Allt som är jag av Anna Funder

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Den här romanen bygger på verkliga händelser och handlar om tyskar som arbetade not nazisterna under 1920- och 1930-talet. Vartefter tillvaron stramades åt i Tyskland och det blev allt farligare och svårare att vara oppositionell mot Hitler var många av dem tvungna att fly.

Dramatikern Ernst Toller är en av dem. Journalisten Hans Weseman är en annan. Socialisten och aktivisten Dora Fabian är ytterligare en. I romanen tänker Hans Wesemanns hustru Ruth tillbaka på sitt liv. Hon är en fiktiv gestalt men Toller, Hans Wesemann och Dora Fabian är historiska personer.

Funders roman handlar om dessa människor och också om andra som måste fly från Hitlertyskland. Den är skriven i flera tidsplan. Ernst Toller sitter i ett hotellrum på Manhattan år 1939. Ruth Weseman är gammal och sjuklig i Australien alldeles i början av 2000-talet. Toller skriver sina memoarer. Hans manuskript dyker upp hos den sjukliga Ruth Weseman. Det är dessa två som berättar historien om politik, förtryck, kärlek och svek under mellankrigstiden.

Allt som är jag är en stark och spännande roman, bitvis lika spännande som en thriller. De oppositionellas tillvaro var farlig. Det hjälpte inte att de hade flytt till Schweiz eller London. Nazisternas armar var långa. Det fanns angivare och nazisterna drog sig inte för att mörda och kidnappa oppositionella som bodde i andra länder. De styrande i Storbritannien höll en låg profil gentemot Hitlertyskland. Man skulle inte provocera och flyktingarna fick inte arbeta politiskt, vilket de gjorde ändå. Myndigheterna i England var inte till mycket hjälp. En flykting kunde bli tillbakaskickad till fängelse, tortyr och död.

Anna Funder har skapat levande människor. Hon beskriver kärlek och vänskap och den krypande misstanken att någon bland flyktingarna är angivare. Romanen var en ögonöppnare för mig så tillvida att jag tidigare inte hade förstått vilken osäker och farlig situation människor som hade flytt från Hitlertyskland och kommit till London befann sig i. Allt som är jag innehåller också ett porträtt av en stark ung kvinna, kärleksfullt beskriven, som obevekligt arbetar mot nazistregimen, nämligen Dora Fabian.

Anna Funders bok rekommenderas.

Allt som är jag av Anna Funder, Forum 2012. Översättning Moa-Lisa Björk.

Jag behöver busschauffören – diktsamling av Solja Krapu

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Solja Krapu har vunnit SM i Poetry slam och jag tycker att många av dikterna i den här samlingen med fördel kan framföras muntligt på en scen. Vissa dikter innehåller drastiska bilder från verkligheten. Vissa är mer inåtskådande. Själv tycker jag bäst om de mer vardagliga dikterna.

Solja Krapu-Kallio föddes 1960 i Finland men bor i Sverige. Hon är estradpoet och har även skrivit bilderböcker. År 2002 tilldelades hon priset Slangbellan som den mest lovande barn/ungdomsboksdebutanden för texten till bilderboken Jag behöver lillbrorsan. Titeln till den här diktsamlingen är ju Jag behöver busschauffören och det är också titeln på en av dikterna i boken. Det är en lekfull dikt med olika händelser som påverkar varandra. Den börjar så här:

Jag behöver:
busschauffören
Som låter bli att starta enligt tidtabell
fast jag vet att jag är sen
springer över iskanan
med väska kasse påse portfölj schal
hunnit
inte stänga jackan

busschauffören behöver:
sin hustru
som låter honom ta tidningen först
varenda morgon
släta oöppnade nyheter till kaffet

Sedan behöver hustrun granntanten som behöver vaktmästaren som har sandat den sluttande isgången. Vaktmästaren behöver flickan som säger hej, flickan behöver sin bästa tjejkompis – och så vidare. En rolig dikt med allvar i botten. Vi människor behöver varandra.

Solja Krapu har också skrivit vuxenböcker. Jag läste Mogen för skrubben för några år sedan. Den handlar om läraren Eva-Lena som ska ta kopior sent en fredag och blir inlåst i kopieringsrummet eftersom dörren har gått i baklås. Solja Krapu har också skrivit en ljudboksserie, Westins bageri och cafe.

Men nu har jag alltså läst diktsamlingen Jag behöver busschauffören som har stått länge i min bokhylla. Den kom ut på Ord&visor 2002.

Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen av Agota Kristof

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Den här boken innehåller tre romaner. De gavs ut som enskilda böcker men jag tycker att det är en fördel läsa alla tre i ett sträck. De hör ihop och är som tre delar av samma roman.

I den stora skrivboken kommer tvillingbröderna Lucas och Claus från den stora staden till den lilla med sin mor där hon lämnar dem hos deras mormor. Krig har brutit ut och pojkarnas mor kan inte ge dem mat. Mormodern vill inte ta hand om pojkarna. Hon är smutsig och tvättar sig aldrig och städar aldrig i sitt hus. Hon kallar pojkarna horungar. Men pojkarna klarar sig. De lyckas tjäna lite pengar och skaffa sig tvål och de köper papper och pennor och börjar skriva den stora skrivboken. De tränar sig i att uthärda smärta. De övar sig på grymhet och plågar djur. De leker aldrig. Perversioner, våld och övergrepp är vardagen i den lilla staden.

Allt är skrivet i korta meningar i första person och berättat rakt upp och ner, mycket konkret. Efter hand förstår jag att det är pojkarnas egen skrivbok jag läser. Just att Den stora skrivboken är skriven på det sättet gör att jag står ut med att läsa om alla hemskheter. De bara händer.

I Beviset, som är skriven i tredje person får vi följa Lucas. Hans bror Claus flydde till landet på den andra sidan gränsen i slutet av den första boken. Lucas försöker nu vara god.

I Den tredje lögnen är det Claus som berättar. Han reser in på turistvisum i sitt gamla hemland och letar efter sin bror. Femtio år har gått sedan han gick över gränsen.

Boken handlar om krig och vad det gör med människor, om förtryck, om ensamhet, om flykt, om att inte höra hemma någonstans. Pojkarna brottas med två språk, sitt eget och språket de främmande soldaterna talar, det språket som råder på andra sidan gränsen.

Agota Kristof flydde från Ungern till Schweiz med sin man och dotter 1956 när revolten hade slagits ned. Hon blev kvar i Schweiz och skrev på franska. När vi vet det kan vi se kriget och diktaturen som kom i Ungern när kriget var slut i hennes böcker. Den stängda gränsen till väst. Människor som försöker fly skjuts. Vissa oönskade böcker tas bort. Är man vän med någon som har en hög position i partiet löser sig det mesta. I den tredje boken får man resa över gränsen igen. Men den som har levt i exil i många år hör inte hemma någonstans.

Agota Kristofs trilogi liknar inte något annat jag har läst. Hon vänder och vrider på verkligheten. Är allt som pojkarna skrev i sin bok lögn? Fanns det kanske inte två pojkar utan en? Vad har hänt? Vem gick över gränsen? Boken är full av vaghet och osäkerhet fast den är så konkret skriven. Den är i sig en gestaltning av krigets kaos, hur svårt det är att veta vad som har hänt ens anhöriga och av diktaturens lögner och omtolkningar av den officiella historien. En mycket bra bok som jag rekommenderar.

Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen av Agota Kristof, Wahlström och Widstrand 2019. Översättning: Marianne Tufvesson.

Haggan av Aase Berg

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Thelma har haft ett förhållande med Viktor. Han är fotograf och hon är poet och litteraturkritiker. Viktor är gift sedan många år. Thelma skiljer sig från sin man men Viktor stannar kvar i sitt äktenskap. Där står Thelma, övergiven av sin stora kärlek. Hon är i ekonomiska svårigheter på grund av att Viktor inte fullföljer sitt åtagande i deras gemensamma bokprojekt och hon har en hästgård som hon inte kan sköta själv. Hade hon kanske trott att Viktor skulle flytta in där och hjälpa henne? Samtidigt fortsätter Viktor att visa upp sin tjusiga fasad i media, som hans äktenskap och fina hus och alla kontakter inom kulturområdet utgör.

Thelma är arg. Hon blir en hagga. Hon hatar det förljugna borgerliga äktenskapet. Kvinnorna kommer alltid till korta. Hon föraktar Viktors fru som inte lämnar honom. Thelma bär på en stor vrede. Nu skriver hon den här boken som en hämnd och för att hon måste skriva något och lämna till förlaget. Hon har ju redan levt upp förskottet för det havererade projektet.

Viktor verkar vara en narcissist. Alla stadier som verkar vara typiska i ett förhållande med en narcissist finns där. Himlastormande passion från början. Lögner och utfästelser som hen inte håller. Att lämna sin partner vid värsta tänkbara tillfälle. (Thelmas svåra ekonomiska situation som till stor del beror på Viktors agerande.) Det man brukar kalla gaslighting, alltså narcissistens omskapande av verkligheten. Nej det har jag aldrig sagt, det har jag inte gjort. Allt är Thelmas fel. Narcissisten är aldrig ansvarig. Det är någon annans fel. Samt att han ändå inte vill släppa taget om Thelma utan håller mejlkontakt. Det gäller att hålla en bakdörr öppen. Man vet ju aldrig.

Men det här narcissistschemat, om jag kan kalla det så, står en inte upp i näsan. Boken är bra skriven. Thelmas vrede verkar autentisk. Det är svårt att tro att inte allt är självupplevt. Thelma liknar författaren själv. Dessutom finns ju många böcker där författare verkligen har skrivit vad som har hänt dem. Men i det här fallet tror jag att historien är fiction. Aase Berg skriver historien dels som från Thelmas personliga vrede och dels som en diskussion om äktenskapet och kvinnans roll och tillståndet i kulturvärlden. Det är bra. Det får en att tänka efter.

Boken är skriven i korta kapitel och inte kronologiskt upplagd. Den innehåller många hänvisningar till litteratur. Den är lättläst men kanske inte helt lätttillgänglig.

Haggan av Aase Berg, Bonniers 2019.

The House at Sea’s End av Elly Griffiths

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Det här är den tredje boken i serien om Ruth Galloway. Det finns nu elva böcker i serien (2019) och jag ligger efter som ni förstår. Men de här böckerna bör läsas i den ordning som de kom ut i eftersom huvudpersonernas privatliv spelar så stor roll i böckerna. Det är till och med det som är böckernas största plus, människorna och miljöbeskrivningen.

Temat i The House at Sea’s End är krigsoffer och krigsbrott. Man hittar mänskliga kvarlevor på stranden vid en klippa i Norfolk. Ruth Galloway kallas in. Det visar sig att benen på stranden tillhör tyska soldater som gick iland där under andra världskriget. De är bundna och skjutna. Ett krigsbrott alltså, för så får man inte behandla krigsfångar enligt reglerna. Vem har skjutit männen, vilka var de och varför var de där?

Ruth Galloway har nyligen blivit mor, men börjat arbeta redan när dottern är fyra månader gammal. Ett viktigt personligt tema i boken är svårigheten att vara ensamstående mor och att ha ett litet barn och samtidigt arbeta. Ruth Galloway har dåligt samvete. Hon beter sig ju inte som den traditionella kvinnorollen föreskriver. Det är bra att det tas upp i boken. Dessutom är det som händer hennes dotter invävt i intrigen.

Boken är spännande utom på slutet. När Ruth Galloway återigen råkar i fara blir det tyvärr bara tråkigt. Men bortsett från det är The House at Sea’s End en underhållande deckare utan en massa onödigt våld, med bra beskrivning av människorna och samspelet dem emellan.

The House at Sea’s End av Elly Griffiths, Querqus 2011.

Boken finns översatt till Svenska och heter då Huset vid havets slut.

Tidigare har jag skrivit om bok ett och två i serien med Ruth Galloway. Det inlägget hittar ni här.

Tisdagstrion – siffra i boktiteln

~ Mösstanten ~ 35 kommentarer

Idag är det siffror som gäller. Det finns nog en hel del böcker med siffror på omslaget och jag har valt dessa tre.

2 666 av Roberto Bolaño är en riktig tegelsten på 1 053 sidor, men värd att läsas. Fyra litteraturvetare är på jakt efter en försvunnen författare. En mentalt instabil filosofilärare försöker skydda sin dotter mot världens ondska. En journalist sänds till Mexiko för att bevaka en boxningsmatch. De kommer alla till ökenstaden Santa Teresa som är full av mord, korruption, knarkhandel och prostitution. Det var när jag läste den som jag riktigt insåg hur farligt det är att vara kvinna i Mexiko.

1793 av Niklas Natt och Dag. Det kom en uppföljare förra året, men den har jag inte läst fast jag tyckte att 1793 var mycket bra. Titeln är en länk till min text om boken.

491 av Lars Görling. Boken publicerades 1962 och sedan gjorde Vilgot Sjöman också en film. Jag minns att det var en bok som vi slog upp vissa sidor i under de tidiga tonåren, för sexscenernas skull. Några år senare läste jag den och blev förvånad över att den var så bra. Jag hade trott att det var en sensationsbok men det är en bra roman om kriminella ungdomar på 1950-talet och om hur illa en flicka i de kretsarna kan råka ut.

Det är Ugglan & Boken som sköter Tisdagstrion. Om du tittar in hos henne hittar du fler böcker med siffror i titeln.

Lucy av Jamaica Kincaid

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Lucy är en nittonårig flicka från Västindien som kommer till New York för att arbeta som au pair. Boken har självbiografisk bakgrund. Yamaica Kincaid kommer från Antigua och for till New York som au pair som sextonåring.

Lucy i romanen bor hos Lewis och Mariah och tar hand om deras fyra barn. Hon pluggar när barnen är i skolan och på kvällen går hon på kurs. Lucys möte med det kalla New York och medelklassfamiljen som är så annorlunda mot hennes egen i Västindien skildras fint. Lucy iakttar familjen som till en början verkar så lycklig men efterhand ser hon sprickorna.

Ett viktigt tema i berättelsen är Lucys förhållande till sin mor. Det är ett sårigt, ilsket förhållande och jag känner smärtan och den starka kärleken till modern som samtidigt finns där. Många drastiska kommentarer och bilder från hennes barndom finns med i boken.

Lucy är främmande i New York. Kulturen, naturen och klimatet som hon kommer från är helt annorlunda. När hon berättar om sin uppväxt är det soligt och färgerna är starka. När hon berättar om New York är det grått och lite svart. När hon åker med familjen utanför stan breder landet ut sig oändligt.

Det är Lucy som berättar i boken. Hon har tonåringens öga och är ibland väldigt skarpsynt. Texten är skriven med stort allvar och en god portion torr humor. Vi får följa Lucy under ett år och under den tiden växer hon och lär sig mycket. Hon inser att människors relationer kan vara svåra överallt.

Rekommenderas.

Lucy av Jamaica Kincaid, Stenströms 1991. Översättning Lena Fagerström.

Alla människor har av naturen ett begär att få veta av Nina Bouraoui

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Nina Bouraoui växte upp i Algeriet, men flyttade till Frankrike när hon var fjorton år. Hennes mamma kom från Frankrike och hennes pappa var algerier. Algeriet var under många år en fransk koloni. Erövringen startade på 1830-talet. Det förekom många uppror under årens lopp och år 1962 blev Algeriet självständigt efter mer än sju års krig.

Självständighetsrörelsen splittrades. Algeriet blev en diktatur. På 1990-talet hölls val där flera partier deltog och en del reformer för kvinnornas självständighet hade instiftats men det fanns en stark islamisk motreaktion.

Alla människor har av naturen ett behov av att veta handlar om att inte passa in. Nina Bouraouis mamma var fransyska och passade inte in i det Algeriska samhället. Det kunde vara farligt för en europeiskt klädd kvinna att röra sig utomhus. Pappan var algerier och passade inte in i det franska samhället. Nina Bouraouis morföräldrar föraktade honom och algerier blev och blir utsatta för diskriminering. Nina Bouraoui var dessutom annorlunda, inte som en flicka skulle vara. Främlingsskapet och diskrimineringen är ett starkt tema i boken.

Boken är upplagd i korta stycken, Minnas, Bli till och Få veta. Styckena med rubriken Minnas handlar om Bouraouis minnen från barndomen. Få veta handlar om sådant som den äldre generationen har berättat för henne. Bli till handlar om Bouraouis liv som ung i Paris när hon försöker hitta sin identitet som homosexuell. Hon skriver istället för att studera och tillbringar nätterna på Kat, en klubb för kvinnor.

De korta styckena med hopp i tiden gör att boken blir lite svår att läsa. Ändå blir det en gemensam fast splittrad bild jag får med mig efter läsningen. Splittringen finns både i bokens form och innehåll; algerisk, fransk, kvinna i ett manssamhälle, främlingsskap och diskriminering. Smärtsamma barndomsminnen och svårigheten att bejaka sin homosexualitet. I förhållandena mellan kvinnorna som besöker Kat finns både våldsamhet och underkastelse. Ett resultat av ett våldsamt samhälle?

Boken kräver en långsam och eftertänksam läsning. Den är sannerligen ingen bladvändare men väl värd att läsas.

Alla människor har av naturen ett begär att få veta, Grate 2019. Översättning: Maria Björkman.

Sista kvällarna med Teresa av Juan Marsé

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Manolo är en ung fattig andalusier. Han har givit sig iväg till Barcelona med drömmar om ett bättre liv. Han bor i slummen och försörjer sig på att stjäla motorcyklar och ibland rycka en och annan handväska.

Manolo drömmer om att bli rik. Han köper fina kostymer och smyger sig in på de rikas fester. Där träffar han Maruja som han tror är en av de rika flickorna. Det visar sig att hon är tjänsteflicka, men i det stora huset vid havet där Maruja arbetar finns Teresa, en nittonårig studentska med vänsteråsikter och sportbil.

De sista kvällarna med Teresa är en kärlekshistoria mellan en rik överklassflicka och en fattig outbildad pojke under ett par sommarmånader i Barcelona på 1960-talet. Teresa vet egentligen inget om det fattiga livet. Manolo är förtegen om sitt liv av naturliga skäl. Han vill inte att Teresa ska få veta hur han försörjer sig. Teresa tyder hans förtegenhet på sitt eget sätt. Hon tror att Manolo arbetar underjordiskt mot Francoregimen.

Juan Marsé har skrivit en berättelse om klasskillnader och de framkommer starkt och drabbande i berättelsen ända från hur Manolo bor, hur Maruja arbetar som tjänsteflicka till överklassmänniskornas utseende och sätt att röra sig jämfört med de fattigas.

Det är inget välmående land författaren beskriver även om levnadsstandarden har ökat sedan kriget. Klassklyftorna är enorma. De rika berikar sig. Studenterna vill solidarisera sig med arbetarna och de demonstrerar och skriver flygblad men de tillhör den priviligierade delen av befolkningen och deras politiska diskussioner är verklighetsfrånvända och teoretiska.

Manolo är fint beskriven och det mesta ses från hans synvinkel. Fast han är en riktig manschauvinist med hett humör som då och då kan örfila upp en kvinna får författaren mig att bli intresserad av honom och undra hur det ska gå. Miljöbeskrivningarna är också fina. Kanske kan jag tycka att författarens språk på några ställen är väl svulstigt men sammantaget är Sista kvällarna med Teresa en intressant och gripande roman som jag rekommenderar.

Sista kvällarna med Teresa, Bra Böcker 1981. Översättning Peter Landelius.

Sommaren utan regn av Maggie O’Farrell

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Det är i London sommaren 1976. En värmebölja ligger över staden. Det har inte regnat på månader. En morgon går den pensionerade Robert Riordan ut för att köpa tidningen – och kommer aldrig tillbaka.

Så börjar den här romanen om familjen Riordan. Sonen Michael drömde om att fortsätta på universitetet och bli forskare, men hans flickvän blev gravid och han måste istället bli lärare för att försörja familjen. Hans syster Monica är gift med en antikhandlare som har två barn från sitt tidigare äktenskap och barnen tycker inte om sin styvmor. Och lillasystern, Aoife, har dyslexi förstår vi som läser den här romanen, men i skolan blev hon bara betraktad som dum och fick gå om flera klasser.

De tre vuxna barnen kommer nu hem till sin mor Gretta. Vart har Robert tagit vägen?

Sommaren utan regn är en underhållande, spännande och varm berättelse om en familj med irländska rötter. Under läsningen får vi ta del av motsättningar och avundsjuka, familjehemligheter och den starka kärlek som samtidigt finns mellan familjemedlemmarna. Boken är rakt och enkelt skriven, med andra ord lättläst. Författaren målar upp scener så att jag lever med. Jag ser allting framför mig. Det är enkelt men mycket bra komponerat och vackert och även humoristiskt skrivet.

Förhållandena mellan familjemedlemmarna berättas med stor psykologisk känsla. Även om jag inte har varit med om samma saker själv känner jag igen mig som människa.

En bra, spännande bok att läsa under sommaren.

Sommaren utan regn av Maggie O’Farrell. Etta 2014. Översättning: Malin Bylund Westfeldt.