Den som gapar efter mycket …

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Nu har jag pausat Emily Dickinson och börjat läsa i Det sena verket av Paul Celan. Jag blev inspirerad av Hannele som tog upp den här boken på sin blogg. Men så bra, tänkte jag. Dikterna finns både på svenska och tyska. Om jag läser i den här boken kan jag kanske friska upp min usla tyska. Och så jättebra att läsa en av alla de här poeterna som har fått Nobelpriset. Och så beställde jag den hastigt och lustigt.

För det första upptäckte jag snart att Paul Celan inte har fått Nobelpriset. Sedan kom boken hem till mig och jag vägde den i handen. Var det så klokt att köpa hem den här klumpen? tänkte jag. Hur i hela friden ska den få plats i poesihyllan? Och så jäkla många dikter! Hur ska jag någonsin kunna läsa alla dem?

Nu har jag i alla fall börjat. Den här tjocka boken innehåller Paul Celans sex sista diktsamlingar: Andningsvändning (Atemwende) , Trådsolar (Fadensonnen), Inmörkat (Eingedunkelt), Ljustvång (Lichtzwang), Snöstämma (Schneepart) och Tidsgård (Zeitgehöft). Jag har börjat med den första, Atemwende, som kom 1967, och vid närmare eftertanke är jag säker på att jag får glädje av den här boken. Och Nobelpriset. Det finns så många bra författare som inte har fått det. Det är ju de flesta.

Paul Celan levde mellan 1920 och 1970. Hans föräldrar var av judisk börd och dog i koncentrationsläger. Själv hamnade han i ett arbetsläger under kriget men lyckades rymma därifrån till den sovjetiska Röda armén. Han bodde sedan i Bukarest och arbetade som förlagslektör och översättare. Senare flyttade han till Paris.

Den omfångsrika samlingsboken Det sena verket kom på Bonniers 2020 och översättare är Anders Olsson.

Petite av Edward Carey

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Edward Careys roman har undertiteln Den nästan sanna historien om tjänsteflickan som blev Madame Tussaud. Den handlar alltså om en historisk person som jag inte visste mycket om innan jag började läsa. Hade det inte startat med avgjutna huvuden av halshuggna människor under franska revolutionen? Utöver det visste jag naturligtvis att Madame Tussauds vaxkabinett finns i London. Som barn var jag där en gång.

I den här romanen får man veta betydligt mer. Allt är inte sant, men mycket är det. Men det är inte det som är det viktigaste med Edward Careys berättelse. Eller om jag säger så här: Petite handlar om en människa som har funnits och är samtidigt en mycket spännande, makaber, frodig, sorglig och rolig berättelse, nästan sagoaktig fast samtidigt mycket realistisk. Det gör den här boken högst läsvärd. Den är en fröjd att läsa.

Anna Maria Grosholtz, i boken kallad Petite, föddes den 1 december 1761 i Strasbourg i Frankrike. Hon förlorade tidigt sin far, flyttade till Bern med sin mor som blev hushållerska hos en doktor Curtius som gjorde vaxmodeller av kroppsdelar till sjukhusets undervisning av blivande medicinare. Det var alltså så Marie Tussauds vaxskulpterande började.

Romanen är skriven som om det är Marie Tussauds minnen som berättas. Hon levde i en orolig tid och dramatisk tid och befann sig i Paris under och efter den franska revolutionen. Skillnaden mellan rika och fattiga och mellan tjänstefolk och deras husbönder var avgrundsdjup och i romanen gestaltas detta så att det känns. Miljöbeskrivningen är superb. Jag är nästan där när jag läser. Förutom det som jag redan har nämnt ger Petite också en stark upplevelse av hur det är att leva under en omvälvning och under en fruktansvärd terror- och skräckdiktatur vilket gör att boken samtidigt känns aktuell. Det är sådant som händer också idag. Att dessutom alltihop detta ses från vaxskulptörens synvinkel gör att händelseförloppet blir mycket drabbande. Och i allt detta finns också temat hur en konstnär anpassar sig till marknaden och till makten för att överleva, konkret och drastiskt.

Petite är alltså en roman som jag rekommenderar varmt, underhållande och spännande och levande med mycket innehåll. Den är också illustrerad av författaren själv.

Petite – Den nästan sanna historien om tjänsteflickan som blev Madame Tussaud av Edward Carey, Etta 2020. Översättning: Helen Sonehag.

Hett i hyllan #107 – Kontakt

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Det här är inte en ny bok, precis. Den kom på originalspråket 1985. Omslaget är slitet så den måste ha blivit läst, men inte av mig. Däremot har jag sett filmen Contact från 1997. Författaren till boken, Carl Sagan (1934-1996), var astronom och astrofysiker. Han har skrivit mycket populärvetenskapligt, men Kontakt är en roman.

Kontakt handlar om mänsklighetens första möte med utomjordiska intelligenser. Handlingen är förlagd till framtiden, alltså 1999 som inte är framtid för oss. Från omslagets baksida:

I december 1999 färdas en internationellt utvald grupp vetenskapsmän till stjärnorna och till ett möte som är det mest ödesmättade i historien. De har lockats till denna färd av ett meddelande som har fångats upp av jordens radioobservatorier; de vågar detta möte i tro att en civilisation som nått så långt som främlingarnas måste vara fredlig…

Frågan är då om det stämmer. Är den utomjordiska civilisationen fredlig?

Frågan är också om jag vill läsa den här boken. Ja, det vill jag nog. Det var länge sedan jag såg filmen och jag minns inte mycket av den. Jag kan gott tänka mig att läsa den här boken. Det skulle vara intressant att få veta hur den är. Har någon av er läst den?

Kontakt – en roman av Carl Sagan, Legenda 1987. Översättning: Jan Leek.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Familjelexikon av Natalia Ginzburg

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Natalia Ginzburg berättar om sin familj från 1920-talet och framåt i trettio år. Fadern är Guiseppe Levi, en vetenskapsman. Han är kolerisk och dominant och älskar att semestra i bergen. Fadern är jude och modern är katolik men familjen är inte religiös. I hemmet samlas italienska poeter, målare och industrimagnater. Familjen var antifascistisk och flera av dem aktivister. En av Natalia Ginzburgs bröder flydde till Frankrike, fadern och den andre brodern fängslades under en period. Natalia Ginzburg gifte sig med Leone Ginzburg som var rysk jude och motståndare till Mussolini.

Boken beskriver dels ett inre familjeliv, dels ett politiskt liv i kamp, men det senare tar mindre plats. Samtidigt finns det där hela tiden. Omvärlden är mörk och farlig under många år. Förutom fängelse och landsflykt blir familjemedlemmar förvisade till landsbygden under lång tid, även Natalia och Leon Ginzburg. Boken är full av dramatik som finns i bakgrunden men som inte omtalas på ett särskilt dramatiskt sätt. Natalia Ginzburg berättar också mycket lite om sina egna känslor. Det är som att hon beskriver en yta under vilken vi vet att det bubblar och jäser. Och en mycket farlig omvärld, men i förbigående.

Flera gånger under läsningen tänkte jag: Men är det här särskilt bra? Boken kunde kännas som ett skelett som borde byggas ut till ett familjeepos. Då skulle det bli någonting! Men efter hand som jag läste och när jag sedan tänkte på boken efteråt tyckte jag att boken gav mycket. Att skriva på det här sättet är ju författarens val. Läsaren får fylla i och använda sina egna känslor. Vissa händelser kan upplevas mycket dramatiskt just därför att de är så torrt berättade. Här är en familj som består av människor som är olika personligheter. Vissa tänker mycket på konsumtion. Vissa är stora läsare. Vissa älskar att åka skidor i bergen. Fadern är gormande dominant, men efterhand visar det sig att familjemedlemmarna ofta inte gör som han vill. Det finns både värme och avstånd och oförståelse i den här familjen. Denna familj lever i en svår tid. Händelserna avlöser varandra – fruktansvärda händelser som många människor har varit med om under Europas historia. Författaren håller texten lågmäld och konstaterande – utom när det gäller det inre familjelivet. Det kanske är hennes sätt att berätta om allt detta svåra.

Kanske får man mer behållning av den här boken om man känner till olika personer i Italiens kulturliv. Det är många namn i boken och de kommer in i texten på ett självklart sätt som hade känts mer självklart för mig om författaren hade berättat om svenska förhållanden. Men min konklusion är ändå att detta var en läsvärd bok som gav mig mycket att fundera på och som jag kan rekommendera.

Familjelexikon av Natalia Ginzburg, Bonniers 2021. Översättning: Johanna Hedenberg.

Tisdagstrion – Ljus och mörker

~ Mösstanten ~ 25 kommentarer

Det krävdes en del funderande för att få till den här trion, men ljus och mörker är ett fantasieggende tema som kan leda till både ett konkret tänkande och ett metaforiskt. Den första boken jag kom att tänka på var Ett så starkt ljus av Lyra Koli (Hon hette tidigare Ekström Lindbeck.). En bra bok, vacker och i tiden, om en ung student i Stockholm som vill hitta kärleken. Den har jag skrivit om så titeln är en länk till min text.

Men vilken bok skulle bli den nästa? Då kom jag att tänka på De sotarna! De sotarna! av Lars Ahlin som jag nyligen har läst. I en avdelning av boken berättas om sotarlärlingen Kurre. Handlingen utspelas på 1920-talet och då fick sotarlärlingarna krypa genom rökgångarna. Där var det sannerligen mörkt. De hade en mössa som de drog ner över ansiktet så att de inte skulle skadas av allt sot. Det värsta var att de kunde fastna där. Hu så hemskt! Den här boken har jag också skrivit om.

Min tredje bok är Anden i Lampan – ett etnologiskt perspektiv på ljus och mörker som jag läste på 1990-talet när en bildkonstnär och jag jobbade med ett projekt med utgångspunkt från solen. Jag läste både det ena och det andra, också den här boken om ljus och mörker och det ledde till att jag skrev den här dikten:

När skymningen tätnar tänder du ljuset
På ett träbord, i en mässingsstake
Du lutar hakan i handen och tänker

Skuggorna kryper in under bordet
var det någon som tappade en knappnål?
Dörrvredet darrar, lågan fladdrar

Buskarnas grenar skrapar mot väggen
Runt dig finns möbler som du inte ser
byråar, stolar andas i mörkret

Du lyfter ansiktet, ser ljus och bord
ser din hand, den ena som ligger på bordet
du har bara en hand, den andra är svart

Temana till Tisdagstrion får vi från Ugglan & Boken. Om du klickar dig dit kan du ta del av andra bokbloggares böcker om, eller inspirerade av ljus och mörker.

Blomsterbarnet – novell av Tove Jansson

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Blomsterbarnet, det är en passande titel på maj månads novell, tänkte jag, och den börjar så här:

Medan Flora Johansson var ung liknades hon ofta vid en blomma och hon bar sitt blomsternamn med älskligt självmedvetande. En smal nacke, ett luftigt gulvitt hår och dessa stora blomblå ögon vars ofrånvända blick kunde ha verkat stirrande om den inte beslöjats av långa omsorgsfullt färgade ögonfransar. Hon klädde sin magra kropp på ett rörande barnsligt men dock medvetet sätt, ofta i kjol och flickblusar med rundskurna kragar som liknade foderblad. Dold av dessa små stelnade uniformer framstod hennes kvinnlighets koketteri på ett betagande, nästan oroande sätt, de som sov med henne hade en känsla av att förföra en skolflicka.

Ja, Blomsterbarnet är en novell om en kvinna som aldrig blir riktigt vuxen och som vill leka och roa sig hela livet. En sorglig historia.

Ursprungligen publicerades Blomsterbarnet 1978 i samlingen Dockskåpet & andra berättelser. Då hade 1970-talets kvinnorörelse verkat ett tag och Tove Jansson var ju själv en driftig och skapande kvinna så den här novellen kanske passade i en samling från 1970-talet som en kontrast till hur så många, antagligen de flesta, kvinnor vill vara.

Blomsterbarnet – novell av Tove Jansson ur samlingsboken Noveller, Modernista 2019.

Tidigare har jag läst novellen Om våren ur den här boken.

Kvinnostaden av Christine de Pizan

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Christine de Pizan föddes 1364 eller 1365 och dog ca 1430. Hon anses vara Frankrikes första professionella kvinnliga författare. Som 25-åring blev hon änka och eftersom hon var tvungen att försörja sina barn och sin mor, och sig själv blev hon författare. Eftersom boktryckarkonsten med lösa typer inte var uppfunnen ännu och hennes verk inte kunde säljas i större upplagor utan kopierades hade hon flera mecenater.

Som vi är vana vid när det gäller kvinnliga författare i historien har hon varit undanskuffad och inte ansetts som särsklit betydande. I Carin Franzéns förord läser jag att litteraturvetaren Gustave Lanzon i sin franska litteraturhistoria från 1894 beskrev henne som ”en av de mest autentiska blåstrumporna som finns i vår litteratur, den första i en outhärdlig tradition av kvinnoförfattare.” Men på senare år har hon uppmärksammats mer och mer.

Christine de Pizan skrev ballader, berättande dikter, epistlar, historiekrönikor, pedagogiska handböcker och politiska skrifter och allegorier. Kvinnostaden är skriven i polemik mot många manliga tänkare och teologer och flera skrifter där det hävdas att kvinnor är värdelösa. De har inget förstånd, de förstör, de grälar, man kan inte lita på dem, ja allt ont i världen skylls på kvinnorna.

Kvinnostaden börjar med att Christine de Pizan sitter i sin kammare och är nedtryckt av all uppburen ”vetenskap” som hävdar att kvinnorna är lastfulla och onda. Kan det verkligen vara riktigt? Hur kan Gud ha skapat något så vedervärdigt som kvinnan?

Då kommer de tre damerna Fru Förnuft, Fru Rättrådighet och Fru Rättvisa till henne och med deras hjälp bygger hon en fantasistad, kvinnostaden. Författaren tar upp allehanda påståenden om kvinnor och med fruarnas hjälp polemiserar hon mot dem. Största delen av boken är en uppräkning där författaren berättar om olika modiga, självuppoffrande, ansvarstagande och handlingskraftiga kvinnor ur historien, ur mytologin, ur litteraturen, från bibeln och från helgonlegender och den innehåller inte så mycket av det som vi idag skulle kalla bevis eller vetenskap. För oss idag blir det snarare skönlitteratur. Men det är en överväldigande beskrivning av betydelsefulla kvinnor och polemiken är giftig och rolig att läsa. Jag är glad att jag har blivit uppmärksammad på den här boken. Den är en klassiker som jag har läst eftersom jag ville veta hur den var och därför att jag tidigare inte hade någon aning om att det fanns en kvinna som skrev en sådan här bok så tidigt i historien. På min bokvagn står Nina Burtons Den nya kvinnostaden och jag ville läsa Christine de Pizans bok innan jag gav mig i kast med den.

Kvinnostaden av Christine de Pizan, Ersatz 2012.

Hett i hyllan #106 – Spårvagn på Vintergatan av Niklas Rådström

~ Mösstanten ~ 11 kommentarer

Det finns många böcker av Niklas Rådström som står och väntar i bokhyllan. Det här är nog den jag kommer att läsa härnäst eftersom den är tredje delen i Rådströms trilogi romaner som har självbiografisk grund. Jag har tidigare läst Månen vet inte och Medan tiden tänker på annat och jag tyckte mycket om dem. De är fristående romaner så man kan mycket väl läsa bara en eller två av dem men jag kommer att läsa alla tre.

Från omslagets baksida:

Spårvagn på Vintergatan berättar om sökandet efter minnena av en död far. En far som bara kunde försvinna – som en julafton då han plötsligt tar tåget till Paris – och som skickar vykort från exotiska platser runt jorden. En far som är oemotståndlig när han väl dyker upp och berättar om alla märkvärdigheter han upplevt…

Spårvagn på Vintergatan är en barndomsskildring med en sällsam lyster och poetisk fantasi. Här skildras ett Stockholm på femtiotalet, där Klarakvarterens konstnärs- och journalistkretsar ses ur det lilla barnets magiskt besvärjande perspektiv.

Spårvagn på Vintergatan av Niklas Rådström, Gedins 1996.

Hett i hyllan där vi visar upp våra olästa böcker både för oss själva och andra drivs av Bokföring enligt Monika.

Splendor av Stefan Lindberg

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Splendor handlar om författaren Stefan Lindberg själv – på sätt och vis. Romanen är en slags autofiktion, fast ändå inte. Allt för mycket fantasi är inblandad. För att jag ska tänka på det som autofiktion alltså. Det är inget fel på det fantasifulla i sig i den här romanen. En berättelse får gärna innehålla mycket fantasi och mystik. Men det blir varken eller här. Det blir ingen engagerande berättelse om författaren själv och det blir inte heller en riktigt engagerande mystisk berättelse.

Intrigen går ut på att författaren träffar en man som kallar sig Splendor på en uteservering en majkväll 2017. Splendor berättar att han har varit med i en sekt som kallades Paradiset där man har använt en sinnesvidgande drog med vars hjälp man har kunnat tränga in i andra människors själar. Splendor visar sig känna till händelser ur författarens förflutna, händelser som han inte borde kunna veta något om och författaren blir besatt av att ta reda på mer om sekten.

Ett spännande upplägg, kan jag tycka, men vart leder det? Romanen är bra skriven – på sätt och vis. Den är också rolig ibland. Men resultatet blir ändå lite tomt. Det finns inga människor som engagerar. Inte heller författargestalten. Berättelsen handlar till viss del om svårigheten att skriva, så vitt jag begriper. Men romanen är skriven så att jag inte bryr mig det minsta om hur det går för författaren. Det som driver min läsning framåt är endast gåtan. Vem är Splendor och vad är det som egentligen har hänt? Och allt slutar i ett slags jaha, vaddå, vad var det här, vad är meningen? Ganska tomt och själlöst, om jag får säga så. Men det kanske är meningen? Att tillvaron inte har någon mening. Ingen kropp och ingen själ. Det kan bero på mig, att jag inte är rätt läsare av den här romanen. Vad vet jag?

Splendor av Stefan Lindberg, Bonniers 2020.

Tisdagstrion – Klassiker jag har läst eller vill läsa

~ Mösstanten ~ 25 kommentarer

Klassiker, så många fina läsupplevelser jag har fått från dem. Men jag läser inte klassiker bara för att få ta del av en spännande berättelse. Jag kanske vill veta hur en bok som framhålls som en hörnsten i litteraturhistorien är. Jag kanske vill veta mer och känna mig in i tiden. Eller ämnet kan vara så intressant att jag vill läsa boken. Här är i alla fall tre klassiker, två som jag vill läsa och en som jag har läst.

Shirley av Charlotte Brontë vill jag naturligtvis läsa. Annars hade jag inte köpt den på bokrean i år. Den ska utspelas i norra England under den tidiga industrialismen och har kallats Charlotte Brontës mest feministiska roman och det är en nyöversättning så den ser jag fram emot att läsa.

Kvinnostaden av Christine de Pizan har jag nyligen läst. Hon levde mellan 1364 och 1430 och hon har kallats den första feministen och ska vara den första kvinnliga författaren som försörjde sig på att skriva. Kvinnostaden skrev hon som en polemik mot flera skrifter som nedvärderade kvinnor och hävdade att allt ont kom från dem och att de bara skapade problem. Den här boken tillhör definitivt klassikerna som jag har läst för att jag ville veta vad det var och på grund av ämnet – inte för att läsa en spännande berättelse. Jag har Nina Burtons bok Den nya kvinnostaden på bokvagnen och ville veta hur det gamla var. Det kommer en text om Kvinnostaden på fredag.

Norrtullsligan av Elin Wägner har jag inte läst. Tror jag. Jag vet att jag har läst Pennskaftet, men jag är ganska säker på att jag inte har läst den här så den tillhör klassiker som jag vill läsa. Norrtullsligan är Elin Wägners debutroman och den kom 1908. Romanen handlar om fyra lågavlönade kontorister. Det ska bli spännande att läsa den.

Om du vill få fler tips på klassiker att läsa kan du gå till Ugglan & Boken.