Metropol av Eugen Ruge

1936 finns den tyska kommunisten Charlotte i Sovjetunionen. Hon kan inte längre bo kvar i Tyskland på grund av hotet från nazisterna. I Sovjetuniounen arbetar hon för Kominterns underrättelsetjänst. Där finns kommunister från många länder.

I Moskva pågår rättegångarna mot ”förrädarna” som har arresterats. När Charlotte och hennes man får veta att en person som de känner har blivit arresterad blir de nervösa. De skriver brev till Komintern och berättar hur många gånger de har träffat personen, men de friserar verkligheten lite. Så mister Charlotte och hennes man arbetet och måste flytta till hotell Metropol i Moskva där de hamnar i ett limbo. De har inget arbete och får inga besked om vad som ska hända.

Den här berättelsen tilldrar sig alltså under Stalinterrorn då fler och fler arresterades och mördades och många människor låg vakna på nätterna och fruktade att säkerhetstjänsten skulle banka på deras dörr mitt i natten och forsla bort dem från deras hem. Om detta berättar Eugen Ruge mycket levande och spännande. Livet måste ha varit en mardröm. Framtiden oförutsägbar. En galen paranoia. Många duktiga och kunniga människor mördades. När andra världskiget bröt ut hade stora delar av militärledningen mördats – inte så bra att ha brist på kunniga officerare då. När Stalin sedan dog på 1950-talet hade läkarkåren decimrats så till den grad att det var svårt att få tag på en bra läkare och de som konsulterades var så rädda för att säga fel och komma med fel diagnos när de eftersändes till den store mannen att de naturligtvis inte kunde ge den bästa vården.

Galenskap från normala människors synvinkel. Galenskap, brutalitet och makthunger. Förstörelse av mänsklig förmåga, ingen som helst medkänsla och i och med det orsakande av en svårare situation för alla landets invånare. Känns det igen? Det känns ganska aktuellt. Ursäkta att jag tar i här, men i det rådande världsläget är det svårt att hålla en neutral ton när jag berättar om den här boken.

Ett annat mycket aktuellt fenomen, nämligen desinformation, finns också med i romanen. Den handlar både om hur desinformation skapas och hur lätt det är att svälja den om den stämmer med ens övertygelse och om vilken kris man kan hamna i när ens ögon öppnas för den verkliga verkligheten.

Charlotte var Eugen Ruges farmor. Han har studerat dokument från ryska arkiv och mycket i romanen har hänt i verkligheten, men Metropol är en roman och Eugen Ruge har fabulerat omkring de fakta han känner till. Han har skapat en berättelse med levande gestalter som är mycket spännande att läsa. Den kan till och med kännas lite humoristisk ibland mitt i tragiken. En mycket svart humor, naturligtvis, som beror på att allt blir så galet. De partier där förläggaren på Kominterns förlag i Moskva så gott som dagligen måste rensa ut böcker från hyllorna på sitt kontor därför att författaren, som nyss var uppburen, har blivit arresterad som förrädare känns nästan lite Monty Pythonaktiga.

Men huvudintrycket av romanen blir att den är tragisk, spännande och lärorik och jag rekommenderar den varmt.

Metropol av Eugen Ruge, Nilsson 2021. Översättning: Aimée Delblanc.

Eugen Ruge har skrivit en annan bok om sin familj. Det är Den tid då ljuset avtar och den har jag läst och också skrivit om här på bloggen.

Sällskapet för ofrivilliga drömmare av José Eduardo Agualusa

Daniel Bechimol är en regimkritisk journalist från Angola. Han brukar ibland ta in på ett enkelt hotell som ligger vid en strand. Ägaren är Hossi som är en gammal gerillasoldat. Han dyker ibland upp i Daniel Bechimols drömmar iförd en lila kavaj och många andra drömmer också om Hossi. En dag när Daniel Bechimol är där och simmar i havet hittar han en kamera med bilder som verkar föreställa drömmar. Det är konstnären Moira som har skapat bilderna och Daniel Bechimol tar kontakt med henne.

Den här romanen handlar alltså om drömmar, både sådana som vi drömmer om natten och drömmen om frihet från förtryck och korruption, och berättelsen handlar både om en nutid på 2000-talet och och går tillbaka till befrielsen från det portugisiska kolonialstyret och till det som hände sedan. I Angola fanns tre befrielserörelser, MPLA som var marxistiskt och stöddes av Sovjetunionen och Kuba, FNLA-gerillan som stöddes av USA och Zaire och Unita som stöddes av Sydafrika och USA. Dessa tre gerillor kämpade om makten efter att Portugal hade släppt greppet om Angola. År 2008 genomfördes det första fria parlamentsvalet och MPLA fick 80 procent av rösterna, enligt Wikipedia. Men demokratiskt och fritt så som vi har det här i Sverige är inte styret i Angola som jag uppfattar det. Korruptionen frodas och yttrandefriheten är beskuren.

Sällskapet för ofrivilliga drömmare är delvis drömlik och övernaturlig som i böcker med magisk realism men den har också en konkret förankring i nutiden. Händelserna när Daniel Bechimols dotter blir aktivist för att kämpa för frihet blir drabbande. I romanen finns såväl humor som stort allvar, kärlek och omtanke och hat. Men det är som om författaren blinkar åt oss ibland och vet att vi inte tror att allt i romanen har hänt på riktigt. Samtidigt kan ju drömmar om frihet på vissa platser och i vissa situationer kännas lika orealistiska och overkliga som våra drömmar om natten, och verkligheten kan ibland vara mardrömslik.

Sällskapet för ofrivilliga drömmare är en intressant roman av en författare från ett land som jag aldrig har läst något skönlitterärt om tidigare och jag vill gärna läsa mer av José Eduardo Agualusa.

Sällskapet för ofrivilliga drömmare av José Eduardo Agualusa, Tranan 2020. Översättning: Irene Anderberg.

Kvinnor som pratar av Miriam Toews

Mennoniter är ortodoxa protestanter. De är pacifister och lever på jordbruk på gammaldags vis. Männen har makten. De röstar om viktiga ting, men kvinnorna har inte rösträtt. I hemmet bestämmer mannen. Pojkarna får gå i skolan längre än flickorna. De lever i sitt samfund och omvärlden anses farlig och ond. De talar lågtyska, ett språk med rötter i medeltiden.

Det här är mycket generaliserat och de olika mennonitkolonierna kan skilja sig åt vad gäller utbildning och användande av maskiner och, antar jag, kvinnors inflytande. Kvinnor som pratar är skriven utifrån vad som hände i en mennonitkoloni i Bolivia 2009. Då avslöjades att en grupp män hade våldtagit kvinnor och barn om nätterna. De använde en narkosspray som de sprayade in i husen och när alla var medvetslösa begick de våldtäkterna.

Övergreppen hade aldrig straffats i det allmänna rättssystemet om det inte hade varit mycket stor risk att männen skulle lynchas. Mennoniter har sökt sig till Bolivia därför att där får de sköta sig själva och ha sin egen rättsskipning. Men eftersom männen har dömts enligt Bolivias lagar har de fått långa fängelsestraff.

Fast de hade varit sövda märkte kvinnorna ändå att de varit utsatta för övergrepp. De blödde och var skadade och det var smutsigt i deras sängar. Men problemet viftades bort som kvinnliga vilda fantasier eller som angrepp av onda andar. Kvinnorna har inte fått någon psykologhjälp för att bearbeta sina tramuan och journalister som har besökt kolonin senare har rapporterat om att det fortfarande sker övergrepp.

Kvinnor som pratar är ingen faktabok, det är en roman som är skriven utifrån övergreppen i Bolivia. Handlingen är förlagd till Nordamerika. Den heter kvinnor som pratar och det gör de genom hela boken. Kvinnorna har samlats på ett loft för att diskutera vad de ska göra, medan männen är i den närmaste staden där förövarna sitter fängslade. Männen gör vad de kan för att skrapa ihop pengar till borgen så att förövarna ska få komma tillbaka till kolonin i väntan på rättegång. Kvinnorna har tre val: stanna och kämpa, stanna och förlåta männen (om de inte förlåter männen kan de själva inte bli förlåtna av Gud. Skulden på offren.), eller ge sig iväg.

Men kvinnorna kan inte engelska. De vet inget om världen utanför kolonin. De kan inte läsa och följaktligen Inte heller läsa en karta.

Kvinnor som pratar är en mycket spännande historia där mer och mer uppdagas för läsaren efter hand. Bitvis är den lika spännande som en thriller och har en stämning av instängdhet och fara. Det är ett genialt grepp av författaren att välja att berätta genom kvinnornas möte och allt vad de säger och allt det som händer där. På så sätt skildrar hon övergreppens följder och samtidigt framstår kvinnorna som verkliga människor med ilska, humor och omtanke om barnen och de gamla. Så författaren skildrar även kvinnokulturen hos mennoniter på så sätt. Fast kvinnorna inte har fått utbildning för de filosofiska och moraliska resonemang. Författaren får fram vilken intellektuell resurs de här kvinnorna är. Miriam Toews är själv uppvuxen bland mennoniter så hon kan kulturen och hon tillägnar romanen alla kvinnor som lever i patriarkala förhållanden.

Kvinnor som pratar är en spännande, mänsklig och viktig bok som jag rekommenderar.

Kvinnor som pratar av Miriam Toews, Rámus 2022.

Liten historia – stor kyss av Kerstin Strandberg

Liten historia – stor kyss handlar om Vanja och Nils. Vanja vill ha upplevelser och kan bli mycket deprimerad. Nils är osäker och försiktig. Men trots deras olikheter träffar de varandra och blir ett par. De är unga på 1950-talet och då befinner de sig i Lund.

Det här är en mycket speciell bok. Kerstin Strandberg berättar och tråcklar. Hon nämner händelser som ska komma och går tillbaka för att återkomma till dem senare. Temat är livets förvecklingar och hur såväl arv och samhället som medvetna handlingar och slumpen styr hur våra liv gestaltas och vem vi gifter oss med och vad som händer sedan. Och att vi sannerligen inte alltid handlar klokt.

Författarens röst genomsyrar romanen. Hon berättar från ovan och har en lite ironisk ton. Det verkar som om hon känner med sina romanfigurer, men hon raljerar lite med dem och går inte in i dem. Kerstin Strandberg har ett eget språk och en egen ton och fast det här är en ”liten historia” som berättar vad som händer dessa vanliga ovanliga människor känns den spännande att läsa till mitten ungefär. Sedan tycker jag inte att det håller riktigt. Det blir lite tröttsamt med von obentonen och när det har blivit 1960-tal och paret har flyttat från Lund känns inte berättelsen lika intressant. Det kan bero på att jag upplever miljön i Lund och händelserna där som mer spännande än det som händer sedan. De senare är ganska typiska händelser som jag har läst om många gånger. Det är inte fel. Jag läser gärna om vanligt liv, men då behövs det något mer. Att jag känner för romanfigurerna till exempel. Och i den här romanen får jag inte riktigt möjlighet till det.

Men bokens första halva gav mig en hel del. Det var härligt att uppleva Kerstin Strandbergs sätt att skriva även om det inte höll ända till slutet.

Liten historia – stor kyss av Kerstin Strandberg, Bonniers 2021.

Vitt hav av Roy Jacobsen

Vitt hav är den andra boken om Ingrid som kommer från den karga ön Barröy i Nordnorge. Ingrid är vuxen nu och tiden är 1940-talet. Den här andra romanen i en svit som nu har blivit en kvartett är en skildring av en stark kvinna i en mycket svår tid. Ingrid återvänder till sin barndomsö, alldeles ensam. Bara hur långt hon får ro för att komma till sin ö gör att jag känner den enorma skillnaden i levnadsvillkor mot hur vi som bor i städer på 2000-talet har det. Precis som i första delen, De osynliga, skildras slitet och göromålen noggrant och det är mycket bra skrivet. Det är slit och kyla så att det känns, och jag får också lära mig hur en ensam människa kan lägga nät mellan två öar.

Norge är ockuperat av Nazityskland och befolkningen i Nordnorge utsätts för ockupationens och krigets konsekvenser. Också det är mycket starkt skildrat. Ingrid hittar ilandflutna döda kroppar på sin ö, men en av männen lever. Vitt hav är en spännande bok att läsa och nyttig för en människa som har levat i fred hela livet. Skönlitteratur kan vara en bra hjälp till att förstå hur det var. Skildringen av Ingrids båtfärd senare i berättelsen tillsammans med en massa flyktingar från Finnmark är lika slående som när hon hittar de döda kropparna. 1944 kämpade Nazityskland mot Sovjetunionen om Nordkalotten. Sovjetunionen drev tillbaka Tysklands styrkor och när de retirerade använde de den brända jordens taktik. Människorna som bodde där evakuerades och alla deras hem brändes ner. Så människorna på båten som Ingrid reser med har inga hem. De har ingenting. De fryser och far illa och måste leva på allmosor och deras situation är så bra skildrad att det är skakande att läsa.

Men i berättelsen finns också medkänsla, kärlek och värme. Befolkningen hjälper flyktingarna med mat och filtar. Inte alla dock. Vissa människor säljer förnödenheterna dyrt. Men berättelsen pekar också framåt mot en bättre tid.

Vitt hav av Roy Jacobsen, Norstedts 2016. Översättning: Staffan Söderblom.

Kvartetten om Ingrid består av De osynliga, Vitt hav, Fartygets ögon och Bara en mor.

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie

Ifemelu och Obizie är ett älskande par. De är båda universitetsstuderande i Nigeria. Det är på 1990-talet och en militärjunta styr landet. Universitetslärarna får ingen lön och universiteten är tidvis stängda eftersom lärarna strejkar. Elförsörjningen fungerar ibland. Korruption råder och de mäktiga männen lever i lyx och har älskarinnor som är beroende av dem för sin försörjning. Ska man ha framgång måste man buga och bocka för de mäktiga.

Eftersom samhället fungerar så dåligt flyttar många utomlands. Ifemelu får ett stipendium och kan flytta till USA och studera där. Stipendiet räcker inte helt så hon måste på något sätt skaffa sig arbete också.

Americanah handlar om kärlek men först och främst om ras och diskriminering. Ifemelu är med om mycket i USA och genom alla dessa händelser och samtal visar författaren på fördomar och missuppfattningar. Det är nästan för tillrättalagt, det är undervisande. Men i det här fallet tycker jag att det är befogat. Jag behöver undervisas om ras, om diskriminering och om hur det kan kännas att vara svart. Jag får också lära mig en del om hur det kan vara att komma till ett annat land utan arbetstillstånd och försöka ta sig fram och klara sig och bli utnyttjad.

Jag lär mig alltså en del genom att läsa Americanah. Romanen handlar mycket om den vita medelklassens roll. Om människor som är så välvilliga men som inte vill se problemen klart. Människor kan ibland ha en romantisk, helt felaktig och orealistisk syn på livet i Nigeria, att det är jordnära och enkelt och därför något att beundra och sträva efter. Vissa människor buntar ihop alla afrikaner och tror att Afrika är en enhet.

Romanen behandlar också problemet om hur viktig rasfrågan är och hur olika en afroamerikan och en afrikan från Nigeria kan se på den saken. Situationen är inte densamma i Nigeria. Där är inte ras den viktiga frågan, även om det anses att ju blekare hud man har, desto finare är det, och kvinnor använder hälsovådliga medel för att få håret rakt. I USA härstammar de svarta från slavar och det är inte många generationer tillbaka till en situation där lagstiftning och bestämmelser var fruktansvärt diskriminerande för svarta.

En fördel med den här romanen är just att Ifemelu kommer okunnig om förhållandena i USA och att hon har sin Nigerianska bakgrund så att hon delvis gör andra bedömningar än en amerikan. Både livet och förhållandena i Nigeria och att Obizie lever en tid i England gör att romanen blir rikare och att problemen ses från olika håll. Americanah är också spännande och skriven så att läsaren undrar hur det ska gå. Vi får ta del av Ifemelus liv i Nigeria och i USA, men också av Obizies tillvaro, men författaren har kommit närmre romanpersonen när det gäller Ifemelu.

Sammantaget vill jag säga att jag rekommenderar den här romanen. Americanah är en bra och viktig roman.

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie, Bonniers 2013. Översättning: Ragnar Strömberg.

Vinter av Ali Smith

Det är vinter och det är jul. I affärskvinnan Sophias stora hus i Cornwall samlas fyra personer för att fira jul tillsammans. Det är Sophia, förstås, hennes son Arthur, Lux från Kroatien och Sophias syster Iris. Sophia som har varit en handlingskraftig kvinna har börjat tappa greppet om verkligheten. Hennes syster Iris kommer dit för att Arthur och Lux kontaktar henne, eftersom de är oroliga för Sophia. Iris är en arg aktivist och har inte träffat sin syster på många, många år. Lux är inte Arthurs flickvän. Hans riktiga flickvän sedan lång tid tillbaka har gjort slut, men han låtsas att Lux är hon. Hur är detta möjligt? Jo Sophia har aldrig träffat flickvännen. Kontakten mellan mor och son har inte varit den bästa.

Det här är ett välkänt upplägg, familjen som samlas för julfirande och så kommer problemen upp i dagen. En ung man eller kvinna som tar med sig en spelad flick- eller pojkvän har vi också både läst om förr och sett på film. Men det här är Ali Smith och då blir det alldeles nytt och ovanligt. Det är roligt och det är djupt allvarligt på samma gång. Temat är tänka på sig själv och inte ta hänsyn till andra, eller att bry sig om något större, att kämpa för ett kollektiv. Här är Sophias och Arthurs liv en motsats till Iris. Lux framstår som den klokaste av de fyra.

Minnen från personernas tidigare liv kommer fram, men samtidigt är Ali Smiths roman en berättelse om nutiden. Det är fyndigt, det är slående, rörande och mycket roligt och vad som ska hända är på intet sätt förutsägbart. Tidigare har jag läst Flicka möter pojke och Höst av Ali Smith. De är bra, båda två, men Vinter är den bästa hittills. Läs den gärna. Du får bara ställa in dig på att Ali Smith ställer samman olika avsnitt som får skava mot varandra och att det finns stora gap mellan dem. Ali Smiths Vinter är en bra bok som jag rekommenderar.

Vinter av Ali Smith, Atlas 2018. Översättning: Amanda Svensson.

Den sista gåvan av Abdulrazak Gurnah

Romanen börjar med att Abbas som är drygt sextio år gammal faller ihop utanför sitt hem i England. Han kom från Zanzibar när han var ung. I England träffade han Maryam. De gifte sig och fick två barn som nu är vuxna, Hanna som hellre vill kallas Anna och sonen Jamal.

Det stora problemet i familjen är att Abbas aldrig har berättat om sin bakgrund för sin fru och sina barn. Han går och bär på sina minnen och är en tystlåten och ganska otillgänglig man. Maryam är hittebarn och vet inget om sin biologiska familj. Barnen tycker att det är konstigt att hon aldrig på allvar har försökt få reda på varifrån hon kommer. På så vis har författaren förstärkt rotlösheten som jag tror alla kan känna som kommer från en helt annan kultur och som sannerligen inte välkomnas av alla människor i det nya landet.

Det här är förutsättningarna för berättelsen och vi får följa familjens liv både i nutid och dåtid. Den sista gåvan är en rik, lågmäld roman som gestaltar både personliga svårigheter och situationen för invandrare i Storbritannien. Där finns gamla sedvänjor och traditioner både under Abbas uppväxt och hos invandrare i nutiden. Män värderas ofta högre än kvinnor. Ett hittebarn har inte mycket värde alls. Där finns jakt efter pengar och status, olika invandrare som lever på skilda sätt, ett strävsamt arbetsliv och strävan efter att barnen ska få en bra utbildning. Rasismen kommer fram då och då och det kan vara mycket smärtsamt. Jamal får tänka sig för och ta hänsyn som en vit ung man inte måste ta.

Fast berättelsen skrider framåt i lugn takt är den spännande att läsa. Så småningom får vi veta mer och mer om varför Abbas är så tillknäppt och vad som har hänt Maryam i hennes tidigare liv. Det finns många problem i romanen men på något sätt pekar den positivt framåt. Jamal och Anna har en hel del att brottas med och kommer att ha det så i framtiden, men det känns ändå som om de kommer att klara sig bra.

Den sista gåvan av Abdulrazak Gurnah, Celanders och Bonniers 2021. Översättning: Helena Hansson.

Sin ensamma kropp av Elsie Johansson

Marie-Louise Parre är änka. Hon har gott om pengar och en rymlig lägenhet i ett hus som hon äger. Hon har det alltså bra ekonomiskt och kan resa och unna sig livets goda, men hon känner sig ensam och längtar efter en man som kan ge henne kroppskontakt och värme.

Det är Marie-Louise Parres tankar som vi får ta del av. Hon är över 70 år gammal och funderar på om hennes kroppsliga behov är rimliga vid hennes ålder och hon undrar vad folk ska tänka om henne. Hon är ensam en stor del av sin tid, står vid fönstret och blickar ut, tänker på sin barndom och uppväxt och hur hon träffade sin man, den handlingskraftige och framgångsrike företagaren, en snäll man som tog hand om henne.

Men Marie-Louise Parre har inte varit någon lyxhustru. Hon har arbetat i företaget och på senare år var det i praktiken hon som ledde det och styrde och ställde. Hon är en stark och lite kärv människa med en hel del svaghet inombords.

Så romanen handlar både om nu och då. Elsie Johansson gestaltar fru Parres bakgrund och barndoms- och ungdomsupplevelser så att det känns äkta. Titeln Sin ensamma kropp syftar dels på hennes ensamhet och längtan efter ömhet och värme, dels på kvinnornas situation där hon växte upp. Där kunde uttrycket sin ensamma kropp vara något positivt, att kvinnan själv rådde över den och inte måste finna sig i mannens krav och rädslan för fysisk smärta och oönskad graviditet.

Jag uppskattar den här berättelsen. Den är inte lika stark som böckerna om Nancy. Men bra nog. Bara att den handlar om en kvinna över 70 som längtar efter en man i sängen är positivt. Nu är ju jag själv ganska gammal och tycker inte alls att det är konstigt. Det är helt naturligt och borde inte förvåna eller uppröra någon. För mig känns Marie-Louise Parre trovärdig, också det som händer i romanens nutid. Det känns också bra att romanen pekar mot en möjlig bättre framtid.

Sin ensamma kropp av Elsie Johansson, Bonniers 2008.

Under tungan av Yvonne Vera

Under tungan handlar om flickan Zhizha som bor i Zimbawe. Hon bor hos sin mormor och hennes mamma och pappa är borta. Hos mormor finns tryggheten.

Boken är mycket poetiskt skriven. Den är dunkel och verkligheten är gömd någonstans inne i poesin. Där inne någonstans kan man skymta fakta från Zhizhas liv, men endast skymta dem. De bor i en kåkstad förstår man efter hand. Många män har gått ut i kriget och jag antar att det är befrielsekriget som ledde till att republiken Zimbabwe grundades 1980. Innan dess hette området Sydrhodesia och senare Rhodesia och det var de vita som hade makten.

Men Zhizhas trauma är personligt och först i slutet kommer det klart fram, ut ur rädslan och snårigheten. Texten blir på så sätt en gestaltning av hur svårt det kan vara att tala om traumatiska upplevelser, men också att om orden kommer fram så kan det vara läkande och bidra till ens växande. I texten är det kollektiva traumat att vara koloniserad och utnyttjad och att genomgå ett krig för att befria sig sammankopplat med flickans personliga trauma. Kanske hör de ihop? Det finns mycket att fundera över.

Texten är vacker men inte helt lättläst. Den är tät och poetisk. Där finns stor rädsla och sorg, men också kärlek och kanske en väg framåt.

Yvonne Vera (1964-2005) var en Zimbabwisk författare som dog alldeles för ung i AIDS. Under the Tongue kom 1997 och på svenska 1999.

Under tungan av Yvonne Vera, Ordfront 1999. Översättning: Roy Isaksson.