Malin Lindroth skriver med ett vackert enkelt språk och boken ger känslor och tankar.

Nuckan av Malin Lindroth, Norstedts 2018.

Prästungen av Göran Tunström

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Prästungen är en självbiografisk roman som handlar om Göran Tunströms uppväxt och ungdom. Han föddes 1937 och hans far var präst i Sunne.

Göran har en mycket fin gemenskap med sin pappa som är en öppen person och som tycker om att diskutera och prata om saker och som tar Göran på allvar.

Men när Göran är tolv år dör hans pappa hastigt och den förlusten präglar honom starkt i ungdomen. Vem ska han kunna prata med? Hans mor bär den tunga sorgen och ska se till att Göran och syskonen får en bra start i livet men ersätta fadern kan hon inte. Hans farbröder? Nej en sådan kontakt har han inte med dem. Just detta, att hitta någon att prata med på allvar är ett starkt tema i boken.

Prästungen innehåller underbara scener från barndomen, vackra och dråpliga. Göran Tunström har skrivit en berättelse med en blandning av humor och livsglädje och sorg. Där finns dråpliga scener, skarpa beskrivningar av olika människor, där finns barnets upptäckarglädje, tonåringens blyghet och vilja att hävda sig, vilsenhet och depression, en depression som delvis yttrar sig i ilska och avståndstagande från famliljen.

Han börjar skriva tidigt och det blir inte av att studera till något på allvar efter gymnasiet. Hans mamma är bekymrad. När han har tagit studenten i Uppsala reser han till Grekland. Han vill ut i den stora världen, bort från det lilla inskränkta Sunne och bort från famlijen. I Grekland lever han fattigt och delvis under stora umbäranden. Så småningom kommer han tillbaka till Sunne och där slutar boken. Ska Göran få hjälp och kunna må bättre?

Vi vet förstås att han blev en av våra betydande författare på 1900-talet

.Prästungen av Göran Tunström. Bonnier pocket 1985