Nytt i poesihyllan

Rilke nämns både här och där vilket inte är konstigt. Han tillhör de stora poeterna och när jag tänker efter inser jag att jag har läst ytterst lite av honom, bara någon dikt som fanns i skolantologin. Därför beställde jag den här boken och nu har den kommit. Just diktsamlingar är bra att äga. Inget man brukar läsa i ett svep utan hålla på med länge och återkomma till.

Rainer Maria Rilke (1875-1926) var en tyskspråkig poet, född i Prag, som skrev både vers och lyrisk prosa. Hans mest kända verk är Sonetterna till Orfeus och Duinoelegier enligt Wikipedia.

Rainer Maria Rilke, Valda dikter, Ellerströms 2020. Översättning och efterord: Malte Persson.

Dikterna finns också på originalspråket i boken, de flesta på tyska, men det finns också några dikter som Rilke skrev på franska. Diktsamlingarna som är representerade i boken är Das Buch der Bilder, Neue Gedichte och Die Sonette an Orpheus. Sedan finns en avdelning för övriga dikter som jag antar kommer från lite olika håll. Enligt efterordet vill Malte Persson lyfta fram Rilke som modernist.

När jag har läst färdigt Inger Christensens diktsamling Det är det mycket troligt att nästa poet blir Rilke.

Från Lars Gustafsson till Inger Christensen

Nu byter jag från Lars Gustafssons diktsamling Stenkista till Inger Christensens Det. Den har jag läst en gång tidigare, men det var på 1970-talet, så det blir nästan som att börja om på nytt. Den är på danska och det gick utmärkt då. Vi får se hur det går nu. Den är ganska omfattande så det kommer att ta lång tid, räknar jag med.

Inger Christensen (1935-2009) var en av Danmarks mest respekterade lyriker och nämndes ofta som Nobelpriskandidat. Diktsamlingen Det är det enda jag har läst av henne och det finns naturligtvis mycket mer, diktsamlingar och essäer, ett par barnböcker och ett par romaner. Nu hoppas jag att läsningen av Det uppmuntrar mig att ta mig vidare i Inger Christensens författarskap.

Från Andningsvändning till Dess kropp av verklighet

Det var dags att ta fram sprättkniven för nu har jag bytt diktsamling. Från Paul Celans Andningsvändning till Dess kropp av verklighet av Anna Rydstedt. Om henne har jag skrivit några ord i ett hettihyllaninlägg.

Andningsvändning liknade inget jag har läst tidigare. Så många egna ordkonstruktioner. Intressant och väl värd tiden jag har lagt på den. Jag tror att Anna Rydstedts diktsamling blir lite enklare att läsa. Skenbart kanske? Vi får se.

Hett i hyllan #149 – Dess kropp av verklighet

Den här diktsamlingen hade jag läst, det var jag övertygad om. Men när jag drog ut den ur hyllan för att titta i den upptäckte jag att den inte var sprättad. En fördel med sådana böcker är att man vet säkert om man har läst dem eller inte. Fast det är nog den enda fördelen. Det är svårt att sprätta böcker riktigt snyggt.

Dess kropp av verklighet är skriven av Anna Rydstedt (1928-1994) och det är nog så att jag bara har läst någon enstaka dikt av henne. Hon studerade i Lund och ville bli präst, men på den tiden kunde kvinnor inte prästvigas. Hennes debutdiktsamling heter Bannlyst prästinna. Dess kropp av verklighet är hennes andra diktsamling. Anna Rydstedt var uppvuxen på Öland och miljön där har betytt mycket i hennes poesi. I Lund tillhörde hon en krets poeter som av andra har kallats Lundaskolan.

Det är inte svårt att få tag i Anna Rydstedts dikter. De finns på nätet hos Litteraturbanken. Där finns också uppläsningar av författaren själv.

Dess kropp av verklighet av Anna Rydstedt, Bonniers 1976.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Byter diktsamling från Emily Dickinson till Paul Celan

Ja, ännu en gång slutar jag läsa Emily Dickinson och går tillbaka till Paul Celan. Men nu har jag läst alla dikterna i Gång på gång är skogarna rosa och lägger den åt sidan. Nästa gång jag återvänder till Emily Dickinson ska jag försöka läsa hennes dikter på originalspråket. Det är att föredra om man kan. Nu tycker jag att det är ganska svårt att läsa dikter på engelska. Prosa går mycket bättre. Där har man så mycket sammanhang. Samtidigt ligger en översättning av en dikt ännu längre från originalet än från en prosatext. Ann Jäderlund har strävat efter att hennes översättningar ska vara så nära originalet som möjligt. Men svenskan är ju så kantig i jämförelse med engelskan. Bara det gör upplevelsen annorlunda.

Jag lägger alltså undan Gång på gång är skogarna rosa och återvänder till Andningsvändning av Paul Celan. Nu ska jag läsa den färdigt, har jag tänkt.

Emily Dickinson igen

Som ni ser har det skett ett diktsamlingsbyte. När jag hade kommit till avdelning IV i Paul Celans diktsamling Andningsvändning beslutade jag mig för att göra ännu en paus i den läsningen och nu läser jag Emily Dickinson igen i Ann Jäderlunds översättning. Den läsningen knölade till sig för mig när jag höll på med den förra gången, men nu går det bättre.

Jag kommer tillbaka till Paul Celan och läser färdigt Andningasvändning. Men just nu är det Emily Dickinson som gäller. Bara så att ni vet.

Jag har bytt diktisamling

Ingen ska tro att jag har läst hela Andningsvändning av Paul Celan, men jag har kommit till avdelning III och nu pausar jag där och läser lite Louise Glück istället. Ararat tillhör de böcker som jag köpte i och med att hon tilldelades Nobelpriset. Den har stått ganska länge på bokvagnen och väntat nu.

Jag har börjat läsa och jag ser att dikterna är skrivna mera öppet, direkt. Åtminstone skenbart. Det här är något alldeles annorlunda mot Paul Celans poesi. Det känns välgörande, men jag kommer att återvända till Andningsvändning. Det är berikande att läsa olika slags dikter.

Ararat av Louise Glück, Rámus 2019. Översättning: Steve Claeson.

På originalspråket kom Ararat ut 1990.

Poesiläsning

Under sommaren har det inte blivit någon poesiläsning. Jag är kanske lite konstig, men jag får aldrig plötsligt lust att läsa en dikt. Men om jag skapar en rutin, till exempel att läsa en dikt varje dag när morgonteet är drucket, då kan jag få stort utbyte av poesiläsningen. Under sommaren har jag oftast druckit morgonteet på balkongen och i och med det försvann poesin. Jag glömde bort den. Eller det kändes inte rätt att sätta sig med en diktsamling när jag kom in från balkongen.

Men nu är den tiden slut. Det te som dricks där ute intas på eftermiddagen om vädret tillåter. Så nu har jag kommit igång med poesin igen. Jag håller fortfarande på med Andningsvändning av Paul Celan. Det är inte helt lätt men nu börjar jag få en känsla för dikterna. De liknar inte riktigt något som jag har läst tidigare. Det är spännande.

Analysera och skriva omdömen om de här dikterna vill jag inte. Det känns alldeles för svårt. Men jag har glädje av att läsa dem.

Den som gapar efter mycket …

Nu har jag pausat Emily Dickinson och börjat läsa i Det sena verket av Paul Celan. Jag blev inspirerad av Hannele som tog upp den här boken på sin blogg. Men så bra, tänkte jag. Dikterna finns både på svenska och tyska. Om jag läser i den här boken kan jag kanske friska upp min usla tyska. Och så jättebra att läsa en av alla de här poeterna som har fått Nobelpriset. Och så beställde jag den hastigt och lustigt.

För det första upptäckte jag snart att Paul Celan inte har fått Nobelpriset. Sedan kom boken hem till mig och jag vägde den i handen. Var det så klokt att köpa hem den här klumpen? tänkte jag. Hur i hela friden ska den få plats i poesihyllan? Och så jäkla många dikter! Hur ska jag någonsin kunna läsa alla dem?

Nu har jag i alla fall börjat. Den här tjocka boken innehåller Paul Celans sex sista diktsamlingar: Andningsvändning (Atemwende) , Trådsolar (Fadensonnen), Inmörkat (Eingedunkelt), Ljustvång (Lichtzwang), Snöstämma (Schneepart) och Tidsgård (Zeitgehöft). Jag har börjat med den första, Atemwende, som kom 1967, och vid närmare eftertanke är jag säker på att jag får glädje av den här boken. Och Nobelpriset. Det finns så många bra författare som inte har fått det. Det är ju de flesta.

Paul Celan levde mellan 1920 och 1970. Hans föräldrar var av judisk börd och dog i koncentrationsläger. Själv hamnade han i ett arbetsläger under kriget men lyckades rymma därifrån till den sovjetiska Röda armén. Han bodde sedan i Bukarest och arbetade som förlagslektör och översättare. Senare flyttade han till Paris.

Den omfångsrika samlingsboken Det sena verket kom på Bonniers 2020 och översättare är Anders Olsson.

En haiku

Att lämna omdömen om diktsamlingar tycker jag är svårt. Jag väljer att skriva några ord om en haiku som finns i Sorgegondolen.

Orkidéerna.
Tankbåtar glider förbi.
Det är fullmåne.

Jag ser en gestalt, kanske är det diktaren själv, kanske någon annan, kanske jag. Gestalten står vid ett fönster där ett par krukor med orkidéer finns på fönsterbrädan. Det är mörkt. Kanske har personen vid fönstret vaknat på natten och gått upp. Utanför finns en trädgård som sluttar ner mot vattnet. Det är höst eller vinter men ingen snö. Vattnet utgör en farled där tankbåtar glider förbi. Och månen lyser. Det är tyst och stilla.

Men det är så mycket mer. Hur det kan kännas att stå där vid fönstret om natten. Gestalten är stilla, men tankbåtarna är på väg. Kommer gestalten aldrig att resa bort, eller pekar tankbåtarnas färd utåt mot nya erfarenheter?

De tre små raderna innehåller så mycket.

Och sedan orden som är valda, klangerna och rytmen. Or-ki-dé-er-na. Och sen kommer Tank-. Så mörkt och tungt och kantigt. Och sedan sex korta stavelser där de fyra sista har ljusa vokaler: -bå-tar-gli-der-för-bi. Och efter det Det-är-full-må-ne, som lugnar ner och stabiliserar och gör att allt blir stilla.

Det är hur jag upplever den här haikun.

Jag har alltså läst Sorgegondolen av Tomas Tranströmer, utgiven på Bonniers 1996.

Det har jag gjort som en del i ett projekt där jag läser skönlitterära Augustprisvinnare som jag inte har läst tidigare. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @kareninalaser och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger, eller efter inlägget om ni läser det på surfplatta eller telefon.