När jag var barn hittade jag en bok på biblioteket. Den var inbunden i ett rött biblioteksband och den hette Min morbror trollkarlen. Boken fascinerade mig och etsade sig fast i mitt minne. Jag hade nog aldrig läst något liknande förr. Ett antal år senare ville jag gärna hitta den där boken igen. Men jag kom inte ihåg författarens namn och jag visste inget om Narnia. Många, många år senare insåg jag att författaren till Min morbror trollkarlen också hade skrivit Narniaböckerna. I själva verket är den här boken en berättelse om hur barns färder till Narnia började.
C. S. Lewis hade redan skrivit fem böcker om Narnia när Min morbror trollkarlen publicerades på originalspråket 1955. Den kom på svenska 1958. Då kunde jag inte läsa, men när jag väl lärt mig såg man mig mycket ofta med näsan i en bok.
I år deltar jag i KAOS-utmaningen och eftersom punkt 33 lyder Läs en bok du älskade som barn har jag läst om Min morbror trollkarlen. Det ångrar jag inte. Det är en härlig barnboksklassiker som även kan glädja vuxna.
Min morbror trollkarlen av C. S Lewis, Bonnier Carlsen 2017. Översättning: Britt G. Hallqvist.
En lång vinter av Colm Tóibín har förekommit i en tidigare tisdagstrio, men jag får väl tjata om lite. Det är en mycket bra kortroman om en familj där en mor försvinner en vinterdag från en spansk bergsby.
Snöns rike av Yasunari Kawabata har jag läst om i år. Det är en fin berättelse om ett kärleksförhållande mellan en ung geisha och en förmögen man på en japansk semesterort någon gång efter första världskriget. Han har familj hemma i Tokyo och är oberoende ekonomiskt och kan göra vad han vill. Hon måste arbeta för sin försörjning.
Vaken av Mimmi Jensen Gellerhed är en spännande debutbok som kom i år. Titeln betyder inte motsatsen till att vara sovande utan den hänsyftar på en isvak. Romanen berättas inifrån huvudpersonen Tess och hon är en människa som egentligen inte förmår bry sig om någon annan än sig själv.
Alla tre böckerna rekommenderas förstås och om du vill ha fler tips på kylslagen läsning kan du gå till Ugglan & Boken.
Ia Genberg får det skönlitterära Augustpriset för Detaljerna. Och Nina van den Brink får Augustpriset i fackboksklassen för Jag har torkat nog många golv – en biografi om Maja Ekelöf. Priset i barn- och ungdomsbokklassen får Ellen Strömberg för Vi ska ju bara cykla förbi.
Dröm baby, dröm är nominerad till det skönlitterära Augustpriset i år. Den är skriven av Jenny Tunedal som jag inte har läst något av tidigare. Ändå kom hennes första diktsamling 2003 och sedan dess har hon skrivit ytterligare fem, Dröm baby dröm inräknad. Jenny Tunedal är översättare och litteraturkritiker och hon har fått flera litteraturpriser.
Det är alltså hög tid att jag bekantar mig med Jenny Tunedals poesi och så som rubriken säger lägger jag nu undan boken med Rilkes dikter och läser Dröm baby, dröm.
På Augustgalan i kväll får vi veta vilka pristagarna blir.
1970 vann Maja Ekelöf Rabén & Sjögrens stora romantävling med Rapport från en skurhink. Maja Ekelöf bodde i Karlskoga. Hon hade fem barn och var ensamstående och försörjde sig och barnen genom arbete som tidningsutdelare och städerska. Rapport från en skurhink bestod av hennes dagboksanteckningar om hårt arbete, hemliv, svårigheten att få ekonomin att gå ihop och hennes tankar och åsikter om tillståndet i Sverige och världen.
Nu har Nina van den Brink skrivit en biografi om Maja Ekelöf och jag kan bara rekommendera den. Själv var jag ung när Rapport från en skurhink kom ut och jag läste den. Maja Ekelöf var arbetare medan de flesta i FNL-rörelsen och den svenska vänstern var studerande eller människor som hade blivit arbetare av politiska skäl. Hennes bok hade alltså tyngd. Men jag visste aldrig hur framgångsrik hennes bok var och hur mycket hon blev anlitad i paneler och liknande. Jag har alltså inte tidigare begripit riktigt hur stor genomslagskraft boken och Maja Ekelöfs person fick och inte heller vilken stor betydelse prispengarna och inkomsterna från boken hade för henne..
I biografin går Nina van den Brink igenom hela Maja Ekelöfs liv. Hon beskriver hennes strävan efter utbildning och kunskap och hennes hårda slit som gick illa åt kroppen. Nina van den Brinks nära släktingar var städerskor och själv har hon också arbetat som städare periodvis. Därför har hon kanske en annan utgångspunkt än många av de kritiker, journalister och kulturpersonligheter som recenserade och skrev om Maja Ekelöf. Många gånger skrev de från ett obenperspektiv fast de var positiva till boken. I biografin citerar Nina van den Brink Maja Ekelöf på sid 258.
Den uppståndelse som varit i stora delar av pressen, över att en arbetande människa kan få ner några vardagliga, enkla funderingar på pränt, påminner lite om den förvåning de vita slavägarna i Sydstaterna visade när man upptäckte att de svarta ”arbetsdjur” man hade på fälten kunde prata. Förstår ni hur det känns för mig?
Biografin ger också en bit av den svenska vänsterns historia med dess splittring. Jag som befann mig där i min ungdom känner både igen mig och får veta en del som jag inte kände till. Som det framstår i biografin påverkades Maja Ekelöfs liv av hennes styrka och driv till att människor som hade det som hon skulle få det bättre. Det påverkades också av hennes osäkerhet. Det var skillnad på folk och folk och det är det väl fortfarande. Hennes liv påverkades också av hennes barn. En del av dem blev aktiva i vänsterrörelsen och arbetade även med kultur. Naturligtvis måste det finnas grundläggande åsikter och engagemang inom en, men sedan, just vilka organisationer man dras till beror ofta på vilka människor man har omkring sig.
Biografin över Maja Ekelöf är ovanlig. Den handlar om en stark personlighet som kämpade mot många hinder och som kom från arbetarklassen. Sådana böcker brukar inte handla om städerskor. Mycket sällan om arbetare. Så läs den gärna.
Jag har torkat nog många golv – En biografi om Maja Ekelöf av Nina van den Brink, Norstedts 2022.
Som jag har skrivit tidigare är hårdkokta deckare inte riktigt min genre. Men det vore ändå intressant att läsa åtminstone något för att se vad det är som många uppskattar så mycket. Nu står den här novellsamlingen i bokhyllan och det tycker jag är bra. Varför inte börja med en novell?
Nightmare Town innehåller sexton noveller av Dashiell Hammett. Bokens titel kommer från den första novellen som heter just Nightmare Town. En lockande titel, så jag kommer nog att ha den som månadens novell så småningom. Boken har ingen baksidestext. Kanske lockar titeln och författaren tillräckligt många läsare ändå?
Enligt Wikipedia publicerades novellen Nightmare Town första gången i en tidskrift 1924. Den blev titelnovell i en novellsamling med fyra berättelser av Dashiell Hammett som publicerades 1948. Novellen har även förekommit senare, också som radioteater hos BBC.
Nightmare Town – novellsamling av Dashiell Hammett, Stonewall Press 2013.
Annie Ernaux var 23 år 1963 och då insåg hon att hon var gravid. Hon var student och ogift. Om hon födde barnet skulle hon inte kunna slutföra sina studier och lyckas skaffa sig ett bättre arbete än annars och både hon och hennes familj skulle bli utskämda. Men abort var förbjudet i Frankrike precis som i Sverige på den tiden. Det var straffbart både för den gravida kvinnan och för den eller de som medverkade till och utförde aborten.
Långt senare skrev Annie Ernaux den här boken. Hon antecknade och förde dagbok även då, men det tog lång tid innan hon samlade ihop sig och kunde skriva om den här tiden på allvar. När hon gör det använder hon sina gamla anteckningar och försöker tränga in i händelserna, försöker förstå hur det var och känna hur det kändes. Men hon skriver inte känslosamt, hon skriver mycket sakligt. Det är ingen känslosam text, men för läsaren blir det ändå känslosamt eftersom den unga kvinnans dilemma framstår så klart och tydligt.
Romanen ger också en bild av ett samhälle där abort är förbjudet och straffas men där det samtidigt utförs många aborter. Det finns alltså en inofficiell del av samhället där det går att leta sig fram till någon som kan utföra ingreppet. Som student har Annie Ernaux större möjligheter att hitta någon som är så kunnig att det är mindre farligt än vad det annars måste vara. Men ofarligt är det sannerligen inte. Klassskillnaderna kommer också fram tydligt i boken. Om Annie Ernaux hade varit en outbildad arbetarflicka hade hon blivit bemött mycket hårdare och mer oförskämt av de läkare hon kom i kontakt med.
Omständigheter blir dels en viktig pusselbit för att förstå Annie Ernaux liv, dels en bit av alla, nej kanske inte alla, men väldigt många kvinnors situation i början av 1960-talet och de ramar som begränsade deras liv. Och inaktuell är boken inte. Runt om i världen tvingas kvinnor att genomgå illegala aborter även idag.
Omständigheter av Annie Ernaux, Norstedts 2022. Översättning: Maria Björkman.
Romanen publicerades första gången på originalspråket år 2000.
Den israeliske författaren David Grossman har jag bara läst en bok av, men den gav mig en stor läsupplevelse så jag vill gärna läsa mer av honom. Det var På flykt från ett sorgebud. Romanen handlar om en mor som är mycket orolig för att något ska hända hennes son i det militära. Hon ger sig ut på fotvandring i Galileen för att komma undan ett dödsbud som hon tror ska komma. Under läsningen om fotvandringen kommer många tillbakablickar på kvinnans liv. På flykt från ett sorgebud handlar om Israel och människor där, om kärlek och krig.
Författaren Negar Naseh är född och uppvuxen i Sverige och hon har Iranska rötter. Ingen anknytning till Medelhavet där. Men handlingen i hennes roman De fördrivna utspelas på Sicilien. Ett svenskt par har köpt en hus där och flyttat dit. Han är konstnär och hon forskar inom medicin. Romanen handlar om relationer och om båtflyktingar och hur flyktingar utnyttjas, om priviligierade och de som inte har någonting.
Jean-Marie Gustave Le Clézio är fransman. Hans roman Öken utspelas dels i Marocko, dels i Marseille i Frankrike. Den handlar om hur nomadfolkens kultur slås sönder av kolonialismen och hur spillrorna av dessa folk har det i modern tid. Öken är vacker och poetisk och drabbande.
Fler böcker med anknytning till Medelhavet kan du hitta hos Ugglan & Boken.
Brev från Klara är en novell som helt enkelt består av några brev från en kvinna som heter Klara Nygård. Det är åtta brev från Klara till åtta olika personer och det finns inga brev från dessa till Klara. Det ger utrymme för läsarens tankar och fantasi och det uppskattar jag. Breven varierar i ton karaktär. På så sätt ger novellen en ganska rik och komplex bild av Klara fast den endast omfattar tio sidor som inte är helt täckta av text. Novellen har snärt och är stundom bitsk, den är rolig och mänsklig.
Så här börjar det första brevet: Kära Matilda, du är sårad för att jag glömde din uråldriga födelsedag, det är oresonligt av dig. Rent ut sagt, du har i alla år väntat dig min speciella uppvaktning bara därför att jag är tre år yngre. Men låt mig nu äntligen säga dig att årens gång An Sich är ingen fjäder i hatten.
Brev från Klara – novell av Tove Jansson – ur samlingsboken Noveller, Modernista 2017.
Novellen Brev från Klara var titelnovell i samlingen Brev från Klara & andra berättelser som publicerades 1991.
Karin Bojs har skrivit två tidigare böcker om hur vi är släkt och hur Sverige och Europa befolkades, Min europeiska familj – de senaste 54 000 åren som vann Augustpriset och Svenskarna och deras fäder – de senaste 11 000 åren. Tyvärr har jag inte läst dem, men den här tredje boken har jag läst och i den kan man ta del av det senaste forskningsläget när det gäller hur Europa har befolkats.
Forskarna har kommit fram till att människorna kom till Europa i tre vågor. Först kom jägarna, sedan jordbrukarna och som tredje våg kom indoeuropéerna. Att DNA-tekniken har utvecklats har lett till att många tidigare sanningar omprövats och det är ju så vetenskap fungerar. Naturligtvis blir en del slutsatser spekulationer när det handlar om vad som hände och hur människor levde för så länge sedan. Men nu är slutsatserna mycket mer välgrundade än tidigare, främst genom DNA-tekniken och förbättrad kol-14-metod för tidsbestämning men också på grund av att man har hittat och undersökt fler och fler lämningar.
I den senaste boken, Europas mödrar, koncentrerar sig Karin Bojs på kvinnolinjen i DNA och det tycker jag är särskilt intressant. Dessutom framhäver hon två kvinnliga arkeologer. Det är Marija Gimbutas (1921-1924) som hånades en hel del för sina slutsatser, särskilt om att indoeuroperna kom från stäpperna i öster och att patriarkatet kom med dem och det hon framförde om kvinnornas ställning och gudinnekultur i de tidiga samhällena. DNA-tekniken har visat att hon hade rätt i mycket. Den andra arkeologen är Zsófia Torma (1832-1899) som har varit bortglömd. Det var männen som dominerade bland arkeologerna och flera tongivande arkeologer under första hälften av 1900-talet hävdade att de mycket gamla kvinnofigurerna med svällande former, som Venus från Willendorf, skulle vara pornografi. Vad man kommer fram till kan mycket väl bero på vilken utgångspunkt man har när man spekulerar.
Jag har inte kunskap att bedöma hur relevant och riktigt allting är i Karin Bojs bok, men den verkar mycket gedigen samtidigt som den är lättläst och spännande. För mig var den en riktig bladvändare. Boken har skrivits i samarbete med experter och Karin Bojs framför inte spekulationer som fakta. Hon redogör för forskningsläget och vad forskare anser är de rimligaste slutsatserna.
Europas mödrar – de senaste 43 000 åren av Karin Bojs, Bonniers 2022.
Mösstanten 