Tisdagstrion är här igen och idag är rubriken En bok i varje färg. Jag tolkar det som att mina tre böcker ska ha var sin färg, så här har vi alltså en röd, en gul och en lila bok och alla tre är bra böcker som jag har skrivit om här på bloggen.
Om vi börjar nedifrån har vi först Haggan av Aase Berg, en knallröd och mycket ilsken bok.
Sedan kommer den gula Jakten mot nollpunkten av Carl Johan de Geer. En självbiografisk bok som jag rekommenderar.
Och högst uppe i högen har vi den lila Madonnan vid Nilen av Scholastique Mukasonga. En bra bok från Rwanda.
Alla titlarna är länkar till mina inlägg om böckerna.
Det känns så bra att Tisdagstrion är igång igen och att vi börjar med ett trevligt och lättsamt tema med olika färger. Om du vill se vad andra bokbloggare har hittat på idag kan du gå till Ugglan & Boken‘ som har hand om Tisdagstrion.
Nu tar jag en titt i läslistan igen. Där hittar jag Ödmården av Nils Håkanson. Ödmården är ett stort skogsområde på gränsen mellan Gästrikland och Hälsingland. Vi har åkt förbi en vägskylt som pekar mot Ödmården många gånger och jag blev nyfiken på den här boken. Nils Håkansson är en svensk författare och översättare och Ödmården är hans tredje roman. Den verkar vara någon slags dystopi eller framtidsvision. Jag har den på långlån så den står sedan länge på bokvagnen och väntar. Information om boken Ödmården hittar du här.
Därnäst i läslistan hittar jag en tegelsten. Se där! 685 sidor, och jag som håller på och tragglar med Ulysses! Boken i läslistan är Jakobs stege av Lyudmila Ulitskaya. Men jag tar paus i läsningen av Ulysses både för tunna böcker på 149 sidor som Ödmården och för tegelstenar. Lyudmila Ulitskaya är en rysk författare och hon har skrivit en rad romaner och också noveller och hon har fått många litterära priser. Fem av hennes romaner och en novellsamling är översatta till svenska. Jakobs stege ska vara en släktkrönika.
Okonkwo är en man som tillhör Igbofolket i Nigeria. Han är välbeställd, det har gått bra för honom och han har arbetat hårt. Han är också en hård man som håller på krigaridealet och som styr sitt hushåll med barn och sina hustrur med fast hand. Han var en framgångsrik brottare i sin ungdom och är en högt värderad man i byn.
Tiden är 1800-talet och författaren lägger stor vikt vid att beskriva igbofolkets kultur. Det var ett välorganiserat samhälle med fasta regler och rättsskipning. En bra man arbetade hårt, byggde sig en fin gård och samlade mycket jams i sina förråd. Männen kunde erövra vissa hedersgrader genom sitt arbete, sin vandel och genom att köpa dem. Hela sitt liv har Okonkwo strävat efter att vara en respekterad man och att stiga i graderna. Vi får veta mycket om Igbofolkets kultur, om förfäderna, om orakel, om de äldstes råd, om att var och en har en chi som är en slags skyddsande. Om det går dåligt för någon har denne en dålig chi. Igbofolket hade också en stor berättartradition och att kunna formulera sig väl och använda olika ordspråk var viktigt.
Det är männen som har makten hos igbofolket, men kvinnorna är inte helt maktlösa. Där finns prästinnor och orakel och många kvinnor säljer varor på marknaden. Det är ingen idyllisk kultur ur vår synvinkel. En kvinnas högsta värde ligger i att föda söner. Men nyyfödda tvillingar ställs ut i skogen för att dö oavsett vilket kön de har.
Det här romanen skulle kunna framstå som pekpinneaktig men det är det inte alls. Igbofolkets samhälle är levande beskrivet och helt integrerat i berättelsen och meningen med den är ju att gestalta hur Igbokulturen slås sönder genom kolonialismen. Det börjar med köpmän som kommer till Afrika, det fortsätter med missionärer och efter dem kommer kolonialmakternas krigsmakt. Okonkwo är en man som inte vill kompromissa och som vill att det gamla samhället ska leva kvar oförändrat.
Allt går sönder är spännande att läsa, den är lättläst och ger en bra inblick i igbokulturen och den gestaltar allt från igbofolkets synvinkel. Den är helt enkelt en mycket bra roman som jag rekommenderar. Den är den första i en kvartett romaner av Chinua Achebe.
Allt går sönder av Chinua Achebe, Tranan 2004. Översättning: Ebbe Linde.
Originalspråket är engelska och titeln är då Things Fall Apart.
Här är en bok som ni kanske undrar varför jag har med i Hett i Hyllan för jag kommer troligen aldrig att läsa den. En ungdomsbok i en översättning från 1925 är kanske inte så läsvänlig. Men boken har tillhört min mamma och jag kommer att spara den.
När jag googlar på författarnamnet får jag upp en lång Wikipediaartikel om Kate Douglas Wiggin (1856-1923). Hon var en amerikansk lärare, kompositör och författare och fick naturligtvis inte lika mycket utbildning som pojkar och unga män när hon växte upp, men ändå en hel del mer än de flesta kvinnor. Den mest kända av hennes böcker är Rebecka of Sunnybrook Farm från 1903 som denna lär vara en översättning av. Den finns också som teaterpjäs och är filmatiserad tre gånger, den sista med Shirley Temple i huvudrollen. Boken finns gratis att läsa på engelska hos Projekt Gutenberg. Det finns också flera senare översättningar till svenska, ser jag i Libriskatalogen, men på Götabiblioteken hittar jag bara den första svenska utgåvan från 1904. Jag tror att böckerna på Linköpings huvudbibliotek är avstängda från sökning eftersom de renoverar golvet där hela sommaren och biblioteket är stängt. Det kan finnas någon annan utgåva där.
Ett citat från boken som handlar om lärarinnan i den skola som Rebecka ska börja i:
Hon ägde naturliga anlag för undervisning, sade hennes familj, och kanske var det just därför, som hon ”satte igång med en enformighet i metoden och det oberoende av omständigheterna, som utmärka de varelser, vilka stå under naturens omedelbara inflytande.” Så till exempel gör bävern, vilken enligt de naturkunniges påstående skulle bygga sin dam alldeles likadan om han befunne sig uppe i ett rum i tredje våningen av ett hus i London, som han gör i en sjö i Canada. Och ungefär på samma sätt lade miss Dearborn kunskapens grundval i sina lärjungars huvud.
Jag blir nog lite sugen på att läsa den här boken i alla fall.
Rebecka av Kate Douglas Wiggin, Bonniers 1925. Bearbetad översättning: Hedvig Indebetou.
Här får vi åter möta polisen Nils Gunnarsson som nu har blivit överkonstapel, och den handlingskraftiga unga kvinnan Ellen Grönblad. Tiden är precis som i Den stora utställningen 1920-talet, i Pestön närmare bestämt år 1925, och platsen är som i den tidigare romanen Göteborg.
Boken börjar med att en man hittas död i Säveån. Det visar sig att han inte har drunknat utan blivit garrotterad. Det är en ovanlig mordmetod och den enda som man känner till i Sverige som har mördat människor på det sättet är den fruktansvärde mördaren Hoffman som är två meter lång och stark som en oxe. Men han sitter i fängelse. Eller hur är det egentligen?
Man ska inte berätta för mycket om en bok som Pestön för den är riktigt rafflande. Den har en bra mycket mörkare ton än Den stora utställningen och det finns personer i den som råkar i verklig fara. Pestön är en ö i Göta älvs mynning som har använts som karantänö under många år. I boken förekommer också en rad blodiga deckare som har skrivits under pseudonym, en karantändoktor, många mer eller mindre kriminella av olika slag och för den tiden snabba motorbåtar – med mera.
Det verkar som om Marie Hermanson vet en hel del om hur polisväsendet i Göteborg fungerade på 1920-talet. Berättelsen har fin tidston och språket är bra liksom miljöbeskrivningen. Marie Hermanson är en god författare och faktiskt ingenstans i den här boken känner jag det som jag så ofta känner när jag läser spänningslitteratur. Här finns inget som jag vill skära bort och inget som känns slitet och klichéartat, och det fast författaren arbetar med en del företeelser som återkommer gång på gång i spänningslitteratur och i deckarfilmer. Det behövs en god författare till att klara av det. Jag köper hela intrigen.
Så om du vill ha god underhållning och spänning med djup rekommenderar jag Pestön.
Är det så klokt att satsa på ännu ett läsprojekt? Ja, om man tar det lite försiktigt och projekten kan få rulla på ganska länge. Det är bara så att jag har blivit påmind om Thomas Bernhard gång på gång och då har jag tänkt att jag vill läsa hans fem självbiografiska böcker. Jag har nämnt honom tidigare här på bloggen och läst om honom på andra bloggar. En som har skrivit om Thomas Bernhard och hans böcker många gånger är Hannele på Hanneles bokparadis. Så nu tänker jag att det måste ske något och om jag har Thomas Bernhard som ett tredje författarprojekt så ska det väl ändå bli något läst. Jag blir så nöjd om jag har läst den första av hans självbiografiska böcker innan året är slut.
Thomas Bernhard (1931-1989) var en österrikisk författare. Han var kritisk till mycket i sitt hemland Österrike, särskilt att landet inte hade gjort upp med sitt nationalsocialistiska förflutna och till katolska kyrkan. Bokförlaget Tranan har givit ut en lång rad av hans böcker och det finns många andra utgåvor. Alla är inte tillgängliga att köpa idag. Men de finns ju på bibliotek och antagligen antikvariskt för den som vill köpa begagnat. Om du kan läsa Thomas Bernhard på tyska kan du säkert köpa det mesta han har skrivit.
De fem självbiografiska böckerna är:
Orsaken (1975)
Källaren (1976)
Andhämtningen (1978)
Kylan (1981)
Ett barn (1982)
Årtalen anger när böckerna kom ut på originalspråket.
Det här fotot på Linköpings huvudbiblioteks golv har jag tagit genom glaset från foajén när jag var där förra veckan. Foajén är öppen och där kan man hämta beställda böcker. Nu hade de också ställt dit en hylla med böcker som man kan låna så jag passade på att ta hem Fjärilsvägen av Patrik Lunderg som jag länge har velat läsa, och sändebudet av Yoko Tawada som jag visste att jag hade i läslistan. Och när jag tittar på golvet här är det väldigt fint. Där är de nog färdiga. Men inte med allt. Till vänster syns en liten liten flik av mycket mörkare golv, och mycket längre bort ser jag detsamma så jag räknar med att en ganska stor golvyta återstår. De måste säkert flytta hyllor hit och dit under arbetet.
Förhoppningsvis kan huvudbiblioteket öppna under september månad, skriver de på bibliotekets hemsida. Det är en lång stängning, men vi kommer ju åt en hel del böcker under tiden. Informationen om foajéns öppettider kunde dock ha varit bättre. Plötsligt var öppettimmarna begränsade, sommartider antar jag. Men någon information om detta hade jag inte sett på hemsidan.
En liten plats är en essä där Jamaica Kincaid skriver om Antigua, ön där hon har vuxit upp. Den är kritisk till turismen, till kolonialismen, till slaveriet och till de som har styrt landet sedan Antigua och Barbuda blev självständigt 1981. När jag skriver kritisk är det milt uttryckt. En liten plats är ett knivskarpt angrepp på all exploatering som har skett på Antigua.
Turismen är exploatering av fattigare länder och av deras människor. turisterna reser till paradisöar. De har privilegiet att resa dit och hem igen, men invånarna kan inte annat än stanna kvar.
Du får inte fundera på vad som egentligen hände med innehållet i toaletten när du spolade. Du får inte fundera på vart badvattnet tog vägen när du drog ur proppen. Du får inte fundera på vad som hände när du borstade tänderna. Å, allt kanske hamnar i vattnet där du tänker ta en simtur; innehållet i din toalett kanske, bara kanske, snuddar lätt vid dina fötter när du sorglös vadar ut i vattnet, för på Antigua finns inget riktigt reningsverk.
Om det brittiska imperiet:
… de skulle aldrig ha gett sig av hemifrån, från sitt kära England, en plats de älskade så mycket, en plats de var tvungna att lämna men aldrig kunde glömma. Och därför förvandlade de varje plats de kom till, till England; och alla de träffade på gjorde de till engelsmän. Men ingen plats kunde egentligen någonsin bli England och ingen som inte såg ut precis som de själva gjorde skulle någonsin kunna bli engelsk, så du kan föreställa dig den förödelse av land och människor som blev resultatet av detta.
Jag har svårt att göra denna briljanta, knivskarpa, vredgade essä rättvisa. Jag säger bara Läs den! Själv gav jag den fem stjärnor och det är den värd.
Här har jag hittat en memoarbok av John Updike och den består av sex essäer: A Soft Spring Night in Shillington, At War with My Skin, Getting the Words Out, On Not Being a Dove, A letter to My Grandsons och On Being a Self Forever.
John Updike (1932-2009) var en amerikansk författare. Han har skrivit en lång rad romaner, noveller, dikter, essäer och också barnböcker och han är flerfaldigt prisbelönt. Mycket av det han har skrivit är översatt till svenska. Det enda jag har läst av honom är romanen Haren springer som är den första i en svit på fem romaner som handlar om Harry ”Rabbit” Angstrom. Den här självbiografiska boken lockar mig, men kanske är den tungläst? Borde jag kanske hellre läsa något annat av John Updike? Nästa bok i Haren-sviten, Haren återställd?
Self-Consiousness av John Updike, Random House Trade Paperbacks 1989.
Översatt till svenska finns Self-Consciousness endast som talbok.
Det här är den andra delen i Arnaldur Indridasons serie med den pensionerade polisen Konrad som huvudperson. Ett äldre par vars barnbarn missbrukar droger ber honom om hjälp. Han har ingen större lust, men de var goda vänner med hans bortgångna fru så han tar sig an problemet.
Det är tre spår i den här deckaren, det missbrukande barnbarnet förstås, men också ett gammalt fall med en tolvårig flicka som hittades drunknad i en flod. Och så problemet med vem som mördade Konrads far och varför det skedde. Det är många inblandade, många namn, men jag tycker ändå att författaren inte hade behövt redogöra för så mycket och förklara vissa saker flera gånger. Det blir lite tråkigt. Man ska inte förvänta sig att en deckare av Arnaldur Indridason är rafflande, men det behöver finnas en viss spänning så att man undrar hur det ska gå. Ändå har boken ett mycket angeläget tema. Det handlar om övergrepp på barn. Förskräckliga brott som kan förstöra människor för livet.
Problemet med Konrads far har ändå en viss spänning därför att det betyder så mycket för honom. Det finns med i den här boken, liksom i den första i serien. Vi får veta mer om hans far och om Konrads förhållande till honom, men inte svaret på gåtan. Jag undrar om författaren kommer att avslöja det först i seriens sista del.
Nej, den här boken har Arnaldur Indridason inte lyckats särskilt bra med. Flera gånger tänkte jag: men ta bort det här! Det vet vi redan. Och en tråkig biljakt är ingen höjdare att läsa. Den första boken i serien, Mörkret vet, är bättre.
Flickan vid bron av Arnaldur Indridason, Norstedts 2021. Översättning: Ingela Jansson.
Mösstanten 