Gruppen av Mary McCarthy

Gruppen handlar om åtta unga kvinnor som har tagit examen på Vassar College som var ett kvinnocollege i New York. Flera av de åtta kommer från rika familjer och ingen av dem från riktigt fattiga förhållanden. Vassar College var ett berömt och presigefyllt lärosäte.

Det är 1930-tal när romanen börjar och den fortsätter in i 1940-talet. De unga kvinnorna har alltså slutat sin utbildning och nu ska de forma sina liv efter det. En del av dem söker arbete i förlagsvärden, på varuhus och laboratorium. Någon reser runt i Europa. Några gifter sig och en del av dem får barn. De möter olika slags män. Allt berättas från kvinnornas synvinkel, arbete, äktenskap, graviditet, födsel, amning, sex och övergrepp. Kvinnorna måste manövrera i en värld styrd av män. De så kallat kvinnliga ämnena är också utförligt gestaltade, inga detaljer i marginalen, och mycket kroppsliga.

Gruppen är raka motsatsen både till romaner som frossar i kroppar och sex och till romantiserade berättelser. Jag uppfattar att Mary McCarty ingående och bitskt beskriver de här olika människorna och deras problem. Hon har en lite ironisk ton och samtidigt som romanen handlar om många allvarliga problem är den underhållande. Till det kommer åsikter om det som händer i världen och olika politiska riktningar. Där finns också fäder och mödrar till de unga kvinnorna, deras förhållningssätt och familjehemligheter.

Jag har läst att Gruppen har jämförts med Sex and the City, men det tycker jag förminskar den. Gruppen är så mycket mer. Javisst, den är ingen arbetarskildring. Kvinnorna tillhör helt andra skikt i samhället. Handlingen är förlagd till New York och sex finns med i berättelsen. Men romanen tar upp viktiga frågor för kvinnor och gestaltar olika sätt att förhålla sig till den manliga dominansen och samhället. Den är både ytterst allvarlig och ironisk.

Gruppen innehåller ingen klar huvudperson och det kan ibland vara svårt att hålla isär personerna, men den ger ändå en stark upplevelse och en del kvinnohistoria. Den publicerades första gången 1963 och räknas som en modern klassiker.

Gruppen av Mary McCarthy, Bonniers 2017. Översättning: Amanda Svensson. Förord av Sara Danius.

Tiken av Pilar Quintana

Damaris är en fattig kvinna som bor vid stilla havets kust I Colombia. Hon sköter om och städar ett hus i närheten, ett mycket större och finare hus än hennes eget. Hennes man Rogelio tar hyra på fiskebåtar och jagar lite. Så försörjer de sig. De har inte fått några barn fast de har försökt i många år och det har påverkat äktenskapet negativt.

En dag blir Damaris erbjuden en valp. Det är en tik och de flesta vill inte ha tikar eftersom de inte har råd med veterinärbesök för att hindra tiken från att bli gravid. Men Damaris tar hand om valpen och hon bär den närmast sitt bröst den första tiden.

Tiken är en berättelse där författaren skriver rakt upp och ner vad som händer. Det är naturligtvis noga utvalt, berättelsen är inte lång. Det gör att jag som läsare dels konstaterar att jaha, det här hände, så här var det. Men det ger också mycket dramatik. Ibland blir jag skakad av det som berättas. Samtidigt känns miljön mycket realistisk och verklig, med häftiga regn, djungeln inte långt från huset där Damaris och Rogelio bor, hetta och havet strax intill. Djungeln och det häftiga vädret fungerar också som den ogenomträngliga, farliga, delvis obegripliga naturen som människorna måste förhålla sig till.

Jag kan inte berätta mer om vad som händer och vad Damaris gör. Då förstör jag läsupplevelsen för andra. Men jag kan rekommendera boken. Tiken handlar om kärlek och frustration och en strävan efter att ha fast mark under fötterna. Hunden får delvis ersätta en mänsklig nära relation. Men hon är ju ett djur, inte en människa. Tiken är en bra roman. En stark berättelse med hål i och djup.

Tiken av Pilar Quintana, Rámus 2021. Översättning: Annakarin Thorburn.

Änkans bok av Joyce Carol Oates

2008 dog Raymond Smith som Joyce Carol Oates hade levt tillsammans med sedan 1961. Han dog av komplikationer vid lunginflammation och Joyce Carol Oates hade åkt hem från sjukhuset eftersom det verkade som att han skulle tillfriskna. Så fick hon ett telefonsamtal mitt i natten. Hennes mans tillstånd var kritiskt. Hon skyndade till sjukhuset men hann inte komma i tid.

Änkans bok handlar om livet året efter makens död. En tid fylld av chock, sorg, sömnlöshet, ilska och saknad, och också dåligt samvete. Borde hon inte ha sett till att hennes man fick bättre vård? Att mista en livskamrat som man har haft i sin närhet under så lång tid är bland det svåraste man kan vara med om. En ny, hemsk och alldeles annorlunda fas i livet.

Tiden efter dödsfallet nästan drunknar hon i brev och blomsteruppsatser och gåvor som människor har skänkt. Hon och Raymond Smith hade startat den litterära tidskriften Ontario Rewiev och bokförlaget Ontario Rewiev Press. Det var Raymond Smith som skötte både tidskriften och förlaget och han avled ju mitt i arbetet. De hade också många vänner och kontakter Och det är vännerna och arbetet som håller henne uppe under den här tiden. Hon sköter sin undervisning på universitetet och reser bort och håller föreläsningar och signerar sin senaste bok. Ovanpå det har hon allt som behöver redas ut vid ett dödsfall.

Skrivandet hjälper henne också. Det är inget målmedvetet skrivande av nästa roman, men hon antecknar vad som händer i hennes liv och hon skriver recensioner. Under tiden funderar hon på hur livet tillsammans med Raymond Smith var, hur de träffades, hur de arbetade och hurdan deras samvaro var.

Änkans bok är med nödvändighet en sorglig bok, men den är också spännande och tankeväckande och medförde att jag funderade en del på mitt eget liv. Fast den är sorglig är den inte helsvart. Jag tycker att det finns en hel del klokhet och livskraft i den. Eftersom Joyce Carol Oates är en så god författare ger den mycket, och förlust och saknad efter en närstående berör oss alla. En del av livet.

Änkans bok av Joyce Carol Oates, Bonniers 2011. Översättning: Ulla Danielsson.

Spårvagn på Vintergatan av Niklas Rådström

Spårvagn på Vinttergatan är den tredje romanen som Niklas Rådström skrev med utgångspunkt från sin barndom då hans far försvann. I den första, Månen vet inte, är en av de betydelsefulla personerna hans farmor. I den andra, Medan tiden tänker på annat, är det hans morföräldrar som liksom hans farmor tog hand om honom när hans mamma åkte iväg på journalistuppdrag. I Spårvagn på Vintergatan ligger huvudvikten på pojkens förhållande till fadern och modern. Den är mörkare än de andra två böckerna och smärtan efter förlusten av fadern är starkare och med direkt uttryckt.

Det betyder inte att Spårvagn på Vintergatan är mer direkt skriven. Här finns tre plan, berättarens sökande efter sina minnen och pojkens upplevelser i barndomen, naturligtvis, men författaren har också fört in ett fantasiplan. Där finns en privatdetektiv som i en deckare från 1950-talet och en poliskommissarie. För ett brott har begåtts. Porten till huset där pojken bodde som liten är avspärrad och poliser står på vakt utanför.

Det här tolkar jag som svårigheten att få tag på minnena och att förstå vad som verkligen har hänt. Men jag tolkar det också som att det verkligen har begåtts ett brott mot barnet. Faderns brott, eftersom han försvann, moderns brott, och mor och farföräldrarnas eftersom de inte berättade de verkliga förhållandena för barnet. Det gjorde man inte gärna på den tiden. På så sätt skulle barnet skonas, ansåg man. Men det viktigaste föreställda brottet är nog ändå barnets. Var det hans fel att fadern försvann? Är han den skyldige?

Naturligtvis inte, men barn kan lätt känna så.

Samtidigt blir inslaget med privatdetektiven lite humoristiskt, partier där vi kan känna igen chablonerna och som vi kan le åt. När jag tänker tillbaka på romanen minns jag mest att det är mörkt i lägenheten på Karlavägen, att pojken känner av en skugga, en skymtad mansgestalt i sitt rum ibland och att han sitter och tittar ut genom fönstret på kvällen och ser den upplysta spårvagnen köra förbi och att snön faller. Men det finns så många andra scener i Spårvagn på vintergatan. Pojken fiskar med sin far, det är fest i ett sommarhus i skärgården, han leker ute på gården i staden där han bor och han följer med sin mamma upp på tidningsredaktionen där hon arbetar, bland annat. Denna tredje roman i Niklas Rådströms barndomstrilogi är en stark, suggestiv och poetisk berättelse om förlusten av en far. Där finns tidskänsla och såväl mörka som grå som glimrande miljöbilder.

Spårvagn på Vintergatan av Niklas Rådström, Gedins 1996.

Trilogin består alltså av Månen vet inte som kom 1989, Medan tiden tänker på annat som kom 1992, och så denna roman, Spårvagn på Vintergatan. Men det finns en till barndomsskildring med självbiografisk bakgrund som Niklas Rådström har skrivit och det är En handfull regn som kom 2007. Den rekommenderar jag också.

Sedan kan jag inte låta bli att nämna, med tanke på det tänkta brottet i Spårvagn på Vintergatan, att Niklas Rådströms pappa, Per Rådström, har skrivit en bok som heter Mordet, vilket inte alls är ett verkligt mord utan en omskrivning för att trycka undan och komma över sin barndom.

Fri kärlek av Tessa Hadley

Det är i slutet av 1960-talet. Phyllis är hemmafru och gift med Roger som arbetar på utrikesdepartementet. Hans karriär har gått bra och familjen bor i en fin villa i ett fint förortsområde till London. Phyllis och Roger har två barn, en pojke som fadern vill skicka till den internatskola där han själv har gått, och en tonårsdotter som känner sig klumpig och utanför.

En kväll bjuder de en yngling på middag. Han är son till Rogers mycket goda vänner, han uppträder oborstat och överlägset men hur det nu blir kysser han Phyllis i den mörka trädgården och hon blir stormförälskad.

Den här romanen kan tyckas bestå av idel slitna händelser, sådant som vi har läst om förr där hemmafrun ger sig iväg från sin beroende tillvaro till ett helt annat liv. Men här är det bra och intressant och spännande gestaltat. Tessa Hadley skriver som allvetande författare och noggrant och detaljerat och lugnt. På sätt och vis påminner det om 1800-talets kvinnliga romanförfattare. Vad jag menar är att hon berättar kronologiskt och att det inte är en komprimerad text och att hon tar sig tid. Hon tar med allt som behövs och hon känner sina romangestalter mycket väl. Eftersom Phyllis och Roger har barn gestaltar hon också den smärta som föräldrarnas handlingar kan leda till.

I romanen finns också scener som skulle kunna uppfattas som satiriska. Phyllis är okunnig om mycket ute i världen och har överdrivna romantiska föreställningar om det liv som ynglingen lever och om protesterna och det andra levnadssättet med bara fötter och droger och fester där alla sitter på golvet. Men det blir inte satiriskt. Det blir medmänskligt.

Temat i romanen är brytningstiden i slutet av 1960-talet då det var stora politiska protester och då andra moralregler kom att omfattas av ganska många människor. Skillnaden mellan medelklassens priviligierade liv och det slit och den brist på resurser som finns hos stora delar av befolkningen glimtar fram. Som likare i romanen, alltså en person som en vanlig människa som inte har de ekonomiska resurserna som Phyllis och Roger har och som inte flummar runt kan identifiera sig med, finns en ung kvinna från Karibien som arbetar på sjukhus och samtidigt studerar till sjuksköterska. Hon står för en realistisk syn på världen och tar både hand om Phyllis ibland och kommer med beska anmärkningar om det hon tycker är fel. Men det är ingen i romanen som är helt igenom bra eller dålig. De är människor allihop, med fördomar och brister. Fri kärlek är en bra roman som jag rekommenderar.

Fri kärlek av Tessa Hadley, Wahlström & Widstrand 2021. Översättning: Marianne Tufvesson.

Efterliv av Abdulrazak Gurnah

Efterliv är en historisk roman med handlingen förlagd i Östafrika, precis som Paradiset som jag har läst och skrivit om på bloggen. Paradiset slutar ungefär när första världskriget börjar och Efterliv tar vid där och slutar på 1960-talet. Men Efterliv handlar om andra personer. Det är Kalifa som är bokhållare och son till en indier och en afrikansk kvinna. Det är den föräldralösa Afiya som lämnas till en familj där hon blir slav och Hamza som har flytt från en köpman där han var slav på grund av faderns skulder. Hamza blir askari, alltså soldat i den tyska kolonialhären. Även Afiyas bror Ilyas går med i askaritrupperna.

I romanen får vi såväl uppleva livet i den lilla kuststaden där Kalifa bor och arbetar som tillvaron som afrikansk soldat i den tyska hären. De vita är ett herrefolk och de svarta är inte mycket värda. Askarierna och alla bärare som behövs i armén behandlas med hugg och slag. När striderna mot Storbritannien börjar inleds en mycket svår tid för den afrikanska befolkningen i inlandet. De plundras på mat och deras byar bränns, en verksamhet som båda sidornas trupper bedriver. Det är så mycket våld och förstörelse. För mig är det en ögonöppnare. Det borde det inte vara. Jag visste väl att kolonialmakterna krigade mot varandra i Afrika under första världskriget? Men här kommer det fram med stor kraft.

Temat i Efterliv är alltså kolonialism, krig och hur några människor försöker klara sig i en svår tid. Människorna ses med sina fel och brister och sina goda sidor. Livet i hamnstaden och livet som soldat är gestaltat så att det känns. Författaren beskriver olika händelser och företeelser mycket noggrant. Han har också en mycket lugn berättarstil och det uppskattar jag. Bitvis känns det nästan som om han skriver en biografi över människor som verkligen har funnits. Men Efterliv är en roman och kraften och hemskheterna och omtänksamheten och kärleken, snikenheten och snålheten kommer fram ändå.

Jag tycker att Efterliv är en mycket bra roman. Den är lärorik och ger insikt i en del av Afrikas historia samtidigt som den beskriver människoöden. Och författaren har skapat en avslutning som ger en extra snärt.

Efterliv av Abdulrazak Gurnah, Celanders och Bonniers 2021. Översättning: Helena Hansson.

Shirley av Charlotte Brontë

Shirley är en brett upplagd roman där handlingen utspelas i norra England under den tidiga industrialismen. Napoleonkrigen pågår ute i Europa och ägarna till textilfabrikerna kan inte sälja sina tyger. De har avskedat många arbetare och familjerna lider nöd. Samtidigt pågår en teknisk utveckling som leder till en mer maskinell tillverkning vilket också gör att det inte behövs lika många arbetare för att tillverka en viss mängd tyg. Detta leder till stora protester där arbetare på olika sätt försöker hindra den maskinella utvecklingen.

Det är bakgrunden till den här romanen, men huvudtemat är moraliskt – att utvecklas som människa, att skaffa sig kunskap och att ha empati och att hjälpa dem som har det svårt. Romanen beskriver också kvinnornas instängda situation. Enligt normen ska de hålla sig till hemmet. Det är männen som ska sköta världen utanför. De överblivna, ogifta kvinnorna ses som löjliga.

I romanen har vi fabriksägaren Robert Moore som kommer från Belgien. Hans föräldralösa kusin Caroline Helstone bor i närheten hos en konservativ kyrkoherde som har starka åsikter om att kvinnor ska hålla sig på sin plats och att de inte förmår greppa de stora sammanhangen. Men Caroline Helstone vill något annat. Hon vill inte sitta och brodera och vänta på att gifta sig med en lämplig man.

Så kommer Shirley till sitt gods. Hon är en ung föräldralös arvtagerska som har ärvt egendomen därför att det inte fanns någon man som kunde ärva och hon äger området där Roger Moores fabrik är belägen. Hon heter alltså Shirley och det tycker vi inte är konstigt, men på den tiden var Shirley ett mansnamn och Shirley i romanen uppför sig inte som en ung kvinna ska. Men eftersom hon har egna pengar kan hon komma undan med mycket som en ung kvinna inte annars kan.

Det är mycket som händer i den här romanen, kärlekslängtan, bjudningar med ytlig konversation, våld från missnöjda arbetare, välgörenhetsarbete, dryckenskap, sjukdomar och vackra naturbilder. Och där finns mycket resonerande kring kvinnors rättigheter och plats i samhället, om moral och tro på Gud. Shirley sägs vara Charlotte Brontës mest feministiska roman, men ändå finns tanken hos författaren att den impulsiva och egensinniga Shirley behöver tyglas av en lite äldre, klok man med erfarenhet av världen.

Shirley är en mycket intressant roman med många spår och som ger mycket funderingar. Jag rekommenderar den till den intresserade att läsa, men jag tycker att den är lite väl lång och att där finns för många långa högstämda utgjutelser. När Shirley kom ut 1849 hade Charlotte Brontë förlorat sina båda systrar och sin bror och deras sjukdom, och missbruk när det gäller brodern har kanske satt sin prägel på den här romanen. Personligen tycker jag att Jane Eyre, Villette och Professorn är bättre som romankompositioner, men Shirley har sina fördelar med det breda upplägget, med mer klarspråk om kvinnornas situation och att den utspelas mot fonden av motsättningarna under den tidiga industrialismen.

Shirley av Charlotte Brontë, Modernista 2019. Översättning: Anna-Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling.

Promenaderna i Dalby hage av Hanna Nordenhök

En ung kvinna hittar några pärmar som beskriver händelser i de akademiska kretsarna i Lund i mitten av 1950-talet och det är kvinnans mormor som har samlat materialet. Det är ramen för Hanna Nordenhöks debutroman. Fram kommer en historia om svek och om kvinnor som gifte sig och då blev hemmafruar fast de hade kunnat arbeta och ha en karriär om förhållandena hade varit annorlunda.

I centrum av berättelsen finns den unga kvinnans mamma som var barn under 1950-talet, och att hennes mor, som är den unga kvinnans mormor, inte mår bra påverkar dottern starkt. Promenaderna i Dalby hage beskriver ett instängt, sorgligt kvinnoliv, och det görs sparsmakat och stramt. Ibland får jag en ordentlig 50-talskänsla av att läsa den strama texten som har precis de rätta orden och där det inte finns ett ord för mycket. Författaren har full kontroll över språket. Promenaderna i Dalby hage är Hanna Nordenhöks debutroman, men det är inte hennes litterära debut. Före den här boken hade hon kommit med två diktsamlingar och också skrivit dramatik.

Som ofta när författaren skriver sparsmakat och stramt blir effekten dramatisk. Berättelsen blir känslosam fast den inte är känslosamt berättad. Naturligtvis kan jag inte veta om den unga kvinnans mormor hade mått bra om hon haft andra möjligheter. Hon är tydligen inte den enda frun i de akademiska kretsarna som tar lugnande medel men romanen innehåller även svek som kan vara svårt för vem som helst. Dock kan hon ha varit särskilt skör och kanske skulle hon ha haft problem hur förhållandena än hade varit. Men i och med det får romanen större dimensioner. Den är ingen pekpinneaktig historia som visar vilka följder kvinnors situation under 1950-talet kunde få. Romanen har djup och osäkerhet. Det handlar också om minnen. Vad minns vi? Vad har den unga kvinnans mormor valt att spara i pärmarna?

Promenaderna i Dalby Hage av Hanna Nordenhök, Norstedts 2011.

Modersmjölken av Nora Ikstena

Modersmjölken handlar om tre generationer kvinnor i Lettland och tiden är när landet var ockuperat av Sovjetunionen med allt vad det innebar av deportationer, förtryck och varubrist. Den yngsta är dotter till en kvinnlig läkare och det är ömsom hon och modern som berättar. Läkaren förmår inte ta hand om och amma sitt nyfödda barn. Hennes dotter får växa upp hos morföräldrarna.

Det är en hjärtskärande historia som Nora Ikstena berättar om en mor som hindras i sin forskarkarriär, som blir förvisad till att arbeta som läkare på landsbygden och som lider av depression. Och en dotter som får sin trygghet hos morföräldrarna. Så Modersmjölken berättar om ockupationens villkor genom en finstämd skildring av en familj. Relationerna och känslorna är mycket trovärdiga. Dotterns sorg och växande och styrka och mormoderns och hennes nye mans lugna eftertänksamma styrka gestaltas fint. Likaså dotterns stora kärlek till sin mor. Det blir en slående kontrast mot flickans mor som älskar sitt barn men har så stora problem med sig själv att hon inte förmår att i praktiken och på sikt bry sig om sitt barn.

Romanen är både mycket vacker, med lysande naturbilder och mycket precis i sitt skildrande av regimens vackra ord och den krassa verkligheten. I skolan gäller det att säga rätt och att läsa rätt litteratur. Scenerna när dottern kallas in till rektorn för att frågas ut om sin mor är grymma. Författaren gestaltar så att det känns i min kropp när jag läser. Berättelsen driver framåt hela tiden.

Trots att Modersmjölken handlar om svåra förhållanden och är så bra skriven att det gör ont när jag läser är den inte en svart skildring. Allt det vackra som finns i romanen och förändringarna som sker i slutet och som kommer att resultera i ett fritt Lettland gör att jag minns den som ljus.

Modersmjölken av Nora Ikstena, Tranan 2020. Översättning: Juris Kronbergs.

Tokyo Ueno station av Yu Miri

Kazu är hemlös och han lever sina sista år i den kejserliga Uenoparken i Tokyo. Den ligger intill stationen där han gick av tåget som ung för att arbeta med bygget av anläggningarna till de Olympiska spelen 1964. Det är alltså en äldre man som den här romanen handlar om. Han berättar både om sitt liv som hemlös och ger oss tillbakablickar ur sitt liv. Han kommer från en by på landsbygden, från en fattig familj.

Kazu är en av alla dem som har varit tvungna att resa bort från sina familjer för att förtjäna pengar, ett öde som han delar med många människor i världen. Men nu är Kazu hemlös och Tokyo Ueno station handlar om dem som i stort sett inget har. De bor i skjul tillverkade av presseningar och kartong. Några av dem tar tillfälliga jobb om de kan och orkar. Andra samlar tomburkar för att få ihop lite pengar. Vad som har lett till deras hemlöshet vet varken vi eller Kazu, utom i ett fall. Kazu får vi också lära känna lite närmare. Men de hemlösa är ganska många och runt om i parken vandrar människor som har det bättre ställt.

Författaren låter oss dels lära känna Kazu och hans sorgliga liv, dels låter hon oss uppleva det påfrestande livet som hemlös. Hon ställer det mot resten av samhället genom de andra människorna som rör sig i parken. Kazu är en iakttagare och lyssnare och samtalen som han hör i parken och vid minnesmärkena står som kontrast till hans liv. Det är vardagliga samtal om vardagliga företeelser och på så sätt kommer det vanliga, mer eller mindre välfungerande samhället att stå som en motpol till hans och de övriga hemlösas utanförskap. De är nära varandra rent fysiskt, men avståndet mellan dem är milsvitt. Avståndet till kejsarfamiljen som några gånger om året har anledning att besöka parken är naturligtvis ännu större.

Tokyo Ueno station är en sorglig roman, berättad lugnt och eftertänksamt, en roman som ger mig bilder och tankar som stannar kvar.

Tokyo Ueno station – utgången mot parken av Yu Miri, Bonniers 2021. Översättning: Lars Vargö.