Kategori: Romaner

Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Ängeln på sjunde trappsteget är en självbiografisk roman av Frank McCourt. Han föddes i New York av irländska föräldrar men när han var fyra år gammal flyttade familjen till Irland. De hamnade i det regniga Limerick och Frank och hans syskon fick en eländig uppväxt. De var fattiga i New York. Fadern söp ofta upp sin avlöning och förlorade ofta jobbet. Om inte släktingar på Irland hade skickat pengar skulle de inte haft råd att resa dit. Men det blev inte bättre i Limerick. Snarare sämre.

Tiden är 1930 och 1940-tal. Pojken Franks uppväxt är så fattig och eländig på alla sätt och vis att det är svårt att förstå att han kunde klara sig. Det är så eländigt att det är svårt att tro att allt är sant. Delvis beror det på att romanen är berättad mycket underhållande och med en positiv ton trots det tragiska innehållet. Att det är svårt att tro att allt är sant kan också bero på att det verkligen är sant. Hur många gånger jag inte sagt om något som har hänt i Sverige eller övriga världen att om någon skulle ha skrivit det där i en roman så hade vi tänkt att nu har allt den här författaren hittat på och tagit i för mycket. Helt orealistiskt! Verkligheten överträffar ofta dikten. Dessutom finns problematiken med en supande far som dominerar familjen och en mor som delvis är så nedtryckt att hon blir deprimerad men som också strävar och och bryr sig om sina barn som ett verkligt problem.

Emellertid är det inte så viktigt om varenda händelse och detalj i boken är sann eller inte. Det var naturligtvis mycket fattigt och eländigt i Limericks slumkvarter på den där tiden. Och även idag finns det människor som har det lika eländigt, eller värre, på andra håll i världen. Ängeln på sjunde trappsteget är tragisk, spännande och rolig. Den ger en viss inblick i irländsk kultur, inbillar jag mig. Den är en rik, underhållande roman om en pojke som klarar sig trots alla svårigheter. Frank McCourt har skapat en rad scener och händelser som läsaren kan leva med i. Jag har också lärt mig lite nytt, till exempel hur det kunde gå till att få socialunderstöd, hur det kunde vara att ligga på sjukhus på den här tiden och hur det kunde vara att jobba som telegrampojke. Och författaren har gestaltat hur det är för ett barn att ha en far som är alkoholberoende och våldsam och gräsligt löjlig och pinsam ibland, men som också har en och annan fin stund tillsammans med sin son. Det är hjärteknipande. Boken rekommenderas.

Ängeln på sjunde trappsteget – en irländsk barndom av Frank McCourt, Bonnier Alba 1998. Översättning: Thomas Preis.

Den skeva platsen av Caterina Pasqual Söderbaum

~ Mösstanten ~ 11 kommentarer

Berättaren i den här boken har en svensk mor och en spansk far och hon bodde i Spanien som barn under Francotiden. Nu är berättaren vuxen, gift och har en liten dotter. Hon reser med sin man och dotter till platser som har betydelse för hennes förståelse för hennes bakgrund.

Det verkar vara författarens egen bakgrund som det handlar om och i romanen finns en stor äkta känsla av sorg och frustration. Berättarens far var officer och Francoanhängare. Han hade läst Hitlers Min kamp och tyckte att den var bra. På väggen i lägenheten där Caterina bodde som barn fanns ett porträtt av Hitler. Caterina Pascual Söderbaum går tillbaka i generationerna och berättar om sin familj, både på sin mors och fars sida. Det är två mycket olika familjer med olika syn på världen. Familjen på författarens mors sida var inga Franco- och Hitleranhängare.

Caterina Pascual Söderbaum har också utvidgat bilden. Hon berättar inte bara vad hennes familjemedlemmar var med om. Titeln Den skeva platsen kommer från ett brev som Emily Dickinson skrev under det amerikanska inbördeskriget till överste Thomas Wentworth Higginson. I should have liked to see you before you became improbable. War feels to me like an oblique place. Och den allra skevaste platsen i den här romanen är för mig nazisternas avlivningsklinik på slottet Hartheim vid Attesjön i Österrike.

Caterina Pasqual Söderbaum har valt att berätta inte bara om vad hennes egna familjemedlemmar har varit med om utan också om Slottet Hartheim, om förintelseläger och om flyktingar i läger på grund av det spanska inbördeskriget. På så sätt gestaltar hon krigets och diktaturens yttersta konsekvenser. Det är detaljrika nedslag i olika händelser och mycket svåra förhållanden och hon har skapat en stark roman med ett vackert språk. Samtidigt finns minnen från vardagslivet. Allt avtäcks efter hand och bilden blir rikare och klarare. När jag börjar läsa känns det som om det ligger en halvgenomskinlig slöja över texten.

Att läsa den här romanen är en stor upplevelse. Den behandlar svåra frågor. Ansvar, vem är ansvarig för vad? Hur kunde berättarens mor leva tillsammans med en nazistanhängare? Och vem är Caterina som har den bakgrunden? Den skeva platsen är vacker, hemsk, sorglig och spännande att läsa. Den är ändå inte utan hopp. Bland personerna i boken finns kvinnor som arbetar för att hjälpa flyktingarna. Boken rekommenderas varmt.

Den skeva platsen av Caterina Pascual Söderbaum, Bonniers 2016.

De sotarna! De sotarna! av Lars Ahlin

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Det är i slutet av 1920-talet. Zackarias är en pojke på tretton år som bor i Sundsvall. Han jobbar som springpojke på olika ställen i staden och han berättar vad han är med om. Diverse udda människor kommer in i hans liv, som fröken Thomasine Hassel som har psykiska problem, den före detta bondkomikern Blaren och före detta clownen Dixie som spelar på såg. Och sotarlärlingen Kurre som inte är något original men som har ett yrke som inte så ofta förekommer i romanerna.

De sotarna! De sotarna! är en ovanlig roman och intressant men jag har svårt för tonen i boken. Det finns en putslustighet som irriterar, inte överallt, men lite för mycket. Det märks att det är en språkmästare som har skrivit boken och det finns formidabla språkexplostioner likaväl som ett mer avmätt, städat språk men på vissa ställen känns det som om en ung person som vill briljera har skrivit. Det blir för mycket. Ta bort det där, tänker jag. Dessutom flyter berättandet ut ibland. Men kanske borde jag tänka att det faktiskt är Zackarias som berättar och inte författaren. Att det är Zackarias språk? Ett sätt att gestalta honom? Avsnittet om en kolarbonde skiljer dock ut sig från de andra. Det är mycket torrare och sakligare och jag har läst på Wikipedia att Lars Ahlin brukade experimentera med språket och skrev sina böcker på olika sätt.

Det finns ingen genomgånde historia som går mot sitt slut i boken utan flera historier, nästan som om det är noveller, och i ett par av dem blir det riktigt dramatiskt. Flera gånger under läsningen tänkte jag: Men var den här boken verkligen bäst? Den fick ju Augustpriset. Men fast jag är lite tveksam inför den här romanen är jag ändå glad att jag har läst den. Tidigare har jag bara läst två böcker av Lars Ahlin, Tåbb med manifestet som jag läste när jag var ung och som jag inte minns något av och Kanelbiten som jag läste lite senare i livet med stor behållning.

De sotarna! De sotarna! av Lars Ahlin, Bonniers 1990.

Det här är den andra boken om Zackarias. Den första kom 1954 och heter Stora glömskan.

De sotarna! De sotarna! är den andra Augustprisvinnande skönlitterära boken jag läser i mitt Augustprisprojekt och nu har jag sex stycken kvar att läsa. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet.

En kvinnas blekblå handskrift av Franz Werfel

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Leonidas kommer från enkla förhållanden. Han han har fått kämpa för att finansiera sina studier. Men så ärvde han en frack av en judisk student som hade begått självmord. Klädd i den gjorde han succé på balerna i Wien och på så sätt blev Amelie från den rika släkten Paradini förälskad i honom och hans lycka var gjord.

Det är alltså i Wien på 1930-talet. Hitlers Tyskland har ännu inte gått in i Österrike men landet är påverkat av Hitlers politik. Leonidas är avdelningschef på utbildningsdepartementet. Nu ska han fylla femtio år och bland alla gratulationsbrev som kommer med posten finns ett kuvert med en kvinnas blekblå handskrift. Leonidas känner igen stilen och gömmer undan brevet och stoppar det i rockfickan.

Brevet kommer från en kvinna som Leonidas var förälskad i när han var ung. Han har haft en affär med henne under sitt äktenskap. Men inte nog med det. Hon är av judisk släkt.

Vad gör Leonidas? Hur ska han manövrera sig ut ur det här utan att riskera sitt äktenskap och sin ställning som ämbetsman? En kvinnas blekblå handksrift är en satirisk berättelse, eller åtminstone delvis satirisk som i ett kapitel som utspelas på departementet. Men jag upptäcker under läsningen att där också finns allvar, äkta förälskelse och Leonidas samvetskval. Och runt omkring Leonidas där han lever i sin glänsande bubbla finns antisemitismen och mullret från Hitlertyskland. Leonidas är inte utan känslor och samvete men han är också en opportunist som manövrerar bland blindskären. Ska man ha framgång i Wien måste man agera och vara på ett visst sätt. Situationen för judarna i landet blir sämre och sämre.

Romanen publicerades 1941 efter att Franz Werfel, som var jude, hade flytt till Frankrike och sedan vidare till USA efter att Hitler hade gått in i Österrike. Den är intressant och högst läsvärd.

En kvinnas blekblå handskrift av Franz Werfel, Ersatz 2016. Översättning: Ola Wallin.

Hundparken av Sofi Oksanen

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Olenka växer upp i Tallin i en familj som kommer från Ukraina. Efter att Sovjetväldet har fallit flyttar familjen till Donetskområdet i östra Ukraina. Familjens levnadsstandard sjunker. Pappan är mestadels borta i mer eller mindre skumma affärer och Olenka samlar pengar för att rymma till Västeuropa.

Ukraina har blivit ett land där den starke berikar sig med hjälp av hot och våld och där den fattige är mycket fattig. Människor försöker hitta olika vägar för att försörja sig och helst få välstånd. Vissa odlar vallmo till narkotikahandeln. Många unga kvinnor söker sig till äktenskapsförmedlingarna för att få en man från väst, några reser ut i Europa och blir modeller. En del blir prostituerade. Kanske kan man sälja sin ena njure för att få pengar? Många unga kvinnor blir äggdonatorer och behandlas med hälsovådliga hormoner. Kvinnor blir varor i en hård, korrupt värld.

Man kan få mycket genom mutor. Kan man inte muta står man sig ofta slätt. Det är också ett förljuget samhälle. Om man inte ljuger så berättar man i alla fall inte allt. De rika styr delvis med hot och våld men har en fasad av filantropi. På den byrå för äggdonationer där Olenka kommer att arbeta kan man inte erkänna att man håller på med verksamheten för att tjäna pengar. Det ser mycket bättre ut om de barnlösa paren tror att det man vill är att hjälpa.

I kapitlen hoppar författaren mellan olika tider. Berättelsen börjar i Helsingfors 2016 och ganska snart förstår jag att Olenka ligger illa till. Av någon anledning måste hon fly. Det är upplagt för en spännande, dramatisk berättelse, men för mig blir det aldrig riktigt spännande. Det är Olenka som berättar i romanen men jag kommer aldrig till att riktigt bry mig om henne och hur det ska gå. Kanske hoppandet mellan olika tider gör att jag aldrig kommer riktigt in i händelserna och miljöerna. Kanske hade jag alltför höga förväntningar på den här boken eftersom jag har läst tidigare romaner av Sofi Oksanen med stor behållning.

Men trots det är Hundparken en intressant roman om förstörelse och utnyttjande av människor och jag fick insikt i mycket som jag inte visste genom att läsa den. Den innehåller intressanta kvinnoöden och belyser hur kvinnorna måste manövrera i männens värld. Det finns också ett driv framåt i berättelsen. Mer och mer avslöjas efter hand. Så läs den gärna, du också.

Hundparken av Sofi Oksanen, Bonniers 2021. Översättning: Janina Orlov.

Tigermannen av Eka Kurniawan

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

I en indonesisk kuststad blir konstnären och kvinnotjusaren Anwar Sadat mördad. Den unge mannen Margio har bitit ihjäl honom. Han erkänner genast att han har bitit av konstnärens halspulsåder men han menar att han inte är skyldig. Det är den vita tigern som finns inom honom som har gjort det.

Det här verkar ju helt galet. Men Margio är för övrigt en vanlig fattig ung man. Så backar författaren bakåt i tiden och börjar berätta historien som leder fram till dådet. Han går så långt tillbaka som till Margios mors barndom och ungdom då hon blev förlovad med Margios far redan som barn. Eka Kurniawan berättar sakligt och detaljrikt om det som händer och historien rör sig obönhörligt mot slutet och när vi är där känns det som om det var oundviktigt. Det var så här det måste sluta.

Det är ett fruktansvärt, bestialiskt brott som boken börjar med. Men den innehåller mycket vardagsliv och den speglar samhällsutvecklingen från de traditionella sederna i byn där Margios mor växte upp till nutiden då Anwar Sadats dotter Maharanih studerar på universitetet. Att en människa kan ha en tiger inom sig tror jag ingår i indonesisk folktro. Så berättelsen är både gammaldags och modern. Där finns fattigdom och hustru- och barnmisshandel som antagligen inte är olaglig. I alla fall ingriper ingen. Där reser många män bort från byarna för att söka arbete. Där finns förhoppningar och drömmar och gryende kärlek. Tigermannen är en intressant roman som jag rekommenderar.

Tigermannen av Eka Kurniawan, Nilsson 2020. Översättning: Stefan Danerek.

Elise eller det riktiga livet av Claire Etcherelli

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Elise kommer från fattiga förhållanden i landsorten. Hon bor med sin farmor och sin lillebror. När hon har slutat skolan lär hon sig skriva maskin och utför sedan skrivarbete för olika firmor hemma. Men hennes bror blir det ingen ordning på. Han är rent ut sagt borskämd. Han arbetar bara ett par timmar om dagen i en skola under terminerna. Resten av tiden ägnar han åt att läsa och åt politik och att låna pengar av andra och aldrig betala tillbaka.

Men romanens huvudperson är Elise. Hennes liv präglas av fattigdomen och av den egoistiske brodern som dominerar hennes, hennes farmors och hans unga frus liv. När brodern flyttar till Paris gör också Elise det. Till slut har brodern varit tvungen att söka ett arbete och han ordnar så att Elise blir anställd på samma fabrik. Det är en bilfabrik med löpande band och tidsstudiemän som kommer med sina klockor och mäter hur kort tid olika arbetsmoment ska ta.

De flesta på löpande bandet är utlänningar. Många är algerier. De blir inte ordentligt upplärda och arbetarna är bara små kuggar i det stora maskineriet och har ingen överblick över vad de egentligen gör. Dessutom är de utsatta för grov rasism. Det är 1959. Algeriet är en fransk koloni och där pågår ett befrielsekrig. Många algeriska män bor i Paris i sunkiga rum och arbetar för låga löner. De kan bli stoppade när som helst av polisen och ibland blir de misshandlade och fängslade över natten.

Claire Etcherelli skriver mästerligt fram relationerna mellan människorna, det omänskliga slitet på arbetsplatsen och rasismen i det franska samhället. Hon har varit där och jag uppfattar att kärlekshistorien i romanen också till stor del är självupplevd. Hon vet vad det handlar om. Hon skriver en levande och spännande roman som innehåller väldigt mycket – arbetsslit, rasism, den stora klyftan mellan intellektuella och arbetarna, kvinnors utsatta situation, kärlek och personlig utveckling och fin miljöbeskrivning. Jag är nästan i Paris just då och vandrar gata upp och gata ner tillsammans med Elise och mannen hon älskar.

Romanen är en rörande och mänsklig historia. Den är trovärdig. Det är helt följdriktigt att Elise, som är så präglad av att alla cirklar runt hennes bror, ska hamna i ett kärleksförhållande där hon får anpassa sig hela tiden och inte vet från den ena dagen till den andra om de ska träffas eller inte. Nu är det till stor del beroende på omständigheterna och kanske inte alls på att mannen ifråga är en stor egoist. Men ändå. Mönstret fortsätter. Det kan kanske tyckas att jag hamnar vid sidan om det viktigaste i romanen genom att lägga så stor vikt vid detta. Men det är just det att Elise framstår som en riktig människa och att de här problemen också finns med som gör romanen så bra.

Elise eller det riktiga livet är en mycket bra roman och det är en upplevelse utöver det vanliga att läsa den.

Elise eller det riktiga livet av Claire Etcherelli, Prisma pocket 1988. Översättning: Jan Wahlén.

Första svenska upplagan kom 1977. Första franska 1967. Romanen är också filmatiserad.

Den tid då ljuset avtar av Eugen Ruge

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Den tid då ljuset avtar handlar om en tysk familj i fyra generationer. Den första består av Wilhelm och Charlotte Powileit som är övertygade kommunister och som måste fly från Tyskland under 1940-talet. På 1950-talet kommer de tillbaka från Mexiko för att bygga upp det nya DDR.

Den andra är Werner och Kurt Umnitzer. De är Charlottes söner från ett tidigare äktenskap. Kurt Umnitzer sätts i fångläger i Sibirien under Stalintiden, friges när Chrustjof kommer till makten och blir historiker i DDR. Han gifter sig med Irina, en ryska, de får sonen Alexander och Alexander får sonen Markus.

Romanen spänner över tiden 1952 till 2001 med en del tillbakablickar. Författaren hoppar mellan olika årtal och det är lite svårt att hålla reda på personerna, men de fyra generationernas viktigaste personer finns i en lista i bokens början och det hjälper. Och med hjälp av dessa fyra generationer har Eugen Ruge skapat en spännande och engagerande historia om politisk övertygelse, kärlek, drömmar, förljugenhet, privilegier och den krassa verkligheten.

Genom de olika nedslagen vid olika tider belyser författaren DDR:s historia och skillnaden mellan öst och väst. En central dag i romanen är Wilhelm Umnitzers 90-årsdag 1 oktober 1989, bara några månader innan Berlinmurens fall. Den dagen gestaltas i många av kapitlen och ses ur olika vinklar av olika personer. Den blir till slut kulmen på förljugenheten och när buffébordet som den senile Wilhelm har spikat ihop faller samman med ett stort brak och mycket porslinskrammel blir det en bild av det sönderfallande DDR.

Författaren använder skickligt vardagslivet för att belysa utvecklingen. Julfirande är visserligen inte vardag men där använder sig författaren av Irinas arbete med att tillreda julmaten för att gestalta skillnaden mellan DDR-tiden och det som kommer sedan. Under den första julen har Irina deltagit i många tidsödande byteskedjor för att få tag på ingredienserna. Under den andra julen, efter murens fall, har hon gått till snabbköpet och köpt alltihop. Men Eugen Ruge skriver också om västerlandets problem, om faran att bli rånad i Mexiko, om ungdomars vilsenhet och ovilja att anstränga sig. Han gestaltar också personernas utveckling som människor, deras tillkortakommanden, deras drömmar och deras svårigheter. Hur en historiker i DDR måste manövrera och delvis vara oärlig för att inte hamna ute i kylan och hur den yngre generationen vill till väst.

Den tid då ljuset avtar är en rik, spännande roman med humor och tragik. Den är även lättläst och jag rekommmenderar den varmt.

Den tid då ljuset avtar av Eugen Ruge, Nillson 2018. Översättning: Aimeé Delblanc.

Romanen publicerades första gången på svenska 2016. Jag har läst en pocketupplaga.

Skuggan av en dotter av Elena Ferrante

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Boken börjar med att Leda, berättaren, plötsligt känner en häftig smärta i sidan när hon kör bil och far in i ett vägräcke. Hon hamnar på sjukhus, men är inte svårt skadad. Efter det börjar hon berätta sin historia.

Leda undervisar i engelska på universitet. Hon är skild och hennes två nyss utvuxna döttrar bor i Kanada, liksom fadern. Nu har Leda sommarsemester och hyr en lägenhet i en by vid kusten. På stranden dit hon åker varje dag finns också en bullrig, stor familj från Neapel. De brer ut sig, de skrattar och pratar högt hela tiden och de påminner Leda om hennes bandom i Neapel. Leda läser och arbetar men hon funderar också mycket och minns hur det var. I den bullriga familjen finns en mor och en liten flicka som Leda inte kan låta bli att titta på.

Vad innebär det att vara mor? Vad är en god mor? Under sina flickors uppväxt lämnade Leda alltihop under några år och deras far fick ta hand om döttrarna. Att vara nära den stora Neapelfamiljen och modern och dottern rör upp många minnen och känslor hos Leda.

Skuggan av en dotter räknas som nummer tre i en trilogi om kärlek där Dagar av ensamhet och Plågsam kärlek är de två första. Precis som i de böckerna finns det starka känslor och oväntade handlingar i Skuggan av en dotter men den senare boken är lite lugnare. Mer ligger och gror under ytan. Kanske speglar det huvudpersonens ålder. Hon är yngre i de två första. Men skuggan av en dotter är ändå på sätt och vis lika skarp som de två första böckerna och en koncentrerad historia, också den.

Romanen ger mycket att tänka på och just det att Ferrante använder sig av oväntade handlingar gör att jag som läsare hajar till och tänker efter. Det finns mycket att fundera på här, mycket som läsaren inte vet vilket gör att denna ganska korta roman innehåller mer än man kan tro. Skuggan av en dotter är en bra roman som jag rekommenderar.

Skuggan av en dotter av Elena Ferrante, Norstedts 2018. Översättning: Johanna Hedenberg.

The Magic Toyshop av Angela Carter

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Melanie är femton år. Det är sommarlov. Hon bor i ett stort hus på landet med sina föräldrar och sina två yngre syskon. Men just nu är hennes föräldrar i USA och en anställd kvinna tar hand om hushållet och barnen. Så omkommer föräldrarna i en olycka. Deras far har tjänat en hel del pengar som författare men han har inte sparat pengar med tanke på framtiden. Barnen har ingenting. Huset måste säljas och de får flytta till sin morbror som de aldrig har träffat. Han är dockmakare och äger en butik där han säljer leksaker som han och hans lärling har tillverkat. Han är också en tyrann som terroriserar sin familj och som bara bryr sig om sig själv.

Det är förutsättningen för den här boken men det säger ändå inte så mycket om den. The Magic Toyshop handlar om att bli vuxen, om hur pockande kroppen kan vara i tonåren och om hur mycket rädsla det kan finnas för allt det kroppsliga och för att lämna ut sig själv och om hur farligt livet kan vara utanför den skyddade miljö där Melanie och hennes syskon har vuxit upp. Romanen handlar också om förtryck och om att bli tvungen att bemästra svåra situationer.

The Magic Toyshop är ingen gullig historia men den är ändå lite sagoaktig på så sätt som sagor kan vara både otäcka och grymma. Angela Carter skapar miljöer så att det känns som om jag är där och hon skapar den märkliga familjen hos dockmakaren och märkliga scener där jag upplever med alla mina sinnen. Den publicerades första gången 1967 men jag tycker ändå att den passar in i meetoo-rörelsen och hänger ihop med böcker som Klubben och Samtycket. Det är bara det att Angela Carter tar sig an problemen på ett annorlunda sätt. The Magic Toyshop liknar inget annat jag har läst. Handlingen utspelas på 1960-talet i London, i modern tid alltså, och berättelsen känns både modern och gammaldags och mycket angelägen. Den känns nästan mytisk, att den handlar om något universellt, men inte en patriarkal myt utan snarare om att kämpa sig till en väg framåt mot något bättre.

Det är vad jag lägger in i den här berättelsen och jag tror att var och en kan hitta egna betydelser i den. The Magic Toyshop är en bra bok som jag rekommenderar.

The Magic Toyshop, Virago Press 2008.

The Magic Toyshop publicerades i svensk översättning år 1982 på Brombergs med titeln Den magiska leksaksbutiken. Det finns också en pocketutgåva från 1988. År 2020 kom den ut på Modernista. Översättningen verkar vara densamma i alla tre utgåvorna.