Att presentera en roman som utspelas under några mycket heta julidagar kan kännas helt rätt nu i mörkret och kylan. Ett nytt år har börjat och vi går långsamt mot ljusare tider. Vi får hoppas att det inte bara gäller att dagarna kommer att bli längre och längre utan också att vi så småningom kan leva mer normalt.

Men nu till boken. Den handlar om två söner som åker till en möbelaffär för att köpa en hallmöbel. Med sig har de sin mamma som är i sjuttioårsåldern. Möbelaffären visar sig ligga i ett industriområde, ett sådant där inte särskilt vackert område i utkanten där butikslådor har byggts och där det även finns arbetsplatser. Hallmöbeln som den ene brodern vill köpa finns inte och affären är inte öppen för kunder längre. De håller på att slå igen. Men på övervåningen finns en soffa. Där sätter sig mamman och hon vägrar flytta på sig.

Sedan följer olika förvecklingar när sönerna och deras syster, som också dyker upp, försöker övertala sin mamma att följa med hem. Mamma i soffan är både rolig och tragisk. Det är den ene brodern som berättar i romanen och texten är skriven så att jag kan tro att historien kommer ur hans mun. Ända till framemot slutet, då får texten en annan karaktär och det känns helt rätt.

Virdborg är bra på att hålla spänningen uppe och fast alla förvecklingar och detaljer finns med säger han inte mer än nödvändigt. Berättelsen känns både realistisk och helt overklig. Mystisk mitt i verkligheten. Miljön är bra beskriven, till exempel under bilresorna, med rondeller, avtagsvägar, industriområden. Jag känner igen mig och jag känner berättarens vånda under de alldeles för heta sommardagarna.

Mamma i soffan är en roman som sitter mitt i verkligheten. Den är dråplig men det är inte fars. Syskonens förhållande till varandra och till mamman finns med. Allt som inte sägs, allt som har varit. Det finns där någonstans, mitt i allt det konstiga som händer.

Mamma i soffa av Jerker Virdborg, Bonniers 2020.

Lucía har nyss fyllt tjugosex när hon drabbas av en hjärnblödning. Efter det blir livet begränsat, hon har förlorat sitt närminne. Hon bör inte bli gravid och föda barn, säger läkarna. Det är farligt för henne.

Men tiden går, hon träffar A och hon föder barn i alla fall. Så är flickan i skolåldern och Lucía arbetar på statsarkivet och på fritiden skriver hon om fåglar. Men hon kommer ingen vart. Hon har inget närminne. Hon glömmer, hon är inte fast förankrad. Hon står inte stadigt på jorden. Hon kan inte ta hand om sig själv med allt sådant som dagens liv kräver: betala räkningar, komma ihåg tandläkartider. Hon är utlämnad till andra människors välvilja.

Lucías mamma kommer från Chile och Lucía har båda kulturerna i sig. Det, bristen på närminne och sättet på vilket den här romanen är skriven gör att det känns som om Lucía svävar, som om hon inte är en del av resten av samhället. Hon är utanför. Ovanför. Hon kan inte ta ansvar för hemmet och barnet eftersom hon glömmer hela tiden. Hon försöker, men det går inte.

Men hon är ingen ande. Hon har kropp och det gör ont. Hon är utsatt. Folk driver med henne. Hur hon kan klara ett arkivariejobb är obegripligt, men vi kanske inte ska ta det alldeles bokstavligt. Hon blir förälskad i en annan man. Men hur är det med kärleken? Har hon inte känt honom tidigare? Det måste vara oerhört svårt att befinna sig i denna ständiga oäkerhet. Men Lucía framstår som stark. Hos henne finns en obändig livsvilja och hon gör på sätt och vis som hon vill.

Hon tänker mycket på fåglar och hon kan mycket om fåglar. Många fågelfakta finns insprängda i texten. Fåglarna kan vara en symbol för frihet. Men samtidigt är de fast i sitt levnadsmönster. Alla fågelfakta kan också vara Lucías sätt att få grepp på tillvaron, att få fasthet. Fåglarna flyger långt och de flyger högt, men svartsvalan, alltså tornseglaren, kan inte stå på sina ben och den klarar sig inte på marken. Den måste flyga hela tiden.

Jag blev visst nästan lite poetisk här. Kanske är jag inspirerad av Josefin Roos text. Svartsvala är vacker, den har djup och kontraster, den är svävande och kroppslig och den lämnar mycket utrymme till läsaren. Det är en fin roman som jag kan rekommendera.

Svartsvala av Josefin Roos, Bonniers 2020.

I april år 1969 kommer en ung man in på ett galleri i London där man visar en retrospektiv utställning av den gamle österrikiske målaren Oskar Kokoschka. Den unge mannen vill veta vad det kan kosta att få ett porträtt av sin mormor målat.

Mormodern är Agatha Christie som snart ska fylla 80 år. Hon vill inte sitta modell för ett porträtt. Oskar Kokoschka är inte heller angelägen. Men Agatha Christies familj lyckas övertala henne och Oskar Kokoschka behöver pengar så en dag kommer målaren till Agatha Christies hem för den första sittningen.

Det här har hänt i verkligheten men naturligtvis vet vi inte vad som utspelades mellan de två välkända och uppburna kulturpersonligheterna. Detta har Agneta Pleijel fabulerat kring och skapat en fin roman om två åldrade konstnärer med helt olika kynnen, Oskar Kokoschka är expressionisten medan Agatha Christie skriver sina deckare med full kontroll över intrig och ledtrådar. Hon är reserverad och inåtvänd medan han är mer utåtagerande. De två stora händelser i deras liv som författaren framhäver i romanen gestaltar deras olika personligheter. Agatha Christie gömmer sig undan, inkognito, på ett hotell, när det visar sig att hennes man är otrogen. Oskar Kokoschka låter tillverka en docka i full storlek som föreställer Alma Mahler när han har förlorat henne.

Vi får följa porträttets framväxt under sex sittningar, vad som händer då och vad som har hänt förr. Under tiden har modellen och konstnären kommit varandra lite närmare. Man ska nog inte läsa dubbelporträtt alltför snabbt. Dubbelporträtt är en lågmäld roman där några dramatiska händelser finns med. Det känns som om jag har suttit och samtalat med författaren i ett ljust vardagsrum med en kopp te. Romanen lämnar inget stort avtryck men den är absolut läsvärd.

Dubbelporträtt av Agneta Pleijel, Norstedts 2020.

Så här ser porträttet ut.

Agatha Christie på Wikipedia.

Oskar Kokoschka på Wikipedia.