Mästaren av Colm Tóibín

Är det riktigt klokt att välja en roman om Henry James som det första jag läser av Colm Tóibín när jag bara har läst en enda bok av Henry James i mitt liv, och det var länge sedan? Ja, det var inte alls oklokt, visade det sig. Den här romanen om Henry James (1843-1916) var en fin upplevelse att läsa. Den börjar i januari 1895. Henry James bor i London och uppsättningen av hans teaterpjäs Guy Domville blir ett stort fiasko.

Tidigt i läsningen förstår jag att Henry James är homosexuell men kanske inte erkänner det ens för sig själv. Han är tillbakadragen och har stort behov av ensamhet och behöver mycket egen tid omkring sitt skrivande, men han deltar en hel del i sällskapsliv. Han iakttar och antecknar människors handlingar och uttryck och stämningar i olika rum och på olika platser och använder sig sedan av det i sina romaner och noveller. Han är på sätt och vis utanför, inte riktigt med i den mänskliga gemenskapen. Han lever i exil och är kanske inte riktigt hemma någonstans.

Mästaren innehåller väldigt mycket och det är svårt att göra boken rättvisa. Författarens arbete och tankar och människorna som han umgås med tar stor plats. Miljöer också. Han är en uppburen författare och blir därför bjuden till adelsgods och stora och påkostade våningar hos rika amerikaner i Europa. Själv har han en förmögenhet men han måste också skriva för att försörja sig.

Vi får också tillbakablickar på hans uppväxt och ungdom i New York och Newport. Han flyttar så småningom till Europa och tillbringar tid i Italien och Frankrike och bor i London och Rye i Sussex. Några stora händelser har påverkat hans liv. Han deltog inte i det Amerikanska inbördeskriget, men det gjorde två av hans bröder. Hans syster Alice dog tidigt. Och var det hans fel att väninnan Constance Fenimore Woolson begick självmord? Vänskapen var platonsk och Henry James ville hålla den hemlig för att folk inte skulle prata. Han hade ett visst tryck på sig att hitta en kvinna och gifta sig och bilda familj och det var lite misstänkt att han aldrig hade någon kärleksrelation med en kvinna.

Jag tror att den här boken är skriven väldigt mycket i Henry James anda. Berättelsen framskrider långsamt, och där finns mycket antytt och många iakttagelser av detaljer. Texten är mycket vacker, den har en långsam böljande rytm och mycket känslor ligger under den.

En bra bok som jag rekommenderar.

Mästaren av Colm Tóibín, Bonniers 2005. Översättning: Nille Lindgren.

En man som sover av Georges Perec

Den här romanen handlar om en student på tjugofem år i Paris som drar sig undan från andra människor. Han har tappat lusten till allt. Han ligger på sin smala säng i sitt lilla rum högst uppe i huset. Det är så litet att han kan nå allt bara genom att sträcka ut armen. Han läser inte tidningen. Han träffar inte sina vänner. Han driver omkring ute i staden. Och han äter mycket lite. Allt är meningslöst.

Studenten är den enda människan i boken, alla andra skymtar förbi, som människor man möter på gatan eller ser på ett café. Hans föräldrar får vi bara en glimt av. Boken är skriven på ett distanserat sätt. Författaren använder inte jag utan du.

Så här till exempel: Du kokar, som varje dag, en skål snabbkaffe; du tillsätter, som varje dag, några droppar kondenserad mjölk. Du tvättar dig inte, du klär dig knappt. I en rosa plastbalja lägger du tre par strumpor i blöt.

Det är som om den rosa plastbaljan har den enda färgen i berättelsen, allt annat är svart, grått och vitt. Det finns en del uppräkningar och torra konstateranden, prosaiska beskrivningar av vad studenten gör. Upprepningar. Men det finns också fantastiska fantasibilder. Författarens gestaltning av hur det är att somna in, att drömma och att befinna sig mellan vakenhet och sömn innehåller starka bilder.

Det finns också en ironi i berättelsen. Kan vi ta studenten på allvar? Ja, det tycker jag. Berättelsen är samtidigt ironisk, allvarlig och tragisk och med ett litet hopp. Berättelsen är nästan inte en berättelse. Eller en berättande prosadikt, koncentrerad. Och varje ord verkar noga utvalt. En man som sover är en roman som man med fördel kan komma tillbaka till.

En man som sover av Georges Perec, Modernista 2016. Översättning: Fredrik Rönnbäck.

Valborgsmässoafton på Nytorps gärde av Gunnar Nirstedt

Den här boken handlar om många olika människor under en Valborgsmässoafton i Stockholms södra förorter. Kapitel om dessa människor blandas och varvas – inte till en kör för författarens röst tränger igenom alla de olika bitarna – men kanske kan man säga en mosaik? Nej ett orkesterverk är en bättre liknelse för fast det inte finns en traditionell handling i boken så finns det ändå något som driver framåt och som gör att jag vill fortsätta läsa. Dagen och tiden finns i romanen. Den närmar sig långsamt kvällen på Nytorpsgärde där människor ska samlas runt valborgsmässoelden.

Och under tiden får vi bilder både från nuet och tillbakablickar i vissa av alla de här människornas liv. Där finns den gamla kvinnan som har sin man i ett äldreboende. Där finns mäklaren som vill sälja hennes lägenhet. Där finns en invandrad städerska, en grupp kvinnor som ska samlas för picknick, en grupp män som träffas på en krog. Kvinnan som måste gömma sig med sina barn för att komma undan sin våldsamme man. Med flera. Kanske är romanen ett porträtt av ett område och hur det kan vara att leva där. Kanske ett porträtt av en tid. Vår splittrade tid, kanhända? Och en tid av mycket ensamhet. Det finns mycket att uppleva i den här romanen.

Men tyvärr finns det allt för många kursiverade citat i texten, små meningar som jag oftast hade föredragit att slippa se. Och en del svåra ord som känns onödiga. Det senare säger naturligtvis en del om mig. För alla människor är de här orden inte svåra. Men jag har läst andra romaner med en hel del ord som jag inte har förstått utan att slå upp dem och där har det känts som om de hör hemma. Här känns det lite påklistrat och det är synd eftersom det övriga är så bra skrivet.

Men bortser jag från de där irritationsmomenten har romanen alltså mycket att ge. Författaren har fångat vår tid och ger fina bilder på hur människor med varierande bakgrund kan ha det idag, jag får en känsla för området och jag får bitar av många människoöden och några känslomässigt starka och också omskakande upplevelser.

Valborgsmässoafton på Nytorps gärde av Gunnar Nirstedt, Modernista 2020.

Midsommarnattsdrömmar av Bengt Ohlsson

Den här romanen ska handla om ett gäng vanliga människor från ungdomen in i medelåldern. Nåja, helt vanligt är det väl inte att människor är regissörer och låtskrivande sångerskor, journalister som intervjuar folk i musikbranschen och författare, men berättelsen handlar om ganska vanliga problem som vi människor kan ha och där finns också människor med mer vanliga jobb.

Gänget består av tre tjejer, Sofia, Ida och Jenny som har känt varandra sedan gymnasiet, och deras män. Och så Tomas vars familj äger stugan där de firar midsommar. Bengt Ohlssons upplägg känns lite ovanligt. Det finns ingen huvudperson utan det handlar om alla dessa människor. Tre gånger gör författaren nedslag i deras liv och det är när de firar midsommar tillsammans, 1988, 2003 och 2018. Väldigt mycket sägs rakt ut i den här romanen. Vi får ta del av personernas tankar och ibland tänker jag när jag läser att det är för klart och tydligt. Tänker vi så medvetet på hur vi ska framstå för andra människor? Reagerar vi inte väldigt ofta omedvetet?

Risken är att det kan bli platt, men eftersom det är långa tidsavstånd mellan midsommarfesterna har mycket hänt däremellan som vi inte vet och det ger berättelsen rymd och bidrar till att boken blir intressant att läsa. Dessutom har författaren skapat några scener där det riktigt bränner till och en del rörande, mänskliga situationer. Barnen som sover över i Nickes och Sofias van är en höjdare och deras problem med sonen Morgan kan nog alla föräldrar känna igen sig i, fast för de flesta är problemen naturligtvis inte lika stora. Hur svårt det kan vara att leva tillsammans och hur fåniga drömmar och föreställningar man kan ha och att man stöter på svårigheter i livet känner jag också igen mig i. Att man drömmer om en viss framtid som ung, men att livet utvecklades på ett annat sätt.

Midsommarnattsdrömmar av Bengt Ohlsson, Bonniers 2020.

Blindheten av José Saramago

Plötsligt blir människor blinda. Det verkar vara smittsamt. Regeringen bestämmer att de blinda ska sättas i karantän. I centrum av historien finns de människor som blev blinda först. De forslas till en ett nedlagt mentalsjukhus där de isoleras och får klara sig själva. Gallergrinden utanför vaktas av soldater. De isolerade får mat, men alltför lite. Om de blir skadade eller det börjar brinna får de ingen hjälp. Försöker de fly blir de skjutna. Så rädda är myndigheterna för smittan.

Det här är en förskräcklig historia. Det blir bara värre och värre. Fler och fler människor blir blinda och mentalsjukhusets salar blir överfulla. Naturligtvis utnyttjar kriminella busar bland de blinda situationen. Ett rent helvete med andra ord. Men det finns ändå hopp, hjälpsamhet och solidaritet. Hoppet och författarens sätt att skriva gör att jag orkar läsa om eländet. Då och då stiger berättaren ur texten och ställer sig utanför och resonerar. Han har delvis en ironisk ton, men det finns ingen tveksamhet om att han står på de människors sida som försöker klara sig i eländet så gott de kan. Han är en skicklig författare. Han målar upp scener och miljöer som sätter sig fast i mitt sinne.

Jag vill inte berätta mer om handlingen för boken är spännande att läsa och jag kunde inte räkna ut i förväg vad som skulle hända. Jag lämnar den med många funderingar. Vad är detta? Någon slags allegori över hur blinda och famlande och vimsiga vi människor ofta är och om det dåliga styre som blir följden? Handlar det om diktaturens grymhet och oförmåga att styra ett land till en bra utveckling? Portugal var ju en militärdiktatur mellan 1926 och 1974. Handlar det om vad en god människa kan tvingas göra när hon är utsatt för förtryck? Kanske allt detta finns där och det är ovissheten, overkligheten mitt i det verkliga som gör att romanen ger mig en stor upplevelse. Och sist men inte minst: Det finns mycket lidande i den här berättelsen men också mänsklighet och värme.

Blindheten av José Saramago, Wahlström & Widstrand 1997. Översättning: Hans Berggren.

Röda mejeriet av Gunnar Brulin

Författaren åker runt i Sverige, till mejerier och till före detta mejeriarbetare och förtroendevalda. Han arbetar på Mål & Medel, Livsmedelsarbetareförbundets tidning. Men det här är ingen reportagebok, det är snarare en slags roman, en autofiktion. Författaren är på jakt efter det Röda mejeriet och den första arbetsplatsen han besöker i boken är ett mejeri i Malmö. Men där hittar han det inte. Istället får vi en gestaltning av det stora, automatiserade, digitaliserade mejeriet där arbetaren är en liten kugge i det stora maskineriet och hen inte har någon överblick över produktionen och heller ingen makt över den.

Röda mejeriet är den fjärde, fristående delen i en serie autofiktioner om makten över maten. Jag tolkar det som att det Röda mejeriet är en utopi där arbetarna har överblicken och stoltheten och yrkeskunskapen kvar, där tekniken har tagit över det tunga, hälsovådliga arbete som fanns förr, men där arbetarna inte är utbytbara hur som helst och där de har makt över produktionen. Mejeriernas historia finns med i boken, från hårt arbetande mejerskor med yrkesstolthet till det mekaniserade, digitaliserade jättemejeriet där allt är sönderhackat. Där skulle man kunna tro att produktionen är helt rationell, men alla olika förpackningar i olika modeller som mjölkprodukterna ska hällas i ställer till problem och jakten på ekonomisk vinst leder till mjölkbrist eftersom bönderna får så dåligt betalt för sin mjölk att många av dem måste lägga ner. Så leder marknaden till rationalisering och större och större enheter, men samtidigt till en splittring och rörighet. Språket i romanen gestaltar det, frenetiskt, en massa bitar överallt runt omkring i det stora mejeriet, det oväsnas och håller på. I avsnittet som beskriver hur arbetet gick till förr är språket ett helt annat, lugnt och fast.

Röda mejeriet ger inga svar på hur vi skulle kunna få ett bättre arbetsliv. Som läsare blir jag förd runt i snirklar och vindlingar och så småningom lägger jag ihop vad jag har läst. Jag vet en del mer om mejerierna och deras historia och jag har fått mycket att fundera på. En ovanlig och läsvärd bok.

Röda Mejeriet av Gunnar Brulin, Mat och Makt Förlag 2019.

De vuxnas lögnaktiga liv av Elena Ferrante

Två år innan pappa stack sa han till mamma att jag var väldigt ful.

Så börjar Elena Ferrantes nya roman, men egentligen hade inte pappan sagt så. Han hade sagt att Giovanna var lik sin faster Vittoria. Om henne brukade föräldrarna säga att hon var ful, elak och obildad och förstörde för andra människor. Giovannas föräldrar är universitetsutbildade och de bor uppe på höjderna men Giovannas pappa kommer från de fattiga kvarteren nere i Neapel och där bor fortfarande faster Vittoria. Hon försörjer sig som hemhjälp hos de mer välbeställda och är bitter över sitt öde.

Giovanna har svårt att finna sig tillrätta. Hon har varit duktig i skolan men nu går det sämre. Hennes föräldrar anser att det är mycket viktigt att klara sig bra i skolan och att utbilda sig vidare. Jag tror att även mamman kommer från enklare förhållanden, om än inte lika fattiga som pappans. Det finns en osäkerhet hos föräldrarna. Kan de hålla sig kvar bland de intellektuella?

Nu vill Giovanna träffa sin faster som familjen inte umgås med och så rullar berättelsen igång.

Elena Ferrante skriver vidare om sitt Neapel och den skarpa skillnaden som finns mellan folk och folk. Hon har skapat en fin skildring av en flickas utveckling från tolvårsåldern till hon är sexton år, en utveckling från barn till nästan vuxen. Klasskillnaderna är tydligt gestaltade. Det är två olika världar med två olika språk och mycket olika sätt att uppföra sig. Att tala italienska som man gör uppe på höjderna är fint och bildat. Att tala Neapolitanska som faster Vittoria gör är obildat och vulgärt. Fastern är också en besvärlig människa, hon har stora känslosvängningar, hon skriker, hon pussas och kramas och hon är mycket gåpåig. En som styr andra människor och som Giovanna är rädd för men tycker om. Över huvud taget är kulturen mycket kroppsligare nere i själva Neapel.

Vilka förebilder har då Giovanna? Hennes mor blir böjd, mager och sliten när hennes pappa har lämnat familjen, men är ändå solidarisk med honom, älskar nog honom fortfarande. En något äldre bekant ung flicka från de fattiga kvarteren är mycket rädd att förlora sin välutbildade fästman. Vittoria är trogen minnet till en gift älskare som dog för länge sedan. Inte direkt förebilder för att slå sig fram i livet.

Berättelsen handlar mycket om kroppen och om att bli kvinna. Att kroppen betyder mycket i tonåren känner jag igen. Och också svårigheten att manövrera som tonåring. Man har inte varit med om så mycket. Man har så många drömmar och de flesta av dem skulle man antagligen tycka var naiva och fåniga om man kom ihåg dem senare i livet. Som vi vet är det lätt att hamna i obehagliga sexuella situationer. Och de vuxna är kanske inte lika ärliga som man trodde.

Ja, jag säger inte mer. De vuxnas lögnaktiga liv är en mycket bra bok som jag rekommenderar.

De vuxnas lögnaktiga liv av Elena Ferrante, Norstedts 2020. Översättning: Johanna Hedenberg.

Arv och miljö av Vigdis Hjorth

Bergljot har brutit med sin familj, men en av sina systrar har hon en viss kontakt med. Plötsltigt får Bergljot veta att sommarhusen som föräldrarna äger ska överföras på hennes två systrar och att brodern protesterar eftersom husen har värderats alltför lågt.

Det är upptakten till den här berättelsen där författaren bit för bit skalar fram en familj där barnen har behandlas olika och där ett av dem, alltså Bergljot, har blivit utsatt för incest. Och där modern och syskonen inte har velat se det. De fyra syskonen är i femtioårsåldern men motsättningarna och förtigandet finns kvar och blossar upp när föräldrarna vill överföra stugorna på de två barn som fortfarande umgås med dem och testamente och arv ska diskuteras.

Hela historien är berättad inifrån Bergljot. Det är känslosamt och frenetiskt skrivet och mycket drabbande. Jag känner starkt hur svårt detta är för Bergljot och jag förstår att hon har varit tvungen att bryta med famlijen för att rädda sig själv. Det svåraste för henne är att hon inte har blivit sedd och att resten av famlijen inte har velat lyssna på hennes historia.

Men det finns också resonerande partier i romanen om vad lidande kan innebära för en människa och om ondska finns i oss alla. Hennes vän Bo pratar om konflikten mellan Israel och palestinierna där han tycker att parterna borde bryta med varandra, fast det kan de naturligtvis inte göra. Och förresten har ju Bergljot inte blivit helad trots att hon har brutit med familjen. De här resonemangen ger perspektiv på Bergljots lidande.

Och samtidigt är boken mycket spännande att läsa. Vigdis Hjort har skrivit en mycket bra roman om ett mycket svårt ämne. Men boken har verklighetsbakgrund och famlijemedlemmar har reagerat starkt. Som vid andra boklanseringar av berättelser om svåra famlijeförhållanden har olika familjemedlemmar olika syn på vad som har hänt och olika minnen. Det blev skandal. Här är en länk till Vi läser som handlar om Vigdis Hjort och om skandalen.

Arv och miljö av Vigdis Hjorth, Natur & Kultur 2019. Översättning: Ninni Holmqvist.

Renegater av Klas Östergren

Författaren/berättaren står vid grinden och tittar ut över landskapet där han bor. Då kommer Henry Morgan vandrande, en person som har varit betydelsefull i två av författarens tidigare romaner. Han har ett meddelande till författaren, han uppmanas att skriva en rapport om de händelser i Svenska akademien som fick honom att avgå.

Renegater är den tredje delen i en trilogi vars första två delar är Gentlemen (1980) och Gangsters (2005). Det är länge sedan jag läste dessa två och jag får erkänna att jag inte minns så mycket av dem. Kanske bidrar det till läsningen av Renegater om man nyligen har läst Gentlemen och Gangsters, men jag tycker att den också står bra för sig själv. Nu, 2020, är författaren mycket äldre och berättelsen är präglad av det. Åren har gått, erfarenheter har lagrats, om det inte är kväll i livet ännu så är det i alla fall eftermiddag. Renegater är samtidigt djupt allvarlig och rolig. Den är eftertänksam, fantasifull och mystiskt och samtidigt realistisk. Den är väldigt mycket och det är en stor textmassa man ska igenom, men det är värt besväret.

Romanen handlar om flera saker. En stor del av den upptas av försäljningen av JAS Gripen till Sydafrika, händelser omkring det och efterverkningar av det som hände. Den innehåller rapporten om författarens syn på det som hände i akademien. Korruption är ett viktigt tema. Stor korruption när det gäller Sydafrika och med livsfarliga konsekvenser och i mindre skala när det gäller akademien. Samtidigt finns i bakgrunden en mystisk organisation av tjänstemän (kanske?), en underrättelse-/spionorganisation som vill styra förloppet när det gäller de stora händelserna. Och när det gäller händelserna i Svenska akademien berättar författaren om hur han blir utsatt för en metod som ofta har använts av spionorganisationer, ett försök att locka honom till kontakt med en prostituerad, en provokation som han tror måste komma från någon med anknytning till akademien.

Där finns också en historisk utveckling, från ett mer folkhemsliknande samhälle till det vi har idag. Mycket av den utvecklingen får vi uppleva genom reklambranschen där Torsten Ljung är en viktig person. I början av karriären arbetar han på en byrå som gör reklam för kooperationen, men så småningom bryter han sig loss, hans nya byrå blir alltmer en PR-byrå och den blir anlitad under Sydafrikaaffären.

Romanen är spännande att läsa men den innehåller också mänskliga relationer och fina miljöbeskrivningar. Torsten Ljung har länge samlat konstverk där snö finns avbildad och när författaren skriver om hans snögalleri och tar upp alla möjliga aspekter på snö, hur ljuset faller, hur olika vi ser snön beroende på hur solen står på himlen, litteratur om och med snö, olika konstnärer som har målat snö, då är det mycket vackert och poetiskt.

Renegater är en roman om och med så mycket. Den har stor tyngd, inte bara fysiskt och jag rekommenderar den varmt.

Renegater av Klas Östergren, Polaris 2020.

Gentlemen och Gangsters ges nu ut på nytt så de lär vara lätta att få tag på.

Walters dotter av Lídia Jorge

På en avsides gård i Portugal bor Fransisco Dias och hans barn. Det är en stenig och karg trakt men de har arbetat hårt och lagt teg efter teg till egendomen. Fadern är en patriark som styr sina barn – utom sonen Walter. Han är inte som de andra. En riktig slarver och drömmare och han vill inte arbeta som sina syskon.

Walter tecknar och målar fåglar. Dessutom har han framgång hos de unga kvinnorna och det bär sig inte bättre än att en av dem blir gravid. Hon får gifta sig med en av de andra sönerna och flickan hon föder får växa upp som deras dotter. Fast flickan förstår så småningom att Walter är hennes pappa.

Det är förutsättningen för den här romanen som handlar både om hur det gamla samhället med storfamilj och en massa daglönare och hårt kroppsarbete övergår till det moderna med nedlagda jordbruk och en turistindustri vid kusten, och en flicka som älskar en omöjlig far som aldrig är där. Det är hjärtskärande.

Berättelsen är suggestivt skriven med många hopp i tiden och får delvis en drömlik karaktär. Vad som är verklighet och vad som är önskningar och dröm får läsaren trevande söka sig fram till. Men det är inte en brist. Jag upplever det stora huset med sin korridor och alla dörrar där flickan har vuxit upp i trygghet men i en atmosfär där mycket förtigs och det tas för givet att man ska vara på ett visst sätt. Det finns mycket att fundera på efter att ha läst Walters dotter. Kärlek och föräldraansvar. Barns utsatthet. Vad hård disciplin och inskränkthet kan ställa till med. Hur olika barnen i en syskonskara kan vara och hur ett av dem kan bli syndabock. Walters dotter är en bra bok som jag rekommenderar.

Walters dotter av Lídia Jorge, Brombergs 2001. Översättning: Örjan Sjögren.