Kategori: Romaner

Aracoeli av Elsa Morante

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Den som berättar i den här romanen av Elsa Morante heter Manuele och han är en medelålders, alkoholiserad och ganska risig man. Aracoeli är namnet på hans mor. Hon kom från landsbygden i Andalusien i Spanien och blev hustru till en italiensk sjöofficer. Aracoeli var analfabet och hade naturligtvis inte borgerskapets bildning. Hon visste inte hur hon skulle föra sig och hela livet fick hon tampas med det. Hon kände sig underlägsen och det ledde till att hon vek undan och var rädd för att umgås med många människor. Ibland behandlade hon istället underställda alltför överlägset. Men det var stark kärlek mellan henne och Manueles far. Fadern var helt absorberad och han såg mest bara hustrun. Sonen fanns i bakgrunden.

Aracoelis och Manueles kärlekshistoria börjar under mellankrigstiden och berättelsen spänner över hela Manueles fyrtioåriga liv. I romanen skildras tiden då en familj som Manueles hyllade kungen och vissa familjemedlemmar även Musollini och general Franco. Berättelsen innehåller fredstid och krig, klassklyftor, starka personporträtt med häftiga känslor och ibland tvära kast. Allt ses med Manueles ögon. I hans familj säger man inte allt och till ett barn berättar man mycket lite om realiteterna. Pojken får försöka bilda sig en uppfattning om sakernas tillstånd på ett barns vis. Aracoelis bror som det aldrig talas om och som stred mot Franco blir hans hjälte, fast han förstår inte vad det innebär. Porträttet av Manuele blir hjärteknipande. De vuxna beter sig i stort sett obegripligt och moderns sjukdom gör att han förlorar den direkta kärlek han fick från henne. Från fadern får han ingen.

Kanske är Manuele också svår att älska? Han har inga vänner. Men jag tyder det till att det beror på hans egendomliga mellansituation. Vem är han? Vad är han? Son till en sjöofficer eller till en lantlolla från ingenstans? Inte duger han åt farföräldrarna.

Romanen Aracoeli innehåller mycket. Den har stark atmosfär. Människor och miljöer och pojkens tankar tränger in i en och man får en hel del att fundera över. Rekommenderas.

Aracoeli av Elsa Morante, Norstedts 1985. Översättning: Barbro Andersson.

Elsa Morante (1912-1985) var en italiensk författare. Aracoeli kom på originalspråket 1982. Tre romaner och en novellsamling samt en barnbok finns översatta till svenska. Mest känd är Elsa Morante för romanen Historien som kom på originalspråket 1974 och i svensk översättning 1979.

När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Det är februari 1942. En kvinna läser ett anslag i fönstret i det lokala postkontoret och går hem och packar som det står skrivet att hon ska göra. Dagen därpå går hon och barnen hemifrån med så mycket bagage som de kan bära. De kommer till ett samlingsläger och så småningom blir de forslade med tåg till ett läger i öknen i Uta.

Kvinnan och barnen är japaner och japans angrepp på Pearl Harbor har förvandlat dem till fiender. Mannen i familjen hämtades en tid innan resten av familjen måste ge sig iväg. Han är i ett annat läger och han har blivit förhörd.

När kejsaren var gudomlig är mycket lugnt och sakligt berättad. Kvinnan och barnen blir representanter för alla de som råkade ut för samma öde. Just att författaren berättar detaljrikt och rakt upp och ner vad som händer är mycket effektivt. Som läsare känner man dessa människors maktlöshet. De måste finna sig i myndigheternas beslut. Dessutom är de utsatta för hat från en hel del amerikaner. De blir anklagade för ett skoningslöst krig som de inte har startat och inte har någon kontroll över.

Det finns mycket som är bra i den här boken. Att japanernas situation i USA under och efter andra världskriget uppmärksammas är mycket värdefullt. De blev behandlade som kriminella landsförrädare fast de allra flesta av dem var vanliga människor som arbetade och uppfostrade sina barn och ville leva i fred och ro. USA:s regering har senare bett om ursäkt och en viss kompensation har betalats ut, men många förlorade egendom när de tvångsförflyttades och det de var med om kan ju inte suddas ut. Minnena och konsekvenserna fick de bära med sig livet ut.

Man kan också se dessa särskilda händelser som behandlas i romanen i ett allmänt ljus. De representerar krigets destruktiva konsekvenser som yttrar sig på så många sätt. Folkgrupper kommer i kläm och efter kriget finns såren, inte minst de själsliga. Det här är dystert, men låt inte det hindra er att läsa boken om ni inte redan har gjort det. Den är bra.

När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka, Bonniers 2014. Översättning: Ulla Roseen.

Det stora kalaset av John Steinbeck

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Cannery Row är en av de tolv hyllvärmarna som jag läser i år. Men boken vi har i hyllan är en liten pocket med hopträngd text på engelska. Nej, den hade jag inte lust att läsa, så jag lånade romanen från biblioteket istället och valde en bok i svensk översättning, och titeln är då Det stora kalaset.

Cannery Row är en gata utefter Stilla havet i Monterey i Californien. Den hette inte så 1945 när John Steinbecks roman publicerades, men boken blev så populär att gatan döptes till Cannery Row 1958 för att hedra Steinbeck. Utefter gatan låg flera sardinfabriker som producerade konserver. Det var ett fattigt område då, men jag räknar med att det är raka motsatsen nu. Konservfabrikerna är nedlagda.

Det stora kalaset handlar om människorna som bor i området. Den är skriven med humor och ganska mycket värme. De flesta personerna i romanen är fattiga eller invandrare som kinesen som äger en butik där man kan köpa allt utom prostituerade. Vill man ha dem får man gå till Doras bordell. En betydelsefull gestalt i berättelsen är Mac, en dagdrivare som tillsammans med sitt gäng åtminstone ibland vill väl, men lyckas ställa till det varje gång. En annan betydelsefull människa är Doc som förestår ett marinlaboratorium i området. Han har en verklig förebild som hette Ed Ricketts och som John Steinbeck var god vän med.

De flesta romanfigurerna är alltså fattiga människor, men romanen är inte skriven ur deras synvinkel utan ur den bildades, den som har utbildning och resurser och kunskap om världen i stort. Och som är en man. Doc är författarens vän eller alter ego. Därför blir mycket berättat lite från ovan, men samtidigt med värme. I viss mån idylliseras dagdrivarnas liv. Dora som äger bordellen symboliserar väl också den goda horan. Flickorna, som de kallas, på bordellen verkar också goda. De verkar ha det förhållandevis bra och bordellen är ett naturligt inslag i området. Så är det bara.

Man kan nog läsa Det stora kalaset på många sätt. Den är en härlig berättelse, dråplig, mänsklig och rolig med lite bitter underton. Man kan också se den som civilisationskritik mot det framväxande konsumtionssamhället där hårdhet och effektivitet premieras. För mig blir det lite av en paradox eftersom det grova utnyttjandet av människor som förekommer på en bordell inte kritiseras särskilt kraftigt. Men civilisationskritiken skrivs inte läsaren på näsan. Steinbeck berättar skrönor, varmt och underhållande.

Det stora kalaset av John Steinbeck, Lindelöws 2017. Översättning: Einar Heckscher. Förord: Per-Olof Mattsson.

Sen for jag hem av Karin Smirnoff

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Sen for jag hem är Karin Smirnoffs tredje bok om Jana Kippo. Ett starkt tema i den är Jana Kippos svårighet att klara nära relationer. Det är inte förvånande med tanke på hennes barndom. Nu är dessutom hennes tvillingbror död och hon anklagar delvis sig själv för att han förolyckades.

Så är hennes närmaste relation över. Brodern och hon hade ett starkt band. Närhet och brist på den, omtanke och hämnd, allt detta finns i den här romanen som är nästan lika spännande som tvåan men den har en lite långsammare utveckling och handlar mer om konstnärskap. Men Sen for jag hem är rolig, upprörande och egensinnig precis som de två första romanerna i trilogin. Här finns en hårdkokt stil som jag uppskattar. Språket är eget och skildringen av förhållandena i glesbygden är stark och känns realistisk mitt bland alla händelser som kanske inte är helt realistiska. Det händer mycket innan romanen är slut.

Det jag också uppskattar är att Jana Kippo är stark och seg. Visst är hon svag på många sätt och ställer ibland till det för sig, men på lång sikt är hon seg och trots allt elände känns det som om hon kommer att klara sig. Kanske lyckas hon aldrig med en kärleksrelation, men hon kommer att fortsätta och utvecklas som konstnär. Så känns det.

Om du inte redan har läst den här trilogin tycker jag att du ska göra det. Själv är jag gräsligt sen. Kanske har alla andra redan läst den?

Sen for jag hem av Karin Smirnoff, Polaris 2020.

De andra två delarna är Jag for ner till bror (2018) och Vi for upp med mor (2019)

Körsbärslandet av Dörte Hansen

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Vera Eckhoff kom som flyktingbarn till området Olland i norra Tyskland när trupperna från öst invaderade landet. Hon lever på sitt eget vis, är en särling, tandläkare i byn, och rider utefter Elbe på sin häst. Nu är hon över sextio år gammal och då står plötsligt hennes systerdotter med sin lille son utanför dörren. Systerdottern har separerat från sin man som hon levde ihop med i Hamburg och hon har ingenstans att bo.

Körsbärslandet handlar om en släkt och om relationer. Romanen handlar också om området Olland som är platt och där man sedan gammalt odlar körsbär och äpplen. Där finns korsvirkesgårdar och släkter med gamla anor, men nya tider har kommit. Odlandet är dels mer mekaniserat, dels odlar fler ekologiskt därför att efterfrågan finns. Som i Österlen flyttar storstadsbor ut till Olland och rustar upp de gamla husen.

Kriget kastar sin skugga över berättelsen fast den utspelas i nutid. När Dörte Hansen skriver om krigsflyktingarnas ankomst beskriver hon en allvarlig krock, människor med gruvliga erfarenheter möts av oförståelse. Vera Eckhoff har hemska minnen i bagaget och hon lider av dem varje dag. Där finns också mannen från Olland som kom tillbaka från krigsfångenskap i Sovjetunionen och som är en lidande skugga av sitt forna jag, oförmögen att arbeta.

Krocken mellan de nutida stadsmänniskorna med resurser och utbildning och idéer om livet på landet som ofta är ganska så orealistiska och bönderna i Olland är en annan. Författaren skriver med ironi. Hon har en torr humor som till stor del genomsyrar berättelsen, så Körsbärslandet är inte alls en så allvarlig roman som Allt förgäves av Walter Kempowski (som jag varmt rekommenderar), även om krigshändelserna finns i bakgrunden. Nej Körsbärslandet är tvärtemot en ganska trevlig bok om några olika människor och deras relationer och svårigheter, en berättelse som också ger en liten känsla för ett område i Tyskland som i varje fall jag inte hade hört talas om tidigare.

Körsbärslandet av Dörte Hansen, NoNa 2016. Översättning: Christine Bredenkamp.

Romanen kom första gången ut på originalspråket 2015.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Veronika är en ung författare som kommer till en stuga i Dalarna för att få stillhet och ensamhet. Detta för att skriva färdigt en roman och komma över en stor sorg. Stugan ligger ensligt, men ganska nära ändå finns ett annat hus. Där bor Astrid, en gammal kvinna som lever isolerat från människorna i trakten. Så småningom träffas de två, den unga kvinnan och den gamla, och de börjar så sakteliga umgås. Medan tiden går lär de känna varandra mer och mer.

Den här romanen bygger på att de båda kvinnorna berättar om händelser i sina liv för varandra. Det är inget realistiskt berättande utan mycket tillrättalagt. Det känns stiliserat, nästan som en saga, och det har både för- och nackdelar. Det blir vackert och vilsamt och vissa dramatiska händelser står ut mycket starkt mot den fonden. De båda kvinnorna har lidit, var och en på sitt sätt, men den gamla kvinnans lidande är mycket större och svårare – om man nu kan gradera lidande. Den gamla kvinnan är en kantig person och en del av det hon gör är chockerande. Hon känns mer påtaglig och som en människa än den unga kvinnan som förblir vag.

När jag först har läst berättelsen känns den konstruerad och som något som inte berör mig egentligen fast det borde. Jag kan tänka mig att den framstår som lite exotisk för många utlänningar, men när jag läser den saknar jag en bygd och en trakt som verkligen finns där utanför ett turistöga. Romanen är skriven på engelska eftersom Linda Olsson bor på Nya Zeeland sedan många år. Den är sedan översatt till svenska. Kanske har den engelska texten mer närvaro?

När romanen tar slut blir min känsla lite av, var detta allt? Men den växer ändå i mitt minne. Där finns mycket att fundera över och romanen känns lite ovanlig på grund av hur den är skriven.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson, Bonniers 2006. Översättning: Lisbet Holst. Det är Linda Olssons debutroman.

Fördolt är minnet av människan av Mohamed Mbougar Sarr

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Diégane Latyr Faye är en ung författare från Senegal, men han bor i Frankrike. Av en slump kommer han över en roman från 1930-talet. Den heter Omänsklighetens labyrint och är skriven av en senegalesisk författare som hette T.C. Elimane. Omänsklighetens labyrint blev mycket omskriven och hyllad på sin tid. De flesta franska kritikerna trodde dock inte att författaren var en svart man från Afrika. En sådan man kunde omöjligt ha skrivit detta mästerverk. T.C. Elimane måste vara en pseudonym för en vit man. Så visade en litteraturforskare att stora delar av romanen bestod av bitar ur litterära verk och författaren anklagades för plagiat. Omänsklighetens labyrint försvann från bokhandlarna och när Diégane Latyr Faye får tag på boken på 2000-talet blir han besatt av att ta reda på mer om boken och den mystiske T.C. Elimane.

Fördolt är minnet av människan är en omfattande roman. Den innehåller Diéganes sökande men också mycket mer. Han skriver om de senegalesiska författarna med humor och ironi och jag tror att den som känner till litteratur och författare från före detta franska kolonier förstår mer och skrattar och ler mer än jag (som också tyckte det var ganska roligt fast jag nästan inte vet någonting om detta). Romanen handlar också om att komma från en före detta koloni och att leva i västvärlden, på grund av egen vilja eller på grund av landsflykt. Den handlar om att skriva, och om litteratur.

Jag citerar från sidan 110 i boken:
Allt är tillåtet i de variationer och kombinationer som det litterära skapandet erbjuder. Man öppnar en lucka av sorg och ur den upphäver litteraturen ett gapskratt. Man kliver ner i en bok som i en mörk och iskall sjö av smärta. Men på bottnen hör man plötsligt en festlig melodi: kaskeloternas tango, sjöhästarna zouk, sköldpaddornas twerkande, de gigantiska bläckfiskarnas moonwalk.

Allt är tillåtet i litteraturen, men kanske inte lika mycket för alla, och vem bestämmer vad som är god litteratur? Kan det vita kulturetablissemanget ta de afrikanska författarna på allvar? Fördolt är minnet av människan är kanske lika mycket en labyrint som Elimanes fiktiva roman. Här finns stora mellanrum och det är inte helt lätt att följa med och hålla personerna i huvudet. Romanen känns dunkel och när jag slutar läsa undrar jag vad jag har läst. Vad är detta? Där finns Senegal också med moderna problem och med Diéganes rötter bakåt i tiden. Där finns Elimanes far som fick utbildning i en missionsskola och blev så påverkad att han anmälde sig som soldat och reste till Frankrike för att antagligen dö i första världskriget. En stark bild av kolonialmaktens påverkan, utsugning och förstörelse.

Mohamed Mbougar Sarr skriver med humor och ironi och stort allvar. Det finns också ett övernaturligt stråk i romanen. Ibland tror jag att det är författarens sätt att ironisera över västvärldens idéer om det mystiska Afrika, den mörka kontinenten där oförklarliga saker kan hända, västvärldens oförmåga och ovilja att förstå och ta afrikaner på allvar. Men jag tror lika mycket på att det handlar om författarens vilja att skildra sin bakgrund. Fördolt är minnet av människan är en mycket komplex berättelse med stora mellanrum, som sagt, och där de olika delarna inte så lätt kan fogas samman. Det är en mycket intressant och läsvärd roman.

Fördolt är minnet av människan av Mohamed Mbougar Sarr, Bonniers 2023. Översättning: Cecilia Franklin.

Romanen kom 2021 på originalspråket med titeln: La plus secrète mémoire des hommes och fick Concourtpriset samma år.

Andhämtningen – Ett avgörande av Thomas Bernhard

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Andhämtningen är den tredje boken i Thomas Bernhards självbiografiska romansvit. I förra delen slutade han skolan och började arbeta som lärling i en livsmedelsbutik. Så småningom blev han sjuk och hans förkylning utvecklades till lunginflammation. Till slut blev det så allvarligt att han måste läggas in på sjukhus där han svävade mellan liv och död.

Andhämtningen handlar om sjukdomstiden, om hans tid på sjukhuset och på ett sjukhem. Bernards beskrivning av tiden på sjukhuset är helvetisk. Att en artonåring blir utsatt för att ligga i en stor sal med massor av sängar där människor dör, den ene efter den andre och där ingen sitter vid hans sida hela tiden när han är dödssjuk för så går det inte till där, och där sjuksköterskor och läkare troligen är överbelastade, är högst upprörande. Hade familjen haft pengar hade de antagligen kunnat betala för bättre vård. Men så är det inte. Den unge Thomas Bernhard ligger på ett sjukhus för alla dem som inget har, eller har väldigt lite. Och tillvaron där är så hemsk så man tror nästan inte att det är sant när man själv har vuxit upp i 1950- och 60-talets Sverige. Men man får tänka på att Thomas Bernhards sjukhusvistelse ägde rum några år efter andra världskriget i ett land där väldigt många välkomnade Hitler men som några år senare hade blivit terrorbombat och där det måste ha varit stor brist på resurser.

Att det ändå går bra att läsa Andhämtningen beror på författarens arga, ironiska, påtagliga och samtidigt lite distanserade sätt att skriva. På något sätt finns stor tragik och lidande tillsammans med en viss humor i texten. Det blir mycket av allt i en roman på endast 139 sidor och det är skrivet på Thomas Bernhards omisskännliga sätt. Romanen innehåller också en del tankar omkring hans familj som är lite mer nyanserade än i de tidigare två delarna.

Nu är det två delar kvar i den självbiografiska sviten och jag ser fram emot att läsa dem också så småningom.

Andhämtningen av Thomas Bernhard, Alba 1988. Översättning: Lars W Freij.

Thomas Bernhards självbiografiska svit består av Orsaken – En antydan, Källaren – En frigörelse, Andhämtningen – Ett avgörande, Kylan – En isolering och Ett barn.

Niceville av Kathryn Stockett

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Skeeter kommer tillbaka till sin hemstad Jackson i Mississippi efter sin collegeexamen. Det är på 1960-talet och som de flesta unga vita damer bor hon hemma hos föräldrarna medan det förväntas att hon ska rikta in sig på att träffa en lämplig man och gifta sig. Det är inte så lätt för Skeeter. Hon är lång, hon är inte vacker och hennes hår är ett skatbo. Och Skeeter vill bli journalist. Men helst vill hon flytta till New York och arbeta på ett bokförlag. Hon söker jobb på den lokala tidningen. Den enda uppgiften hon kan få där är att ta hand om en hushållsspalt, där frågor som läsare skickar in besvaras. Tyvärr kan Skeeter inte ett dugg om hushållsarbete. En svart kvinna har skött allt sådant sedan hon var liten. Så går det till i de vita familjerna, de som har råd, förstås. Men många har tillräckligt med pengar. Svarta hembiträden är billig arbetskraft.

Så vad ska Skeeter då göra? Hon kommer på att hon kan be en väninnas hembiträde om hjälp. Hon heter Abileen och är en av de viktigaste personerna i den här romanen tillsammans med Skeeter och Minny, en annan svart kvinna som arbetar åt vita familjer. Snart kommer Skeeter på att hon vill intervjua svarta hembiträden i Jackson och skriva en bok om dem.

Man kan säga att de tre kvinnorna är huvudpersoner och mot sig har de fördomar och ett samhälle som föraktar de svarta och som är organiserat enligt apartheid. Ett förskräckligt samhälle som utnyttjar den svarta befolkningen. Det stora motståndet mot bättre villkor grundas naturligtvis till stor del på att om allt ändrades skulle de vita vara tvungna att leva ett mindre bekvämt liv. Men det grundas också på att de är fostrade i det där systemet sedan de föddes. De kan inte se de svarta som fullständiga, riktiga människor som borde ha samma rättigheter som de.

Motståndet mot Abileen, Minny och Skeeter personifieras av Skeeters väninna Hilly. Hon är helt rabiat och driver en kampanj för att alla vita hushåll ska installera en särskild toalett till de svarta hembiträdena. De svarta har så många sjukdomar som de mestadels är immuna mot, men som skulle vara förödande för de vita, anser hon. Att resonemanget är helt ologiskt, att de själva och att deras barn tas om hand av de där svarta, sjukdomsbringande hembiträdena från spädbarnstiden och uppåt genom åren, att det är det normala, och att många barn har en mycket närmare kontakt med hembiträdet än med mamman – det hör inte dit. Som det verkar vara i alla förtryckande samhällen frodas hyckleriet.

Människoteckningen i romanen är lite chablonartad. Djupast blir porträtten av Abileen och Minny, kanske på grund av att allt omkring dem är så handfast. De arbetar ju hela tiden. Dessutom känns en del lite hollywoodfilmkonstruerat. Men författaren har skapat många slagkraftiga scener och Niceville är en spännande och underhållande bok som är lätt att ta till sig och det är ett stort plus. Romanen handlar om viktiga frågor och ger en nyttig historielektion eller påminnelse till läsaren. Även om Niceville är en roman så grundas den på förhållanden som har funnits och fastän jag egentligen vet hur det var i sydstaterna på den tiden blir jag chockerad. Javisst, så här var det för inte så länge sedan.

Niceville av Kathryn Stockett, Forum 2010. Översättning: Dorothee Sporrong.

Doften av en man av Agneta Pleijel

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Doften av en man är den andra självbiografiska romanen av Agneta Pleijel. Här skriver hon om sitt liv från 1960-talet och framåt och det handlar mycket om hennes kärleksliv. Kärlek vill väl de flesta av oss ha. Att det inte är så lätt att få det att fungera vet vi av erfarenhet och det är inte heller lätt för den unga kvinnan i boken. Hon är student i Göteborg och blir så småningom kulturskribent, hon arbetar hårt och blir kulturchef på Aftonbladet. Hon lyckas alltså i arbetslivet, även om hon vill bli författare. Att skriva romaner har hon ännu inte kommit igång med. Däremot skriver hon dramatik.

Som vi vet, om vi har läst den första boken i den självbiografiska sviten, har den unga kvinnan en svår barndom bakom sig. Hon har vuxit upp i en dysfunktionell familj där hon inte har fått den kärlek och omtanke som ett barn behöver. Hennes självkänsla är låg när det gäller relationer. Det är som om hon inte kan värdera sig själv tillräckligt högt, en känsla av att mer än så här, bättre än detta kan hon inte begära. Det kommer hon aldrig att få.

Det framskymtar också att hon själv kanske inte är alldeles lätt att leva med och det är inte några hatiska porträtt av männen hon har skapat. Jag uppfattar dem i alla fall inte så. Hos männen finns en hel del egoism och oförmåga att se den unga kvinnan som en hel människa, och visst sätter männen oftast sig själva först. Men författaren resonerar också omkring samhället och kvinnors och mäns ställning och hon kommer fram till att samhällsandan är sådan att männen anses vara viktigast och värdefullast och duktigast. Både männen och hon själv är naturligtvis präglade av sina barndomar och av samhället som de lever i. Även yrkeslivet, som hon lyckas bättre i, är en del av det ojämlika samhället. Hon får kämpa hårt för att bli tagen på allvar. Och i den här boken, som är skriven långt efteråt, nämner hon Meetoo och hur kvinnliga journalister på Aftonbladet kritiserade förhållandena på tidningen långt senare.

Så som det oftast brukar vara är denna självbiografiska roman skriven långt efteråt. Agneta Pleijel har funderat och analyserat och hon ser tillbaka från en punkt i livet där hon förstår mycket som hon inte kunde inse medan det pågick. Men kärleksrelationerna, och så småningom längtan efter ett barn, är levande gestaltade. Boken ger en fin bild av den unga kvinnan sedd av den mycket äldre författaren. En intressant bok.

Doften av en man av Agneta Pleijel, Norstedts 2017.

Doften av en man är den andra delen i en självbiografisk trilogi. Den första delen är Spådomen som kom 2015. Den tredje kommer i höst och den heter Sniglar och Snö.