Åren av Annie Ernaux

Åren är en självbiografisk roman, men den är kanske inte sådan som man förväntar sig. Det betyder inte att den är dålig – tvärtom. Åren är en mycket intressant bok. Titeln är ju Åren och det säger en hel del. Här har Annie Ernaux skrivit om ett helt sammanhang. Naturligtvis utgår hon från sitt eget jag, men hon skriver sin historia som att hon är en del av de vita intellektuella, välutbildade och bildade människorna i Frankrike. Det är dessa människor och hur den politiska, kulturella och ekonomiska utvecklingen har påverkat dem och deras familjer som är temat i boken. Vad arbetarna gör och hur människorna lever i de fattiga förorterna ses i detta perspektiv.

Annie Ernaux har gjort en klassresa. Ingen i hennes familj hade högre utbildning och klassresan finns med i boken, hur hon upplever att hon kommer längre och längre från sitt ursprung. Också klyftan mellan generationerna finns där, både till de som är äldre än hon och till hennes barns generation. Annie Ernaux är född 1940 och vi vet alla vilken stor förändring samhället har genomgått under åren från 1940 till 2008 när romanen först publicerades. Det handlar om ekonomi, om teknik, om bestämmelser och sättet att leva. Romanen handlar också om hur alla de här åren påverkar en intellektuell på vänsterkanten, alltifrån aktivism och handlingskraft i yngre år till desillusion i de senare. Åren är en fransk roman, som vi vet, och där finns därför mest franska politikernamn, tv-personligheter, skådespelare och intellektuella. Vissa kände jag till, men jag fick googla en del och ibland gled jag bara över namnen.

Det viktiga i den här romanen är flödet. Men fast det är så skymtar ändå författaren som person och jag känner också ibland igen mina egna erfarenheter. Den här uppräknande, redovisande romanen är också lite rolig. Det beror på vad författaren har valt ska vara med och hur det berättas. Här är det inte ett jag som upplever något. Det är man, alltså ett kollektiv, och några gånger hon. Det blir som att både författaren och läsaren kan se på hela utvecklingen med ett litet igenkännande och ibland uppgivet leende. Samtidigt har romanen tyngd, både på grund av vad som berättas och språket.

Åren av Annie Ernaux, Norstedts 2020. Översättning: Maria Björkman.

Tisdagstrion – Bokklappar

Nu undrar Ugglan & Boken vilka böcker vi önskar oss i jul, eller vilka vi vill ge någon i julklapp. Vad skulle jag välja att ge bort? En svår fråga eftersom det finns så väldigt många bra böcker, men så här blev det:

Till den som är nyfiken på varifrån vi kommer och som tycker om att läsa fackböcker vill jag ge Europas mödrar de senaste 43 000 åren Av Karin Bojs. Det är en i mitt tycke mycket spännande bok om vårt ursprung och de invandringsvågor som är grunden till Europas och Sveriges befolkning.

Den nya Millenniumboken tror jag många skulle bli glada över att få i jul. Den heter Havsörnens skrik, utspelas i Norrland, så vitt jag förstår, och är skriven av Karin Smirnoff. Själv har jag läst de tre första Millenniumböckerna, men inga uppföljare. Men denna är jag mycket nyfiken på och vill gärna läsa.

Till den som är intresserad av gammal kultur och mycket gammal historia vill jag ge Gilgamesheposet. Det kom som nyutgåva i svensk översättning i år på Modernista, men det är en gammal översättning. Om den jag vill presenta gärna läser engelska skulle jag hellre ge Gilgamesh – A New Translation of the Ancient Epic av Sophus Helle. Den är jag ganska sugen på själv. Om man skulle önska sig den? Om inte till jul så till födelsedagen? För tillfället är den slutsåld, men förhoppningsvis kommer det fler exemplar så småningom.

Ja, det var mina julklappstips. Om du vill ha fler tips på julklappsböcker kan du gå till Ugglan & Boken.

2022 års läsprojekt

Året närmar sig sitt slut och det är dags att summera läsprojekten som startades i januari. Jag har haft fyra projekt i år, Hyllvärmare 2022, Kaosutmaningen 2022, Läs färdigt trilogin/kvartetten/sviten och Omläsning. Hyllvärmarprojektet kommer i ett inlägg nästa måndag så här tar jag upp de tre andra.

Kaosutmaningen 2022. Det var roligt att delta i den. Vissa punkter kunde jag pricka in av bara farten eftersom jag läser ganska brett. Jag har prickat in 38 av 40 möjliga och det är jag nöjd med. De två som återstår är att läsa en fantasybok och att lyssna på en radioroman eller novell. Kanske blir det 39 inprickade punkter eftersom jag kanhända lyssnar på en radionovell, men fantasyboken finns det nog inte tid för. Jag har så många reservationer som trillar in just nu.

Läs färdigt trilogin/kvartetten/sviten. Niklas Rådströms barndomstrilogi, Tove Folkessons Ölandstrilogi och Ali Smiths årtidskvartett är de jag har läst färdigt. Jag har börjat med den femte och sista boken om Tom Ripley, Ripley under Water, av Patricia Highsmith, och den blir nog också utläst innan året är slut.

Niklas Rådströms barndomstrilogi består av Månen vet inte, Medan tiden tänker på annat och Spårvagn på Vintergatan.

Tove Folkessons Ölandstrilogi består av Kalmars jägarinnor, Sund och Ölandssången.

Ali Smiths årstidskvartett består av Höst, Vinter, Vår och Sommar.

Omläsning. Där hade jag satt ett högst överkomligt mål. Jag skulle läsa om Snöns rike av Yasunari Kawabata och Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf och det har jag gjort.

Ja, det var de tre projekten. Det blir läsprojekt även nästa år, men det ska jag berätta om efter nyår.

Stjärna 111 av Lutz Seiler

Carl får ett meddelande från sina föräldrar om att de behöver hans hjälp. Han far till sin hemstad Gera och det visar sig att hans föräldrar vill lämna landet. De bor i Östtyskland och nu har gränserna öppnats. Många människor ger sig av. Det gäller att passa på. Snart kanske de stänger gränsen igen.

Fast han inte är barn längre känner sig Carl övergiven. Han far till Berlin i faderns gamla bil och han vet inte vad han ska ta sig till. Han har avbrutit sina studier. Egentligen vill han bli författare. Han känner ingen i Berlin och sover till att börja med i bilen.

Lutz Seilers roman Stjärna 111 handlar om den förvirrade tiden när massor av hårda regler och bestämmelser hade slutat gälla och människor fick en ny frihet till att forma sina liv. Det finns många tomma lägenheter i Berlin i skruttiga utdömda hus och unga människor tar dem i besittning. Det finns en mer eller mindre organiserad rörelse omkring detta. Många anarkistiska eller revolutionära tankar, udda personer, konstnärer och i utkanten prostituerade och ryska soldater som snart ska kallas hem.

Jag tror att mycket i romanen bygger på författarens egna erfarenheter och den framstår som autentisk trots det poetiska i den och trots att det händer att en get svävar ovanför marken. Om man kan tala om magisk realism kan man väl tala om poetisk? Tidsmässigt är Stjärna 111 en fortsättning på Lutz Seilers roman Kruso som utspelas i tiden alldeles före Östtysklands öppning mot väst. Där finns också en vilsen ung man, Edgar. Och se där, både den man som heter Kruso och som Edgar beundrar och Edgar själv har tydligen tagit sig till Berlin från ön Hiddensee och de figurerar som hastigast också i Stjärna 111. Men i Stjärna 111 finns ett myller av romanfigurer, bland dem Carls kärlek Effi och kärleken tar också stor plats i romanen. Den handlar om skapande, om kärlek, om ansvarstagande eller inte och ett famlande efter en väg i livet när många begränsningar är borta och en del nya kommer till. En intressant och givande roman som jag rekommenderar.

Stjärna 111 av Lutz Seiler, Norstedts 2022. Översättning: Aimée Delblanc.

Romanen kom första gången på tyska 2020.

Hett i hyllan #184 – Slow horses

Slow Horses av Mick Herron har stått ett bra tag i hyllan nu men jag har inte läst den, så det är dags att uppmärksamma boken i Hett i hyllan. Från baksidestexten:

Banished to Slough House from the ranks of achievers at Regent’s Park for various crimes of drugs and drunkenness, lechery and failure, politics and betrayal, Jackson Lamb’s misfit crew of highly trained joes don’t run ops, they push paper.

But not one of them joined the Intelligente Service to be a ”slow horse”.

När så en pojke kidnappas och hans kidnappare hotar med att halshugga honom och sända ut det på Internet, då sitter inte längre ”the slow horses” kvar vid sina skrivbord, då går de till aktion.

Mick Herron som har skrivit den här boken har bland annat skrivit en deckarserie och spionserien som Slow Horses är den första boken i. Han fick pris för Dead Lions som är den andra boken i serien.

Det verkar som om Slow Horses är både rolig och spännande så visst vill jag läsa den. När det nu blir.

Slow Horses av Mick Herron, John Murray 2017.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Vägarna till Afrika av Per Wästberg

Vägarna till Afrika – en memoar är Per Wästbergs självbiografi från det han var tjugo år tills han blev trettiotvå. Han berättar om New York och åren då han studerade på Harvard och samtidigt skrev romanen Halva kungariket. Han var även tidningsskribent både då och under åren som följde. Under den tid som biografin omspänner skrev han bland annat också en bok om Klarakvarteren tillsammans med fotografen Lennart af Petersens och ytterligare en roman, Arvtagaren.

Per Wästberg berättar både om sitt familjeliv och om sitt liv i kulturvärlden. Det är många namn han nämner och för mig säger det inte så mycket. Jag känner igen de flesta och tänker ibland, jaha även honom umgicks han med, och jag får en bild av en ung människa som rör sig i och känner sig hemma i den världen, av en människa som skriver hela tiden och som arbetar mycket. Memoaren ger också en liten inblick i journalistkretsar på den tiden.

Men inte förrän Per Wästberg reser till Afrika blir det riktigt intressant. I Sydafrika upplever han den omänskliga apartheidpolitiken. Han upplever den handfast och konkret och de partierna i boken blir en nyttig påminnelse om hur det verkligen var. Där bränner det till. Det är så lätt att glömma. Men läser man Per Wästbergs Vägarna till Afrika får man kraftfulla exempel. Efter det går mycket av Per Wästbergs tid och energi åt till att verka för en förändring. Han skriver och han reser runt och berättar om sina erfarenheter och verkar för en rörelse mot apartheidregimen. Det bränner också till i Wästbergs personliga liv mot slutet av biografin när han möter en ny kärlek.

Vägarna till Afrika – en memoar av Per Wästberg, Bonnier pocket 2008.

Vägarna till Afrika kom först ut 2007.

På Wikipedia kan du läsa om Per Wästberg här.

Tisdagstrion – Litteraturpristagare

Litteraturpristagare är dagens tema och de här tre författarna representerar tre olika priser. Stregapriset, Nordiska rådets litteraturpris och Nobelpriset i litteratur.

Domenico Starnone är en italiensk författare som belönades med Stregapriset 2001, inte för den här romanen, Band, utan för Via Gemico. Den är inte översatt till svenska så därför har jag Band här istället som handlar om äktenskap och skilsmässa. En bra och slående bok som skulle kunna vara mannens svar på Elena Ferrantes roman Dagar av ensamhet. Det har spekulerats om att Domenico Starnone skulle vara Elena Ferrante, att hans hustru Anita Raja skulle vara Ferrante och även att de skulle ha skrivit Ferranteböckerna tillsammans.

Kirsten Thorup belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2017 för sin roman Erindring om kærligheden. Den har också fått det danska kritikerpriset. Erindring om kærligheden tillhör de där böckerna som jag vill läsa och jag tar gärna med sådana i Tisdagstrion eftersom det sporrar mig att verkligen läsa dem. Den är tyvärr inte översatt till svenska, men nio andra böcker av Kirsten Thorup är översatta. Kirsten Thorup tillhör de många författare som jag har läst alldeles för lite av. Jag har nog läst något men det är länge sedan.

Toni Morrison fick som vi vet Nobelpriset i litteratur 1993. Också romanen här ovan, Älskade, tillhör de jag inte har läst. Tror jag i alla fall. Jag har läst något av Toni Morrison för länge sedan men minns inte vad. Älskade belönades med Pulitzerpriset 1988 och hon har fått en mängd andra priser och utmärkelser. Alla hennes romaner är översatta till svenska. Hon är ännu en betydande författare som jag vill läsa mer av.

Och om du vill se vilka litteraturpristagare andra bokbloggare har valt kan du gå till Ugglan & Boken.

The Little restaurant near Place des Ternes – A Christmas Story for Grown-Ups av Georges Simenon

Det är den 24 december och klockan är fyra minuter i nio. Den lilla restaurangen ska strax stänga. Där finns inte många gäster just nu, endast två kvinnor och en man. De flesta har annat att göra. Senare på kvällen kommer restauranger att fyllas med folk och de som inte går ut äter en härlig supé hemma med familjen. Fast inte alla förstås. Alla har inte någon att fira jul med.

Den här novellen är ingen Maigretdeckare men det finns en polis i berättelsen. Den börjar med en allvetande berättare på restaurangen men utvecklas sedan åt ett helt annat håll. Då berättas det mesta utifrån en av kvinnorna, Långa Jeanne som är prostituerad.

Novellen har mycket atmosfär och är underhållande att läsa men där finns mycket allvar i botten och människor att fundera över.

The Little Restaurant near Place des Ternes – novell ur samlingen A Maigret Christmas And Other Stories av George Simenon, Penguin Random House 1918. Översättning: David Coward.

Novellsamlingen publicerades första gången på franska 1951.

Den indiske tolken av Jhumpa Lahiri

Den indiske tolken är en novellsamling som mestadels handlar om indiska invandrare i USA. Novellerna handlar mycket om vardagligheter, om äktenskap om främlingskap och svårigheten att leva mellan två världar, om skillnaden mellan kvinnornas värld och männens. Många av människorna i novellerna hade högre status i Indien.

Berättelserna är på intet sätt tunga att läsa, de är medryckande och spännande och det som händer är utmejslat och starkt och i dem finns stor medkänsla och också humor. Den indiske tolken är Jhumpa Lahiris debutbok och den har fått Pulitzerpriset. Det är en fin debut av en författare som lämnar över mycket till läsaren, vilket jag tycker är bra.

Det finns flera gripande och starka berättelser i den här boken. Titelnovellen Den indiske tolken är en. I En riktig Durwan berättar Jhumpa Lahiri om de svåra livsvillkoren för en fattig trappstäderska i en indisk stad. Novellen Hos mrs Sen är en stark berättelse om hustrun till en välutbildad man från Indien som har invandrat till USA tillsammans med honom. Där berättas allt av en pojke som mrs Sen tar hand om när skoldagen är slut tills hans mamma kommer från arbetet. Mrs Sen vågar nästan inte köra bil, något som behövs i USA. Där kommer skillnaden mellan hennes nuvarande och hennes tidigare liv fram mycket tydligt och också skillnaden mellan henne och hennes man som klarar sig mycket bättre i det amerikanska samhället. Det är en stark och berörande novell.

Jhumpa Lahiri är född i London, men har vuxit upp i och bott lång tid i USA. Ytterligare fyra av hennes böcker är översatta till svenska. Hon är flerfaldigt prisbelönt.

Den indiske tolken av Jhumpa Lahiri, Forum 2001. Översättning: Eva Sjöstrand.

Hett i hyllan 183 – Över floden in bland träden

Ärrig, bitter, fylld av minnen från det första världskriget och färska erfarenheter från det andra, kommer överste Richard Cantwell till Venedig. Han vet att hans liv är slut, men det får en sista blomning i den vackra staden och han får ett nytt liv i sin kärlek till den nittonåriga grevinnan Renata – en underbart skön och varm kvinna med ”de längsta äkta ögonfransar” översten någonsin sett.

Detta enligt baksidestexten. Och vad ska man säga? Det finns lite för många kärlekshistorier mellan äldre män och unga flickor i litteraturen. Skulle vi inte hellre vilja läsa om att översten träffar en jämnårig kvinna och blir förälskad? Hur många ärrade män ska få kraft och ungdomlighet av unga kvinnor? Men jag ska inte döma ut den här boken. Jag har ju inte läst den och jag tänker nog ändå göra det någon gång eftersom den står i bokhyllan och väntar.

Across the River and Into the Trees publicerades 1950. På svenska kom romanen 1951.

Över floden och in bland träden av Ernest Hemingway, Aldus/Bonniers 1963. Översättning: Mårten Edlund.